Tunnlarna - en P3 serie

Jag har raskt lyssnat igenom de åtta avsnitten av nya Tunnlarna från P3 serie.  (skriven av Jerker Virdborg) Den blandar vardagsliv (tonårsdottern Ylva som bor varannan vecka hos pappa Klas, bibliotekarien, med lite bråkande om att hjälpa till hemma och sånt där) med mysterier (att det finns ett (flera!) tunnelsystem under Stockholm som är så stort att ingen verkar ha koll på alla förgreningar och dörrar) och spänning (vad är det som händer med Klas?) på ett bra sätt. Det är dramatiserat med hjälp av intervjuer, dialoger, inspelade telefonsamtal och med bra skådespelare.

Klas läser en liten tidningsnotis om en olycka som ska ha skett i en tunnel under Johannes kyrka i Stockholm, och blir nyfiken. När han ringer upp reportern som skrev får han undvikande svar och blir ännu mer nyfiken, nästan manisk, och kollar upp ungefär allt om tunnelsystemen under Stockholm, får tillgång till dokument från olika myndigheter och annat (han är ju bibliotekarie, va, och vi är ju specialister på att gräva fram information från olika håll och sammanställa...) och så småningom även kontakt med personer som aktivt håller på med UE, urban exploration. Han får också med sig dottern Ylva i det här, och det blir en grej de gör tillsammans, deras grej liksom.

Detta får vi följa i återblickar och intervjuer, för nuläget är hur en psykolog anlitad av säkerhetspolisen sitter och har "samtal" med Ylva för att ta reda på hur mycket Klas visste egentligen, och allt som hände. Klas har nämligen spårlöst försvunnit.

Jag som är rätt fascinerad av tunnlar (skrev nyligen ett rätt nördigt blogginlägg om det på Kulturkollo) tycker de där tunnlarna under Stockholm verkar hur spännande som helst, och skulle gärna vilja ge mig in i någon slags guidad visning under Brunkebergsåsen. Men... inte till The tunnel i så fall. Den där olyckan i Tunnlarna skedde.

Det här är bra, och spännande, och fyllt av bra musik och halvläskiga, krypande stämningar. Inte lika wow-wow-wow som De dödas röster men absolut värt att lyssna på.

Dock: efter avslutad lyssning är jag lite snopen. Säger inte mycket mer än det pga vill inte spoila, men: snopen. "Va?" liksom. Eller ett "Och...???"

Blood of Dragons (The Rain Wilds Chronicles 4)

Så har jag läst färdigt fjärde och sista boken i The Rain Wilds Chronicles: Blood of Dragons. Och jag har en hyfsat stor book-hangover och vet inte riktigt vad jag ska ta mig an som fyller ut tomrummet efter alla de där drakarna och deras människor.

För nu i sista boken har de äntligen klarat av att utvecklas till riktiga drakar från de där funktionshindrade ödlorna som kröp ut ur de framstressade, halvfärdiga kokongerna i början på bokserien. De är stora, de har olika vackra färger, de kan flyga, de kan spruta gift, och de är otroligt högmodiga, stolta och snobbiga. Och nu ska de äntligen ta tag i det där himla ohyfset att försöka använda sig av drakblod, drakfjäll och andra drakdelar för att bota mänskliga sjukdomar och svagheter. Dumheter bara, att ens tänka tanken borde bestraffas!

Ondskefulla typer som smitt lömska planer böckerna igenom möter mycket passande och tillfredsställande slut, av arten "Carolina-ler-på-ett-säkert-elakt-sätt". Drakarna låter sig till och med kläs på med ridselar och bära ryttare. Eller, ja. En del. De snobbigaste drakarna vägrar. Och en del av dem som bär ryttare glömmer lite bort det när de får se någon smaskig kossa eller nåt som de måste attackera i en plötslig störtdykning. Åh, det finns mycket och många detaljer jag gillar här.

Det känns som att det mesta knyts ihop och avslutas, även sådant som påbörjats i andra Hobb-serier, och jag känner mig nöjd (ja, förutom att jag kommer att sakna dem alla, förstås). Det jag funderar på är om inte det som händer i den här serien kunde knutits ihop med det som händer i den avslutande boken i "första" serien The Farseer Trilogy. Eller?


Titel: Blood of Dragons
Serie: The Rain Wilds Chronicles #4
Författare: Robin Hobb
Utg år: 2013
Förlag: Harper Voyager
Köp den till exempel här eller här

En trogen kvinna

I En engelsk gentleman fick jag höra om Edward Feathers långa liv, ett av det engelska imperiets barn, född i Malaysia, uppvuxen i England och med ett yrkesliv i Hongkong innan han pensionerar sig och åter flyttar tillbaka till England. Jag tyckte mycket om den, och lyssnade därför vidare på En trogen kvinna där Betty Feathers, Edwards fru, får vara i centrum. Det är fortfarande samma tidsperiod, Betty är också ett imperiebarn, uppvuxen i Kina men med rötter i Skottland. Hennes föräldrar är döda när hon träffar och gifter sig med Edward, och hon verkar inte ha någon annan familj. Vi får sedan läsa om deras liv tillsammans (eller, ja, tillsammans eller tillsammans - Edward är på jobbet och Betty är inte på jobbet) och vissa händelser i En engelsk gentleman kommer igen, fast nu ur en något annorlunda synvinkel.

