Skriv om!

Här kommer en kort rapport om mitt skrivande, som jag annars inte brukar orera så där värst mycket om här på bloggen. Men i oktober skickade jag in manus på två böcker + min idé om en bokserie för barn om monster till två förlag: Bonnier Carlsen och Rabén & Sjögren. Efter jul hade jag (förstås) ännu inte hört något från dem, utan gick vidare och skickade alltihop till ytterligare fem förlag.

Efter lång väntan (ja, jag var inställd på att få vänta länge...) har jag nu fått svar ifrån tre av de sju. Två av förlagen jag skickade till efter jul har skickat standardrefuseringar. De tre andra har ännu inte hört av sig (vilket gör att det fortfarande känns som att jag har en chans...lite i stil med att ha en oskrapad triss-lott i plånboken). Bonnier Carlsen har inte heller hört av sig ännu (trisslott, trisslott, trisslott...).

Men Rabén & Sjögren HAR hört av sig. De har läst mina manus och "tror att jag kan ha något där". Men de vill att jag skriver om i första hand min kortare bok. Förenklar, tajtar till, "tar ut svängarna". De lovar inget om utgivning, men ska läsa när jag skrivit om.

Hörni - fatta det fantastiska här: Jag har pratat med en förläggare på R&S som läst och gett respons på mitt manus! Att komma så långt är en riktigt stor grej för mig och var värt en liten glädjedans i vardagsrummet bara det. (skrev jag "liten"? nja, nå, det handlade nog mer om full galopp runt hela Vismarlöv)

Så det jag gör nu om kvällarna? Jag tar ut svängarna. Jag förenklar. Jag tajtar till. Plus att jag skriver ännu en lättläst bok om monster som jag ska skicka iväg samtidigt som den omskrivna Monster i affären. Jag darrar av upphetsning och lycka, nervositet och vånda när texten inte vill flyta som den ska - men jag skriver.

Det är lite som att ha skrapat en trisslott och vunnit en ny lott - en chans till. En bra!

Etthundra mil

Detta är första boken jag läser av Jojo Moyes, och oj, vad den gav mersmak! Har redan lagt in Livet efter dig på läsplattan och ser fram emot att få läsa den snart.

Etthundra mil är historien om en bil och dess hastiga förfall från nybilsdoft till smutsigt och illaluktande kaos.

Nej. Förlåt. Det är inte historien om en bil. Det är historien om de fyra personerna som åker etthundra mil i den där bilen. Fyra personer och en gigantisk fisande hund. Och det är de där fyra personerna jag tyckte så väldigt mycket om och ville att livet ska bli bättre för att jag inte kunde lägga ner den här boken förrän den var färdigläst, helt enkelt. (Hunden vete tusan - den fann aldrig vägen till mitt hjärta. Troligen pga fisandet, flåsandet och framförallt dreglandet)

Bilen tillhör Ed, som framlevde sin ungdom som klassisk datornörd men som nu är IT-miljonär. Hans liv borde vara ett lyckligt liv i sus och dus - men det är det inte. Inte alls, faktiskt. På ett helt oplanerat sätt har han fått med sig en kvinna och hennes två barn (och hund) i bilen, och lovat köra dem hela vägen till Skottland. Det var synd om dem, och för en gångs skull kände han att han borde göra "det rätta". Kvinnan är Jess, som ständigt har ont om pengar och sliter som ett djur med två olika jobb (städning och på en pub) för att kunna försörja barnen. Hennes man har flyttat och dras med egna problem som gör att han inte kan bidra med några pengar. Barnen är Tanzie (hysteriskt begåvad i matematik) och Nicky (försöker dölja de blåmärken hans mobbare gett honom bakom en stor lugg och ett likgiltigt beteende).

Grejen är att Tanzie har fått ett erbjudande om att börja i en bra privatskola, till kraftigt nedsatta avgifter. Ändå har Jess inte råd att betala den lilla del av avgiften som är kvar, eller uniform och annat. Tanzies matematiklärare har tipsat om en matematikolympiad som ska gå i Skottland, där prispengarna skulle kunna lösa skolavgiftsproblemen. Men hur komma till Skottland utan pengar? Det är där Ed kommer in i bilden. Så småningom. På slingriga vägar. Efter att han faktiskt slängt igen en dörr mitt i ansiktet på Jess.

På småvägar går resan mot Skottland (motorvägar funkar inte pga åksjuka). Det är hundhår och magsjuka, irritation och batterier som tar slut i Nintendo. Och det är kärlek.

Och det är Så Bra.

Titel: Etthundra mil
Författare: Jojo Moyes
Originaltitel: The One Plus One
Översättning: Emö Malmberg
Utg år: 2014
Förlag: Printz Publishing
Köp den till exempel här eller här

A Breath of Snow and Ashes

Så var det dags för mig att ta ännu en djupdykning i Claires och Jaimes liv - sjätte boken A Breath of Snow and Ashes. Jag gnällde lite över att den femte boken Fiery Cross var rätt seg och hade nog förväntat mig att den här skulle vara liknande. Ändå ville jag läsa - är man drabbad av Outlander-bacillen så är man, och måste ta reda på hur det går för Claire, Jaime och de andra. Det börjar ju till exempel närma sig datumet för den där branden Brianna hittade i en gammal tidningsnotis då när hon ännu var kvar på 1900-talet. Hur ska det redas ut?

