Som eld

Det finns mycket jag tycker om i den här boken, men det jag gillar allra mest är nog hur Sara Lövestam lyckas beskriva det där pirret, den där märkligt förhöjda medvetenheten mellan två människor som precis håller på att bli kära i varandra:

"Det är konstigt hur Anna kan veta allt Louise gör, utan att se på henne. Hennes rörelser gör osynliga mönster mot Annas kind."

Det är så bra! Och jag blir glad av att läsa!

Helt utöver det här med gryende kärlek så finns det annat jag tycker om. Miljön inte minst, skärgårdsön med alltihop som ska finnas med: skog med blåbärsris, klippor, vattnet, bryggan med vattnet som kluckar, båtarna, fiskandet - men också med de välklippta gräsmattorna, snabba motorbåtarna, grillukten och det påklistrade autentiska med upphängda skärgårdsattribut på väggarna. Det är ju så att vartannat kapitel berättas av Louise, i rika familjen med sommarhus både på skärgårdsön och i Spanien, och av Anna, i familjen med risiga stugan som alltid funnits och med ekonomin som ganska ofta inte går ihop alls. Och skillnaderna mellan Annas skärgårdsliv och Louise skärgårdsliv blir så tydliga när berättarperspektivet skiftar - dessutom blir det extra intressant när de träffas och trots allt ganska omgående dras till varandra trots alla olikheter.

Riktigt bra är det.

Titel: Som eld
Författare: Sara Lövestam
Utg år: 2015
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 12 och uppåt

Min fantastiska väninna

Jomen klart jag också skulle läsa den här? Alla skulle ju? Skitsamma om det var en bok om uppväxt och relationer (och alla carolinska varningslampor borde blinkat rött rött rött)? Alla sa ju att den är ju så himla bra och kan det inte bli höst snart så att del två kan komma ut på svenska??

Så jag lyssnade på den som ljudbok, till och från jobbet i ett antal mil och timmar. Helt OK uppläsare.

Men.

(och förlåt mig)

Jag tyckte den var ungefär lika upphetsande att läsa som det är att sitta och se på när färg torkar.

Jamen visst, det är väl inga större fel på den ifall du är ute efter att läsa om relationer mellan människor i ett lite större kvartersperspektiv. Det är bara det att jag aldrig någonsin blev fascinerad eller ens lite intresserad. Och nu när jag försöker fundera lite mer över varför så är det nog:

• alla namn... det är så väldigt många personer inblandade, och att då lyssna på boken som ljudbok när jag inte har tillgång till den där digra namnlistan i början på boken blir jobbigt. Dessutom verkar alla inblandade ha minst två olika namn (plus efternamnet) beroende på vem som pratar med dem. Det var möjligen mot slutet av boken jag började ha koll på de åtminstone mest frekventa namnen.
• att alla känslor hela tiden beskrivs för mig - jag får aldrig själv lista ut eller känna efter hur olika saker påverkar personerna eller vilka känslor de kan tänkas ha. Nädå, det trycks i minsta detalj ner i mig hur besviken någon blir, eller hur arg, eller hur arg blandat med orolig någon känner sig inför någon händelse
• att det så väldigt mycket är ett utsnitt från en liten värld där vardagshändelser påverkar människorna som lever där - när jag nog just nu törstade efter rafflande äventyr och verklighetsflykt. Jag förstår inte mig själv riktigt här - nog kan jag ha utbyte av en lågmäld roman där några människors känslor och vardagsliv står i fokus? Men just i den här blev jag otroligt irriterad över att det enda som egentligen hände var att.... ja, vet inte. Det låter så futtigt att ta upp detaljer i den där väven, men typ: en skomakares barn tillverkar ett par egenhändigt designade skor, eller några ungdomar i kvarteret som har mer pengar än de andra kör runt i en bil och får cred för det (alternativt avsky), biblioteket delar ut pris till flitigaste låntagaren, mattetävling i skolan, någon förlovar sig... Egentligen händer det hur många sådana där små saker som helst, precis som det är i livet, men det var inget som intresserade mig. Kanske är det eftersom jag inte känner igen mig själv i något av det, eller känner igen något från mitt eget liv? Fast det brukar ju inte heller vara något hinder när jag läser böcker.

Behöver jag dra vad boken handlar om? Inte nödvändigtvis, va? Men typ två tjejer som växer upp i ett kvarter i Neapel. Båda är begåvade men det är bara en av dem som får läsa vidare (jag-berättaren). De är vänner, men samtidigt konkurrerar de ständigt med varandra. Kvarteret, och dess invånare, är deras värld och liv. 

Varför lyssnade jag då klart på den? Jo, jag hade förstått det så att slutet skulle vara rätt oväntat. Eller åtminstone abrupt. Och jag ville veta på vilket sätt, och om det skulle locka mig att läsa vidare i bok två. Och givetvis ska jag inte spoila slutet, men det här: Jaha? Och??

Nej, det blir inte mer Ferranteläsning för mig.

Titel: Min fantastiska väninna

Serie: Neapelkvartetten #1

Författare: Elena Ferrante

Originaltitel: L'amica geniale

Översättning: Johanna Hedenberg

Ljudbok - uppläsning: Odile Nunes

Utg år: 2016

Förlag: Norstedts

Köp den till exempel här eller här

Den kallaste flickan i Coldtown

OK - jag får erkänna med en gång att det här blev en halvvägsbok, alltså att jag gav upp den efter halva. Min dotter nappade den åt sig och läste, tyckte den var rätt märklig men ändå helt OK. Hon är femton och jag är läskigt mycket äldre, så man kan mycket väl tänka sig att jag inte gillar den eftersom jag inte tillhör målgruppen.

