Askfödd

Jag fick som sagt vänta på den här några extra dagar eftersom dottern tog den ifrån mig och läste den först. Gillade jag lika mycket som hon gjorde, då? Jodå. Jadå. Helt OK, och stundtals mycket spännande. Men jag blev inte wow-golvad.

Berättarperspektivet skiftar mellan Laia och Elias, och det är en av de sakerna jag gillar. Laia är en de Lärdas folk, en gång de som regerade men numera lägst ner i samhället, slavar eller fattiga. Elias tillhör Krigarna, de som för femhundra år sedan erövrade de Lärdas länder och liv och som numera har gjort vapenverkstäder och krigsutbildningar av lärosäten och bibliotek. Han tillhör dessutom en av de finaste familjerna inom Krigarna.

Deras liv möts på Blackcliffs militärakademi, platsen där Krigarnas elitsoldater utbildas i en många år lång och fruktansvärd hård process. När de är färdiga kallas de Masker, och ska vara mer stridsmaskiner än människor. Typ. Elias har utbildats till Mask sedan han var sex år, och ska nu alldeles precis bli utexaminerad. Samma dag han blir det tänker han dock desertera - han avskyr allt vad Masker är och gör och vill ha ett eget liv långt ifrån allt våld, allt krig och all känslokyla.

Laia kommer till Blackcliff som spion för motståndsrörelsen. Hon var inte med där tidigare, men tvingades kontakta dem när hennes liv fullständigt totalhavererade eftersom en Mask kom till hennes hem, hade ihjäl hennes morföräldrar och tog hennes bror till fånga. Hon behöver motståndsrörelsens hjälp att befria sin bror, och de kräver att hon låtsas vara husslav hos Blackcliffs högsta chef, Kommendanten. Hon är en mer än usel spion, kan jag säga.

Och det är den första saken som stör mig i Askfödd - att Laia mest bara tar stryk, skit och gör som hon blir tillsagd. Visst, det är mänskligt och så där, men i den här sortens bok vill jag ha mer kick-ass-huvudperson, någon som har en listig plan eller som ligger steget före, eller har/gör något annat beundransvärt. Laia är mest hjälplös och det fräckaste med henne verkar vara vilka hennes föräldrar är (och ändå verkar den ene killen efter den andre bli kär i henne).

Den andra saken som stör mig är värre, och det är allt detta våld. Varför? Jag är absolut ingen sådan som undviker våldskildringar i böcker, läser gärna om krig och har gärna ett eller annat slagsmål med, eller för all del galet-tävlings-mördande-à-la-Hungerspelen. Men här blir det så... onödigt mycket. Det skärs, och bränns, och has ihjäl (bara för att några sidor senare inte riktigt ha dött pga det var en dröm, eller en fint, eller...). Det sticker ut benpipor och det dunkas huvud mot golv och väggar, det piskas och.... ja, jag fattar. Det ska vara en läskigt omänsklig militärskola där straffen är dagliga, blodiga och ska medverka till att göra de där Maskerna helt oövervinnerliga. Men det blev för mycket för mig - jag fick skumma igenom våldspartierna (särskilt de där prövningarna) när det blev för detaljerat.

Sen gillar jag miljön, och bakgrundshistorian med de Lärda som numera är förslavade, och hintarna om vad som låg bakom Krigarnas erövring. Jag gillar väldigt mycket att här finns efriter, djinner och ghuler som övernaturliga väsen - fin omväxling till den fantasy jag brukar läsa! Jag är mycket nyfiken på Nattbäraren, vem denne är och vad hen vill. Jag kommer absolut att läsa fortsättningen på Askfödd - men kommer även då säkert att skumläsa genom det våldsamma.

Titel: Askfödd
Författare: Sabaa Tahir
Originaltitel: An Ember in the Ashes
Översättning: Ylva Kempe
Utg år: 2015
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 14 och uppåt

All the Light We Cannot See

Litterära priser och hyllningar och rekommendationer och andra världskriget och en ädelsten med en förbannelse...jo, mina förväntningar var mycket, mycket höga på den här boken.

Vartannat kapitel läser jag om blinda flickan Marie-Laure som lever med sin far, som flyr från Paris när tyskarna kommer, som med skavsårstrasiga fötter kommer till Saint-Malo där det luktar hav och där hon och pappan får bo i pappans farbrors hus. I Marie-Laures berättelse är det dofter och känselintryck, si och så många steg till bageriet, röster och faktiskt många personer med oändligt tålamod och stor pedagogik. Särskilt pappan: låssmeden och modellbyggaren.

Och i vartannat kapitel är det Werners berättelse, den föräldralöse, vitblonde lille killen som är oerhört begåvad i matematik, fysik och elektronik men som är dömd att som alla andra pojkar i gruvområdet i Tyskland där han bor gå ner och arbeta i gruvorna den dagen han fyller femton. Fast nej - han lyckas hitta en annan väg, en väg där han får använda sin begåvning, bygga och laga radioapparater och göra komplicerade beräkningar. Men priset för att kunna göra det är mycket, mycket högt - han måste lära sig att stänga av alla känslor.

