Barbara Cartland revisited.

Jag var på Sjöbo marknad igår. I ett stånd som annars sålde serietidningar hittade jag en låda full med pocketar för 5:- styck. Jag bläddrade lite håglöst - tills jag kände igen ett väldigt typiskt omslag: en Barbara Cartland! Åh! Jag rotade vidare, och hittade 9 stycken. Köpte allihop! Det var så länge sedan jag läste något av henne, och jag var nyfiken på vad jag skulle tycka om dem nuförtiden. Översta boken i högen hette Kärlekens skatt och det tog mig ett par timmar att läsa igenom den:

Tyson Dale återvänder från Napoleonkrigen som nu är över. I kriget var han major och bestämd, och det som hände hemma i England kändes inte så viktigt i jämförelse med blod, död och kanonerna omkring honom. Men nu kommer han hem efter tretton år och hittar sitt föräldrahem fullt av spindelväv, ogräs och förfall och sin lord-titel orättmätigt tagen av sin lömske farbror. Elände! Vad göra? Supa sig full, förstås. Och på värdshuset råkar han in i bortrövandet av en ung kvinna (som är liten, späd, med stora ögon i ett ovalt ansikte, och som talar dröjande... med punkter mellan... orden... som om hon... hade andnöd... eller stor påfrestning... på sitt svaga psyke...)(jag hade helt glömt att Barbara Cartland envisas med det där berättargreppet, och jag verkligen AVSKYR det) Nå: Tyson är så himla rättrådig att trots att han är full raskt lyckas slå ner de tre karlarna som håller på att röva bort kvinnan, och sedan tar han med henne hem till sig själv i stället. De blir omgående kära i varandra. Oklart varför. Hon är liten, späd, har snygga klänningar och kan rida trots att hon... talar... i... omgångar, och han har... eh? Mörk röst?
Men ack. De kan inte gifta sig med varandra, för han har ju inga pengar längre. (Det har hon, mängder, hon är jätterik)(det var därför hon skulle rövas bort och tvångsgiftas)(men Tyson kan a-b-s-o-l-u-t inte tänka sig att ta hjälp av hennes pengar)(oh nej, han är en gentleman)(med mörk röst). Så: de sätter igång med att leta igenom hela huset för att hitta Tysons pappas gömda förmögenhet, samt något slags bevis på att hans föräldrar var gifta med varandra, så att han kan få tillbaka sin lordtitel från farbrorn och gifta sig med ...-bruden. 
De letar, och letar, och kysser varandra då och då (och då lyfts de upp till stjärnorna och omstrålas av ljus på sant Cartland-manér), och så i slutet på boken hittar de alltihop. Beviset på föräldrarnas äktenskap, och alla pengarna (som låg gömda under sängmadrassen)(men HALLÅ?!). Han blir en lord, och rik, och nu har han pengar och kan äntligen gifta sig med henne så att de på sista sidorna kan omstrålas av ljus och föras upp till stjärnhimlen i extas och själva essensen av kärlek. Eller nåt.

Alltså.

Jag plöjde kassevis med Barbara Cartland-böcker när jag var sisådär 17,18 år. Eller 20. Och det var som att äta sig mätt på för mycket godis, det tyckte jag redan då. Men Barbara Cartland nu? Nja. Njae. De här böckerna har inte åldrats särskilt värdigt. Det är så fånigt ibland att jag måste lägga ifrån mig boken och skämmas en stund. (innan jag tar upp den igen och läser vidare)(hu) Och översättningen till svenska? Heh. Låt oss säga så här: jag trivs inte med den. Alls.

Kommer jag att läsa igenom de andra åtta böckerna i min marknadshög då? Det är högst sannolikt. Men jag pallar nog inte skriva om dem här (om det nu inte är någon som särskilt ber mig om stjärneljus-citerande och återgivande av urfåniga handlingar).