Fast mest vill jag tro att jag inte gillar den för att den är en jämra härva av blod och bitande, av vampyrer och sådana som vill bli vampyrer, sådana som är smittade av vampyrer eller sådana som vill bli smittade av vampyrer eller som tycker att det vore det värsta som kunde hända, av vampyrer som är kändisar både som livestjärnor på realitytv och som bloggare och av vampyrjägare som också är realitystjärnor och bloggare, och av kanyler och droppslangar som käcka accessoarer och sönderstuckna armar och ben som tecken på att man har haft en festlig och avundsvärd natt. Jag reder inte ut det. Jag tycker det där bitandet och blödandet och slangandet av blod är ganska motbjudande och drar otäckt mycket åt glorifiering av tunga droger. Jag fattar inte varför en del först vill bli bitna av vampyrer men sedan verkar helt skräckslagna när det uppenbarar sig en vampyr som vill bita dem, jag fattar inte reglerna för att bli insläppt/utsläppt ur de här Coldtowns, men framför allt begriper jag för mitt liv inte varför huvudpersonen och hennes lilla grupp av smittade/vill bli smittade/vampyrer/ellervaddetnuärförjagfattarverkligeninte äntligen ska ta sig in till närmaste Coldtown som inte verkar vara någon bra plats för någon av dem. Om de nu inte vill gå på kanylfest, liksom.

Suck. I vanlig ordning börjar jag i fel ände. Men på ett ungefär är det så här: Tana vaknar upp efter en bättre fest där hon har enstaka minne av sprit, mer sprit, dans och ännu mer sprit. Typ. När hon baksmällig och eländig tar sig ut i köket märker hon att den där festen definitivt inte var en "bättre" fest utan snarare en mardröm. I stugan ligger alla döda. Uppslitna. Det är blod överallt. Och ungefär här kände jag att det liksom gick lite över min blodighetsgräns, för det är så iskallt beskrivet med blodet och kropparna. Det mest intressanta i det hela verkar vara att den ende Tana ville undvika på festen, f.d. pojkvännen Aidan, är den ende som har överlevt. Attans, liksom. Jo, och så ligger det en vampyr fastkedjad på golvet också.

Strax kommer vampyrerna som stod för slaktandet på festen tillbaka, och ska förstås ha tag på Tana också. Hon flyr, men kan eventuellt ha blivit vampyrsmittad i flykten. Ja, och därefter befinner vi oss några sidor senare av anledningar den här läsaren alltså inte begriper på väg in i ett Coldtown. Detta är inmurade städer eller delar av städer typ ghetton, där vampyrerna har tryckts in. Där bor också vampyr-wannabes. Och andra. De får inte gå ut. Ingen får heller komma in. Fast ibland får det komma in folk, och ibland släpps det ut folk. Det är komplicerat. Festar gör de i de där Coldtowns, i alla fall. Samtidigt som det är slum och misär och synd om. Och det bloggas inifrån Coldtowns, och visas realitytv från festerna. Fast ibland bestämmer regeringen för landet ifråga att det i stället ska köras in med stridsvagn i närmaste Coldtown och skjutas ihjäl allt som rör sig.

Som sagt var - jag har säkert fått ungefär allt om bakfoten, men för mig förblir hela boken högst oklar, väldigt blodig och ganska ointressant. Så jag lade ner.


Titel: Den kallaste flickan i Coldtown
Författare: Holly Black
Originaltitel: The Coldest Girl in Coldtown
Översättning: Ingela Jernberg
Utg år: 2016
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? 14 och uppåt

Tusen vedermödor...

Vad jag såg nu? Att inlägget jag skrev häromdagen, mitt jubel över att hitta Gaimans Sandman i fem samlade utgåvor, var exakt mitt tusende inlägg jag skrivit på den här bloggen!

Tusen inlägg. TUSEN. Tänk att jag har öppnat det där redigeringsfältet och flutit ut i ohämmade ordtirader och missbruk av parenteser så himla många gånger!! Jag har lite svårt att greppa antalet, faktiskt.

Jag är ju en lat person, som ingen enda gång har orkat dra ihop något tävling eller utlottning eller ens pallat publicera någon bild på ballonger när min blogg har fyllt år. Det blir inget sånt nu heller, bara lite minneslänkning för det kräver ju rätt liten möda och är rätt kul för åtminstone bloggskribenten själv att få göra.
(eller OK då, en liten ballongbild kan jag bekväma mig till att lägga in också:)

Första inlägget jag skrev var om människojakt. Fast på fantasyvis. Och för barn. Och givetvis flöt jag ut i en rätt så för lång text. Jag gör ju ofta det, men trivs rätt bra med livet ändå. Sen publicerade jag bävande det där och blev hyfsat chockad när jag ett par timmar senare såg att det var åtminstone tre personer som hade varit inne och läst det jag hade skrivit. Lycka! Någon vecka senare fick jag glädjehicka nummer två - det var när någon faktiskt tagit sig tid att kommentera ett inlägg jag skrivit. Det där att det finns folk som läser det jag skriver - det är ungefär det bästa som finns, och jag har fortfarande inte vant mig vid det. Älskar tanken!