Den här var mycket bättre än Fiery Cross! Mindre av dagliga-vedermödor-på-Frasers-Ridge och mer av dramatik, Jamie-räddar-Claire-ur-farliga-situationer à la första boken. Brianna hamnar också i knipa men är faktiskt hyfsat duktig på att rädda sig själv tycker jag. Första Claire-i-fara-situationen kommer faktiskt ganska direkt i början av boken och sedan var jag närmast trollbunden boken igenom. Hur KAN man vara så fascinerad av dessa personers liv och leverne i bok efter tegelstenstjock bok?

I den här boken börjar de andra nybyggarna på Frasers Ridge ta mer plats i handlingen, tycker jag. Jag är rätt förtjust i dem! Gillar särskilt när en gammal dam liksom får vara huvudperson på sin egen begravning som till hennes förargelse inte innefattar sedvanlig likvaka och som därför skäller ut sin svärson. Så har vi den tyska kvinnan i en grannby som styr familj, släkt och grannar med järnhand. Eller opraktiska familjen där de med möda lyckats resa ett halvvingligt skjul att bo i på en osmart plats innan maken i familjen trillar nerför något slags stup och dör.

Och just det här att få lära känna andra nybyggare tycker jag är intressant också för att krigets hot kommer närmare. Vilken väg väljer de att gå? Och hur gör indianerna? Jamie kämpar hela boken igenom med sina lojaliteter - han vet genom Claire hur kriget kommer att sluta och måste välja den vinnande sidan. Ändå måste han försöka ha kvar sina vänner från den andra kunga-lojala sidan. Jag får erkänna att jag är dåligt påläst om amerikanska revolutionen men har nu blivit tvungen att läsa på en del (älskar för övrigt böcker som får mig att googla upp saker)(fast i det här fallet var det lättare att fråga min sextonårige son som av någon märklig anledning verkar kunna det mesta om just det där kriget).

A Breath of Snow and Ashes innebär till skillnad från de två föregående böckerna en mängd avslut på saker och ting som har ältats rätt länge. Hade det inte varit för att kriget är i full gång, och att slutet väääldigt mycket pekar mot snar fortsättning i nästa bok så hade detta kunnat vara en avslutande bok för serien.

Titel: A Breath of Snow and Ashes
Författare: Diana Gabaldon
Utg år: 2005
Förlag: Delacorte Press
Köp den till exempel här eller här

Vad får mig att skratta?

Vi pratar om humor den här veckan på Kulturkollo, och veckans utmaning handlar lite om det där att vi skrattar åt så olika saker. Det som en tycker är kul kanske en annan bara gäspar åt. Carolina (jodå, känner henne väl, trevlig människa) ställer två frågor:

Berätta om en bok, film eller något på tv som skulle vara så vansinnigt roligt enligt alla andra - men som inte fick dig att skratta det minsta.

och

Berätta om en bok, film eller något på tv som du verkligen skrattade åt så att du höll på att gå sönder.

Filippa Bark. Vad är grejen med henne, liksom? Och när vi ändå är inne på ämnet melodifestivaler - han som skulle vara så rolig där för några år sen, Björn Gustafsson? Gääääääsp för mig.

Den första jag kommer att tänka på som många gånger har fått mig att skratta så jag inte ens får luft är Gösta Ekman. Som jag gillar honom! Första filmen om Jönssonligan där han mot slutet av filmen sitter och leker med sina skor...gah! Eller i Morrhår och ärtor när han snor en sån där mopedsadelvärmare och låtsas att det är en hund som ska rastas på hundrastplatsen. Eller Papphammar...

Och Larson, serietecknaren med The Far Side. Carolina-humor, det.

Shadows for Silence in the Forests of Hell

Shadows for Silence in the Forests of Hell (smidig titel där, Sanderson) är en novell som ursprungligen ingick i antologin Dangerous Women men som nu har getts ut som egen bok. Troligen för att tjäna pengar på exakt sådana som mig som känner att de måste läsa precis allt Brandon Sanderson har gett ut men som inte vill ha hela den där antologin.
(Jag har någon sjuka som gör att namnet "Brandon Sanderson" i kombination med "Wow-en-titel-jag-ännu-inte-läst" omedelbart får mig att klicka på den där livsfarliga köp-köp-köp-knappen på Amazon.)

Nå. Här fick jag 80 sidors spännande story i en värld som fick mig att känna vill-ha-mer!! Huvudpersonen Silence har ett slags värdshus i utkanten av skogen. Eller, jag ska nog skriva Skogen. Den där skogen går man inte ut i på natten - själva skogen är farlig. För att inte tala om the Shades, som är en slags andar efter döda. De här andarna attackerar och dödar en på några sekunder ifall man inte följer reglerna som kallas Simple Rules men som är allt annat än enkla att följa: tänd aldrig eld, spill aldrig någon annans blod, spring inte. Du får alltså inte ens råka riva någon annan med nageln så att blodvite uppstår, för då kommer de där ilskna andarna galopperande med lysande röda ögon och äter upp dig i ett nafs.

