Så jag lyssnade på den som ljudbok, till och från jobbet i ett antal mil och timmar. Helt OK uppläsare.
Men.
(och förlåt mig)
Jag tyckte den var ungefär lika upphetsande att läsa som det är att sitta och se på när färg torkar.
Jamen visst, det är väl inga större fel på den ifall du är ute efter att läsa om relationer mellan människor i ett lite större kvartersperspektiv. Det är bara det att jag aldrig någonsin blev fascinerad eller ens lite intresserad. Och nu när jag försöker fundera lite mer över varför så är det nog:
- alla namn... det är så väldigt många personer inblandade, och att då lyssna på boken som ljudbok när jag inte har tillgång till den där digra namnlistan i början på boken blir jobbigt. Dessutom verkar alla inblandade ha minst två olika namn (plus efternamnet) beroende på vem som pratar med dem. Det var möjligen mot slutet av boken jag började ha koll på de åtminstone mest frekventa namnen.
- att alla känslor hela tiden beskrivs för mig - jag får aldrig själv lista ut eller känna efter hur olika saker påverkar personerna eller vilka känslor de kan tänkas ha. Nädå, det trycks i minsta detalj ner i mig hur besviken någon blir, eller hur arg, eller hur arg blandat med orolig någon känner sig inför någon händelse
- att det så väldigt mycket är ett utsnitt från en liten värld där vardagshändelser påverkar människorna som lever där - när jag nog just nu törstade efter rafflande äventyr och verklighetsflykt. Jag förstår inte mig själv riktigt här - nog kan jag ha utbyte av en lågmäld roman där några människors känslor och vardagsliv står i fokus? Men just i den här blev jag otroligt irriterad över att det enda som egentligen hände var att.... ja, vet inte. Det låter så futtigt att ta upp detaljer i den där väven, men typ: en skomakares barn tillverkar ett par egenhändigt designade skor, eller några ungdomar i kvarteret som har mer pengar än de andra kör runt i en bil och får cred för det (alternativt avsky), biblioteket delar ut pris till flitigaste låntagaren, mattetävling i skolan, någon förlovar sig... Egentligen händer det hur många sådana där små saker som helst, precis som det är i livet, men det var inget som intresserade mig. Kanske är det eftersom jag inte känner igen mig själv i något av det, eller känner igen något från mitt eget liv? Fast det brukar ju inte heller vara något hinder när jag läser böcker.
Behöver jag dra vad boken handlar om? Inte nödvändigtvis, va? Men typ två tjejer som växer upp i ett kvarter i Neapel. Båda är begåvade men det är bara en av dem som får läsa vidare (jag-berättaren). De är vänner, men samtidigt konkurrerar de ständigt med varandra. Kvarteret, och dess invånare, är deras värld och liv.
Varför lyssnade jag då klart på den? Jo, jag hade förstått det så att slutet skulle vara rätt oväntat. Eller åtminstone abrupt. Och jag ville veta på vilket sätt, och om det skulle locka mig att läsa vidare i bok två. Och givetvis ska jag inte spoila slutet, men det här: Jaha? Och??
Nej, det blir inte mer Ferranteläsning för mig.
Titel: Min fantastiska väninna
Serie: Neapelkvartetten #1
Författare: Elena Ferrante
Originaltitel: L'amica geniale
Översättning: Johanna Hedenberg
Ljudbok - uppläsning: Odile Nunes
Utg år: 2016
Förlag: Norstedts
Nämen... det här är nog det första negativa jag har sett om den här boken. Det känns ju uppfriskande. Och ganska chockartat. Har inte läst den, men har nog funderat på att ge efter för grupptrycket. Alla de tre punkterna du räknar upp som orsak till varför du inte gillar den får mig dock att tveka. Mest den där om alla känslor som beskrivs. Det kan få mig att bli helt osannolikt provocerad. Som att jag inte har förmågan att sätta mig in i hur olika människor känner utan att det måste tryckas ner i halsen på mig.
SvaraRaderaPrecis så! Jag blir också ytterst irriterad när jag får saker skrivna på min näsa.
RaderaOch nu hade det förstås varit väldigt roligt om du också föll för grupptrycket och läste, för nu blev jag väldigt nyfiken på vad du skulle tycka om den.
Jag instämmer egentligen på samtliga punkter men har bok #2 liggandes här hemma så jag misstänker att jag kommer att läsa den till hösten. Men helsåld på den är jag inte.
SvaraRaderaDu kanske blir mer sugen när alla sätter igång med att läsa och prata om tvåan? Och har glömt av det där du inte gillade med ettan?
RaderaSå skönt att se en till som inte fallit totalt, trodde jag var ensam. Fast mitt största problem med den var nog själva "vänskapen", den lämnade en del att önska...
SvaraRaderaDet håller jag med om - vad är det för vänskap när det enda som gäller är sätt att bräda den andra, att visa vem som är smartast och klarar sig bäst? De verkar aldrig ha ROLIGT tillsammans, bara jämföra sig med varandra.
RaderaJag kan hålla med om att det är ett stort persongalleri och svårt att hålla reda på i en ljudbok.
SvaraRaderaOm de inte beskriver känslorna, hur ska jag då kunna veta?
Andra boken är klart mycket bättre än första. Hoppas du börjar lyssna på den.😊
Jomen jag gillar mera när känslorna gestaltas tror jag. Mer att "jag grät" än "jag var väldigt ledsen", eller att bara få veta vad de gjorde och sa och sedan få dra egna slutsatser av vad de då kände. Men det är inte alltid jag tycker så - ibland kan det funka med när känslor beskrivs, beror nog på hur det görs och hur mycket.
RaderaDet här är en av de få böcker jag lagt ifrån mig på sidan 30, och då hade jag tvingat mig många sidor för att hålla ut så långt. Vilken flopp! Rent språkligt så trivialt att jag nästan misstänker att översättaren är har fattat fel, och personporträtt som är lika lite trovärdiga som en aftontidning. Misstänker att ryktet om att det är en man som står bakom namnet stämmer – för sådär kan ju ingen tjej tänka!
SvaraRaderaJag jobbar på bibliotek och ser hur de här böckerna lånas och lånas och lånas och kön på den här första boken i serien är fortfarande lång... och jag undrar vad det är alla andra ser i de här böckerna som jag inte fattar? För, nä, språket är precis som du säger inte särskilt kul. Vad är det de gillar, alla de andra?
Radera