Ibland är det väldigt många som läser. Här kommer  mina topp-5 över mest lästa inlägg:

Femte plats (tyckte verkligen inte om den här, men många har sett tv-serien tror jag)
Fjärde plats (en barnbok! heja!!)
Tredje plats (nä, hade inte väntat mig att det här inlägget skulle komma på tredje plats?)
Andra plats (man kan ju undra lite lätt (och förmodligen helt fördomsfullt och med alltför snabba slutsatser) hur många gånger detta har använts i gymnasiearbeten?)
Första plats (som Blogger påstår har lästs 3498 gånger...)(wow!)(och lätt scary...)

Och på tal om det här med besöksstatistik, som jag vet kan mätas på många olika sätt och inte är helt lätt att avläsa: den senaste tiden har mina besökssiffror gått helt bonkers och jag kan inte alls lita på dem. Ungefär var 3-4 timme påstår bloggerstatistiken att det har gått in 150 pers och läst min blogg, samtliga boende i USA. Det där tror jag så lagom mycket på - anar någon slags spamhistoria (fast jag har numera stränga kommentarsinställningar pga trött på alla jämra spamkommentarer så jag har inte fått spamkommentarerna som säkert borde ha följt med de där "besöks"topparna). Det störiga är nu att jag inte vet vad som är riktiga besökare och vad som är datorer-som-löpt-amok-besök i siffrorna. Håller tummarna för att spamdatorerna får härdsmälta över sommaren och lugnar ner sig några hekto snart.

Men... tusen inlägg i alla fall. *klappar mig själv på axeln*

Och vet ni? Nu har jag inte ens gått in på allt det här fantastiska med att ha träffat och lärt känna andra bokbloggare sedan jag började blogga om böcker. Eller det här med att få vara kulturkollare. Eller alla boktips jag vadar i från läsning av andras bokbloggar. Ja, ni vet. Det är stoff till en hel roman, och en stor och viktig del av mitt liv.

Simma med de drunknade

Edvard har vuxit upp med sin farfar Sverre på en gård i Norge. Deras liv har varit den lilla platsen där: fåren och potatisen, och ibland människorna i byn nedanför fjället, och det alltid kvarvarande pratet om hur farfar Sverre deltog i kriget på fel sida.

Nu när farfar dör är Edvard ensam kvar, och farfaderns död gör att han reser iväg från sitt invanda liv och sin plats för första gången. Det visar sig nämligen att det står en kista i ett dyrbart träslag och väntar på farfar, en kista som bara kan vara tillverkad av Einar, farfaderns bror. Men Einar dog under andra världskriget. Väl? Edvard måste ta reda på detta. Och allt som hänger ihop med det - sina föräldrars plötsliga död på ett gammalt slagfält från första världskriget till exempel. Han själv var med vid det tillfället, men var bara tre år då, och försvann dessutom spårlöst under flera dygns tid för att sedan bli upphittad i ett samhälle vid kusten många mil från det där slagfältet.

Så vi får läsa om Shetlandsöarna, med bister ödslighet och stormar som det inte ens finns namn för. Och om den norska naturen med sin invanda trygghet, och om landsbygden i norra Frankrike, med sår efter första världskriget som aldrig läkt hos vare sig människa eller natur. Edvard reser, gräver och förändras samtidigt som han förstår sin familj och dess historia.

Egentligen tycker jag den här boken var helt OK, men den tog en evinnerlig tid för mig att läsa. Det är konstigt, för trots att det är väldigt många saker som ska samsas - många tidsplan, hemligheter och småhistorier och mycket detaljkunskap: om potatis, om träslag, om vapen, om bilar...  - så blir den ofta ganska långsam att ta sig igenom. Och när hemligheterna avslöjas en efter en så får jag aldrig någon wow-upplevelse av någon av dem - det är liksom inga enorma grejer utan mer sånt som hänt, logiska förklaringar, krig och människor som försöker leva vidare trots sorger och meningsskiljaktigheter.

Vissa karaktärer är intressantare än andra och hade gärna fått bre ut sig mer: den där hårfrisörskan som hänger upp hela sitt liv på en man hon egentligen inte känner, en man som kanske eller kanske inte kommer att höra av sig någon gång. Farfar Sverre, som blev kvar på gården med fåren och potatisen trots att han nog egentligen hade velat leva ett helt annat liv fyllt av resor och opera? Duncan Winterfinch, virkeshandlare och kapten i armén vid tjugo års ålder. Däremot blir jag inte alls road att läsa om vare sig Hanne eller Gwen - den ena alldeles för präktig och påträngande, den andra mest bara surmulen, falsk och märklig. Och jag begriper faktiskt inte alls varför Edvard och hon blir kära i varandra - det är mest avoghet, sura kommentarer och arga blickar, och så pang rätt vad det är pratas det om den enorma sexuella attraktionen som inte kan motstås. Nä, Hanne och Gwen stör mest den här storyn för mig.

Och all den där detaljkunskapen - märkligt nog gillar jag att läsa om allt det där trots att det är en del av det som stoppar upp berättandet. Jag nördar ner mig i att det är sådan vetenskap med gevärskolvar och trä till dem, eller flambjörk, eller motorbåtar. Fast kan bli lite trött när den väl hyfsat unge Edvard är en sådan expert på så många saker: potatissorter, fårskötsel, lantbruk, bilar, laga traktorer, musik och allt vad det är.

Så helt OK bok men inte wow, och lite väl långsam i tempot för mig.