Someone To Hold

Jag ägnar semestern åt att begrava mig i romance, närmare bestämt Westcott-serien av Mary Balogh. Ska precis börja på bok 4, men inser att jag får blogga ikapp lite om jag inte alldeles ska blanda ihop böckerna sen när jag ska skriva om dem.
I bok 1 i serien, Someone To Love, upptäcktes det att Anna Snow var den okända dottern till earlen av Riverdale, och att eftersom nämnde earl lyckades begå bigami var Anna numera ensam arvtagare till hela förmögenheten plus det att de tre syskonen Westcott, earlens barn i andra äktenskapet som nu annullerats (skandalen...) numera som oäktingar frusits ut från societeten, arvlösa och eländiga. Denna andra bok ägnas ett av syskonen: Camille, f.d. lady Camille, förnäm på alla vis och redan trolovad med lämplig lord. När skandalen uppdagades gjorde lorden raskt slut med henne, och nu har hon flyttat till Bath, bor hos sin mormor och bestämmer sig när boken börjar för att nu har hon gömt sig färdigt. Skandal eller ej, f.d. förnäm lady eller ej: nu ska Camille ta tag i sitt liv. Och hur gör hon det? Jo, genom att trampa iväg till just det barnhem där Anna Snow, arvtagerskan till Westcott-pengarna och den halvsyster Camille inte ens vill kännas vid, växte upp. Och väl där knackar hon på och frågar om hon kan få jobb som lärarinna.

Det får hon. Utbildning och sånt verkar inte så intressant, men Camille har ju ett fint sätt och ett bra språk (plus att förra lärarinnan, hon som efterträdde Anna Snow, var riktigt usel på sitt jobb och har precis fått sparken) så hon får jobbet. Och... tadaaa! Det visar sig att Camille är en stjärna i klassrummet. Alla barn gör som hon säger, och är glada och tycker om henne, och alltihop andas Flit, Lydnad och Kreativitet. Förträffligt.

Var kommer då kärleken in i denna romance? Jo, genom Joel. Han är uppvuxen på barnhemmet, jobbar nu som porträttkonstnär och undervisar även barnen på barnhemmet i måleri några timmar i veckan. Och han är också Anna Snows bäste vän sedan barndomen. Så himla jobbigt nu då för Camille att hon inte bara har tagit över den där jämra Annas jobb - hon blir också kär i hennes bäste vän. En målarkludd! Hon, som är en f.d. lady?!

Det här är väldigt bra, och så himla osannolikt: Camille var verkligen den som var mest otrevlig i bokens första serie.  Nu får vi följa henne när hon helt förvandlas till en Very Likable Person som inte bryr sig stort om titlar och som jublar när hennes nuvarande kille målarkludden ger hennes ex (lorden) på truten när han är oförskämd. Jag gillar verkligen Westcott-serien, Mary Balogh är i högform här!

Titel: Someone To Hold
Serie: The Westcott Series #2
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2017
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

Den svarta boken

Gabriel och hans föräldrar har flyttat till Frösön i Jämtland. I gamla skolan i Stockholm blev Gabriel mobbad, och nu vill han förtvivlat vara en av de andra i klassen utan att ändå sticka ut. Det finns en kille här, Valter, som verkar vilja hänga med Gabriel men Gabriel undviker honom. Här är det nämligen Valter som är den mobbade, och aldrig att Gabriel är med honom då - mobbning smittar och han vill aldrig, aldrig ha det som i Stockholm igen. Så nu går han fegt och gömmer sig när mobbarna ger sig på Valter, hellre det än att gå fram och säga till, verka stå på hans sida, få glåpord efter sig själv och riskera allt. Men... han skulle kanske kunna testa den svarta boken?

Den svarta boken är väldigt konstig och känns inte som något som kan finnas på riktigt. Han hittade den i husets källare, och den är så svart att den mer känns som ett hål i verkligheten än en bok. Inuti finns bara blanka sidor - förutom ett namn, Allan Lundmark, och en adress här på Frösön. Gabriel söker upp Allan för att kolla om det är hans bok - men någon sådan person finns inte på den adressen, har heller aldrig funnits enligt kvinnan som bor där (ensam i ett stort hus).
Av en händelse råkar Gabriel använda den svarta boken för att anteckna först en grannes namn, och sedan en vikarie i skolan - och bägge försvinner. Inte bara försvinner - det är som att de aldrig funnits, ingen minns dem ens. Förutom Gabriel, som skrivit in dem i boken.

