tisdag 16 februari 2016

Written in My Own Heart's Blood

Jo, man skriver ju liksom på någon slags kontrakt när man ger sig på en Outlander-bok: Du Skall Nu Läsa En Löjligt Tjock Bok, Du Vet Vad Du Ger Dig In På Så Gnäll För Farao Inte. Det kommer ju inte som någon överraskning? Men - Written in My Own Heart's Blood? Den är för tjock. Det är på tok för mycket krig och för många armén rör sig hitåt, armén rör sig ditåt, armén slåss med en annan armé, många dör men mycket oklart vem som vinner eller varför. Claire möter självaste Namn Namnsson (insert random viktigt namn från amerikanska revolutionen jag inte har en susning om vem det är) och blir starstruck. Soldater vandrar på längden. Soldater vandrar på tvären. Och ännu mera krig och politik.

Jag kan ju uppenbarligen inte få nog av Jamie, Claire & Co, så jag gav mig på åttonde Outlander-boken. Men lite känns det nu som att jag har läst allt vad som finns att läsa om just Jamie och Claire. Lord John gillar jag fortfarande att läsa om, och han är med mycket i den här. Likaså hans storebror hertigen av Pardloe, eller Hal, som jag också gillar (alldeles särskilt när Claire måste rädda honom från en astmaattack) William och hans humör gillar jag också. Och att Roger och Brianna fnattar runt i tiden som i värsta Tillbaka till framtiden-manuset.

Men det är inte längre fullt lika upphetsande att läsa om hur Jamie behöver Claire, right now, och ännu en gång grabbar tag om hennes rumpa som om den vore den enda fasta punkten i en värld i storm. För att inte tala om de där kväkarnas thee och thou och gråhet. Och kriget? Amerikanska revolutionen? Jag har aldrig varit särskilt intresserad av det. Alls. Nu har jag tvingats läsa om förspelet till detta krig, upptakten, första slaget, tiden till nästa slag, trupprörelser, politik, nästa slag, slag efter slag, år efter år, kanonskott efter kanonskott... och det intresserar mig inte längre. Jag orkar knappt ens läsa om hur Claire lappar ihop trasiga soldater mer, och styckena där Claire skär, syr, pillar och klipper brukar ändå vara de jag inte kan slita mig ifrån.

Men som sagt. Jag visste vad jag gav mig in på. Och ändå kunde jag inte låta bli.

Titel: Written in My Own Heart's Blood
Serie: Outlander #8
Författare: Diana Gabaldon
Utg år: 2014
Förlag: Delacorte Press
Köp den till exempel här eller här

6 kommentarer:

  1. Allt det här kände jag redan i första boken. Och ändå har jag inte bestämt mig riktigt för om jag ska fortsätta läsa eller ej ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag började väl kanske känna så efter andra boken, men sedan introducerades lite nytt i varje i alla fall, och mitt beroende byggdes upp. Det är någon slags hatkärlek tror jag.

      Radera
  2. Jag lyssnar på Sjöfararna just nu. Tänker att det kan vara lagom med en paus efter del tre av denna bok. Dessutom tycks inte fler delar vara inlästa än = blir ett naturligt och bra uppehåll i väntan på nästa del.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det måtte ta rejält lång tid att lyssna igenom en av de här!!

      Radera
  3. Jag har denna kvar att läsa och den ligger i horisonten och bara väntar. Som du säger, jag vet precis vad som väntar och jag vet också att den naturligtvis kommer bli läst. Så småningom. För att det inte går att låta bli. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis, a woman's gotta do what a woman's gotta do :)

      Radera