Jag är så kluven till En trogen kvinna. Jag väntade mig att Betty nu skulle få träda fram och vi skulle få lära känna henne. Men hon är så vag! Kanske är det just det som är meningen, att visa att hon fick leva i skymundan av Edward och hans karriär. Men jag avslutar lyssnandet på ljudboken med en känsla av att jag inte har fått veta någonting, och att allt det viktiga med den här boken och med Bettys liv är allt det jag inte fick veta. Jag gillar ju att få läsa mellan raderna och klura ihop hur saker och ting är, inte få alla varför skrivna på näsan, men här känner jag mig liksom lurad på alltihop. Det är sparsmakat och åtstramat och lågmält så mycket att jag inte ser det som händer. Eller har hänt. Jag har svårt att förklara, och skulle gärna ha velat bokcirkla den här boken med någon och diskutera.

Varför får vi inte veta nästan någonting om Bettys liv före det att hon träffar Edward? Uppväxten i Kina, fånglägret hon hamnar i tillsammans med sina föräldrar, tiden i Bletchley Park, skolgång, resorna hon verkar ha gjort innan hon hamnar i Hongkong... Jag ville ju läsa om allt det där, det var det som gjorde mig nyfiken på Betty ju! Men nej, hon är ett oskrivet blad som vi inte får läsa, och som sedan "aldrig får lämna Edward" för han har blivit lämnad så många gånger i sitt liv. Och sedan lever de i många år i Hongkong, och Betty blir tydligen väldigt duktig på ädelstenar - men vi får inte veta i det närmaste någonting om deras Hongkongliv heller, bokens framsida till trots.

Vad får vi veta då? Alltså... jag vet inte riktigt. Det som inte blir. Barnen som inte kommer, den lilla lägenheten i London som Betty börjar trivas i men inte får stanna i. Kärleksaffären med Edwards fiende Veneering som inte får bli av mer än en enda natt. Annat som inte blir men som jag själv måste ana att Betty saknar. När boken började närma sig slutet började jag känna mig mer och mer snopen och fråntagen allt det jag hade förväntat mig att få läsa om och veta.

Som sagt - jag tror jag missar mycket. Och hade velat prata med någon om den här. Ta bara den engelska originaltiteln på boken som jag inte hade sett förrän nu när jag skrev infon nedan som jag gör till varje blogginlägg - den heter alltså  The Man in the Wooden Hat. Och jag minns ungefär stället i boken där denne man i trähatt finns med - men jag begriper inte varför det skulle ha så stor betydelse att Jane Gardam gav det som titel åt hela boken. Vad är det jag missar? Vad hände på det där museumet (galleriet?) som var så avgörande??

(Tillägg: Nu har jag läst runt lite om boken, och förstått att denne man i trähatt kanske också kan vara Loss/Ross, Edwards kinesiske kompanjon som Betty verkligen inte tycker om och till och med är rädd för. Han är viktig, men jag är fortfarande inte nöjd med titeln och min tolkning eller misstolkning.)

Jag ska lyssna på tredje och avslutande boken i serien också, De sista vännerna. Kanske jag får svar. Kanske jag blir ännu mer förvirrad.

Titel: En trogen kvinna
Författare: Jane Gardam
Serie: Edward och Betty #2
Originaltitel: The Man in the Wooden Hat
Översättning: Jan Hultman & Annika H Löfvendahl
Ljudbok - uppläsning: Christian Fex
Utg år: 2017
Förlag: Weyler förlag
Köp den till exempel här eller här

City of Dragons (The Rain Wilds Chronicles 3)

Jag har alltså läst vidare om drakarna som vadar runt i the Rain Wilds, och precis som när jag skrev om bok 2 i serien så är det för bok 3 ännu svårare att skriva om handling, karaktärer och värld utan att bli alltför långrandig eller spoila viktiga ting. Alltså får det här bli ett av den här bloggens kortaste inlägg någonsin:

Drakarna och deras skötare och andra hang-arounds har slutat vada, simma och paddla. Nu ska de äntligen ta tag i det här med att lära sig flyga.

Vi får utöver detta reda på hur ett spa för drakar funkar. Och vad en ond härskare gör när han är sjuk och mår dåligt: han blir arg på alla andra. Allt är deras fel, och nu ska de, och deras barn och alla släktingar, dö. Mår han bättre sen, då? Nope. Mördande av andra hjälper sällan ens egna dåliga hälsa.
Vi får också följa med en annan man (som också tycker att allt dumt här i världen är alla andras fel) när han går på shoppingtur på stan med sin mamma. Och så får vi läsa om vad som kan hända när en höggravid kvinna går på trädstadens höga hängbroar i storm och plötsligt känner att hon har värkar. Riktiga bok-värkar vilket innebär att barnet kommer på ungefär en kvart. Inte bra om man står på en hängbro i storm.

Är jag igång med läsningen av bok 4, Blood of Dragons? Jepp, det är jag.

Titel: City of Dragons
Serie: The Rain Wilds Chronicles #3
Författare: Robin Hobb
Utg år: 2012
Förlag: Harper Voyager
Köp den till exempel här eller här

Dragon Haven (The Rain Wilds Chronicles 2)

Låtom oss lyssna till Carolinas listiga tankegång här: "Ooooh, nu har det nästan gått en hel vecka sedan jag publicerade något på bokbloggen. Uh-oh, ser ju inte bra ut för statistiken. Hm. Vad göra, vad göra? JO! Jag skriver om del två i en fantasyserie som kom för ganska många år sedan och inte finns översatt till svenska?! Ja, det gör jag! Himla bra idé, besökssiffrorna kommer att gå i taket!"

Eller, vänta här nu.