Det han nu testar är att skriva in Valters värste mobbare i boken. Och... han försvinner. Det funkar! Han är inte längre med på klassfotot, och ingen pratar om honom i skolan, de minns inte ens att han funnits. Bra. Eller? Gabriel testar att skriva in ett namn till i boken. Och ett till. Makten är helt berusande. Och det är ju ändå ingen som saknar eller minns de där personerna? Inte ens deras föräldrar?

Spännande och tankeväckande bok. Fast jag hade nog velat ha ett annorlunda slut, känner mig lite snopen nu. (och nej, jag spoilar inte det här...)

Titel: Den svarta boken
Författare: Peder Nääs Sundemyr
Utg år: 2019
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

The Raven Tower

Jag var nyfiken på den här boken: Ann Leckie skriver fantasy? Det kunde bli väldigt bra - jag tyckte så mycket om hennes Imperial Radch-trilogi. Det kunde också bli... Provenance. Men läsa skulle jag!

Ann Leckie förnekar sig inte: om hon lät huvudpersonen i Ancillary Justice vara ett rymdskepp, så varför inte låta berättaren här vara... en sten? Jodå, en sten. Eller, egentligen är det en uråldrig gud som alltid varit en sten sedan tidernas begynnelse. Först låg stenen på havets botten i tusentals år. Sedan lyftes den liksom uppåt när havsbotten blev land, och eoner av tid senare ligger stenen på en kulle, fiskarna har fått ben och krupit upp på land och blivit andra djur, människor har kommit och några av dem har kommit på hur man kommunicerar med gudar. Så stenguden blir lite mer involverad i människornas värld, och i andra gudars göranden och låtanden. Men egentligen tycker den mest om att ligga där, se på stjärnorna och världen och bara vara. En gudarnas Ferdinand.

Och det här berättar då stenen om i ungefär två tredjedelar av boken. Dock vänder den sig omväxlande i vartannat stycke till ett "du", som finns i nutid. Detta "du" är en krigare som heter Eolo, och som tillsammans med sin herre Mawat kommer till staden Vastai där Mawat ska ta över rollen som "the Lease". The Lease är typ överstepräst/kung åt guden the Raven som är stor i Vastai och landet Iraden. The Lease har mycket makt, men när the Ravens korpkropp dör ska the Lease offra sig själv åt guden, så denne kan få kraft att pånyttfödas. Det är alltså Mawats pappa som är the Lease, och nu håller korpen på att dö så det är dags för lite tronskifte. Bara det att när Mawat och Eolo kommer fram är korpen död, men pappa-f.d.-the-Lease har flytt och inte alls offrat sig själv, och dessutom har Mawats farbror Hibal snott the Lease-bänken åt sig själv i stället för att vänta på Mawats hemkomst.

Mawat blir så arg att han går in på sitt rum för att sura. Det gör han i flera dagar. Sedan går han ned på stadens torg, klär av sig alla kläder och fortsätter att sura, fast nu lite mer öppet (och naket). Under tiden får Eolo lösa Mysteriet Med Var Förre The Lease Tog Vägen Och Om Farbror Hibal Verkligen Är Så Där Ond Eller Om Det Egentligen Är Lugnt. Och ja: var i allt detta den där stenguden kommer in, och varför i hela fridens namn stenguden berättar det hela i andra person singular, till Eolo som "du".

Note to Ann Leckie: Var snäll och låt inte en stengud vara huvudperson fler gånger. Detta kan vara det tråkigaste och långsammaste jag någonsin läst. OK: sista tredjedelen av boken hände det lite mer, men när upplösningen kom hade jag redan gäspat käkarna ur led och anat vad som skulle "avslöjas" redan ungefär när stenguden (förlåt, den kallar sig The Strength and Patience of the Hill) studerade den omgivande isen under istiden. Helt förutom det att en sten inte är särskilt rafflande som karaktär så är övriga karaktärer också helt platta och tråkiga och jag känner absolut ingenting för vare sig Eolo eller Mawat, och blandar ihop namnen på övriga pga trista. Det här funkar inte. Alls.