Och så har vi då den där ädelstenen, Sea of Flames, som ger sin ägare evigt liv men som ändå bär på en förbannelse. Och vi har en tysk hög officer som också är ädelstensexpert vars hela liv och existens går ut på att få lägga händerna på denna ädelsten.

Berättandet växlar även mellan olika tider - början av kriget och så de dagarna när de alllierade bombade Saint-Malo. Det skulle kunna bli ganska hoppigt med alla perspektivskiften (och mycket korta kapitel) men det blir det inte.

Däremot måste jag tyvärr säga att mina förväntningar inte infriades - boken lämnar mig med ett ganska ljummet "Jaha...?". Visst - jag känner att språket är fint, att det hela är gripande, och att det är ännu ett nytt sätt att berätta om andra världskrigets fasor och vad det gjorde med människor, om människors ondska men också om att det finns godhet där man kanske inte väntar sig det. Men... den är skriven på ett sätt som inte berör mig. Det är gestaltning och dialog, och så lämnas mycket till läsaren att själv förstå, känna och fylla i, och ibland kan jag uppskatta den sortens litteratur. Men här funkar det inte för mig, det griper inte tag.


Titel: All the Light We Cannot See
Författare: Anthony Doerr
Utg år: 2015
Köp den till exempel här eller här

Lord Carew's Bride

Trots att jag alltså inte blev särskilt imponerad av den första boken i den här dubbelutgåvan, Dark Angel, så kastade jag mig ganska omgående på fortsättningen Lord Carew's Bride. Den var bättre, men inte i nivå med Huxtable- eller Bedwynböckerna av Mary Balogh.

Nu får vi läsa om Samantha, kusin till Jennifer som var huvudperson i Dark Angel. Det har gått fem år, och Samantha har trots ett ständigt hov av tillbedjande unga och trevliga män omkring sig vägrat att gifta sig trots att frierierna har varit legio. Hon vill inte gifta sig, och hon vill inte bli kär. Det kan aldrig komma något gott ur att vara kär - förr eller senare tar kärleken slut och då blir man olycklig. Så har hon i sin 24-åriga livsvisdom bestämt. Jo, för hon blev ju också kär i den där eländige lord Kersey, den där blonde och snygge Lionel som gjorde livet så surt för Jennifer i Dark Angel. Och han krossade alltså även Samanthas hjärta när han ändå höll på.

Sedan dess har den där slemme karln varit portad från sitt hem och tvingats leva i exil. Men nu? Nu har hans far dött och han har ärvt markistiteln, och återvänt. Och inte nog med det - han får inbjudningar till baler och allt det där, som om allt det han gjorde för fem år sedan vore glömt och förlåtet. Samantha blir alldeles kallsvettig när hon möter honom första gången. Och allra räddast är hon för att hon möjligen fortfarande skulle vara kär i honom. Fast hon hatar honom.

Var kommer då Lord Carew in i allt detta? Jo - honom har Samantha träffat några veckor tidigare när hon var på besök hos Jennifer och Gabriel på deras lantgods. På en ensam promenad råkade hon komma in på granngodsets mark, och där stöta på en man i rätt lumpiga kläder och gamla stövlar, dessutom mycket halt och med en missformad hand. Han jobbade som landskapsdesigner, påstod han, och var en allmänt trevlig karl. Lätt att prata med, och ännu bättre: Samantha kände sig trygg och glad i hans sällskap. De kunde sitta tysta ihop och bara titta på utsikten utan att det kändes jobbigt.
Vad hon inte fick veta är att den där Hartley Wade hon kunde slappna av med egentligen är Lord Carew, ägaren till godset, markis, svinrik och känd för att i det närmaste ha social fobi.

Nu när Samantha mycket upprörd över att ha mött Elak-Lionel-Med-Blonda-Hårkaskaden rusar ut från en bal i London så springer hon rätt på denne Hartley Wade. Fast inte längre i slafsig långrock och trasiga stövlar, utan i balstass. Stormar kärleken? Nja. Nej. Snarare trygghetslängtan. Beskydd från den där farliga Bli-Kär-I-Skurk-Passionen. Kanske inte riktigt det Hartley Wade, Lord Carew, vill vara för Samantha ändå?

Titel: Lord Carew's Bride
Författare: Mary Balogh
Utg år: original 1995 nytryck 2010
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

Calamity - sista delen i The Reckoners

Så var det då äntligen dags att få läsa avslutande delen i The Reckoners, som jag har längtat efter i något år. Är jag nöjd? Fick jag veta vad Calamity är för något? Vet David nu vad han ska göra med sitt liv?