Fast... det var ganska länge sedan jag slutade bry mig om huruvida besöksstatistiken gick upp eller ned. Jag skriver om det jag läser, och jag läser det jag har lust till för stunden. Så enkelt är det.

Men hallååååå Carolina, nu har du skrivit ett halvt inlägg och inte börjat skriva om det aktuella bokeländet ifråga ens. Maken till utvikningar får man leta efter.

OK. Jo. Alltså. Dragon Haven, bok 2 i The Rain Wild Chronicles av Robin Hobb. En serie som i sig är en slags fristående fortsättning på hennes tidigare serier, främst då Liveship Traders Trilogy och The Tawny Man Trilogy. Jag läste (lyssnade på) första boken för två år sedan, gillade den väl rätt OK men var inte nöjd med uppläsaren. Nu tog jag äntligen tag i resten av serien.

Och... hurra! Efter en inledning där drakarna och deras skötare verkade harva vidare exakt likadant som de gjorde väldigt mycket i bok 1 så... hände det saker. Boken blev väldigt, väldigt bra. Jag engagerade mig i de olika karaktärerna, storyn växte, alla små sidostories började knytas ihop och... ja, det var helt enkelt svårt att slita sig. Och för första gången på mycket länge tillbringade jag större delen av en helg med att läsa, läsa, läsa. Telefonen och dess candy crush fick ligga och tyna bort i en annan del av huset. Tekoppen (och kaffekoppen) fylldes på och fylldes på. Och jag läste. Åh, som jag älskar när jag blir uppslukad av en bok på det sättet!

Grejen med att skriva om bok två i en fantasyserie som i sig är en fortsättning på andra serier är att det knappt är lönt att skriva vad den handlar om. Det blir så långa förklaringar, dessutom med risk för att spoila handlingen för dem som också vill läsa. Så jag gör en (very) brief summary:

Ett gäng halvtaskigt utvecklade drakar som inte kan flyga simmar slash vadar uppför en flod i en träskig skog. Eftersom de inte kan flyga så kan de inte själva jaga. De har en grupp människor med sig som jagar åt dem. Dessa människor blir osams, eller kära i varandra, och så slåss de lite, och så blir de sams. Och så avslöjar de sina hemligheter för varandra. Och så sköter de om sina drakar. Och så tar de sig vidare uppåt floden på jakt efter en stad som fanns för länge sedan. Kanske finns den kvar. Kanske har den försvunnit. Ingen har riktig koll på var den fanns eller var de själva är. De kanske redan har vadat förbi den, övervuxen av träsk. Maten tar slut. Vattnet innehåller syra. Drakarna är också sura. Alla är sura.

Och det är alldeles fantastiskt kul att läsa om.

Jag är redan halvvägs genom bok 3 i The Rain Wild Chronicles. Måste ju tänka på statistiken.

Titel: Dragon Haven
Serie: The Rain Wild Chronicles #2
Författare: Robin Hobb
Utg år: 2010
Förlag: HarperCollins
Köp den till exempel här eller här

Älskaren från huvudkontoret

En ung kvinna hittas mördad i huset som tillhör VDn för ett stort klädföretag. Hallen badar i blod, och kvinnan är halshuggen. Klart att polisen söker VDn, som heter Jesper Orre, men han är också försvunnen.

Vi får följa handlingen ur tre olika berättarperspektiv: Peter, som är polis och del av gruppen som utreder mordet på den unga kvinnan. Hanne, forskare i beteendevetenskap men som ibland anlitats av polisen i olika brottsutredningar. Och så Emma, vars berättande sker i återblickar till ett par månader före mordet. Hon jobbar i en av det där klädföretagets affärer som butiksbiträde, och en dag kommer självaste VDn Jesper Orre in och vill snabbt ha hjälp att hitta en ny skjorta eftersom han ska på viktigt möte och på lunchen råkat få en fläck på skjortan. Emma hjälper honom, och sedan berättar hon om hur hon och Jesper fortsätter träffas. I största hemlighet, eftersom det inte är riktigt OK att högste chefen dejtar en av de anställda plus att han hela tiden är jagad av pressen. Men när det börjar bli dags för förlovning tycker Emma att de faktiskt ska börja leva ett vanligt liv, visa öppet att de är ihop. Men till förlovningsmiddagen dyker Jesper aldrig upp. Skickar inga sms, svarar inte i telefon eller på mail.

Det märkliga är att fast jag inte tyckte om någon av huvudpersonerna (Peter tyckte jag särskilt illa om, jag vill bara kliva in i boken och ge karln en rejäl spark) - så gillade jag boken väldigt mycket. Det är komplexa karaktärer och en handling som överraskade mig en hel del, och får mig att fundera över människor och levnadsöden.

Jag kommer säkert att lyssna vidare på nästa bok om Peter och Hanne (även om jag önskar att de bägge kunde ha lite rakare kurs i sina liv och säga ifrån (gäller henne) eller våga ta ansvar för sitt liv (gäller honom).

Titel: Älskaren från huvudkontoret
Författare: Camilla Grebe
Ljudbok - uppläsning: Katarina Ewerlöf
Utg år: 2015
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här eller här

Bara tre ord (som snart blir "Love, Simon"!)

Jag har haft Simon v/s the Homo Sapiens Agenda på min vill-läsa-lista ett bra tag nu, men det är ju mycket som trängs på den så det har inte blivit av. Det jag helt har missat är att den under tiden ju har getts ut på svenska! (Trots att jag jobbar med ungdomslitteratur om dagarna. Shame on me.) Grejen är att den fått en helt annan titel i den svenska översättningen: Bara tre ord, samt annan framsida (som jag tyvärr inte blev särskilt lockad av) och den gick alltså helt under min radar.