Titel: The Raven Tower
Författare: Ann Leckie
Utg år: 2019
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

Allt jag fått lära mig

Den här boken tar över en. Jag måste nästan värja mig för bilderna, hämta andan, och ändå måste jag läsa vidare. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte "jamen herregud....!" om det jag läste. Ungefär tusen gånger och hela tiden. Alternerande med "men snälla.... nej!" och "är ni inte riktigt kloka?".

Typiskt exempel: Tara är sisådär 15 tror jag när hon (som vanligt) jobbar med sin far på skroten de äger. Hon gör något som innebär att hon fyller en container med gigantiska metallgrejer, sammantaget väger de många ton. Sedan blir containern full, och ska med hjälp av läskiga giganto-maskinen lyftas och tömmas över i en ännu större uppsamlingscontainer av något slag (vi snackar många, många ton av metall och vassa ting). Pappan kommer, lyfter upp containern och säger åt Tara att hon ska ställa sig på skrotet när han häller över det, pga då "packas det bättre". Alltså ställa sig på det många ton skrot som ska hällas över från en container till en annan. Tveksamt gör hon det, men någon utskjutande del är vass och kilar sig fast i hennes lår, och hon är på väg att åka med allt skrot ned i den stora containern och en säker kross-död. I sista stund lyckas hon slita sig loss (ja, hon sliter upp köttet på låret), och trilla över kanten på stor-containern i stället för ned i den, falla fritt 3 meter ned på grus, tappa andan, störtblöda från låret men överleva. Pappan kommer och undrar liksom anklagande vad som hände, kunde hon inte göra som han sagt åt henne? Äsch, gå nu hem och låt mamma stoppa den där blödningen. Tara, i chock, lyckas ta sig hem trots frossa, blodförlust och andnöd. Mamma kollar på benet (ja, köttsår rakt in till benet, typ), lägger på ett örtomslag och ger henne en annan örtmedicin att dricka. För sjukhus och läkare? Nope. De är av ondo, tillhör regeringen och Illuminati, och förgiftar och förstör människor som kommer dit.

Så här är det. Hela tiden. Arbete under livsfarliga förhållanden, Tara går inte i skolan, har inget födelsebevis (och hennes föräldrar är osäkra på hur gammal hon egentligen är. 16? 20? är väl inte så himla viktigt), tror blint på allt det hennes pappa säger åt henne, och på mammans kunskaper om att läka kroppar och förlösa kvinnor och styrning av energier för att må bra. Jag brukar få nog av sådana här böcker, men den här kan jag alltså inte sluta läsa. Nej, för jag vet innan jag börjar att Tara Westover kommer att bryta sig loss från allt detta. Inte nog med det: hon kommer på tio år att ha en doktorsexamen på universitet i Cambridge. (innan hon kommer iväg till skolan tror hon att Europa är ett land)

Den här boken behöver pratas om. Jag är så glad att vi ska diskutera den i min bokcirkel i augusti, för jag behöver dela detta med andra. Inte bara katastrofupplevelser som den ovan med containern och benet, utan även relationerna, psykiska ohälsan, de olika uppfattningarna om vad som hänt och hur minnen skiljer sig åt. Fanatisk tro. Världens undergång. Familjestyrka. Familjefängelse. Feminism. Amerikanska utbildningssystemet. Det är så mycket.

Den här boken måste vara årets snackis, och den som alla läser, och det är som det ska vara. Den är värd att läsa, och det finns så mycket att prata om när den lästs.