Ja, jag är rätt nöjd, och ja, jag fick veta vad Calamity är, och ja, David hade fullt upp när jag slog ihop Calamity. 

Och nu en spoilervarning - det är svårt att skriva om Calamity utan att avslöja viktiga saker som hänt i Steelheart och Firefight, som om du har tänkt läsa dem men inte gjort det ännu: läs inte vidare.

David, Megan och de som finns kvar i The Reckoners (efter att Prof tappade greppet i slutet av Firefight och blev en fullfjädrad Ond Professor-Epic) är på väg till Atlanta. Atlanta ser inte riktigt ut som det Atlanta som finns i vår värld - det är nu en stad som består helt av salt, och som dessutom av okänd anledning hela tiden vittrar ner och växer upp igen. Det växer upp exakt likadant som det har sett ut hela tiden, inklusive saltstoder av bilar på samma platser, men det gör det i en slags kretsgång så att staden växer upp i ena ändan och vittrar ner i andra vilket innebär att staden sakta rör på sig. Just nu befinner den sig någonstans i Kansas. David (som nu motvilligt är Reckoners ledare) plan är att hitta Prof som lär befinna sig i detta vandrande Atlanta och på något sätt bota honom från Epic-ondskan och den allmänna skogstokigheten. När väl Prof är som han ska igen så tänker David att då kan det vara dags att ta sig an den där Calamity, rädda världen och så där.

I vanlig ordning en hyfsat omöjlig plan att genomföra, och jag förväntar mig storstilade förklaringar på vad Calamity är, hur den uppstod och varför världen sedan är fylld av elaka superhjältar, plus givetvis en gigantisk slutstrid. Det som händer är dock att större delen av boken fylls av salt-Atlanta och planerande för att rädda Prof. När jag börjar närma mig slutet börjar jag bli orolig över att detta trots allt inte är sista boken, att jag ska få alla förklaringar i ännu en bok, ännu ett helt år senare. Men nejdå - det blir ett avslut. Fast alldeles för kort för min smak. Jag får veta hur och vad men verkligen inte tillfredsställande mycket, och den gigantiska slutstriden blir mest ett lätt pjuff. 

Calamity är helt OK läsning, men den når absolut inte höjderna i Steelheart och Firefight. Inte alls. Inte alls samma twister och fantastiska avslöjanden, utan bara mer av det vi redan sett: olika slags Epics och deras egenskaper och vilka metoder som krävs för att besegra dem, väldigt mycket planerande inför olika operationer, där sedan planeringen alltid går åt fanders och David får improvisera. Och då som sagt: inte tillräckligt mycket avslut av världsbygget och huvudgrejen i det hela för att jag ska bli nöjd.


Titel: Calamity
Serie: The Reckoners #3
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2016
Förlag: Delacorte Press
Köp den till exempel här eller här

Plötsligt händer det...

Jag tar hem många barn- och ungdomsböcker från jobbet för läsning, så det brukar alltid ligga en trave mycket aktuell litteratur hemma i hyllan. Och jag har två barn som är just i målgruppen för många av de där böckerna. Men stunderna då de där två - målgruppsbarnen och boktraven - möts är inte många, det är de inte. Det ena barnet, det största, läser i princip inte alls (hur mycket bibliotekariebarn han än är). Det andra barnet tenderar tycka att ungefär allt hennes mamma håller på med är ganska uråldrigt och töntigt och pinsamt, och att kolla vilka böcker mamma har i sin boktrave tillhör liksom inte Saker En Femtonåring Gör.

(sen kan hon mycket väl senare komma hem och ha lånat en av de där böckerna på sitt eget bibliotek, och berätta för mig att "den här boken är skitbra, mamma!")

Men vid hyfsat ovanliga tillfällen händer det: dottern plockar åt sig en av böckerna i min trave och försvinner upp med den på sitt rum. Då stegras mina förväntningar på den boken, vill jag lova. Senast det hände var med Lus Den unga eliten, men den gillade jag inte alls lika mycket som hon gjorde.

Nu har hon gjort det igen. Hennes torsdags- och fredagskväll gick åt till läsning av den här boken:

Jag var riktigt sugen på att läsa den redan förut. Nu har förväntningarna stegrats ännu mer - vet inte om det är en bra sak eller inte. Vi får väl se. När jag får den tillbaka, vill säga.

Dark Angel (nej, inget fantasy-ängel-action-grejs, utan Baloghromance)(bara som en slags varudeklaration här)

Jag drog mig bakåt i Mary Baloghs digra produktion, och hittade en av hennes tidigare romaner som hyfsat nyligen gavs ut i nytryck: Dark Angel (då i samma volym som uppföljande boken Lord Carew's Bride)(vilket alltså innebär att jag är fullt förlåten om jag läser den i princip ganska omgående efter Dark Angel?)(ja, Carolina, klart du är. Det är februari. Det är Balogh-tid.)

