onsdag 22 juni 2016

Simma med de drunknade

Edvard har vuxit upp med sin farfar Sverre på en gård i Norge. Deras liv har varit den lilla platsen där: fåren och potatisen, och ibland människorna i byn nedanför fjället, och det alltid kvarvarande pratet om hur farfar Sverre deltog i kriget på fel sida.

Nu när farfar dör är Edvard ensam kvar, och farfaderns död gör att han reser iväg från sitt invanda liv och sin plats för första gången. Det visar sig nämligen att det står en kista i ett dyrbart träslag och väntar på farfar, en kista som bara kan vara tillverkad av Einar, farfaderns bror. Men Einar dog under andra världskriget. Väl? Edvard måste ta reda på detta. Och allt som hänger ihop med det - sina föräldrars plötsliga död på ett gammalt slagfält från första världskriget till exempel. Han själv var med vid det tillfället, men var bara tre år då, och försvann dessutom spårlöst under flera dygns tid för att sedan bli upphittad i ett samhälle vid kusten många mil från det där slagfältet.

Så vi får läsa om Shetlandsöarna, med bister ödslighet och stormar som det inte ens finns namn för. Och om den norska naturen med sin invanda trygghet, och om landsbygden i norra Frankrike, med sår efter första världskriget som aldrig läkt hos vare sig människa eller natur. Edvard reser, gräver och förändras samtidigt som han förstår sin familj och dess historia.

Egentligen tycker jag den här boken var helt OK, men den tog en evinnerlig tid för mig att läsa. Det är konstigt, för trots att det är väldigt många saker som ska samsas - många tidsplan, hemligheter och småhistorier och mycket detaljkunskap: om potatis, om träslag, om vapen, om bilar...  - så blir den ofta ganska långsam att ta sig igenom. Och när hemligheterna avslöjas en efter en så får jag aldrig någon wow-upplevelse av någon av dem - det är liksom inga enorma grejer utan mer sånt som hänt, logiska förklaringar, krig och människor som försöker leva vidare trots sorger och meningsskiljaktigheter.

Vissa karaktärer är intressantare än andra och hade gärna fått bre ut sig mer: den där hårfrisörskan som hänger upp hela sitt liv på en man hon egentligen inte känner, en man som kanske eller kanske inte kommer att höra av sig någon gång. Farfar Sverre, som blev kvar på gården med fåren och potatisen trots att han nog egentligen hade velat leva ett helt annat liv fyllt av resor och opera? Duncan Winterfinch, virkeshandlare och kapten i armén vid tjugo års ålder. Däremot blir jag inte alls road att läsa om vare sig Hanne eller Gwen - den ena alldeles för präktig och påträngande, den andra mest bara surmulen, falsk och märklig. Och jag begriper faktiskt inte alls varför Edvard och hon blir kära i varandra - det är mest avoghet, sura kommentarer och arga blickar, och så pang rätt vad det är pratas det om den enorma sexuella attraktionen som inte kan motstås. Nä, Hanne och Gwen stör mest den här storyn för mig.

Och all den där detaljkunskapen - märkligt nog gillar jag att läsa om allt det där trots att det är en del av det som stoppar upp berättandet. Jag nördar ner mig i att det är sådan vetenskap med gevärskolvar och trä till dem, eller flambjörk, eller motorbåtar. Fast kan bli lite trött när den väl hyfsat unge Edvard är en sådan expert på så många saker: potatissorter, fårskötsel, lantbruk, bilar, laga traktorer, musik och allt vad det är.

Så helt OK bok men inte wow, och lite väl långsam i tempot för mig.

Titel: Simma med de drunknade
Författare: Lars Mytting
Originaltitel: Svøm med dem som drukner
Översättning: Lotta Eklund
Utg år: 2015
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här eller här

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar