Pepparkakshuset

Den här boken börjar så väldigt bra. Man får omväxlande  läsa om händelser på ett lekis i slutet av 60-talet omväxlande med nutida stockholmsmiljöer och scener ur ett antal människors vardagsliv. Mördaren får själv komma till tals ett par gånger och man är helt på det klara med mördarens motiv till de bestialiska morden redan från början. Vanliga hem, småbarnsliv, ensamma liv och förstörda liv, mörka novemberkvällar och den första snön. Jag kan se det väldigt bra framför mig och tänker att ja! jag har hittat en riktigt bra deckarserie att lyssna på här!

Sen börjar störningsmomenten.

Första grejen som gör mig tveksam är den långa utvikningen om Libanons historia och politik. Jag tänker att det kanske ska leda till något. Men hur fascinerande Petra-storyn än är har jag svårt att se varför den måste vara med i boken överhuvudtaget.

Sen kommer den där präktigheten som nästan får mig att stänga av ljudboken och lyssna på musik i stället. Conny Sjöberg. Han är duktig han. Hans familj är också duktiga. Hans fru är klok. De har fyra egna barn och dessutom ett tvillingpar som är 1,5 som de har adopterat (osäker på barnmängden här, de myllrar liksom). Först gillar jag mycket att läsa om det Sjöbergska hemmet med alla barnen och vardagspusslandet det innebär och tänker att det påminner om Anna-Maria Mella hos Åsa Larsson. Men där Mella svär, skäller på maken och är trött på barnen, tvätten och allt plockande hemma så är det extremt rosenrött hemma hos Sjöberg. Lördagseftermiddagarna är heliga. Då står pappa Sjöberg och alla barnen tillsammans i köket och tillagar gourmet-middagar Tillsammans. Sexåriga dottern gör tapenade, åttaårige sonen gör laxsallad med marinerad lax och hackad chili, det görs spiraler av smördeg och hackas grönsaker, kokas piggvar och rivs pepparrot. Ingen bråkar, ingen kinkar om "det är äckligt, det vill jag inte äta" och det är så många eoner ifrån min egen vardag med kinkiga barn så det känns helt enkelt inte särskilt trovärdigt. För mig i alla fall (förlåt mig alla duktiga familjer som tillsammans lagar gourmetmiddagar till helgen). Därefter sätter sig Sjöberg (han omnämns alltid som "Sjöberg" i texten, aldrig Conny. Däremot är det en hel del andra poliser eller anhöriga som får kallas sina förnamn. Logiken?) i en fåtölj och känner sig nöjd med att han som alltid har köpt alla sina julklappar fast det bara är november. Det ÄR ju så skönt att vara färdig med julklappsinköpen i God Tid, för då kan man sitta och slappna av med en glögg när alla andra stressar runt på stan i sista minuten. Visst.
När jag sedan är lite lagom irriterad över all präktighet - då kommer Civilkuragescenen. Sjöberg (Conny, vet ni) är åskådare till sonens fotbollsmatch. Ett antal åttaåringar springer runt och jagar boll på en iskall fotbollsplan en lördagsförmiddag. Frusna föräldrar sitter i publiken. Då blir en pappa skogstokig och börjar skälla ut tränaren för att han inte plockar bort en pojke från planen eftersom denne tydligen är på tok för långsam. Riktigt pinsam situation. Men som tur är finns Conny Sjöberg som helt präktigt träder in och löser allt på bästa sätt. Får pappan att skämmas och alla att sträcka på ryggen. Connys, förlåt Sjöbergs, åttaårige son tar dessutom initiativet till att alla grabbarna på plan samlas runt honom som var för långsam och kramar och tröstar honom. Fiolmusiken spelar upp och Musse Pigg och Nalle Puh framstår nästan som omoraliska i jämförelse med denna Conny S. Jöberg.

Gah!

Men mitt allra största problem är deckargåtan i sig och polisernas insatser kring lösandet av den - och det är ju rätt allvarligt eftersom det är själva kärnan i en deckare. Jag har listat ut vem som är mördaren ungefär redan när första mordet begås. Jag VILL absolut inte att det ska vara så lätt att veta vem mördaren är i en deckare - jag vill bli lurad och överraskad! Dessutom vill jag bli imponerad av polisens/den som löser fallets listighet och förmåga till slutledning. Jag vill att denne ska ligga steget före mig själv så att jag KAN bli överraskad. Men Hammarbypolisen...jeeezus vad de är tröga. De ställer inte de rätta och uppenbara frågorna i sina förhör. De missar uppenbara sammanhang, missar alla detaljer som läsaren uppfattar, drar en hel mängd förhastade slutsatser. Visst - det är bara vanliga människor men jag vill inte ha det så i en deckare! Mot slutet av boken (jag ska inte spoila...) är de så grovt klantiga och kantiga i sina förhörsmetoder så att jag bara springer och morrar där i skogen (jag lyssnar på boken medan jag springer). För att inte tala om hur sanslöst osmidiga de är när de mot slutet ska göra Det Stora Tillgreppet för att de har (mot alla odds) fått korn på mördaren. Jag började tänka på den här filmsekvensen, och sen var det liksom kört:



Kan ju tillägga att de romerska soldaterna är de som verkar smartast och smidigast om man jämför med Hammarbypolisens insats.

Alltså - jag gillar delar av den här boken. Vardagsskildringar (om inte präktigheten går till överdrift), miljöer och sånt. Men det jag stör mig på blir alldeles för mycket så jag vet verkligen inte om jag ska våga ge mig på fler böcker om Hammarbypolisen. Blir de bättre i fortsättningen, nån?

Titel: Pepparkakshuset
Författare: Carin Gerhardsen
Serie: Hammarbyserien 1
Ljudbok - uppläsare: Rachel Molin - har i och för sig en mycket behaglig röst, men den märkliga egenheten att ta andningspaus mitt i meningar i stället för vid kommateringar och punkter. Uttalar dessutom orden precis som de stavas: trädgården till exempel. Men man vänjer sig.
Köp den till exempel här eller här