Men jag vet inte, jag. Den Balogh jag känner till med med humorn och kvinnorna som kan ge svar på tal ser jag inte mycket av och det här blir faktiskt rätt frustrerande läsning.

När Jennifer bara var femton år bestämdes det att hon (när hon hade åldern inne, alltså när hon fyllt arton och debuterat i sällskapslivet i god ordning) skulle gifta sig med sonen till sin pappas gode vän. Sonen ifråga är en viss Lionel, Viscount Kersey, som är blond, blåögd, otroligt snygg och bara allt Jennifer vill ha. Nu har det gått hela fem år (debuten sköts av olika anledningar upp) och Jennifer har hunnit bli lastgamla tjugo år och nu ska det äntligen debuteras, förlovas och giftas med snyggesnyggo Lionel. Som hon har längtat och väntat! Hon har knappt träffat killen, men han är ju så snygg? Och de kan väl bli vänner efter bröllopet? Och han är inte bara snygg, nädå. Han är vacker också. Det här blir nog bra.

Ja, ni fattar ungefär här hur kul det är att läsa om mogna och livserfarna Jennifer och hennes förväntningar på livet?

Så här är det: Lionel är inte bara snygg - han är ond också. Han har gjort onda och elaka saker, och kommit undan med dem. Typ att göra kvinnor med barn, smita från ansvaret och vara allmänt överlägsen. Och allt det här vet en annan man om - Gabriel, Earlen av Thornhill. Gabriel, som har mörkt hår, i och för sig också är ganska snygg men har så mörka färger att han ser ut att ha kunnat göra ondskefulla saker (som vi alla vet kan tydligen inte blonda, blåögda och vackra killar göra det). Den mörke har fått ta skulden för allt det den ljuse ställt till med, men han lider minsann ädelmodigt i det tysta. Eller, nja, nu när han förstår att Blond-Lionel är tänkt att gifta sig med oskuldsfulla-Jennifer-med-stora-brösten så kommer han på att en lämplig hämnd vore att få Jennifer-Lionel-förlovningen att gå åt fanders. Han ska göra Jennifer kär i sig själv i stället. Han har typ två veckor på sig. What could possibly go wrong?

Frustrerande, alltså. Jennifer envisas med att yra om hur himla snygg Lionel är ända tills slutkapitlen, och allas vår Dark Angel får slita som ett djur med all sin tysta ädelmodighet tills hon äntligen i allra sista minuten inser att hon nog har varit kär i fel karl. Hon kanske möjligen skulle överföra sina ömma känslor till den där Gabriel som är bra i sängen, väldigt rik, kan hantera en häst, har snygga kläder OCH kan dansa vals, har humor och är duktig på att kyssas OCH som dessutom var den som helt duktigt tog hand om sin styvmor när hon stod ensam och utstött i livet fast han aldrig fick cred för sin insats. Han har dessutom muskulös bringa och snygga lår.

Någon som undrar varför jag läste färdigt? Jo, det var ju lättläst. Och jag ville fortsätta med Lord Carew's Bride som verkar mer lovande. Fast lätt oroväckande är att Lionel tydligen ska vara Evil Skurk i den boken också. 

Titel: Dark Angel
Författare: Mary Balogh
Utg år: original 1994, nytryck 2010
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

Written in My Own Heart's Blood

Jo, man skriver ju liksom på någon slags kontrakt när man ger sig på en Outlander-bok: Du Skall Nu Läsa En Löjligt Tjock Bok, Du Vet Vad Du Ger Dig In På Så Gnäll För Farao Inte. Det kommer ju inte som någon överraskning? Men - Written in My Own Heart's Blood? Den är för tjock. Det är på tok för mycket krig och för många armén rör sig hitåt, armén rör sig ditåt, armén slåss med en annan armé, många dör men mycket oklart vem som vinner eller varför. Claire möter självaste Namn Namnsson (insert random viktigt namn från amerikanska revolutionen jag inte har en susning om vem det är) och blir starstruck. Soldater vandrar på längden. Soldater vandrar på tvären. Och ännu mera krig och politik.

Jag kan ju uppenbarligen inte få nog av Jamie, Claire & Co, så jag gav mig på åttonde Outlander-boken. Men lite känns det nu som att jag har läst allt vad som finns att läsa om just Jamie och Claire. Lord John gillar jag fortfarande att läsa om, och han är med mycket i den här. Likaså hans storebror hertigen av Pardloe, eller Hal, som jag också gillar (alldeles särskilt när Claire måste rädda honom från en astmaattack) William och hans humör gillar jag också. Och att Roger och Brianna fnattar runt i tiden som i värsta Tillbaka till framtiden-manuset.

