Den kallaste flickan i Coldtown

OK - jag får erkänna med en gång att det här blev en halvvägsbok, alltså att jag gav upp den efter halva. Min dotter nappade den åt sig och läste, tyckte den var rätt märklig men ändå helt OK. Hon är femton och jag är läskigt mycket äldre, så man kan mycket väl tänka sig att jag inte gillar den eftersom jag inte tillhör målgruppen.

Fast mest vill jag tro att jag inte gillar den för att den är en jämra härva av blod och bitande, av vampyrer och sådana som vill bli vampyrer, sådana som är smittade av vampyrer eller sådana som vill bli smittade av vampyrer eller som tycker att det vore det värsta som kunde hända, av vampyrer som är kändisar både som livestjärnor på realitytv och som bloggare och av vampyrjägare som också är realitystjärnor och bloggare, och av kanyler och droppslangar som käcka accessoarer och sönderstuckna armar och ben som tecken på att man har haft en festlig och avundsvärd natt. Jag reder inte ut det. Jag tycker det där bitandet och blödandet och slangandet av blod är ganska motbjudande och drar otäckt mycket åt glorifiering av tunga droger. Jag fattar inte varför en del först vill bli bitna av vampyrer men sedan verkar helt skräckslagna när det uppenbarar sig en vampyr som vill bita dem, jag fattar inte reglerna för att bli insläppt/utsläppt ur de här Coldtowns, men framför allt begriper jag för mitt liv inte varför huvudpersonen och hennes lilla grupp av smittade/vill bli smittade/vampyrer/ellervaddetnuärförjagfattarverkligeninte äntligen ska ta sig in till närmaste Coldtown som inte verkar vara någon bra plats för någon av dem. Om de nu inte vill gå på kanylfest, liksom.

Suck. I vanlig ordning börjar jag i fel ände. Men på ett ungefär är det så här: Tana vaknar upp efter en bättre fest där hon har enstaka minne av sprit, mer sprit, dans och ännu mer sprit. Typ. När hon baksmällig och eländig tar sig ut i köket märker hon att den där festen definitivt inte var en "bättre" fest utan snarare en mardröm. I stugan ligger alla döda. Uppslitna. Det är blod överallt. Och ungefär här kände jag att det liksom gick lite över min blodighetsgräns, för det är så iskallt beskrivet med blodet och kropparna. Det mest intressanta i det hela verkar vara att den ende Tana ville undvika på festen, f.d. pojkvännen Aidan, är den ende som har överlevt. Attans, liksom. Jo, och så ligger det en vampyr fastkedjad på golvet också.

Strax kommer vampyrerna som stod för slaktandet på festen tillbaka, och ska förstås ha tag på Tana också. Hon flyr, men kan eventuellt ha blivit vampyrsmittad i flykten. Ja, och därefter befinner vi oss några sidor senare av anledningar den här läsaren alltså inte begriper på väg in i ett Coldtown. Detta är inmurade städer eller delar av städer typ ghetton, där vampyrerna har tryckts in. Där bor också vampyr-wannabes. Och andra. De får inte gå ut. Ingen får heller komma in. Fast ibland får det komma in folk, och ibland släpps det ut folk. Det är komplicerat. Festar gör de i de där Coldtowns, i alla fall. Samtidigt som det är slum och misär och synd om. Och det bloggas inifrån Coldtowns, och visas realitytv från festerna. Fast ibland bestämmer regeringen för landet ifråga att det i stället ska köras in med stridsvagn i närmaste Coldtown och skjutas ihjäl allt som rör sig.

Som sagt var - jag har säkert fått ungefär allt om bakfoten, men för mig förblir hela boken högst oklar, väldigt blodig och ganska ointressant. Så jag lade ner.


Titel: Den kallaste flickan i Coldtown
Författare: Holly Black
Originaltitel: The Coldest Girl in Coldtown
Översättning: Ingela Jernberg
Utg år: 2016
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? 14 och uppåt