Titel: Simma med de drunknade
Författare: Lars Mytting
Originaltitel: Svøm med dem som drukner
Översättning: Lotta Eklund
Utg år: 2015
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här eller här

Jag hittade Sandman! HELA Sandman!

Dagens absoluta fynd? När jag stod bakom infodisken på stadsbiblioteket (där jag har pass en eftermiddag i veckan) och pratade med en kollega. Och så mitt i samtalet registrerar min hjärna vad det faktiskt är jag står och tittar på. Fem gigantiska tunga inbundna svarta böcker i en hylla under infodisken. Är det inte...? Jo! Jag glömde bort samtalet jag var inne i. Där stod den kompletta samlingen av Neil Gaimans Sandman. Varenda nummer i fem gigantoutgåvor, The Absolute Sandman Vol 1-5. 

Så länge jag har tänkt läsa dem men det har aldrig blivit av att jag köpt eller letat rätt på! Men nu: alla på en gång. På jobbet!! (ja, jag har bara jobbat där i några månader så har inte koll på alla dyrgripar än)

Kollegan jag pratade med hade full förståelse för att jag tystnade. Det var han som köpte in Sandmanböckerna för några år sen... 

Nu sitter jag här med volym 1, och jag skojar inte: den väger säkert 10 kilo. 

Och vad gör ni i sommar då?

I kungens spår

Fannys farfar håller på att lära upp henne som agent för den hemliga organisationen "Vän av ordning". Dessa reser i tiden och rättar till saker som håller på att gå fel och förändra historien. (och nä, jag ger mig inte in i någon djupare fundering över tidsparadoxer och det här med att förändra något som uppenbarligen redan skett och andra tankekrumbukter som gör mig trött)(men som helt klart är sånt som min son går igång på och kan diskutera i evigheter)

Som nu, när Vän-av-ordning-larmsystemet blinkar alarmerande rött för något som håller på att gå fel i Dalarna på 1500-talet. Det är de där männen som är duktiga på att åka skidor, och som de styrande i Mora skickade för att hämta tillbaka den purkne Gustav Vasa som inte riktigt hade fått dalkarlarna att inse alltings allvar i sitt tal till dem. Skidlöparna (ja, de allra första Vasaloppsåkarna, alltså) har nu fått någon slags livskris och helt sonika bestämt sig för att livet på skidor i Dalarna inte är kul. De ska flytta och söka nya jobb. Alarm, alarm, alarm...! för vem ska nu hämta hem Gustav Vasa? Kommer vi i en alternativ historieskrivning inte längre prata om Kristian Tyrann utan om Kristian Gode? Såsom varande danskar?? Och vad skulle hända med knäckebrödet? Och Vasaloppet? Och nationaldagen??

Fanny får åka iväg till snön i Dalarna i illaluktande 1500-talskläder och försöka rätta till saker och ting. Mobilen har hon i hast fått med sig. Och där i skogen träffar hon ganska omgående på (ja, bokstavligen) en viss herr Gustav Vasa, som är missförstådd och synd om.

Alltså - det här är helt knäppt. Hela alltihop, från skidåkarna som inte längre vill jobba med att åka skidor till mobilen som spelar musik för 1500-talsmänniskorna så att de tror att det är oknytt på gång i lagården, till språket alla de där människorna pratar (mer än hyfsat likt vilken trettonårings språk som helst...), till tidsreseanordningen, till... ja allt. Ändå är det himla kul. Det är så knäppt och fel att jag köper alltihop och älskar att läsa om Fanny på resa till 1500-talet.

Bra det, för "Fanny Falk" ska tydligen bli en hel serie böcker. Undras vart hon ska åka härnäst?


Titel: I kungens spår
Serie: Fanny Falk #1
Författare: Peter Arrhenius
Utg år: 2016
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

Simply Love

Jag höll på och kämpade och kämpade med en ungdomsbok fylld med kanyler, vampyrer och obegripligheter (ja, jag ska skriva om den också, bara inte idag) och kände efter halva den att nä, jag behövde något jag begrep mig på i stället. Något med klänningar, missförstådda hertigar och sex som inte hade med blod att göra. Plockade upp Mary Balogh och kände mig hemma. (och slängde in vampyrboken under sängen där den fick ligga kvar tills dottern plockade ut den och förbarmade sig över den)(jag läste aldrig slut den)(fast det där skulle jag ju skriva om i ett annat inlägg)

Här har vi i och för sig inte någon missförstådd hertig, men det är ändå hyfsat synd om Sydnam Butler. Jo, han är läskigt rik som andre sonen till en earl, och ja, han är snygg. Fast bara halva han. Bokstavligen. Hälften av honom är bara ärr och skador - han råkade illa ut i Napoleonkrigen (är det väl vill jag minnas, något krig som krigade runt i Spanien i alla fall) och förlorade höger arm, höger öga och typ halva sitt ansikte och valda delar av höger sida av kroppen. Sydnam dök upp redan i  A Summer to Remember som bitter och kränkt lillebror till en av huvudpersonerna där, men nu får han alltså en egen bok att bre ut sig i.

Och så har vi en skollärarinna: Anne Jewell, som är något så förskräckligt som en ensamstående mor till en nioårig son. När Anne blev gravid blev hon uppsagd från sitt jobb som guvernant och utstött av sin egen familj, och att hon hade det tufft där några år är väl en underdrift. Att graviditeten var följden av en våldtäkt av arbetsgivarens son var ingen förmildrande omständighet, boys will be boys, liksom och det var säkert ändå hennes fel.