Men det är inte längre fullt lika upphetsande att läsa om hur Jamie behöver Claire, right now, och ännu en gång grabbar tag om hennes rumpa som om den vore den enda fasta punkten i en värld i storm. För att inte tala om de där kväkarnas thee och thou och gråhet. Och kriget? Amerikanska revolutionen? Jag har aldrig varit särskilt intresserad av det. Alls. Nu har jag tvingats läsa om förspelet till detta krig, upptakten, första slaget, tiden till nästa slag, trupprörelser, politik, nästa slag, slag efter slag, år efter år, kanonskott efter kanonskott... och det intresserar mig inte längre. Jag orkar knappt ens läsa om hur Claire lappar ihop trasiga soldater mer, och styckena där Claire skär, syr, pillar och klipper brukar ändå vara de jag inte kan slita mig ifrån.

Men som sagt. Jag visste vad jag gav mig in på. Och ändå kunde jag inte låta bli.

Titel: Written in My Own Heart's Blood
Serie: Outlander #8
Författare: Diana Gabaldon
Utg år: 2014
Förlag: Delacorte Press
Köp den till exempel här eller här

Vem som helst utom Ivy Pocket

En riktigt härlig äventyrsbok med fina illustrationer! Jag gillar den här!
Precis i början hade jag lite svårt för huvudpersonen Ivy Pocket och tyckte hon var lite flåshurtigt rödkindad liksom med alla de här fantastiska egenskaperna hon tycker att hon har (ifall det är så att man skulle råka glömma dem så finns det bilder på en hel del av dem på insidan av bokens pärmar...plus en hoper andra som inte ens får plats i handlingen): de medfödda instinkterna hos en hemlig agent, ett lejon, en ung Sherlock Holmes och allt vad det är. Och så det att hon inte alls kan förstå hur andra kan ta illa upp när hon berättar sanna saker för dem så som att de är tjocka, gamla, skrälliga, hopplösa, skräniga, dreglar när de äter. Takt är inte en av Ivy Pockets medfödda instinkter, vill jag lova. Inte list heller, hur mycket hon än tror det själv, eftersom hon väljer att bli vän med och anförtro sig åt Bokens Extremt Uppenbart Skurkaktiga Person 1A.

Men ju längre jag läste desto mer gillade jag denna osmidiga och lögnaktiga tjej, som ju dock aldrig står svarslös och som alltid raskt tar tag i alla situationer (och förvandlar dem till total katastrof). Längst innanför alla suveräna egenskaper och alla uppbyggda försvar av extremt självförtroende finns det en liten tjej som blev övergiven av sin mamma på ett barnhem när hon var liten, och hon har aldrig förstått varför.

Storyn är bara att älska. Ivy Pocket får i uppdrag att föra ett dyrbart halsband (med en diamant som kallas Klockdiamanten) från Paris (från en hertiginna som i kapitlet efter blir mördad och sedan kommer tillbaka som spöke) till Butterfield Park i England för att där ge det till Matilda Butterfield på hennes födelsedagsbal. "Det ska väl inte vara så svårt att lämna en fånig gammal diamant på Butterfield Park." som Ivy sammanfattar det hela - men det är det om man betänker att den där diamanten nog har någon slags förbannelse, och att det är ett antal skumma figurer som vill komma åt den. Och redan på båten mot England gör Ivy det som hon uttryckligen är förbjuden att göra: provar halsbandet på sig själv. Ouuups...

Förutom storyn med alla dess hemligheter så gillar jag miljön: ett engelskt gods inklusive butler, bibliotek, lusthus, kristallkrona, guvernant och hela konkarongen. Och så lägger vi till några spöken, och några små mordiska varelser som ser ut som munkar fast kanske max en halvmeter höga eller så. Och illustrationerna! Svartvita, påminner lite om Tim Burton.

Möjligen kan 9-12-åringarna som är målgruppen tycka att boken är lite för tjock - men hoppas de ger den en chans och kommer in i läsningen av den för då är det svårt att slita sig. Man måste få reda på hur allt hänger ihop! Och faktiskt är det ju så att vi inte riktigt vet vem Ivy Pocket är när boken är slut. Det finns flera böcker om henne, hoppas Modernista översätter dem också!


Titel: Vem som helst utom Ivy Pocket
Författare: Caleb Krisp
Illustrationer: Barbara Cantini
Originaltitel: Anyone But Ivy Pocket
Översättning: Lena Karlin
Utg år: 2016
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

The Wee Free Men

De är små, de är urstarka, de är blå, de är rödhåriga och ungefär alla har fått näsan knäckt minst en gång i livet. Eller, förresten, livet? Nä, de är redan döda. De har kommit till sitt himmelrike, och belönas här med att göra det de gillar allra mest:

"We are a famously stealin' folk. Aren't we, lads? Whut's it we're famous for?"
"Stealin'!" shouted the blue men.
"And what else, lads?"
"Fightin'!"
"And what else?"
"Drinkin'!"
"And what else?"
There was a certain amount of thought about this, but they all reached the same conclusion.
"Drinkin' and fightin'!"
"And there was summat else," muttered the twiddler. "Ach, yes. Tell the hag, lads!"
"Stealin' an' drinkin' an' fightin'!" shouted the blue men cheerfully.