Nå - nu är skadan reparerad och boken genomläst, och jag gillade den mycket. Det är en sån där bok man blir glad av att läsa, och fortfarande nu några dagar efter att jag läst ut den så känner jag mig lite så där pirrigt lycklig inombords och skulle gärna velat fortsatt umgås med Simon och hans kompisar lite till.

Därför blev jag nu riktigt glad när jag såg att den här boken har blivit film, och då heter Love, Simon. Kommer till Sverige framåt sommaren! Kolla trailern nedan!

Boken, då? Jo, inledningsvis föll jag inte direkt eftersom jag höll på att drunkna lite i alla-saker-som-händer-i-en-highschool-vardag-på-en-gång och inte fick rätt på Simon och hans vänner. Men sedan lärde jag känna Simon, och hans humor, och vad han funderade på här i livet, och blev duktigt avundsjuk på hans vänskap med Nick, Leah och Abby, och började tycka väldigt mycket om dem allihop. Och så har vi då Simons mailande med Blue, killen som går på Simons skola men som han inte vet vem det är. Blue vet inte vem Simon är heller, bägge skriver under pseudonymer. Och de skriver om allt, från hur en diet baserad på Oreos kan se ut till hur jobbigt det är när ens föräldrar ens antyder att de har ett eget sexliv. Och så skriver de om det här med att komma ut. De är bägge gay, men har inte berättat om det för någon (ja, utom för varandra, då).

Och det är det här som är viktigt. Det görs inte till ett problem att Simon är homosexuell. Det som i stället är problemet är att hela omvärlden gör det till en alldeles för stor grej när det bara är något han är. Simon är helt säker på att hans föräldrar och vänner kommer att vara helt lugna med att han är gay - men han känner att det där att säga att han är det blir så stort, att alla ska överdriva sitt varma förstående liksom, börja springa på pridefestivaler och sånt bara för att visa det. Och varför ska det behöva vara så? Varför är det inte en lika stor grej för en heterokille att "avslöja" att han gillar tjejer? Varför ska de där tre små futtiga orden "jag är bög" behöva vara så svåra att säga och betyda så mycket? (Egentligen är den svenska titeln på boken faktiskt bättre än originaltiteln, nu när jag tänker efter...)

Jag älskar att läsa Blues och Simons mail till varandra! Och så älskar jag Simons familj, hur de verkar ha det hemma hos honom (han har mamma, pappa och två systrar). Skattjakt på Facebook som sällskapslek, till exempel...?
Och så älskar jag hur boken slutar. Lyckopirr!

Titel: Bara tre ord
Författare: Becky Albertalli
Originaltitel: Simon v/s the Homo Sapiens Agenda
Översättning: Ylva Kempe & Åsa Kempe
Utg år: 2016
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

Tooth and Claw

Boken inleds med att ett familjeöverhuvud dör, och hans barn blir lurade på sitt arv av en girig, ingift släkting. Deras hem och familjens ägor kommer att förvaltas av just denne girige släkting, för äldste sonen gör karriär i huvudstaden och är inte mäktig nog att kunna ta över ännu. Näst äldste sonen har valt prästbanan, och döttrarna ska helst hitta bra giften och tills dess får de bo hos släktingar. Familjen splittras alltså i de inledande kapitlen. Sedan får vi följa dem en och en i sina nya sammanhang, och lära känna dem bättre.

Den ena dottern, Selendra, flyttar med storebror Penn, prästen, till hans familj med fru och barn i beskydd av en mycket förnäm adelsfamilj (där änkemodern påminner mycket om lady Catherine De Burgh...). Den andra dottern, Haner, måste i stället följa med storasyster och den där eländige maken hon har som snodde åt sig för mycket av arvet och är allmänt otrevlig mot tjänstefolket och andra lägre stående varelser. Äldste sonen Avan reser tillbaka till huvudstaden, återupptar karriären men går också till advokat för att dra igång en rättsprocess för att få tillbaka sitt förlorade arv.

Tänk er allt det här i typisk engelsk 1800-talsmiljö, med herrklubbar, kvinnor som inte har något att säga till om, vackra hattar, tågresor, dinner parties och afternoon tea. Sociala regler, politik, traditioner och ett avlägset krig mot en urgammal fiende.

Ja, och så byter ni ut alla personerna mot drakar.

Heh.

När en drake dör äter släktingarna upp den. När en drakunge i syskonskaran kläcks och befinnes var för svag blir den uppäten. När underlydande på godsets ägor blir sjuka och äldre så äter godsherren upp dem. När det är tvister på kontoret, eller i rätten, så slåss motparterna till döds och den som förlorar blir uppäten. Istället för att ta morgonritter i det vackra landskapet så flyger man. Bara hannarna har klor, så de jagar. Honorna får jaga med spjut. Eller gevär. Och deras dinner parties... ja, det är ett antal kossor och får och sånt där som langas upp på borden, och så slaskas det loss. I golvet finns rännor där blodet ska rinna iväg, och efter maten, i stället för det vanliga portvinet, så ingår alltid det obligatoriska tvättandet när drakfjällen ska torkas rena från blod med svampar. Det görs av tjänstefolket medan herrskapsdrakarna för en förfinad konversation.