Så det är två huvudpersoner med mycket elände och smärta med sig i bagaget när de träffas. Instant love är det inte tal om. I stället är det så att Anne när hon första gången ser Sydnams ansikte skriker i högan sky och springer i panik så fort hon kan därifrån.

Det är helt OK, men precis som förra boken i Simply Quartet-serien Simply Unforgettable inte någon av Mary Baloghs bästa. Det ältas lite för mycket för det.

Roligt är dock att Simply Love väldigt mycket är en Vad-Hände-Sen-Bok för alla böckerna i Bedwyn Saga-böckerna och de två prequelböckerna till den (One Night For Love och A Summer to Remember). Alla personerna därifrån är med och visar upp sina Happily-Ever-After-liv, sina barn och sina egenheter (hertigen av Bewcastle både lyfter sitt quizzing glass och sin viljestarke bebis med samma högdragna kylighet) och alla samlas till gemensam fest både i början och slutet av Simply Love. Det är som om varken Mary Balogh eller jag kan få nog av Bedwyns....

Titel: Simply Love
Serie: Simply Quartet #2
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2007
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

Isdraken - en trettiosex år gammal novella i nya, fina kläder

Adara är inte som andra barn. Hon är tyst av sig, gillar att vara ensam, och hon fryser inte. Vintern är hennes bästa tid - då bygger hon varje år ett slott av is och snö där de små isödlorna kan bo. Och så kommer isdraken. För alla andra är den totalt livsfarlig - bara att ta på den ger skador. Och isdraken sprutar kyla, inte eld, och fryser ner växter och djur på ett ögonblick. Men Adara kan ta på den och till och med rida på den. Ingen annan vet att hon kan det, eller vet att hon träffar isdraken varje vinter.

I många år har kriget mot den namnlösa "fienden" i norr rasat, med vanliga soldater på marken och drakryttare i luften på bägge sidor. Nu går kriget inte bra för kungens sida (den rätta och riktiga) - slag förloras och kungens soldater måste retirera. Långa led med lemlästade, trötta och uppgivna soldater vandrar förbi gården där Adara och hennes familj bor. Och efter dem kommer Fienden, med soldater i mycket läskigare, mörkare rustningar och drakar som har andra färger än den Rätta Sidans. Världen som Adara känner den håller på att gå under.

Jag tycker väldigt mycket om Isdraken som fantasynovella! Den är kort, och bakomliggande historia, krig och dramatik anas bara i det här formatet. I centrum finns Adara och isdraken, Adaras far, gården som kanske måste offras, och den lilla bit av världen som Adara känner till. Och illustrationerna av Luis Royo är rena konstverken! Det hade varit fint att få läsa en rejäl roman om den här världen, men det kan jag nog ta och glömma. För det här skrev George R.R. Martin långt före han skrev Sagan om is och eld/Game of Thrones, redan 1980, och då som en text i en antologi om drakar som hette Dragons of Light. Och karln verkar ha hyfsat svårt att avsluta Game of Thrones, så någon fördjupning av Adaras värld blir det nog inte tid till fast jag hade velat det.

Men barnbok? Alltså, nej, det tycker jag inte. Den ingick i en antologi för vuxna från början och är förvisso omarbetad och försedd med illustrationer numera - men bara för att det är ett barn som är huvudperson så är det inte en bok för barn. Visst, läsa den högt funkar, för då kan högläsaren samtidigt förklara alla de svåra ord som finns i texten. Men den är rå, med människor som bränns ihjäl, med text som inte väjer för krigets baksidor (avslitna kroppsdelar är väl det minsta). Och den är svart, med sorgen efter dem som dött, med ännu mer död och förtvivlan. Återigen - ja, det är saga som nog funkar för högläsning - många folksagor är ju också rätt otäcka egentligen. Och barn som läser själva tar nog till sig det de klarar av och förstår. Men barnbok? Nej, det är ingen barnbok. Det är en kortroman för vuxna, om drakar. Det jag önskar är att fler vuxna nu hittar till den trots att förlaget tycker att läsåldern är 6-9 år.


Titel: Isdraken
Författare: George R.R. Martin
Originaltitel: The Ice Dragon
Översättning: Jan Risheden
Illustrationer: Luis Royo
Utg år: 2016 , texten ursprungligen publicerad i antologin Dragons of Light 1980 (red. Orson Scott Card, Ace Books)
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här eller här
För vem? Högläsning från kanske 8 år och uppåt, egenläsning tio år (?) och uppåt, och för vuxna!

Du, bara

En riktigt bra kärleksroman är vad det här är! Och det finns många saker som är bra med den. En av dem jag gillar mest är det faktum att det inte är viktigt vilket kön personerna som blir kära i varandra tillhör. Pojke-flicka, pojke-pojke problematiseras eller kommenteras egentligen inte ens. I stället är det personligheterna som blir kära i varandra, om ni fattar hur jag menar. Det är väldigt skönt.

En annan sak jag gillar mycket är det stunsiga språket. Dialogerna! Det känns äkta alltihop.