...ja, ni ser nog ett mönster här?

Deras svärd lyser blått om de kommer i närheten av advokater. De bär kilt, de pratar något som är myyyyycket likt skotska men det kan det förstås inte vara eftersom de inte är skottar. Nä, de är the Nac Mac Feegles, eller ännu hellre The Wee Free Men. (de är fria, de har "Nae king! Nae quin! Nae laird! Nae master! We willna be fooled again!") Och de är den absolut största behållningen med den här boken, första i serien om Tiffany Aching. Det är fortfarande Skivvärlden, men dessa är ungdomsböcker som skiljer sig en del från Pratchetts vanliga vuxenskivvärldsböcker. Handlingen är lika utflippad som i de andra böckerna, men här finns bara en storyline att hålla reda på, inte lika många karaktärer och så är huvudpersonen ännu bara nio år gammal.

Jag gillar det här. Mycket! Tiffany Aching är en praktisk och smart ung dam som alltid har en bit snöre i fickan och ser saker för vad de är. Hon ska bli häxa när hon blir stor (hon tycker att de är de enda i sagoböckerna som det verkar vara någon reda med) - men tvingas att bli det redan nu när sagovärlden verkar invadera den här världen med diverse monster och när dess drottning kidnappar Tiffanys lillebror. Till sin hjälp får hon då dessa små blå krigiska män som verkar anse att hon är deras egna nya tama häxa (eller "hag" som de kallar henne) nu när hennes mormor är död.

Jag lyssnade på The Wee Free Men som ljudbok, uppläst av Stephen Briggs, och det blev faktiskt smått fantastiskt eftersom han låter de små blå prata rejäl skotska. Det tog en stunds lyssnande innan jag ens hängde med på vad de sa - men efter ett antal crivens och I kicked meself in ma ein heid! så lossnade det. Det roliga var ju att jag parallellt med att jag lyssnade på den här också läste åttonde boken i Outlander där det ju förekommer en eller annan högländare med eller utan kilt, så jag hörde liksom de små blå männen i huvudet när jag läste Jamies eller Ians repliker...

Så även om jag ibland tyckte att det blev lite väl mystiskt när Tiffany & Co befann sig i den där andra Drömvärlden (drömmar och drömmar i drömmar blandat med minnen och...) så hade jag mycket roligt på mina långa kvällspromenader. Det blir fler ljudböcker med Tiffany Aching och the Nac Mac Feegles, lita på det!

Titel: The Wee Free Men
Serie: Discworld: Tiffany Aching #1
Författare: Terry Pratchett
Ljudbok - uppläsning: Stephen Briggs
Utg år: 2003
Förlag: Doubleday
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 12 år och uppåt (ja, den finns på svenska också, kolla på ditt bibliotek)

Calamity av Brandon Sanderson... HOS MIG NU!!

Det här är INTE den vanligaste sortens inlägg på den här bloggen (eftersom jag normalt bara klickar hem mina böcker på Kindlen - inte så himla upphetsande att lägga upp bilder på - eller lånar hem från bibblan) men ibland händer det här också:

Ett wow-moment! Kolla vad jag har köpt! Fatta att Calamity, avslutande boken i The Reckoners-trilogin av Brandon Sanderson har kommit ut! Fatta att jag redan har den i min hand! Fatta att jag egentligen inte begriper hur det gick till eftersom det inte ens går att köpa den på AdLibris än och Amazon trumpetar ut att den släpps 18 februari...? Men... på SF-bokhandeln var det bara att klicka ner den i varukorgen, och så... tadaaa! Nu är den här hos mig!

Och när jag ändå höll på med att beställa så kunde jag väl lika gärna köpa hem fortsättningarna på The Alloy of Law, böckerna som utspelar sig i Mistborn-världen fast många många år senare i något som liknar 1800-tal? Jomen, klart jag kunde. Beställer man mer blir det fri frakt. Så egentligen tjänade jag pengar på det här. Fatta.

Öppnas i händelse av min död

Jag började lyssna på den här som ljudbok, och gillade i början uppläsaren Kerstin Anderssons röst. Men ganska snart ledsnade jag på den - lite oklar över varför, men fick någon känsla av avståndstagande och löje när hon läste. Eller nåt. Plus att jag ledsnade på relationspratandet - vet inte varför jag försökte mig på att lyssna på den här sortens bok när jag vet att jag behöver lots of action för att hålla intresset uppe i en ljudboks alla timmar. Nå, hur som helst övergick jag till vanlig pappersbok efter halva boken.