Silence lever på vad värdshuset ger, men ännu mer på att fånga in efterlysta skurkar och lämna in dem till rättvisan. Prisjägare alltså, och en skicklig sådan trots att hon inte är vare sig fysiskt stark eller smidig. Men hon är smart!
Nu upptäcker hon en kväll att det sitter ett riktigt saftigt kap i hennes värdshus. En livsfarlig man med hela sitt anhang av flåbusar omkring sig, allihopa sådana man verkligen håller sig undan. Klart hon ska försöka ta honom? Klart hon ska! Belöningen för honom hade hållit fordringsägarna borta i säkert två år. Sen får den där karln ha mördat hur många han vill - nu ska han generera pengar.

Hon är tuff. Men det är en minst sagt farlig skog hon ska ut i, och hon är verkligen inte helt ung längre.

Snärtig story med en hel del twister, och aningen av en värld som får mig att tappa andan. Åh, låt det inte stanna vid bara en novell härifrån - jag vill ha mer!

Jag älskar alltid att läsa om hur författare får sina idéer, och Sanderson brukar vara generös med att berätta om det i sina förord eller på sin hemsida. Den här novellen föddes när han läste om en kvinna som funnits på riktigt, och som hette Silence. Fascinerat undrade han hur någon kunde döpa sitt barn till detta: "Perhaps she was late in the birth order, and her parents were really hoping to sleep through the nights this time."

Titel: Shadows for Silence in the Forests of Hell
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2015
Köp den på Amazon.com - den verkar ännu bara ha kommit ut som e-bok.

Liebster Award

Jag har blivit taggad av Bokhuset att svara på den här enkäten.

Reglerna är:
- länka tillbaka till personen som nominerade dig
- svara på frågorna som du fick av personen som nominerade dig
- nominera 11 andra bloggar med färre än 200 följare och ge dem 11 frågor

Det där med "färre än 200 följare" tar jag och struntar ganska rejält i (för hur kollar man det? följare var liksom?). Likaså blir det inte 11 jag nominerar utan dessa:

enligt O
Nobelprisprojektet
och dagarna går...
Annas bokblogg
Litteraturkvalster & småtankar
Bokhyllan i pepparkakshuset
booksessed

De 11 frågorna jag knåpat ihop kommer längre ner. Först ska jag svara på Bokhusets frågor till mig:

1. Vilken är den bästa boken du läst hittills i år?
Svårt. Jag har läst många bra i år redan och har svårt att välja (Anaché av Turtschaninoff, The Way of Kings av Sanderson, Fangirl av Rowell och andra riktiga höjdare). Men det kan vara så att boken jag läser precis just nu är bäst hittills i år: Etthundra mil av Jojo Moyes. Åh! Älskar den!

2. Kommer du gå på bokmässan i år?
Jag vet faktiskt inte ännu. Jag börjar ett nytt jobb i augusti och känner mig inte helt bekväm med att börjar orera om bokmässeresor eller ledigheter det första jag gör.

3. Vad läser du just nu och vad tycker du hittills?
Hm, ja, se svaret på fråga 1. Jag är nästan färdig med den, och har redan lagt nästa Moyes på läsplattan (Livet efter dig får det bli nu).

4. Finaste bokomslaget?
Fast jag redan ägde Jane Austens Stolthet och fördom köpte jag nyöversättningen av Gun-Britt Sundström som kom häromåret bara för att den har ett så fint omslag.

5. Vem hade du velat skulle skriva boken om ditt liv, alternativt spela huvudrollen i filmen om ditt liv?
Tänk om Brandon Sanderson skrev boken om mitt liv! Jag burit på urgamla hemligheter men varit trygg i förvissningen att inga lösa trådar hade lämnats.

6. Vilken är din favoritgenre, alternativt den genre du minst tycker om?
Fantasy får det bli om jag måste välja bara en. Självhjälpsböcker läser jag aldrig.

7. Vilka intressen har du förutom böcker och läsning?
Hm. Hur menar du nu? Att jag skulle ha något slags liv förutom läsandet??
Jo. OK. Jag brukar klafsa omkring i leriga kärr i skogen, få blöta grangrenar i ansiktet och bli sönderbränd på benen av brännässlor, helt frivilligt. Jag är nämligen orienterare.

8. Vilken bok borde alla läsa och vilken kan man hoppa över?
Läs Tonje och det hemliga brevet av Maria Parr. Läs den!
Bok 45 (av 47) i Sagan om Isfolket är inte fullt lika bra som exempelvis bok 2 eller 13. Fast "hoppa över" är rätt drastiskt, ändå.

9. Välj en valfri karaktär för varje alternativ: marry, kiss, kill?
marry - Mr Darcy (Pemberley ingår väl?)
kiss - Jamie Fraser (när han är ensam och ledsen för att Claire är tillbaka på 1900-talet)
kill - Sauron, medan han ännu sitter och lurar i Dol Guldur (fast till skillnad från Gandalf skulle jag ta med mig en armé till hjälp)

10. Om du fick leva i en bok, vilken bok skulle det vara?
Kanske i Bullerbyn? (jag skulle själv vara sisådär 11 också)

11. Du får översvämning hemma och vattnet stiger, vilken bok räddar du först?
Min Kindle. Vadå, "det är fusk"? OK - den bok jag håller på att läsa för tillfället. (och då blir det, ha ha, ändå min Kindle, pilutta dig)

Jahapp. Då kommer de 11 frågorna till dem jag nominerade:

