Min mormor hälsar och säger förlåt

Det var med stor förväntan jag packade upp paketet med Min mormor hälsar och säger förlåt som kom från Forums bokförlag förra veckan. En man som heter Ove var en av vinterns bästa läsupplevelser för mig och jag var så spänd och nyfiken på om Backman kunde få mig så berörd en gång till. Tyvärr nådde mig boken under ett par dagar när jag hade enormt mycket stress och press på mig, och jag hann bara läsa i småportioner. Och jag kom inte in i den. Det var en galen mormor som rökte inomhus och vägrade bära sig åt som man borde, det var en totalt osannolik sjuåring och det var långa egenpåhittade sagor om Landet-Nästan-Vaken och kungariket Miamas, molndjur, havsänglar, Varghjärta och annat som inte sa mig ett dugg. Men jag tänkte att det nog var fel på mitt liv och min icke-lästid, och att jag nog skulle komma in i boken bara de här stressiga dagarna blivit avklarade.

Så efter en tredjedel av boken ungefär kunde jag äntligen sätta igång med att läsa boken ordentligt. Och ungefär då började jag ana sammanhangen. Och inte bara det - där satt jag i godan ro på morgonen och skulle bara läsa någon sida till innan det verkligen var dags att sticka till jobbet. Så...BLAM! helt utan förberedelse fick jag en sån känga av boken,  mitt i magen och mitt i sorgcentrum, så jag började störtgråta. Men hallå! Backman! Du kan väl för sjutton förvarna lite! Inte bara ranta på om molndjur och havsänglar och så sen bara golva mig med något från vår verkliga värld som får mig att gråta hela vägen till jobbet för det är så sorgligt. Men det var lite sådär det var att läsa En man som heter Ove också - en del småroligt, igenkänning om vardagsdramatik och så - pang - en mening eller vändning som berör så att det nästan gör ont. Och även Backmans blogg är så där: en himla massa inlägg om olika matvanor och husliga gräl om blöta handdukar i sängen, om att äta kakor, att äta ost och göra mackor med salladsdressing - och så badam! ett inlägg om syskonkärlek som får en att ringa till sin bror fast man inte talat med honom så där värst ofta de senaste åren. Eller ett inlägg om att älska sina barn. Eller om sorg.

Så, ja. Jag blir berörd av Min mormor hälsar och säger förlåt. Jag gråter och jag skrattar och jag ler igenkännande åt vardagsdramatik. Jag är inte riktigt, riktigt lika golvad av denna som av En man som heter Ove och det är molndjuren och Miamas fel. Jag blir lite uttråkad av det där sagolandet. Men det är centralt i berättelsen. För det är mormors och Elsas plats. Men det visar sig att det är så mycket mer än ett sagoland.

Elsa är sju år, snart åtta. Hennes allra bästa vän är mormor. Hennes enda vän, faktiskt. I skolan har hon inga vänner. Hon är annorlunda och det tål inte de andra barnen så de jagar henne och slår henne och stoppar ner hennes Gryffindorhalsduk i toastolen och sånt. Elsa borde inte bara vara sju år, nämligen, för hon är smart nog för att vara mycket äldre. Hon läser tjocka böcker, kan många svåra ord och tycker dessutom om att rätta andra när de gör språkliga fel eller stavar fel elller så. Mormor är också annorlunda. Totalt annorlunda, faktiskt. Hon bär sig definitivt inte åt som en mormor borde göra. Boken börjar med att Elsa och mormor sitter på polisstationen eftersom mormor 1. har rymt från sjukhuset 2. har kört bil utan körkort 3. har brutit sig in på zoo tillsammans med Elsa och 4. när hon blivit upptäckt har kastat bajs på poliserna (fast det var egentligen mest jord. men eftersom mormor skrek att det var bajs så blev poliserna rätt sura).
När Elsas liv blir för jobbigt - i skolan och hemma med skilda föräldrar och ett halvsyskon på väg, och när hon är rädd för att halvsyskonet ska ta all plats - då tar mormor med henne till Landet-Nästan-Vaken, och kungarikena som finns där. Det finns hur många sagor som helst i det där landet, och egentligen är sagorna lika knasiga som mormor. Men det är Elsas och mormors plats. De pratar till och med ett eget språk, mormor och Elsa, när de är i Landet-Nästan-Vaken (och även i andra situationer när de vill ha hemligheter, till exempel för Elsas mamma).

Men en morgon ganska snart efter zoo-bajs-incidenten så vaknar Elsa på morgonen - men mormor vaknar inte. Hon har stannat kvar i kungariket Miamas i Landet-Nästan-Vaken. Hon är död. Och Elsa blir tokarg på henne för det. Vem ska hon vara med nu då? Hur kunde mormor lämna Elsa ensam kvar? Men mormor har lämnat Elsa ett brev som är början på en slags skattjakt. Elsa ska leverera det brevet, och andra brev som hon hittar senare, till olika personer. När hon gör det så lär hon känna personerna som bor i huset som hon och mamma och mormor bor/bodde i. Alla de grannar som från början mest känns som karikatyrer och är småfnissigt roliga att läsa om kliver nu fram och vi får lära känna dem och deras liv. Dessutom förstår både Elsa och läsaren mer och mer hur personerna i huset faktiskt hänger ihop med Miamas-sagorna, och med varandra, och med mormor och Elsa.

Det är dem jag gillar mest. Personerna i huset och deras levnadsöden - det är dem som berör mig när jag läser. Det som först verkar vara ett vanligt hus med vanliga människor som bråkar på husmötena - det visar sig vara ett hus där alla är annorlunda och där alla har något att berätta. Fast så är det nog med alla hus. Och alla människor. Även om vi inte kastar apbajs på poliser.

Tack Forum för rec.ex!

Titel: Min mormor hälsar och säger förlåt
Författare: Fredrik Backman
Utg år: 2013
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här