Brevet med påskriften "Öppnas i händelse av min död" hittas av Cecilia när hon är uppe på vinden för att leta efter något helt annat. Det är hennes man John-Paul som skrivit, och han är inte ens lite död när Cecilia till sist ändå läser det där brevet han skrev för ganska många år sedan. Och det som står i det välter upp och ned på deras tillvaro - en tillvaro som annars verkar synnerligen välordnad. Cecilia är hemmafru, mycket social, mycket pratsam och den som organiserar saker och ting (även sitt eget skafferi med hjälp av triljoner Tupperwareburkar)(hon är också Tupperwareåterförsäljare).
Förutom Cecilia får vi läsa om Rachel, vars dotter blev mördad för tjugo år sedan, och om Tess vars man Will och kusin Felicity har förälskat sig i varandra varpå Tess tar sin och Wills son och flyr till mamma i Sydney. (Det är i Sydney boken utspelar sig, och de tre kvinnorna träffas eftersom de har anknytning till en skola som ligger där.)

Det här är helt OK läsning, och roande för stunden. Men jag är absolut inte wow-vilken-bok-ig. Jag gillar idén med gamla hemligheter som kommer fram, och det där med att tro att man känner någon otroligt väl men sedan upptäcker att nähä, det gjorde man tydligen inte alls. Men jag dras inte in i det så där värst mycket. Alldeles för mycket lägga-all-sin-tid-på-att-ha-nybakta-kakor-och-välskött-hem, och på tok för mycket visa-upp-en-fin-fasad för mig. Alla dessa glättiga ansikten "inför barnen" i stället för att visa när man är ledsen. Den där hysteriska påskparaden med någon slags tävlande i kolla-hur-mycket-jobb-vi-har-lagt-ner-på-VÅRT-barns-utstyrsel-då. Jodå, jag fattar att det ska vara en kontrast i hur fint det ser ut utåt med familjeliv och hem och det där, och hur ruttet det kan vara inuti och hur dåligt människor kan må fast de bjuder på marängtårta - men jag bara läser och noterar, roas av en eller annan inre formulering av Cecilia, men grips inte och har redan nu när jag skriver glömt mycket av det som hänt i boken. Så visst, OK, men inte mer, och jag fattar inte riktigt hypen kring boken.


Titel: Öppnas i händelse av min död
Författare: Liane Moriarty
Originaltitel: The Husband's Secret
Översättning: Eva Johansson
Ljudbok - uppläsning: Kerstin Andersson
Utg år: 2015
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Köp den till exempel här eller här

The Light Fantastic - en Discworldroman

Jag vet inte hur jag tänkte, men jag försökte mig ännu en gång på att lyssna på en Discworldroman i avkortad version. Eller, jo, det vet jag. Jag var less på den evighetslånga boken jag höll på att lyssna på, en relationsroman som aldrig verkade ta slut, och ville ha något kort och snabblyssnat i stället. Och jag tyckte väldigt mycket om uppläsaren av de förkortade varianterna av Discworldromanerna: Tony Robinson - det är en njutning att lyssna på honom. Och så tänkte jag att "det kanske går bättre om jag på förhand VET att det är en förkortad version?"

Nej. Det höll inte. Eller, alltså, uppläsningen VAR helt underbar att lyssna på - jag brukar inte gilla när uppläsaren dramatiserar läsandet för mycket och gör olika röster och så, men när Tony Robinson gör det så är det så alldeles lagom mycket och passar så perfekt till Discworldkaraktärerna att det blir storartad underhållning. Och hans så tydliga, långsamma och mycket brittiska språk....aaahh. Mycket bra.

Men när jag sedan via Goodreads läste om hur det bästa partiet i The Light Fantastic är när Rincewind ska rädda Twoflower från döden, och i ett transliknande tillstånd kommer hem till Dödens hus och där hittar Twoflower i full färd med att lära Döden och de andra tre ryttarna i Apokalypsens fyra ryttare att lära sig att spela bridge (hur hinner människorna med att spela det här, undrar Döden, när de ju lever så väldigt kort tid??)... och insåg att hela det partiet inte fanns med i den versionen jag hade lyssnat på? Ja, då fick jag total vad-har-jag-missat-mer???vadvadvad?-fnatt och var ändå tvungen att läsa om hela boken på min Kindle i oavkortat format...