1. Vad läser du nu?
2. Vad läser du härnäst?
3. Varför sitter du här och bloggar när du kunde suttit och läst en bok? (svaret "duh! för att du har taggat mig förstås" räknas inte)
4. Jag är tv-analfabet. Vilken tv-serie tror du ändå kunde lyckas med konststycket att få mig att se minst en hel säsong?
5. Är du ljudbokslyssnare? Har du någon favorituppläsare?
6. Vilka Cheez-Doodles är godast?
7. Har du gett någon en bok i present, men själv läst den före personen du gav den åt? (och vilken bok var det?)
8. Om du sitter och läser och känner att nej, nej, nu håller jag på att somna, och jag vill inte slösa bort min dyrbara lästid med att sova i läsfåtöljen - vad gör du då?? (dvs handfasta tips mottages tacksamt)("gå och lägg dig" är inte ett OK svar)(ehhh... obs! att jag frågar åt en vän)
9. Varför är inte den här boken skriven än? Du längtar ju efter den?
10. Var i hemmet ligger din (eller dina...) att-läsa-högar? (Guldstjärna för foto.)
11. Finns det någon bok som du läste om, direkt efter att du hade läst ut den första gången? (menar verkligen gick från sista sidan till första utan att ens fundera över det kloka i detta)

Hjärtblad

Den här boken börjar med en spark i magen av katastrof, fortsätter med en fin barndomsskildring och ger dig längtan till en fäbod och avslutas i fullt sken. Vi har läst den i en av mina bokcirklar, och när vi pratade om den idag kändes det som ett absolut måste att på nätet försöka hitta och lyssna på någon som pratade malungsmål. (vi lyckades inte helt, men något åt det hållet hittade vi)

Hulda är en av de dalkullor jag stött på i annan litteratur (till exempel i Mina drömmars stad) och som varje vinter vandrar från sin hembygd för att arbeta i Stockholm eller trakterna däromkring, eller som vandrar runt med säck fylld med saker till försäljning. Eller dalkullorna som rodde båtarna över till Djurgården, eller som sprang med tungt fyllda lass som murarsmäckor, eller som jobbade i någon av mellan-Sveriges alla gruvor. Jag har funderat rätt mycket över allt detta arbetsbehövande dalfolk som går så långt - och här är alltså berättelsen om Huldas liv. Det är otroligt fascinerande läsning!

Först kommer den där katastrofsparken i magen i bokens början: flera på varandra följande missväxtår. Hulda växte upp i Malungstrakten, och när hon var åtta år (tror jag) så kom det ett år ingen sommar alls. Snön låg till midsommar, och så blev det höst igen i augusti. Redan där kommer katastrofkänslan - vad ska de leva på, människorna? Om de inte kunnat skörda någonting? Sedan kommer nästa vår - som inte kommer. Skörden slår fel den sommaren också. Och...nästa sommar igen. Det finns bara ett, och det är längtan efter att få bli mätt. Jag bävade vid läsningen - skulle de dö allihop? Hur kunde någon överleva en sån katastrof?

Hulda lever, och sedan får vi läsa om hennes barndom och om människorna i bygden där hon bor. Åh, som jag fullständigt älskar alla dessa historier med olika människors levnadsöden den här boken innehåller! Det är ju så, att när livet går ut på att valla kor och getter i skogen många, många timmar dag efter dag så måste denna tid fyllas med något. Historieberättandet, alltså. Eller kvällarna uppe vid fäboden, eller vinterkvällarna med familjen i fjöset (de delar bostad med getterna, för att hålla värmen).

Hulda växer upp, får "stå i gången" (bli konfirmerad, alltså) och räknas sedan som vuxen. Hon vandrar till Stockholm för att söka arbete, och får det ganska omgående via en annan dalkulla. De bor på samma ställe, kullorna, och håller ihop. Början av Huldas Stockholmsliv tycker jag mycket om att läsa: miljöerna, stoltheten, klasskillnaderna. Men när hon sedan drar på sig husfru-uniformen så skenar handlingen alltför fort och jag är inte alls nöjd med bokens sista femtedel. Men det gör inte så mycket, eftersom det jag bär med mig som fantastisk läsning är berättelsen om Huldas barndom och hur det var att leva i Dalarna på 1800-talet.

Hjärtblad fick jag för första gången höra talas om när Kulturkollos Anna intervjuade Aino Trosell. Vill du läsa den intervjun hittar du den här.

Titel: Hjärtblad
Författare: Aino Trosell
Ljudbok - uppläsare: Anna Maria Käll (som är något alldeles fantastiskt bra som uppläsare! Hon lyfte den här boken ytterligare några snäpp för mig, och jag kommer nu att aktivt söka upp ljudböcker som hon har läst in och lyssna på dem för hennes skull)
Utg år: 2010
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här

Gunilla Wolde är död

Jag fick reda på att Gunilla Wolde är död. Hon har betytt en hel del för mig, faktiskt. Visst har jag vuxit upp med Totte och Emma-böckerna - jag var ju barn på 70-talet. Men när jag var tonåring - då plöjde jag nog allra mest hästböcker i alla möjliga former. Och till mina absoluta favoriter hörde Gunilla Woldes böcker om de egna hästarna Twiggy och Contessa. Jag älskade dem! De handlade om äkta hästliv med riktiga människor. Om sorg och jobbigheter och glädjen i att få hästen att gå på tygeln i en volt efter hundratals försök. Lyckan i skogsturer. Om envisa hästar och ännu envisare barn.  (lill-husse Peppe är numera nästan femtio år: Per Wolde) Om vintervardag i stallet och lyckliga hästar på sommarbete. Och så med Gunilla Woldes alldeles fantastiska illustrationer till det.

