A Memory of Light

Det känns så himla konstigt. Jag har stigit ut ur Randland. Det är slut. Slutfighten är över. Fjorton tjocka böcker, varav jag läste hälften för andra gången, är genomlästa. A Memory of Light låg i bokhyllan ett par veckor längre än jag hade tänkt mig, men faktiskt var det så att jag redan innan jag började läsa den fruktade den Separationsångest Multi Grande som troligen skulle uppstå när jag hade läst ut den. Ingen Rand? Ingen Mat? Ingen Perrin? Ha tid över att läsa andra böcker???

Nu är jag alltså där. Och här kommer sista inlägget om Wheel of Time. Och be warned - det är som vanligt TOTALT FULLSMOCKAT MED SPOILERS.

Jag trodde det aldrig, men alla trådar knyts ihop. Jag får veta allt jag ville veta. Jag är nöjd. Men sista boken i serien var definitivt inte den jag gillade mest, även om jag fick många svar på frågor. För i sista boken slåss dom. Hela tiden. Sida upp och sidan ner är det slagsmål, stora slag, mindre slag, oschysst fight, lik i högar, dueller, totalt utplånande med hjälp av kraften, dödande, slagfält fulla med hästar, fulla med kanoner (eller, ok, "drakar"), fulla med trollocker, fulla med lansar, pilbågar, svärd, stenar som kastas, knutna nävar som dunkas i marken, blod, inälvor, krig krig krig krig krig.....

Men det är väl klart. Den sista boken handlar om The Last Battle så det går liksom inte att undvika. Det är bara det att jag för det mesta brukar skumma igenom beskrivningar av strider i den här och andra böcker så jag är utless på allt stridande redan på sidan 150 eller så. Jag skummar och skummar - men måste allt som oftast hejda mig, backa och läsa om eftersom det mitt i allt krigande kommer något avslöjande, något avslut på någon subplot från tidigare i bokserien eller något annat som jag inte vill missa. Det finns ju mitt i allt blödande och stridande ett par enorma höjdpunkter i den här sista boken. Och också störande ting.

Det bästa av allt, möjligen faktiskt en av de bästa scenerna i hela Wheel of Time, kommer ett par hundra sidor in i boken. Mat har återvänt till Tuon, avvärjt ett mordförsök på henne samt tillbringat natten med henne ute i palatsträdgården. (jamen bara det...) Då kommer Rand släntrande, utan livvakter, följe eller ens fina kläder. Han vill greja det här med världsfreden som ska komma efter The Last Battle, och testar nu metoden prata-snällt-direkt-med-kejsarinnan-utan-att-framföra-mörka-hot. När Tuon är upptagen med något annat så utspelas följande konversation mellan Mat och Rand, som inte har mött varandra på något år eller så:
"What did you do to your hand, by the way?"
"What did you do to your eye?"
"A little accident with a corkscrew and thirteen angry innkeepers. The hand?"
"Lost capturing one of the Forsaken."
"Capturing?" Mat said. "You're growing soft."
Rand snorted. "Tell me you've done better."
"I killed a gholam,", Mat said.
"I freed Illian from Sammael."
"I married the Empress of the Seanchan."
"Mat", Rand said, "are you really trying to get into a bragging Contest with the Dragon Reborn?" He paused for a moment. "Besides, I cleansed saidin. I win."

Ja, och så fortsätter de så där ett tag. Sammanfattning av tretton böckers highlights i en enda skryttävling - I like so much.

Det som varierar krigsscenerna är då allt det där andra. Vi har till exempel Perrin, som ska ha ihjäl Slayer. Det kan han tydligen inte få ha redan i början på boken, för då blir det lite rumphugget vad gäller honom. Så han jagar och jagar och jagar och jagar denne Slayer, misslyckas lite ett tag, ligger och sover sig igenom The Last Battle, jagar lite till och slår sedan sin Mighty Hammer i huvudet på honom så att han dör. Mer spännande grejer har jag läst. Och när vi är inne på ospänning: Gawyn. Han är så totalt misslyckad. Han bara står vid sidan av allting och gör det han är bäst på - ingenting. När han väl bestämmer sig för att "nu, nu ska jag minsann göra något!", tja, då går han och dör. Det gör däremot inte Lan. Lan är osårbar. Lan klarar att rida i främsta ledet och slåss mest i alla slag och alla fighter och alla dueller, och ändå överleva. Chuck Norris, släng dig i väggen. Men det finns faktiskt de som dör i boken. (det hade väl varit märkligt annars) Gawyn (som sagt) givetvis. Undrar egentligen bara hur han lyckades hålla sig vid liv till bok 14? Egwene - vilket får mig att tycka att det var ett himla onödigt tragglande av alla dessa intriger som skulle till för att hon skulle bli Amyrlintronad. Och så hann hon bara vara det några få månader? Bela!! Hur kunde detta ske? Hon var ju Den Odödliga Hästen?? Och så en hel del andra, men inte fullt så tunga namn.

Rand och Den Svarte har sin egen uppgörelse som mest verkar bestå i filmvisning för varandra. Och de har bägge upptäckt CAPS LOCK-TANGENTEN NÄR DE TALAR. (why??)
Demandred... jamen jag trodde han gömde sig någon annanstans än på andra sidan jordklotet? I Murandy, eller Svarta tornet eller nåt. Och så står han bara på slagfältet och gapar efter Rand, likt en taskig Rocky-kopia minus det sönderslagna ansiktet. Kanske bara bra att han inte dök upp förrän i bok 14.
Pevara och Androl - ett kärlekspar som är roligare att läsa om än Gawyn och Egwene.

Jag har faktiskt inte så stor separationsångest som jag hade förväntat mig. Än. Krigandet tröttade ut mig, och det var rätt skönt att få stänga boken, faktiskt. Men jag hade velat läsa mer om Mat och Tuon och deras äktenskapliga samvaro i Seanchanland. Vem har ihjäl vem först? Deras barn och uppfostrandet av dem - kan man ana några konflikter här, kanske?

Titel: A Memory of Light
Serie: Wheel of Time, bok 14
Författare Robert Jordan och Brandon Sanderson
Köp den till exempel här eller här