Alltså. De första kapitlen hade jag fullt sjå att kombinera det viktorianska och väldigt mänskliga beteendet med drakgrejen. Men sedan? Sedan märkte jag ju att det var en fantastisk story också. Som vilken älskad engelsk 1800-talsroman som helst, tänk Trollope, Thackeray, Austen... Det är inte en spin-off på någon Austenroman - nejdå, det här är helt eget. Och välskrivet - jag lär känna alla intressanta karaktärer, och på slutet när alla trådar knyts ihop och alla i familjen återförenas i en fantastisk final är jag väldigt nöjd.

Jag tror inte man ska läsa den här boken om man vill ha episk drakfantasy. Inte heller ska man läsa den om man bara vill läsa engelsk 1800-talsroman. Men, för en sån som mig, som älskar både fantasy och de där engelska romanerna, och romance, och regency, och... ja, det är som om den vore skräddarsydd för mig.

Jo Walton är en ny bekantskap för mig. Hon har skrivit mycket annat - dock inget mer i just den här stilen utan i väldigt skilda genrer alltifrån fantasy till sci-fi och magisk realism. Jag ska testa mer!

Titel: Tooth and Claw
Författare: Jo Walton
Utg år: 2003
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här eller här

Gökungen

Tris vaknar upp och vet inte riktigt var hon är, eller vem hon är, eller vad som har hänt henne. Så småningom kommer minnet tillbaka - men det är fortfarande en hel del som känns fel. Hon har tydligen nästan drunknat, och får ligga som sjuk - fast hon brukar ofta vara sjuk så det är ingen större skillnad. Det står massor av mediciner vid hennes säng, och hon måste som alltid skyddas från starka sinnesrörelser och oro. Men... hon är så hungrig. Hon blir inte mätt hur mycket hon än trycker i sig. (och nu pratar vi om mat för många personer) Inte förrän hon äter upp en av sina dockor tystnar magen något.

Men det är inte bara det. Annat känns också fel, eller ovant. Det ligger hela tiden pinnar och små löv i hennes säng. Och när hennes lillasyster ser henne så skriker hon rätt ut och springer och gömmer sig. Vägrar vara i samma rum som henne överhuvudtaget, och skriker "Ser ni inte att det inte är Tris?".

När man läser baksidan på boken och inledningen så känns det som att detta ska vara en skräckbok. Jo, det är lite läskigt i början, men det är mer stämningen. Ganska snart kommer Tris underfund med vad hon själv är, och det är ju inte Tris. Sedan drar boken iväg till att handla om mer saker än att vilja äta upp allt och gråta spindelväv.

Frances Hardinge tar de gamla myterna om bortbytingar, changelings, och om "det andra folket" som lever i det vilda, inte kan hantera järn eller saxar och som inte vill människor väl eller helt enkelt håller sig gömda ifrån dem. Och så kombinerar hon allt det med engelsk miljö, tiden precis efter första världskriget. Det är alltså 1920-tal i boken, familjer sörjer sina döda män, fäder och söner, världen är ett stort sår, mat är fortfarande inte helt självklar att få tag på, och kvinnorna som under kriget tagit plats i fabrikerna och på hemmaplan, kört ambulanser och bilar och fått stiga fram - de vill inte förlora det nu. Tris och Pens faster Violet klär sig i byxor, röker, kör motorcykel och struntar i alla konventioner (och säger till Tris att hon inte behöver vara så där sjuk om hon inte vill)(typ)(fast det är lite komplicerat). Och så spelas det jazz. Vild jazz, oborstad jazz, eller mer städad jazz. Det byggs nytt, framtidstron har vaknat - samtidigt som sorgen bor kvar och många av de som trots allt har återvänt från kriget är trasiga i både kroppen och själen.

Där har ni det: changelings, krig, familjehemligheter och tjugotal. Och, ja just det ja, doktorer som fortfarande bläddrar i sina handböcker om "hysteri" som svaret på allehanda åkommor för unga kvinnor.
Det är spännande, och oväntat, och jag beundrar Frances Hardinges fantasi och kreativitet enormt. Men grejen är att den kan dra iväg med henne alldeles för mycket om hon inte håller den hårt i tyglarna. I Lögnernas träd blev det bra, i A Face Like Glass också även om det var på gränsen. I Mosca Mye blev det för mycket och förvirrat, och i Gökungen har Hardinge så många idéer att det hela skenar iväg och blir lite onödigt invecklat och långdraget på sina håll. Och knäppt. Men jag tog mig igenom, och gillar boken i det stora hela.


Titel: Gökungen
Författare: Frances Hardinge
Originaltitel: Cuckoo Song
Översättning: Ylva Kempe
Utg år: 2018
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här

Kort tillägg till mitt jag-mot-listan-inlägg igår

Jo, en av de där böckerna från vill-läsa-listan på amazon jag skrev om igår hade jag redan hemma och tog omgående tag i. Det är Tooth and Claw av Jo Walton och är något så knäppt som ett viktorianskt relationsdrama med drakar i huvudrollerna, och när jag kommit över det här med att huvud"personerna" äter upp varandra och bär huvudbonader (ja!) så upptäckte jag ju hur himla välskrivet det hela är, med intressanta karaktärer och bra intrig (jag återkommer med mer i ett senare inlägg). Och gick ut på nätet och läste mer om författaren Jo Walton och vad hon har skrivit.

Samt lade raskt till tre titlar till av henne på nämnda lista.

Sisyfos - du hade ett lätt arbete, du.