Jag hade samtliga hästböcker Gunilla Wolde gjorde och läste dem nog ganska många gånger. Och fast jag inte har behållit nästan några av mina egna barn - och ungdomsböcker så har jag faktiskt ännu dessa. Aldrig att jag skulle kunna göra mig av med dem! En Twiggy med munnen full av maskrosor? Så fin!

Tack för många fina lässtunder, Gunilla!

Inmurade

Den här kom redan i höstas, men jag har inte kommit åt att läsa den förrän nu eftersom den hela tiden har varit utlånad. De där skräckboksläsarna, de som redan läst alla Angerborns böcker och andra böcker som är som dem upptäckte den här rätt omgående och tog den till sig. Spökerier i skolans källare...jomen visst!

Skolan i Firnby är gammal. Förr var det inte så många barn som gick där, och läraren bodde då i en lägenhet i själva skolhuset. Med åren har skolan byggts till och förändrats, och lärarlägenheten är numera skolans matsal. Över sommarlovet har nu skolan renoverats ytterligare - en vägg har slagits ut i källaren och i ett nytt stort rum där nere har en slöjdsal inretts. Men byggnadsarbetarna som utförde arbetet upptäckte något när de rev ner väggen, något som de sedan har hållit tyst om: där bakom fanns ett lönnrum. Lönnrummet var inrett som ett klassrum, med skolbänkar, kateder och griffeltavla. Skrivböcker låg kvar på bänkarna. För att inte arbetet skulle försenas sa alltså arbetslaget inget till någon utan slängde i stället hela rasket i en container och fortsatte med slöjdsalsarbetet.

Natta och Leo är olovandes ensamma nere i slöjdsalen - Leo tyckte han hörde ett barnskratt därnere och gick dit, och Natta (som är en mycket ordentlig person) följde efter honom för att säga att han inte fick vara där. När de nu hör steg i källartrappan gömmer de sig för att inte bli upptäckta av någon vuxen, och Natta känner hur någon gömmer sig bakom henne. Leo? Fast vad kall han är! Hela rummet är kallt. Men det är inte Leo som är bakom henne, för han visar sig sitta i en annan del av rummet.

Det är något i den där slöjdsalen. Men spöken finns ju inte, så även om en flicka några dagar senare råkar ut för en olycka så måste det hela ha logiska förklaringar? En glappande kontakt som är orsak till att taklamporna släcks, ljud från ventilationen som låter som barnskratt, fabrikationsfel på maskinen som orsakade olyckan med flickan?

Jag gillar att läsa om Natta, Leo och Teddy som blir indragna i spökerierna. Leo har precis flyttat till Firnby efter att ha varit indragen i något som tydligen har varit våldsamt. Natta håller på att växa ifrån sina gamla bästisar och börjat hänga med några ungdomar som är lite äldre (och som pratar om viktiga saker och inte bara trams). Teddy lever sitt liv på nätet, har sina kompisar där och tillbringar all tid han får med att spela något slags on-line-rollspel. Hade inte det här i källaren hänt hade de tre nog inte pratat särskilt mycket med varandra, men nu måste de.

Det är ganska ordentligt läskigt, det här. Smygande först, men sedan allt mer. Och jag gillar kopplingarna till det som hände för hundra år sedan eller vad det är. Jag tänkte ett tag att det andra som händer i Nattas, Teddys och Leos liv på något sätt skulle hänga ihop med Firnbys historia, men fick bli lite besviken på det. Fast det här ska bli en trilogi, så kanske senare?

Titel: Inmurade
Serie: Firnbarnen 1
Författare: Lena Ollmark
Utg år: 2014
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 11-15 år

Himlen börjar här

"Jag vill inte ta vägen hem och riskera att stöta på någon från skolan, särskilt inte Sarah, som informerade mig om att medan jag varit borta har hon läst på om sådana här saker och enligt alla experter behöver jag prata om vad jag går igenom. Men hon och experterna, och mormor med för den delen, förstår inte att jag inte kan. Jag skulle behöva ett nytt alfabet i så fall, ett som är gjort av jordskred, av kontinentalplattor som byter plats, av det djupa, uppslukande mörkret."

Ett citat måste inleda ett inlägg om den här boken. Det kändes under läsningens gång som att jag ville spara minst en mening från varje sida i boken - för att den var bra, rolig, snärtig eller gav mig en spark mitt i magen så att jag tappade andan. Språket, bilderna och formuleringarna i den här boken är alldeles fantastiska!

Men inte bara det. Jag älskar karaktärerna också. Huvudpersonen Lennie, klarinettist och ponnymascot, mormor som fyller huset med målningar på gröna damer, morbror Big som försöker få döda skalbaggar att vakna till liv genom att lägga dem under pyramider, Lennies bästa vän Sarah vars klädstil troligen måste upplevas. Sedan har vi en huvudperson till som egentligen är med igenom hela boken fast hon är död redan innan den börjar: Lennies storasyster Bailey. Och, åh, jag glömde Joe Fontaine med ögonfransarna och trumpetsolot, han borde stått direkt efter Lennie i uppräkningen.