John är sexton, och bor ensam tillsammans med sin storasyster Caroline i familjens lägenhet över sommaren eftersom föräldrarna bor i sommarstugan. (och jag ser på mina egna barn som har hunnit bli femton och sjutton, och tänker att antingen är det jag som tycker att de är alldeles för barnsliga för att klara en sådan sak, eller också är John och Caroline sanslöst mogna och nästan lite väl duktiga (eller ja, John är) i matlagning och ta-hand-om-hushåll-och-sånt-som-tvätta-kläder för sin ålder. Imponerande är det i alla fall.) John går och väntar på antagningsbeskedet från gymnasiet - han har sökt in på ett särskilt idrottsgymnasium och tänker sig spela mycket fotboll när/om han kommer in där. Om nu knäet håller. Men när det där kuvertet väl dimper ner i brevlådan så handlar Johns alla tankar om något helt annat, och han öppnar det inte ens.

För nu är det Frank som gäller. Frank, som John första gången träffar när Caroline tar hem honom en kväll för middag, eftersom hon nog vill bli ihop med honom. Och hon brukar få som hon vill. Men första gången John och Frank ser varandra i ögonen slår väl i princip blixten ned. I dem bägge.

Det är fint och pirrigt att läsa om John och Frank. Det är händer som snuddar, fingrar som dras genom hår... och bra sex. Och det är böcker, och det är musik, och det är papper. Ja, den här boken fick mig att vilja besöka närmaste bok- eller pappershandel för att kunna fingra på papper och kuvert i olika material och färger. Och den här boken fick mig också att vilja äta MM's. Bruna.

Och så önskar jag att jag hade en sådan bästis som John har: Elli. Henne tycker jag mycket om. Också. Det är nog inte mycket jag inte tycker om med den här boken - den är bra. Riktigt bra. Läs den!


Titel: Du, bara
Författare: Anna Ahlund
Utg år: 2016
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? 13 och uppåt

Den vita döden

Så vansinnigt snygg framsida det är på den här! Det svartvita, sängen som känns styvstärkt 30-tal, blommorna, den snirkliga stilen och så den där ilsket röda blodfläcken på kudden. Och titeln, som tillsammans med sängen får mig att tänka på Vita-serien-böcker. Kärlek på sjukhus, alltså? Jodå, jadå, det kan man väl säga. Fast nu pratar vi tonårskärlek. Och mellan patienterna. Och en bok där målgruppen är sisådär 9-12 är det tänkt.

Den vita döden är vad tuberkulos tydligen kallades ibland, men huvudpersonen, Julia, tycker att det är ett alldeles för vackert namn på en ful och långsam död. Hon, som själv är sjuk i tuberkulos, bor på ett sanatorium i Småland, och har dagligen döden runt sig. Unga människor, gamla människor, vackra, fula, ensamma eller med en sörjande familj - alla har de blivit smittade av tbc. Först bor de på sal med andra, deltar i det stillsamma sällskapslivet, för att sedan kanske plötsligt bli sämre och det är enskilt rum en kort tid innan tuberkulosen vinner kampen över kroppen, andningen och livet och det blir ännu en insvept kropp som på morgonen ska fraktas bort från sanatoriets korridorer.

Fast även om Julia själv är sjuk, får hostattacker och magrar, så är hon fortfarande på väg in i tonåren med tonårsfunderingar och problem. Hon har svårt att få vänner, har så svårt att säga de rätta sakerna och öppna sig för andra, och grubblar ständigt på det här med vänskap, och på kärlek. Det kommer en pojke till sanatoriet, Luca, som också är sjuk, men som Julia blir så där sprakande kär i så fort hon ser honom. Och hennes liv förändras, både vad gäller det här med kärleken men också det här med vänskap. Det gör det trots all sjukdom och död, trots att de är mitt i tuberkulosens värld av hostningar, läkarkontroller, styvstärkta lakan och blodiga näsdukar.

Jag såg mycket fram emot den här boken, men är nu rätt kluven efter läsningen. Det var mycket intressant att läsa om det dagliga livet på ett sanatorium, om olika metoder för att bekämpa tuberkulosen, om medaljer som delas ut när patienterna gått upp i vikt. Det är ofta sorglig läsning, men fint med kärleken. Men för mig blir det lite för många saker som ska tryckas in och det blir för splittrat: Vi har Julia och vänskapsfunderingarna och sociala handikapp, vi har Julias förhållande till sin mamma och vi har Julia som blir kär i Luca. Vi har också andra patienter på slottet, främst den unga mamman Elin. Vi har allt kring tuberkulosen, vi har inslag av rasbiologi. Och vi har en cirkus med trapetskonstnärer, clowner och svärdsslukare (och jag känner igen namn från Lagerqvists Cirkusflickan från 2010. Och det här med Arvids förehavanden i skogen och den försvunna flickan. Jag tappar fokus i allt det här, tappar bort själva berättelsen i alla delar som ju är intressanta i sig men för många.

Ändå en bok jag kommer att rekommendera till läsning just för den intressanta bilden av tuberkulos som sjukdomen som drabbade var som helst och vem som helst.

Titel: Den vita döden
Författare: Camilla Lagerqvist
Utg år: 2016
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

Kraften

Äntligen dags att få läsa avslutningen på Korpringarna! Jag ville få svar, och jag fick svar på det mesta tycker jag. Och jag fick avslut. Och jag är rätt nöjd. Och nu är jag ytterligt nyfiken på vad Siri Pettersen skriver härnäst - för visst måste hon ha något på gång?? Vad? Vad?