The Light Fantastic är väldigt typiskt Discworld-ig, det vill säga: handlingen i sig är inte särskilt viktig och dessutom hyfsat obegripligt tilltrasslad. Det är alla karaktärerna och det de gör för att ännu en gång rädda sin skivvärld från undergång som är det roliga att läsa om. Nu hotas skivvärlden av en annalkande röd stjärna, eller meteor, eller något, och för att rädda världen behöver de åtta trollformlerna i den uråldriga boken the Octavo läsas tillsammans. Bara det att en av trollformlerna för många år sedan hoppade ut ur boken och numera gömmer sig inne i trollkarlen Rincewinds huvud. Och Rincewind reser tillsammans med turisten Twoflower över Skivvärlden, just nu med vagt mål att ta sig tillbaka till Ankh-Morpork. Typ. På vägen stöter de på en gigantisk sten-dator skött av ett antal druider (eller, ja, det skulle kunna vara något mycket liknande Stonehenge), trollens urgamla förfader som mest ser ut som ett berg, talande träd, ett pepparkakshus och en magisk affär som är dömd att för alltid vandra omkring och aldrig få stänga. Och den störste hjälten av alla: Cohen the Barbarian, nu dock 87 år gammal och tandlös. Och så då apokalypsens fyra ryttare, och ett antal trollkarlar på the Unseen University. Och ja! det är här vi får veta hur universitetsbibliotekarien blev en orangutang!

Gillar! Men ska lyssna på oavkortad version nästa gång. Även om det inte är Tony Robinson som läser - just nu lyssnar jag på The Wee Free Men med Stephen Briggs som också är mycket, mycket bra som uppläsare.

Titel: The Light Fantastic
Serie: Discworld (andra i böckerna om Rincewind)
Författare: Terry Pratchett
Ljudbok (första läsningen i alla fall) - uppläsning: Tony Robinson
Utg år: 1986
Förlag: Colin Smythe
Köp den till exempel här eller här

Röd som blod

Tiden bara går, och helt plötsligt hade hela trilogin om Lumikki Andersson hunnit ges ut innan jag ens hade hunnit läsa första boken om henne. Men nu så!

Lumikki behöver en stund för sig själv innan skoldagen sätter igång, och eftersom hon har nyckel till skolans mörkrum så går hon dit. Där hänger det mängder av sedlar på tork, sedlar som ganska tydligt tvättats rena från blod.
Det där vill hon inte bli indragen i på några villkor - fast det blir hon ändå. Elisa, Tuukka och Kasper som är de tre ungdomarna som hittade en plastkasse fylld med blodiga sedlar blandar in Lumikki ordentligt, och plötsligt har vi en Lumikki som springer för sitt liv genom snödrivor i skogen med någon efter henne, som blir beskjuten och som till och med blir inlåst i en frysbox. (överhuvudtaget är det ingen bra idé att läsa den här boken en kall dag när du känner dig lite frusen)(tro mig, jag gjorde just det, och filten räckte liksom inte till när jag läste om tjugo minusgrader i Tammerfors)

De där sedlarna hänger ihop med narkotikahandel på hög nivå, och organiserad brottslighet med förgreningar i ett antal länder, och åtminstone andra halvan på boken är riktigt spännande.

Men jag hade svårt för den i början. Lumikki själv är bara för bra. För livserfaren (hon ser liksom på andra människor som någon slags cynisk åttioåring som sett allt och tröttnat), för duktig på att känna igen dofter (kan känna igen ALLA parfymsorter), på att förändra kroppshållning, ansiktsuttryck och därigenom utseende, på att slåss, på datorer... Ja, det är bra och kul med en kick-ass-karaktär på sjutton år, men för mig är hon bara alldeles för mycket.

Fast när jag då väl låter mig dras med i det som händer så bryr jag mig inte lika mycket, och när det sen är dags för den där frysboxen... ja då hejar jag vilt på Lumikkis rådighet och starka ben.


Titel: Röd som blod
Serie: Lumikki Andersson #1
Författare: Salla Simukka
Originaltitel: Punainen kuin veri
Översättning: Mattias Huss
Utg år: 2014
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 13 och uppåt

Pratchett får svara på Kulturkollos utmaning åt mig

Kulturkollos utmaning den här veckan handlar om att hitta de där meningarna, eller enradingarna, som säger allt som behöver sägas. Jag som älskar att samla på citat tänkte att det skulle bli svårt att välja... men eftersom jag just nu är inne i en Discworldperiod (har precis läst ut The Light Fantastic och håller på att lyssna på The Wee Free Men) så måste jag förstås skriva om mästaren på fantastiska meningar: Terry Pratchett.

Alla hans böcker är fulla av dem - meningarna och styckena som är så smarta och roliga och kloka att de bara måste sparas någonstans. Och det är förstås inte bara jag som tycker så - det kryllar av sidor på nätet där folk har samlat Pratchettcitat. Här är några:

The trouble with having an open mind, of course, is that people will insist on coming along and trying to put things in it. (från Diggers)

Give a man a fire and he's warm for a day, but set fire to him and he's warm for the rest of his life. (från Jingo)

In the beginning there was nothing, which exploded. (från Lords and Ladies)

This book was written using 100% recycled words. (från Wyrd Sisters)

Och så den bästa meningen, som inte är från någon särskild bok utan bara Pratchett själv liksom:

If you have enough book space, I don't want to talk to you.

Sir Terence David John "Terry" Pratchett
1948-2015