Den här boken uppfyllde mig helt några dagar. Den är faktiskt helt fantastisk. Jag kan nog inte komma på något jag inte tyckte om med den Jo, förresten, jag tyckte inte om att läsa om det här med Toby och två själar som i gemensam sorg drabbas av galenskap...men jag förstod.

Lennies älskade syster är död. Nitton år, och en plötslig hjärtattack. Lennie försöker leva vidare med allt i spillror och systerns kläder kvar i garderoben. Hon skriver små dikter och texter om sin syster och om känslorna och skriken i sig, och så lägger hon dikterna där hon råkar ha skrivit dem (i häcken, i jorden, i trädet, på gatan...). Texterna står med, i handstil, i boken, och det är hjärtslit och sorgearbete.
Och så mitt i allt detta svarta så blir hon kär. Så kär att längtan efter att kyssa någon hela tiden poppar upp i henne (som när hon sitter och äter frukost och vill kyssa skeden bara för hon är kyss-sugen).

En riktigt bra bok. Läs!

Titel: Himlen börjar här
Författare: Jandy Nelson
Originaltitel: The Sky is Everywhere
Översättning: Ulla M Danielsson
Utg år: 2012
Förlag: Gilla Böcker
Köp den till exempel här eller här

I flera timmar, dessutom.

Egentligen skulle det ha publicerats någon slags trevligt recensionsinlägg här idag. Men, vet ni? Det är världens finaste aprildag där jag bor. Och jag läser A Breath of Snow and Ashes av Gabaldon. Och just idag kändes det i hela kroppen att det var just det jag skulle göra idag i stället för att sätta mig vid någon jämra dator.

Läsa, alltså. I en solstol. I solen.

Bredvid en rabatt där jag i något lyckligt infall för ett antal år sedan planterade hyacintlökar. De blommar så det brakar om det just nu, och de doftar.

Sol, bok, hyacintdoft. Det kan faktiskt inte bli bättre, va?

...så när jag som vanligt gick där och läste min bok...

Igår kväll läste jag ut Himlen börjar här, och gillade mycket. Särskilt språket. Recension kommer snart, men det här är en sådan där bok som jag redan efter några sidor plockar fram telefonen och börjar fota citat ur. (lånebok, no-no på att vika hundöron och att anteckna i marginalen...) Inte för att jag vet vad jag egentligen ska göra med alla dessa foton på text ur boksidor jag faktiskt samlar på mig, men det känns helt nödvändigt just då. Det är så bra formulerat, eller smarta saker, att det måste sparas på något sätt.

Det här citatet handlar om hur huvudpersonen Lennies syster Bailey träffade sin pojkvän Tony. Och så är det en del av allt det som gör Lennies familj till något alldeles utöver det vanliga:

"Första gången Bailey såg honom gick vi och läste på vägen (alla i vår familj tycker om att gå och läsa och de få andra personer som bor här vet om det och brukar krypköra sista biten hem). Jag läste Svindlande höjder, som vanligt, och hon läste Like Water for Chocolate, hennes favorit, när en magnifik, kastanjebrun häst travade förbi oss bort mot vägskälet."

...alla i vår familj tycker om att gå och läsa...!! Jamen klart de gör! En helt självklar grej, att de alla går runt helt försjunkna i sina böcker i det närmaste grannskapet? Och att alla som bor där är vana att se dem så och därför kör försiktigt. Åh, vad jag älskar tanken på en sån familj, ett sånt grannskap och hela idén!

Stiftelsen och imperiet

Jag läser vidare i Stiftelse-trilogin (läs här vad jag skrev om första boken, Stiftelsen). Andra boken har inte lika många nedslag i historien utan består av två längre berättelser. Jag gillar dem, men saknar den där tidssvindelkänslan jag fick i första boken.

Framtiden fortskrider enligt Hari Seldons komplicerade psykohistoriska beräkningar. Det stora vintergatsimperiet börjar gnissla, kan vi lugnt säga. Stiftelsen i galaxens utkant frodas och trivs, däremot, bedriver handel och använder sig av "atomkraft" till i princip allt. En av imperiets generaler, Bel Riose, får upp ögonen för denna Stiftelse där långt ute på rymdvärldens motsvarighet till rena bondvischan,  och inser att de mycket väl kan vara ett hot. Han tycker det bör krigas mot dem (han är riktigt duktig på att kriga, nämligen) men får väl inte riktigt det kejserliga stöd i ryggen som han tänkt sig.

Kanske hundra år senare har det där imperiet i princip rasat ihop. Den stolta centralplaneten där kejsaren bodde är numera bara skrot och rassel. Och ute i galaxens periferi, hos Stiftelsen och dess världar, seglar det upp en ny kris. En mystisk man vid namn "Mulan" (och Disneyskadad som jag är kan jag bara tänka på Mulan i filmen) börjar ta för sig, föra krig och ta makt och bära sig allmänt jobbigt åt. Han måste stoppas. Den här storyn (här märks det väldigt väl att Stiftelse-trilogin från början publicerades som noveller) skiljer sig från de andra - dels för att den mer är av något slags mysterie-karaktär, nästan lite deckare, dels för att det faktiskt får vara med en kvinna som en av huvudpersonerna. Hoppsan, liksom! Hon kan inte bara sätta igång den atomdrivna tvättmaskinen utan kan dessutom både tänka själv och ge svar på tal.

Nu väntar tredje boken, och där tror jag att jag kommer att få resa till den andra Stiftelsen. Den hemliga. Det kanske är där kvinnorna finns?