Kraften heter sista delen, och kraften är det centrala i den här boken. Kraften som borde flyta (rinna? färdas? hur det nu ska beskrivas) fritt mellan alla de världar som binds samman med Korpringarnas portar, men som har fastnat i Ymslanden pga ett misstag, och tusenåriga familjehemligheter. Att få kraften att finnas i alla världarna igen, och tillhöra alla, är förstås ingen liten grej att fixa men Hirka har gett sig den på att hon åtminstone ska försöka.

Det verkar först hyfsat hopplöst. Hon befinner sig nu i de blindas värld, Umpiri, och har fullt upp med att försöka förstå hur konstigt de bär sig åt där. Inte ta ordentligt med kläder på sig för då kan man verka svag, inte använda verktyg eller stegar eller mjuka kuddar eller ens någonsin njuta av någon mat, för då kan man verka svag. Och att vara svag är inte bra. Utsidan är allt, hur andra uppfattar en är allt och familjehedern och familjestatusen är viktigast av allt. Hirka kommer nu och ska tillhöra en högt uppsatt familj, men bär sig ju så pinsamt svagt åt och behöver göra sånt trams som att äta regelbundet och stanna och vila och ha på sig kläder mot kylan... hur ska de någonsin kunna presentera henne inför folk? Och hur ska någonsin ever ever Hirka få dem att fatta att det här med att frigöra kraften är det viktigaste? Att hon inte har tid med statustjafs?

Och hur ska Rime kunna rusta för krig mellan världarna när allt bara faller i kras runt honom? Och Hirka är i någon annan värld än hans egen? Och när han har en jämra näbb nerkörd i halsen som kräver blod och uppmärksamhet?

Ja, som sagt, jag får svar och jag får avslut och jag gillar mycket även om jag helt ärligt inte förstår allt som händer. (korparna?? kraftglas? näbb-i-hals-mobiltelefonen?) Ändå är det så att jag inte gillar Kraften lika mycket som jag gillade Röta. När Hirka kämpar runt hos Dreysil och allt deras status-inte-svag-tänk så är det stundom ganska trist och långtråkigt. Faktiskt. Och jag hade att göra ganska länge med den här boken - fast jag läste den också under en period när jag haft väldigt mycket i mitt liv och ingen riktig läsro. Men i vilket fall som helst - läste slut den gjorde jag, och bra avslut fick jag, och jag håller fast vid detta: är så nyfiken på vad Siri Pettersen hittar på härnäst.


Titel: Kraften
Serie: Korpringarna #3
Författare: Siri Pettersen
Originaltitel: Ravneringene 3: Evna
Översättning: Ylva Kempe
Utg år: 2016
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? 13 år och uppåt

Hälsningar från havets botten

Jag blev ju helt golvad av Christina Lindströms Jack som jag läste för några veckor sedan, och när jag hittade den här på Storytel som ljudbok var det inte mycket att fundera över. Bilresorna till och från jobbet fick guldkant några dagar tills den här tog slut alldeles för fort.

Jepp - Hälsningar från havets botten är precis lika bra som Jack. Eller, om jag måste välja så får det bli Jack ändå (kan vara Rolf som gör det, kan vara slutet, det är svårt att säga exakt).

Fille blir kär i Hanna. Igen. Eller så har han väl egentligen aldrig slutat - men han var kär i henne när de var små och gick i tredje klass tillsammans, och så bara försvann hon. Flyttade utan att någon visste vart. Nu börjar gymnasiet - och där är hon igen! I en parallellklass till Filles! Och vissa lektioner har de gemensamt! Och Fille blir så där ser-bara-henne-när-hon-kommer-in-i-matsalen- kär i Hanna. Och mer. Men hon verkar inte känna igen honom, eller ens se honom.

Fast det gör hon. Hon kan bara inte visa det, eftersom hon har det riktigt jobbigt med det sociala - sådana saker som att säga hej till varandra eller prata i telefon, eller våga säga något i en grupp (eller sjunga). Och hon både känner igen Fille och vill ha honom tillbaka, så i mörkret på en gemensam klassresa kysser hon honom och säger att hon vill ha mer av honom. Fille är i sjunde himlen och tror att allt nu kommer att bli underbart - men när de kommer tillbaka till skolan och vardagen så blir Hanna så där konstig igen. Låtsas att hon inte ser Fille. Svarar inte på sms.

Fille är en sån där som jag omedelbart både vill bli kompis med och bli ihop med - han är så schysst och rolig, och jag vill krama honom för sorgen han bär på. Hanna har jag lite svårt för att tycka om, faktiskt. Visst, jag förstår varför hon är som hon är och varför hon har svårt att ta plats - men hon är verkligen taggig.

Fler saker jag verkligen, verkligen gillar i den här boken: all musik. Den som spelas, sjungs, levs på, refereras till, kånkas instrument till, är så otroligt bara självklart en del av livet. Filles pappa, som ska "fixa grejer" och som försöker men som inte alltid lyckas. Filles farmor, och hennes lasagne. Och förhållandet mellan farmorn och pappan. Humorn - åh, dialogerna! Filles kompis Jonte som är så himla ordentlig, som blir nervös av att inte ha cykelhjälm och äta tillräckligt mycket fibrer till frukost och sånt.

Och riktigt mycket tycker jag också om uppläsaren Fredrik Berling som är en ny bekantskap för mig. Han läser med perfekta tonfallet, utan att överdramatisera, och ger ännu mer stuns åt berättandet.

Nu vill jag läsa ännu mer av Christina Lindström!