Titel: Allt jag fått lära mig
Författare: Tara Westover
Originaltitel: Educated: A Memoir
Översättning: Peter Staffansson
Utg år: 2019
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här eller här

Så mycket kärlek kan inte dö

Den här är så otroligt smärtsam att läsa. Leas mamma slåss mot cancer, och har redan i bokens början gjort det ett tag. Så hon är hemma om dagarna, slåss mot sjukdomen och ägnar sig åt det och att liksom krama allt ur den sista tiden hon har med sin familj. Hon läser in böcker åt dem så att de ska kunna bli höglästa för efter att hon dött, de reser på solsemester på andra sidan jorden, de är mycket nära varandra. Och nej, boken är inte skriven ur mammans perspektiv, men det är så jag läser den eftersom jag är mamma och detta är min värsta mardröm: att inte få se mina barn växa upp. Som jag har gråtit när jag läst den här! Moni Nilsson skildrar det oundvikliga utan att vältra sig i det, utan att brodera ut för det behövs inte. Det här är naket, ärligt och så sant det skulle kunna bli om en familj som slåss mot döden. Men gudars, när jag läste om hur Lea faktiskt förstår att mamma kommer att dö. Åh…

Men detta är alltså Leas bok. Och om hur hon tacklar sitt liv och mammans kamp. Hon gör det först genom att bli arg på allt och alla, att slåss när någon tycker synd om henne, att bli fruktansvärt osams med sin bästis Noa och vägra vara med henne under mycket lång tid. Just den tiden när hon hade behövt sin bästa väns stöd mer än någonsin. Noa säger nämligen det förbjudna: det är synd om dig för att din mamma ska dö (för det har Noa sett på Cancergalan på TV där mamman var med). Och Lea reagerar genom att bli galet arg, och sedan tänka att: så länge hon hatar Noa kommer mamma inte att dö. Så hon hatar på medan Noa gör allt för att de ska bli vänner igen. Det är väldigt, väldigt jobbigt att läsa om.

Detta är en galet bra bok. Fruktansvärd, och jobbig, men ärlig, äkta och något man bara måste läsa.

Titel: Så mycket kärlek kan inte dö
Författare: Moni Nilsson
Illustrationer: Joanna Hellgren
Utg år: 2018
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här eller här

Crazy rich i Asien

Crazy rich i Asien inleds av ett ganska komplicerat släktträd med mängder av namn och förgreningar jag först en bra bit in i boken förstod handlade om syskon och inte generationer. Släktträdet har förutom alla namnen också fullt av kommentarer och fotnoter med bitska och roliga anmärkningar om personerna (exempelvis fotnot 4: "Så går det när man gör en ansiktslyftning i Argentina."). Jag fastnade en bra stund i det här.

Och släktträdet är ganska talande för hur hela boken är: fullsmockad av namn, namn, personer, släktingar, alla med namn jag för mitt liv inte kan komma ihåg eller skilja åt, och så ännu mer av den där sortens bitska och snärtiga humor, och precis det här: jag fastnade. Jag blandade ihop namnen, var helt förvirrad, men fastnade i boken så rejält att jag knappt kunde slita mig för eventuellt viktiga saker som mat, sömn (arbete?). Jag googlade kartbilder från Singapore (ja, området där farmorns hus ligger finns med och är märkligt odetaljerat i kartbilden), jag blev sugen på att testa all denna mat som äts från diverse gatustånd (och alla dessa gräl om vilket som är det bästa...?), och jag kände hur absolut noll koll jag har på det här med extremt dyra kläder och märken och skor. (men att jag hellre hade denna nollkoll än att ha kravet på mig att ha Rätt Kläder Till Rätt Tillfällen) Och jag läste vidare, lite till och lite till och rätt vad det var hade jag läst slut boken.