Titel: Stiftelsen och imperiet
Författare: Isaac Asimov
Originaltitel: Foundation and Empire
Översättning: Sam J. Lundwall
Utg år: 1977
Förlag: Askild & Kärnekull
Köp den till exempel här eller här

Lady Susan - en brevroman av Jane Austen

Jag visste inte att den här boken fanns, Austenälskare som jag ändå är. Men visst finns den! Jane Austen skrev den ganska tidigt, men den blev aldrig publicerad under hennes livstid. Eftersom den är mycket kortare än hennes senare romaner, och så helt i brevform är den förstås rätt annorlunda än "min" vanliga Austen, men jag gillar den. För visst finns här Austens ton, och visst skymtar man hennes vanliga, fina karaktärer fast de nu på något sätt måste byggas ihop i min fantasi när de bara syns genom breven vi får läsa.

Huvudpersonen, Lady Susan, är den som är bokens stora skurk. Helt moraliskt förkastlig är hon enligt den tidens rådande uppfattning och moral: hon flirtar med män. Fast hon bara har varit änka i ett par månader! Hu! Och  inte nog med det - hon är så smart, vacker och duktig på att konversera att de flesta männen hon träffar blir kära i henne (eller enligt boken blir de förstås mer duperade och förledda av hennes konster och dåliga karaktär...). Och det blir elände av det där, förstås. Boken börjar med att Lady Susan måste resa ifrån godset Langford, där hon har bott några månader, eftersom både husets herre (han är gift) och hans systers tilltänkte fästman bägge blir kära i henne. Gifte mannens hustru, som trodde att Lady Susan var hennes vän, är förstås rasande. Systern, som blir av med sin fästman, är förtvivlad. Nu reser Lady Susan i stället till sin svåger och hans familj, och hennes svägerska, mrs Vernon, är inte glad på något sätt över att denna eländiga och depraverade människa nu ska bo hos dem. Ännu värre blir det när mrs Vernons bror kommer för att hälsa på dem, och blir kär i Lady Susan han också. Fast han kände till hennes dåliga rykte!

Det är förtvivlade brev från mrs Vernon till hennes mamma, Lady De Courcy. Det är oroliga brev tillbaka till dottern från mamman. De roligaste breven är de Lady Susan själv skickar till sin väninna, mrs Johnson i London - i dem går hon rakt på sak och berättar hur fåniga folk i hennes närvaro är, och om sina "ondskefulla" planer att gifta sig med Reginald De Courcy (brodern) men ändå ha den där gifte mannen från Langford lite vid sidan av (för han är så duktig på att ge henne komplimanger).

Klart jag förstår att jag bör våndas med familjerna Vernon och De Courcy i moralisk upprördhet. Klart att jag ska vara arg på hur Lady Susan behandlar sin stackars dotter (jo, för det finns en dotter också, som mest "är till besvär"). Men det gör jag inte. Jag gillar den beräknande Lady Susan, som tar för sig av livet fast det inte är tillåtet för någon som hon.

Men oj, vad jag har problem med att hålla isär personerna från varandra! Detta skick att aldrig kalla varandra vid förnamn - det är så besvärligt. Mrs Vernon (heter Catherine, men det är inte ofta det nämns) kallar alltid sin egen man för mr Vernon. Lady Susan är egentligen också en mrs Vernon eftersom hon var gift med mr Vernons bror. Och när Catherine skriver till sin mamma kallar hon henne för efternamnet (sällan för mamma), och Catherines pappa och bror har bägge samma namn: Reginald De Courcy. Sonen har dock ett mr före sitt namn, medan pappan kallas sir Reginald. Det är sååååå förvirrande....! Som tur är finns en personförteckning med titlar och familjeförbindelser i början på boken, och den fick jag bläddra tillbaka till ett antal gånger under läsningen. Då handlar det ändå bara om en handfull personer.

Är du också en Austen-älskare får du inte missa den här lilla pärlan. Den är väldigt mycket Austen - bara i en annan form, och utan de där fantastiska dialogerna.

Titel: Lady Susan
Författare: Jane Austen
Originaltitel: Lady Susan
Översättning: Eva Liljegren
Utg år: 1993 (den här utgåvan)
Förlag: Fischer & Co
Köp den till exempel här eller här (eller vänta till 2016 - det lär komma en nyutgivning av den då från Modernista)

Half the World. Eller "Vi ror söderut. Länge."

Det här är andra boken om Yarvi och om alla de små rikena kring Shattered Sea. Fast här har både Yarvi och Shattered Sea fått stiga åt sidan lite. I stället får vi läsa om Thorn, ung tjej som är duktig på att slåss, och Brand, ung kille som är stark och tror på det goda, och så om länderna i söder.

Det är fortfarande väldigt mycket viking-fantasy, detta. Nästan ännu mer än i Half A King. Här far alltså vikingarna i österled (eller, nja, söderut i boken), längs med floderna. De får bära sin båt från en flodled till en annan. De får möta stäppkrigare, och de seglar mot First of Cities, en gigantisk stad som ligger på ett näs där ett hav möter ett annat. Det är lite som en historielektion om en resa till Miklagård för tusen år sedan, det hela.