Carolina v/s vill-läsa-listan 1-0 (eller... I wish)

Jag har drunknat ett tag nu. Ja, jag vet att det här är ett vanligt förekommande fenomen bland mina fellow bokbloggare, bokbloggsläsare och bok-knasar i allmänhet, men: alla dessa vill-läsa-listor. Alla dessa olästa böcker som ligger i hyllan (och i badrummet och på nattduksbordet och...). Alla dessa påbörjade serier. Och så har författarna och förlagen fräckheten att hela, hela tiden skriva och ge ut fler böcker??! Jag hinner inte med. Jag drunknar.

Nu har jag ett tag försökt att läsa böcker från min låååånga wish-list på amazon.com - fast eftersom jag ju jobbar på ett bibliotek (som att låta en alkoholist jobba på Bordershop) kan jag ju ändå inte låta bli att låna hem nya och lockande böcker som på intet vis står med på någon läslista eller har någon köplats i hyllvärmargänget eller nånting. Så... jag kommer liksom ingenvart.

Jepp. Jag vet att ni vet hur jag menar.

Nu fick jag fnatt. Nu kollade jag igenom min amazon-lista efter vilka böcker som finns att låna på biblioteken här i närheten (ett stort bibliotekssamarbete med gemensam katalog) eftersom det ändå brukar vara så att fysiska böcker jag lånar brukar komma före egna böckerna i bokhyllan och e-böckerna i Kindlen. Det fanns en del (fast långt ifrån alla...). Jag har nu reserverat tjugo böcker vilka förstås lär dyka upp allihop på en gång. Jag får lägga ner det här med att jobba. Och sova.

Nu.
Ska.
Jag.
Beta.
Av.
I.
Min.
Att-läsa-lista.

Grejen är ju att jag VILL läsa alla böckerna på den. Jag har ju blivit sugen på dem när jag läst om dem, eller gått och längtat efter seriefortsättningar (som jag sedan glömt bort att jag håller på med), velat upptäcka nya författare...
När alla böckerna har kommit ska jag lägga upp lockande-boktrave-bild här så ni förstår hur himla bra det kommer att bli.

När jag ändå höll på?
Så tog jag tag i att skriva ned alla serier jag påbörjat men inte avslutat ännu.

Det ska bli struktur på mitt läsliv nu.


(hahahahahaha.......)
(hohohoho....)
(heh)

Som ett träd i skogen

Sjätte boken om Bricken, som inleds med att hon dukar till sitt eget 50-årskalas. Första världskriget har precis slutat, det är fortfarande brist på många matvaror men nog kan Bricken bjuda på kalas och hon är stolt över det. Hon är så glad över att alla hennes barn kommer till henne, även de som nu bor långt borta med egna familjer (fast blir irriterad när de inte behagar bo hemma hos henne utan äntligen måste vara "stora på sig" och bo på pensionat). Hon är stolt över sina barn, och över sitt fina hem med kök och rum, denna ofattbara lyx, välordnat, rent, snyggt.

Sedan kommer det ett antal katastrofer. Det gör ju det i Brickens liv - men som alltid gör hon det bästa av situationen och ser till att klara av det ändå, med mindre medel, och försöker vara tacksam för det hon ändå har kvar. "Vi lär hjälpas åt" är en återkommande, typisk Bricken-replik, och det handlar om att skaffa mat, att passa barn, att dela rum. För snart har hon inte kvar det där lyxboendet med bara fyra personer på ett rum och kök - nä, det blir tillbaka till som det var förr med ett rum och ingen kakelugn. Och spanska sjukan skördar offer i Svartvik som på andra ställen.

Livet går vidare och Bricken kämpar med sin vardag, och Vibeke Olsson skildrar den så bra att jag är där, ser, luktar, känner. Och jag känner med Bricken, delar hennes tankar, även om jag ganska sällan håller med henne. Hon blir så arg och ledsen när hennes barn och andra tycker att de vill mer än att bara leva sågverkslivet. Dottern Hella säger att hon "vill vidare", och Bricken förstår inte varför. Vad är det för fel på det liv hon själv levt och lever? Hon har ju mat för dagen och är stolt över att hon orkar arbeta och aldrig har legat någon till last? Skulle hon själv och allt det hon står för inte duga längre?

Något annat Bricken bekymrar sig för är det här med att barnen nu tillåts springa runt och leka så länge som de gör. De behöver inte börja arbeta förrän de är tolv. Det kan aldrig vara bra att låta barnen vänta med arbetet ända tills dess? Hur ska de då kunna vänja sig vid hårt arbete? Och vad gäller vuxna sen, att bara ha åtta timmars arbetsdag - vad ska alla göra med all denna fritid? (och fyra dagars semester mitt i sommaren, vilket påfund!) Och hur ska familjer kunna försörjas på bara åtta timmars arbete?

Men allra mest, genom hela boken, oroar sig Bricken för sina barn. Mest de vuxna. Citatet från bokens början är centralt:

"När de är små och behöver passas och matas, vyssjas och sytas och få rena blöjor och sättas på pottan och får feber och ramlar och slår sig... då kan man inte förstå att fullvuxna ungar som sedan länge försörjer sig kan vålla lika många orostankar.
Vet skäms, skulle mamma säga. Var tacksam att de lever."