Det handlar alltså om Rachel och Nick, som bor i New York och har varit tillsammans ett par år. Nu vill Nick att Rachel följer med honom hem till Singapore och är med på hans bästa väns bröllop. Även om Nick flera gånger har träffat Rachels mamma har hon aldrig träffat hans föräldrar, eller någon i hans släkt (utom hans kusin Astrid).
Det tar inte många timmar i Singapore innan Rachel förstår att den Nick hon känner hemifrån, akademiker, livspartner, fikakompis, vanliga kläder liksom, att han hemma i Singapore är någon helt annan. Vännens bröllop är något som följs i media- och kändisvärlden, möhippan/svensexan är av typen "eget flygplan till egna ön där hela semesteranläggningen är bokad för detta sällskap") och räcker över många dagar, husen är palats och pengarna är utan slut (men inte något man talar om). Familjen och släkten är rika. De är mer än rika. Om hotellpersonal är otrevliga mot dem så köper de hotellet och avskedar personalen. Den sortens rika. Joakim von Anka-rika. Och i de här familjerna och kretsarna är det väldigt viktigt vilken bakgrund man har och vilken släkt man tillhör - och Rachels familj "Chu" verkar mycket suspekt. Är hon en lycksökerska från Taiwan? (det finns en Chu-släkt på Taiwan men de är nog rätt nyrika och rätt suspekta också)
När det framkommer att Rachel Chu inte alls kommer från Taiwan, att hennes Chu-familj är absoluta ingenting och helt oviktiga - ja, då är hon enligt familjen helt enkelt inte aktuell för Nick att gifta sig med utan bara någon han roar sig med för stunden.

Denna sanslöst rika värld är för mig som ett annat universum. Jag tycker jag lever lyxliv så fort jag får bo på hotell, och är det ett hotellrum där sängen har flera kuddar och badrummet har blankt kakel är det höjden av guldkant på livet för mig, och jag instagrammar malligt hur bra jag har det för 1-2 nätter i mitt liv. Men... det här?? Sanslöst. Jag älskar dock att läsa om det, och om hur Rachel förundras, men elakheten och snobberiet? Det avundas jag henne inte.

Det finns två böcker till om dessa crazy rich asiater, och jag tror nog jag villhöver läsa dem också.


Titel: Crazy rich i Asien
Författare: Kevin Kwan
Originaltitel: Crazy Rich Asians
Översättning: Christina Mansicka
Utg år: 2019
Förlag: Lovereads
Köp den till exempel här eller här

Till Vial - 8400 dagar kvar

Det här är syskonen Gladys och Keaton som ser ut på rymden genom fönstret på Otõsan. Otõsan är på väg till planeten Vial, och det är alltså 8400 dagar kvar innan de kommer fram. En svindlande lång tid - om 8400 dagar kommer Gladys att ha hunnit bli 37 år, och Keaton 29.

Så de lever sina liv ombord på Otõsan, som är ett gigantiskt rymdskepp. En centraldator styr dygnet ombord, berättar när det är dags att sova, att äta, sätter skeppets kurs, gör allt. Så Gladys och Keaton behöver mest bara vara. Leker de med andra barn, då? Är de med sina föräldrar? Nej! För de är ensamma på det där stora skeppet, och det är det som är det läskiga i det här. Egentligen borde det varit tusentals människor ombord, människor som lyckats med bedriften att skaffa de svåråtkomliga biljetterna som krävs för att komma med på skeppet som flyr från en undergångshotad planet mot möjligheten till ett nytt liv. Vad hände med alla dem? Och Gladys mamma var med från början av resan, Keaton är till och med född ombord på skeppet. Men hon är inte kvar nu. Vad hände med henne?

Vi får veta alltihop, genom återblickar till det som hände före Otõsan lyfte från jorden, och förstår mer och mer hur det var på skeppet efter det börjat sin resa. Vad som hände med mamma, varför de är ensamma. Inte bara det: ganska snart förstår vi att Gladys och Keaton inte är ensamma ombord, trots allt. Och det här: att Gladys upptäcker att datorn ganska länge har skrutit med att det "är 8400 dagar kvar till Vial" men att antalet dagar inte förändras...

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken när jag läste, men blev lite dyster till mods av den. Ensamheten, hopplösheten, ödsligheten, alla förlorade drömmar och allt det som skulle bli men aldrig blev. Och så är det en hel del där det inte är helt glasklart vad som egentligen händer - jag tänker att det här skulle kunna vara en väldigt bra bokcirkelbok för barn som vill prata med varandra om det de läst.

Titel: Till Vial - 8400 dagar kvar
Författare: Henrik Ståhl
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-13 år