Lex bok

Den här boken hade jag sett fram emot, och direkt när den (tillsammans med en t-shirt!) trillade in i brevlådan i måndags började jag läsa. Egentligen hade jag inte tid med den just då (jag var mycket djupt inne i den episka slutfighten i Wheel of Time) men skulle bara läsa de första sidorna för att "se hur den verkade...". Fastnade direkt och sträckläste hela boken. Den var värd att vänta på! Det finns en hel del saker i den jag bara jublar över, men också en hel del som jag stör mig på. Efter lite funderande har jag kommit fram till att det nog är meningen att jag SKA störa mig på dem, och att det liksom har med Lex egen process att hitta sig själv att göra. Kanske.

Lex går sista terminen på gymnasiet men vägrar definitivt att dras med i betygshetsen eller att oroa sig för framtiden. Det gör alla andra så bra, och hela Lex sätt att vara är enligt henne själv en slags protest mot all prestationsångest. Hon vill inte tvingas vara kreativ. Hon vill inte tvingas "tänka entreprenöriellt", "ha en drivkraft" och "bli bättre på att ta egna initiativ". Så här säger hon till bäste (och ende) vännen Jonatan precis i början på boken:

"Det är i alla fall idiotiskt att försöka kräkas fram idéer, bara för att alla säger att det är 'entreprenörskap' som är framtiden. Dessutom finns det alltid en massa människor som är bättre än en själv, så risken är ganska stor att man kommer att misslyckas. Och det fattar du väl hur jävligt det kommer att kännas. Lägg ner allting redan nu så slipper du depressioner och självmordsförsök och en massa patetiska skaparkriser."

Så i stället för att vara kreativ och entreprenör och allt det där så ägnar hon fritiden åt sin favoritsysselsättning: att ligga på sin säng, lyssna på musik, röka och så hänge sig åt mycket detaljerade dagdrömmar. Det är hela historier hon tänker ihop. Bakgrunder, personer, långa handlingar - och jag tänker att om det är någon som är kreativ så verkar det vara just Lex med sin enorma fantasi. Hoppas hon använder sig av det här, tänker jag, så att fler personer kan få njuta av alla hennes idéer. Och visst - så småningom gör hon just det, genom att starta en egen blogg.

Men först ska Bruno komma. Jag fullständigt älskar skildringen av hur Bruno, mammas nya kille, flyttar in i Lex och mammas förut så lyckliga tvåsamhet. Lex och mamma älskar att laga komplicerade maträtter, kolla på film, umgås, prata...och så dundrar Bruno in. Han är kass på att laga mat, plockar aldrig upp efter sig (könshår i duschen och tops med gult kladd på kvarlämnade på handfatet), har ingen ordentlig inkomst eftersom han försöker försörja sig på att skriva ungdomsromaner (som ingen ungdom under 30 bryr sig om det minsta). Lex är så giftig och elak och så väldigt, väldigt underhållande att läsa när hon beklagar sig över Bruno. Bruno har ett stort behov av att Lära Känna Ungdomarna Av Idag (som ren research, liksom, eftersom han ju trots allt är ungdomsboksförfattare). Lex matar honom med tårdrypande historier om sig själv och sitt liv och hoppas att han ska vara dum nog att använda sig av det som Stor Inspiration till att Skriva Bok - för i så fall ska hon använda det mot honom. Hon startar bloggen Själens sår, där hon låter en fiktiv person (Maya) återge samma tårdrypande historier som hon berättat för Bruno, utbroderade med floskelrika visdomar om livet. När hon väl satt igång med skrivandet så bara väller formuleringarna och texterna ur henne. Hon blir nästan som besatt av sin Maya-blogg och skriver och skriver eller funderar på formuleringar Maya skulle kunna använda sig av ("...som en laserstråle rakt i mitt sargade hjärta" eller "Vi måste sluta ljuga. Om jag bara ville våga. Men vi simmar vilse bland lögnerna. Jag flyr ner i avgrunden en stund, flyter iväg med floden. Dyker kanske upp igen, någon annanstans, med det glasklara.") Och det märkliga sker att "Själens sår" på kort tid blir en oerhört framgångsrik och omtalad blogg, och inbjudningarna väller in till precis det livet som Lex alltid häcklat: releasepartyn, kändisfester, klubbpremiärer. Framgången beror just på att Lex har en drivkraft, tar egna initiativ, är kreativ och har entreprenörstänk...

Det är den där Maya jag stör mig på. Hon finns inte ens, men allt det tårdrypande och livsfilosofiska ger mig rysningar över hela kroppen. Och folk läser! Och bloggen blir framgångsrik! Ryyyysss.....Maya, skapandet av henne och hennes "visdomar" och hennes blogg tar över lite för mycket ett tag i Lex bok. Jag vill ha mer av Lex och hennes elaka kommentarer, men Maya står i vägen. Men efterhand förstår jag att det måste vara så.

Jag märker att det är svårt att skriva om den här boken utan att flyta ut alldeles för mycket. Jag får inte ens plats att skriva om Lex oerhört intressanta förhållande till sin pappa som sitter i fängelse. Eller om Jonatan. Eller om Jonatans syster och pappa. Eller om Lex förhållande till sin mamma. Allt det där är viktigt och bra och gör tillsammans med Maya-bloggandet detta till en mycket, mycket bra bok.

Men åh! nu fick jag ju inte med det här, som bara MÅSTE med: jag ÄLSKAR språket! Hur kan Kadefors skriva så att det låter precis som när de där jag har omkring mig hela dagarna på jobbet, Ungdomarna, pratar? Hon kan det. Hon är precis det som Bruno inte är: en bra ungdomsboksförfattare.

Tack Lilla Piratförlaget för rec.ex!

Titel: Lex bok
Författare: Sara Kadefors
Utg år: 2013
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? 14 och uppåt