Jodå. Det är förstås intressant. Om det var en historielektion jag hade velat läsa. Men jag var nog mer ute efter rejäl fantasy, förstås. Och jag är rätt besviken på Half the World, eftersom jag tycker miljön och resandet tar över alldeles för mycket. Handlingen är ungefär så här:

Kungen i Gettland tycker att högkungen i Skekenhouse försöker bestämma för mycket över rikena runt Shattered Sea. Han vill göra uppror. "Steel is the answer!" skriker han envist som argument i alla diskussioner. För att kunna kriga mot högkungen och alla hans allierade behöver Gettland hjälp från andra länder. Yarvi (numera kungens rådgivare/"minister") reser till imperiet i söder för att söka hjälp. Med sig på resan har han Thorn, som blir ännu bättre på att slåss, samt Brand, som blir lätt desillusionerad alltefter resan fortgår.

Japp. Det var det hele. På nästan femhundra sidor. De ror, och de ror, och de ror, och de ror. Sedan bär de båten ett tag. Det är jobbigt. Sedan ror de ännu mer. Slåss mot stäppkrigare. Ror och ror och ror.

Det räcker inte. Inte på långa vägar, faktiskt. Hur duktig Thorn än blir på att slåss. Jag vill ha mer hemligheter, action, spänning, magi, ondska, läskiga monster...mer av ungefär allt. Fast inte mer av rodd, tack så väldigt mycket.

Hoppas detta är en typisk mellanbok, och att tredje och avslutande boken i serien, Half A War (som lär komma till hösten) plockar upp känslan och allt det bra som fanns i första Half A King och gör fantasy av det hela igen i stället för vikingakunskap.

Titel: Half the World
Serie: Shattered Sea #2
Författare: Joe Abercrombie
Utg år: 2015
Förlag: HarperCollins
Köp den till exempel här eller här

Skymningsporten

Första gången jag hörde talas om Pendle-häxorna var faktiskt i en fantasyserie för ungdomar: Väktarens lärling av Joseph Delaney. Huvudpersonens vän Alice som han kanske/kanske inte kan lita på är uppvuxen bland och dotter till en av Pendle-häxorna. Jag trodde att de var lika påhittade som allt det andra i boken. Men sedan stötte jag på dem på andra ställen, till exempel i Elly Griffiths böcker om Ruth Galloway.

Dessa häxor vid Pendle Hill var alltså några som verkligen fanns, då på 1600-talet? Så fascinerande! Vad var det för några, egentligen? I förordet till Skymningsporten skriver Jeanette Winterson att målet mot häxorna i Lancashire 1612 är den mest berömda av de engelska häxprocesserna, att brunnshålan häxorna satt fängslade i går att besöka och att Lancaster Castle är öppet för besökare.

Sedan kastar hon oss rakt in i historien, till Pendle Hill 1612, och vi är där. Pendleskogen är mörk och lerig och här skyndar sig en gårdfarihandlare fram genom kvällen. Denne handlare träffar på Alizon Device, och Alizons mormor: gumman Demdike. Han snubblar, de hånar honom, han springer och de skrattar. Utom sig av skräck ("alla" vet att de där kvinnorna är häxor) springer han till närmaste by där han faller ner och dör - varpå kvinnorna blir anhållna och slängda i fängelsehålan, anklagade för häxeri.

Det där - en man som träffar på två kvinnor i skogen och blir rädd - är kärnan i det hela. Det är det som leder till processen mot Pendle-häxorna. Ett strunt. En bagatell, som får alltför stora proportioner. Och äntligen kan den där gruppen människor som bor i det ensligt belägna Malkin Tower sättas dit för det de är: häxor. De träffas ju och har sabbat, eller hur? De är smutsiga, fula, fattiga och elaka. Ingen vill ha med dem att göra. Stjäl gör de också. Klart de har ihop det med den onde? Självklart har de det. Bra anledning att arrestera hela byket och slänga in dem i fängelsehålan så vi blir av med dem en gång för alla.

Och så har vi då den rika Alice Nutter. Hur kan hon ha så mycket pengar, egentligen? Hur kan hon ha lyckats så väl i livet, på egen hand? Malkin Tower ligger på hennes ägor, och hon har minsann haft samröre med den där smutsiga familjen Device. Nog kan det vara så att även hon haft samröre med den Svarte?

Jag får Wintersons bild av hur nog kunde ha varit på riktigt med de där Pendlehäxorna, och jag tror på den. Hon får mig att både se och uppleva mörka källare, magar skrikande av hunger, skräck och vanmakt inför överheten, skogen, leran och alltihop. Miljön och framförallt personerna blir levande, och jag nickar för mig själv.

Men sedan förstör hon det. När jag väl är övertygad om hur små händelser och verkliga personer i historien kan förstoras och få enorm betydelse ju mer det pratas om dem och ju längre tid det hinner förflyta - då för Winterson in magi, svartkonst och den Onde i historien. Varför? Det hade inte behövts, och jag välkomnar det definitivt inte här där jag bara ville ha den råa och skitiga verkligheten.

Trots att jag blir besviken på det där magiska är detta en fantastisk bok, en bok som verkligen tar dig med dit och då, och ger dig en verklig bild av häxprocesser som de nog var. Läs den!

På Kulturkollo diskuterar jag idag Skymningsporten tillsammans med Helena, Anna och Lyran. Titta in!

Titel: Skymningsporten
Författare: Jeanette Winterson
Originaltitel: The Daylight Gate
Översättning: Johan Nilsson
Utg år: 2015
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här eller här