Hon oroar sig för Nikanor som har stora planer på att bygga eget, och fortfarande har revolutionära idéer och kamrater, hon oroar sig för Frida som blivit fin faktorfru, hon oroar sig för Hella som hellre vill jobba på konditori än att ha någon tryggare plats, hon oroar sig för Elias som behagar lägga fritid på att sparka boll... hon oroar sig och hon ältar och återupplever gamla minnen. Och alla dessa Brickens inre tankar är en viktig del av den här boken, liksom i hela serien, och gör att jag kommer henne nära och känner med henne. Samtidigt använder sig Vibeke Olsson fortfarande av en mängd omkväden här, tankar som kommer igen och igen, och precis som jag skrev om förra boken så börjar det där bli himla tjatigt. Det är samma som i alla de andra böckerna, och så läggs det på ytterligare någon tankegång och minne för varje bok. Men eftersom detta nu är sjätte boken så är det så många gamla upprepningar, omkväden och minnen från det som hänt att det nästan tränger ut det som händer nu med Bricken.

Fast... precis när jag skriver det här så känner jag att "jo, det är ju så det är". Jag är ju också femtio, och ägnar en stor del av mitt eget tankeliv till minnen och återkommande tankar från det som hänt mig och mina barn genom åren. Så det är ju en del av Bricken, det där ältandet. Trots det: det blir tjatigt att läsa alla upprepningar.

Nu går jag och hoppas på att det blir en sjunde bok om Bricken. Att det ska bli lite mer vila för henne, och lugn i själen.


Titel: Som ett träd i skogen
Serie: Bricken #6
Författare: Vibeke Olsson
Utg år: 2017
Förlag: Libris
Köp den till exempel här eller här

En engelsk gentleman

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken, som jag lyssnat på i en utmärkt uppläsning av Christian Fex. Kort beskrivet handlar det just om en engelsk gentlemans långa liv - men genom att läsa om Edward Feathers så får vi så mycket annat intressant på köpet. Engelsk landsbygd, till exempel. Så märkligt det är att trots att Edward levt större delen av sitt liv i Hongkong (som advokat och sedan domare) så utspelar sig en stor del av den här boken på den engelska landsbygden. Ta bara resan Edward gör ganska snart efter det att hans fru Betty hastigt gått bort: han envisas med att själv köra själv i sin gamla bil trots att både hemhjälpen och trädgårdsmästaren avråder honom å det bestämdaste (han är för gammal, bilen är för gammal, trafiken på motorvägarna är mycket hetsigare än den var förr, han är inte helt sig själv efter hustruns bortgång och så vidare och så vidare)("dumheter", svarar han, "jag är en utmärkt bilförare, och min bil är en bra bil") Han kör, och han överlever, och vi får följa honom på resan där det egentligen inte händer så mycket men vi får reda på så mycket mer genom återblickar, beskrivningar av människor, hotellet han bor på (och i bakgrunden anar vi x antal andra bilister som svär och hytter med näven åt Edwards körande som nog inte är så där himla utmärkt som han själv tror, men det sägs aldrig rent ut).

Den bilresan visar bra hur hela boken är - det händer egentligen inte så mycket dramatiskt. Ändå händer det enormt mycket, stora ting, världsomvälvande, krig, ett sönderfallande imperium, brottslingar som döms till döden, familjer som krossas, psyskisk ohälsa.... ja, massor. Men allt det där händer runt om kring den engelske gentlemannen Edward Feathers och läsaren får det på köpet genom att läsa om hans liv. Det är helt genialiskt gjort.

Kärnan i alltihop är ändå att Edward är ett av imperiets barn, raj orphans, som föddes till engelska föräldrar stationerade runtom i det världsomspännande brittiska imperiet, men som redan som barn skickades hem (dvs till Storbritannien) för att få en engelsk uppfostran och skolgång. Ensamma, alltså. Sisådär 4-5 år. Ibland fick de inte träffa sina föräldrar på flera år (Edward typ inte alls). Det känns helt vansinnigt att tänka sig - men det där tänket lever ju fortfarande kvar i England? Alla barn som fortfarande går på internatskola och bor borta hela terminerna? Och i boken sitter Edward som gammal på ett plan och irriterar sig på alla de ungdomar som bara för att det är jullov flyger hem till sina föräldrar som bor i Asien (så lättvindigt de har det, bara flyga något dygn så är de hemma, så de får minsann träffa sina föräldrar flera gånger om året, medan han skulle behöva åka båt många veckor för att ta sig till Malaysia minsann). Jomen är det inte så fortfarande, trots att det brittiska imperiet inte är vad det var, att barn och ungdomar av brittiskt ursprung skickas hem  till Storbritannien för att gå i engelsk skola? Fascinerande och knäppt.

Jag tog alltså till mig denna lågmälda bok där det händer så otroligt mycket fast själva handlingen inte blir mer dramatisk än någon bilresa och utelåsning från huset och lite till. Jag ska definitivt läsa (lyssna) vidare - det här är en trilogi där andra boken En trogen kvinna ägnas Edwards fru Betty.

Titel: En engelsk gentleman
Serie: Edward och Betty #1
Författare: Jane Gardam
Originaltitel: Old Filth
Översättning: Jan Hultman & Annika H. Löfvendahl
Ljudbok - uppläsning: Christian Fex
Utg år: 2017
Förlag: Weyler Förlag
Köp den till exempel här eller här

Fint folk

Julian Fellowes är han som skrev manus till samtliga avsnitt av Downton Abbey. Detta är första boken jag läser av honom.