Titel: Hälsningar från havets botten
Författare: Christina Lindström
Ljudbok - uppläsning: Fredrik Berling
Utg år: 2015
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 13 och uppåt

Witches abroad

Häxorna Magrat Garlick, Granny Weatherwax och Nanny Ogg har ett viktigt uppdrag - de måste resa till staden Genua och där till varje pris förhindra att en viss ung dam blir kär i prinsen på balen och gifter sig med honom till ett happily ever after. Till varje pris, som att slå sönder glasskon, förvandla den tjusiga vagnen till en pumpa eller ta hjälp av zombies.

Temat i Witches abroad är sagor, och inte bara Askungen - Rödluvan och vargen (som visar sig ha en lätt personlighetsstörning), tre små grisarna, Trollkarlen från Oz (Nanny Ogg får ett helt jämra hus i huvudet och har röda skor på sig) och andra sagor får också vara med och trängas. Det är rätt roligt, det där, särskilt när Granny Weatherwax skäller ut folk och fä för att de låter sagoberättelserna regera dem till att bära sig konstigt åt.

Fast ännu roligare är det andra temat - utlandssemestrandet. Staden Genua ligger många dagsresor med kvast bort, och häxorna förfasar sig över alla konstigheter de har för sig i dessa "foreign parts", hur märklig maten är, hur jobbigt det är när pengarna är annorlunda och alla människor envisas med att prata fel språk och att det nog går att göra sig förstådd om man bara talar lite högre och långsammare. Häxorna skriver vykort hem, köper onödiga souvenirer och lyckas hamna mitt i något som skulle kunna vara tjurrusningen i Pamplona fast staden heter något annat och det här går ut på att alla männen springer efter tjurarna för att försöka fånga in blommorna som sitter i deras horn eller vad det är.

Pratchett lyckas också trycka in vodoo, zombies, träsk, alligatorer, Mardi Gras och professionella kortspelshajar i det hela. Och Gollum. Och banana daiquiri. Och en katt som blir förvandlad till människa. Och dvärgar. Och en terroriserande vampyr som blir uppäten av en katt. Och en hel del annat smått och gott på vanligt Pratchettmanér. Det borde helt klart bli splittrat, men blir det inte eftersom det i vanlig ordning inte är storyn som är det viktiga i en Discworldbok, utan detaljerna, referenserna och alla karaktärerna. (kärleksfulle dvärgen Casanunda...)

Nigel Planer är en riktigt bra uppläsare, dessutom. Hans normala berättarläge är den där genom-näsan-uttråkad-överklass-engelskan där man riktigt ser den stela överläppen - men han kan ändra den till vad som helst och vilken dialekt som helst verkar det som, och gör det där så himla bra. Njutning att höra!


Titel: Witches abroad
Serie: Discworld
Författare: Terry Pratchett
Ljudbok - uppläsning: Nigel Planer
Utg år: 1991
Förlag: Victor Gollancz
Köp den till exempel här eller här

Ninjor mot samurajer, med bajs- och äckelhumor... och svåra ord

Om jag för att göra det lätt för mig börjar med att citera inledningsmeningarna i Jakten på shogunskatten? 

"För trehundra år sedan kallades Tokyo för Edo. Gatorna var mörka och dammiga och husen var gjorda av papper.
Det var en stad full av mysterier och magi.
Det var midnatt. Någonstans i mörkret snörvlade en gris. En man petade sig i näsan, men ingen märkte det. Det fanns inga glödlampor i Japan under Edoperioden."

och fortsätter med det här, från några sidor in i boken?

"Samurajerna utövade kampformen nodo no kingyo - Den törstiga guldfiskens väg. Det var en uråldrig stridsteknik som härstammade från Den stora hajen själv.
'En guldfisk behöver ingen sömn!' gormade Kingyo-sama medan han marscherade fram och tillbaka framför de halvsovande samurajerna."

Ni fattar ungefär? Det är roligt. Det är fniss-humor för alla dem som känner till ninjor och samurajers smygande våldsamhet och allvarsamma, ärofyllda liv. Det är snor och kiss och bajs och vältrande i äckel-skoj typ att äta insektsögon med vaniljsås till efterrätt. Det är action, det är elakheter, det är mycket bilder, och jag kan definitivt tänka mig att alla de barn som läser Dav Pilkeys Kapten Kalsong-böcker, eller Fredde Granbergs Elak och Pucko-böcker kommer att gå igång på det här.

Men samtidigt är det ganska svårläst. Det kryllar av främmande och rätt svåra ord. Visst, det finns en ordlista längst bak i boken, men "o-yoroi" (rustning), "shinobi shozoku" (traditionell ninjaklädsel) kräver en hel del vilja och kunskap för att stava sig igenom, det gör det. Plus att handlingen inte är särskilt glasklar.

Jag tror dock att målgruppen - humortörstande barn - kommer att strunta i det de inte förstår och gotta ner sig i det äckel-galen-roliga ändå. Och skratta åt bilderna. Det finns ett stort sug efter roliga böcker med inte så jättemycket text.

Titel: Kampen om det gyllene ägget + Jakten på shogunskatten
Serie: Ninjor mot samurajer #1 + #2
Författare: Nick Falk
Illustrationer: Tony Flowers
Originaltitel: Samurai vs Ninja - The Battle for the Golden Egg + The Race for the Shogun's Treasure
Översättning: Maria Marchner
Utg år: 2016
Förlag: B. Wahlströms
Köp dem till exempel här eller här
För vem? ca 7-9 (duktiga läsare pga en hel del svåra ord) och högläsning från ca 5