Samtidigt som boken har en handling, den om Edith som gifter sig in i adelsvärlden, så känns den lite som en reportagebok om hur det går till hos de rikaste och förnämaste, skrivet av någon som är insatt och har varit med, men som ändå inte riktigt är en av dem och därför kan vara lite avståndstagande i sina beskrivningar. Just berättarperspektivet blir jag inte klok på. De flesta kapitlen har en jag-berättare, en som jag är osäker på om vi någonsin får veta vad han heter. Faktiskt tog en god stund innan jag ens förstod att det var en han. Nå, denne jag-berättare är skådespelare, men har haft och har många vänner i den övre klassen och har väl någon slags rötter där själv, och blir i bokens början god vän med Edith Lavery. Men sedan finns det flera kapitel där jag-berättaren (jag tänker alltid på honom som "Julian" även om det ju inte är det) inte är med, och då förvandlas berättarrösten till en allvetande berättare, en som vet precis hur Ediths tankar och känslor är och som är med där jag-berättaren inte är det. Jag blir förvirrad, och ser det hela uppifrån och inifrån samtidigt, liksom.

Vi får alltså läsa om Edith Lavery, som vill något mer än att bara jobba som receptionist. Hon vill gifta sig rikt, och via jag-berättaren introduceras hon till Charles Broughton, earl och lord och arvtagare och väldigt mycket överklass. Charles blir kär i Edith, Edith blir kär i tanken på dinner parties på Broughton House och att bli titulerad "lady" och frukost på sängen, och så gifter de sig. Redan efter några månader kommer Edith på att Charles är rätt tråkig och träig och att hans liv kretsar kring godset och jakten och att det inte är Jane Austen-drömmar hela tiden att vara lady i överklassen. Då blir hon i stället ihop med snygge Simon, en av berättaren-som-inte-heter-Julians skådespelarkollegor. Livet som skådespelarfru kanske är flashigare, liksom? Fast... när hon sticker med Simon stängs alla överklassens dörrar för henne. Elände.

Det låter som att jag inte tycker om den här boken, men förutom de märkliga berättarperspektiven så gör jag faktiskt det. Jag fascineras av det där överdådiga och knasiga samtidigt som överklassvärlden verkar vara, allt det där följandet av traditioner, all etikett som måste följas även om det här ska utspela sig på 1990-talet. På det viset är jag ännu en av alla de "vanliga" som vill se in och begapa, en av de som berättarjaget gör sig lätt löjlig över. Fast han har den tonen om nästan allt, samtidigt som han är mycket skicklig på att fånga diverse sociala situationer så att man känner igen sig (även om man inte är adlig).

Läsvärt? Nja. Ja. Om man fascineras av England, och Englands sociala klasser, och om hur det går till på diverse sociala tillställningar, och om hur det egentligen inte är så himla rafflande att få tillträde till The Royal Enclosure på Ascot, och annat sånt. Då är det en läsvärd bok. Men för att få en bra story... nja.

Titel: Fint folk
Författare: Julian Fellowes
Originaltitel: Snobs
Översättning: Helen Ljungmark
Utg år: 2004 (original), 2017 (svenska översättningen)
Förlag: Printz Publishing
Köp den till exempel här eller här

Proof By Seduction

Jenny Keeble har klarat sig på egen hand i tolv år sedan hon som 18 slutade skolan: hon förklär sig till Madame Esmeralda, och låtsas under mycket mystik och med många ritualer att hon kan spå i framtiden. Det är draperade tygsjok, dukar, sandelträdoft, halvmörker och så Madame själv i många tyglager, mycket smink och sjal över håret. Det funkar. Folk kommer till henne. Hon kan leva på det, och har till och med en sparad slant på banken.

En av hennes kunder är Ned, mr Carhart men kusin till markisen av Blakeney. Ned är osäker på sig själv och har en tendens till depression och självdestruktivt beteende, men har de senaste åren mått bra just därför att Madame Esmeralda (bra människokännare) berättat för honom att hans liv kommer att innehålla mening och glädje framöver. Nu kommer Ned för ett av sina vanliga besök - men den här gången har han den där markisen i släptåg. Gareth Carhart, marquess of Blakeney, är förnuftig, kallt logisk, intresserad av naturvetenskaperna och tror inte på något som inte kan bevisas eller ses med de egna ögonen. Han tror inte ett dugg på Madame Esmeraldas synska förmågor. Hon ska avslöjas, och hans oförnuftige kusin Ned förmås att inse fakta: spådamen är en fejk.

Det blir en del fina dialoger mellan Jenny/Madame Esmeralda och Gareth/logiske-markisen. Det blir också en hel del sidospår med Ned och hans förtvivlan (nästa bok i serien är hans helt och hållet). Det blir elefanter (ja!), uppkäftigt tjänstefolk och en bal. Men tyvärr fastnar jag inte riktigt för karaktärerna förrän precis i slutet av boken. Intrigen blir lite onödigt intrasslad och turerna kring hur spådamen ska avslöjas lite för omständliga (och fåniga). Ibland blänker boken till och visar hur bra Courtney Milan kan vara när hon får upp ångan - men detta är alltså hennes debutbok, och hon har faktiskt inte riktigt fått snits på det än. Så bra att detta inte var första boken jag läste av Milan, för då hade jag nog blivit avskräckt. Nu vet jag ju vad hon kan, och att det är detta som ändå skymtar till då och då här. Jag läser möjligen fortsättningsboken om Ned, Carthart 2, men annars är jag nog mer nyfiken på senare Milan-böcker härnäst. Senaste ska vara contemporary romance, The Cyclone Series, så kanske den? Jag har ju dessutom några kvar i Brothers Sinister-serien. Hm. So many books.... etc.


Titel: Proof By Seduction
Serie: Carhart #1
Författare: Courtney Milan
Utg år: 2010
Förlag: HQN Books
Köp den till exempel här eller här