Ensam i Paris och andra historier

En längre novell, eller kortroman, och ett antal andra noveller. Kvaliteten är skiftande, jag gissar att de här är skrivna under ganska olika tidpunkter i Moyes författarskap.

Den längre novellen är alltså Ensam i Paris och den jag gillade mest. Här får vi följa med Nell på hennes länge efterlängtade romantiska weekend i Paris tillsammans med pojkvännen Pete. Nell har aldrig varit i Paris, eller egentligen på resa någonstans alls. Hon är den ängsliga typen som gör långa listor på allt och planerar allt i minsta detalj (så även denna weekend som i princip är punktad i minutscheman för vad som ska besökas och göras). Pete däremot berättar gärna om alla sina resor och upplevelser och fantastiskt spännande liv. 

Grejen är bara att Pete aldrig dyker upp när de ska gå på tåget över kanalen. "Har det tajt på jobbet, åk före du" säger han, vilket förstås inte är OK på något sätt, och särskilt inte när det är Nell som nu måste åka själv. 

Men hon åker. Och hon fixar det. Och under en weekend som känns myyyyyycket längre än vad någonsin mina egna helger gör (de tar banne mig slut innan de har börjat) så hinner hon beta av allt man ska, inklusive romans med en fransman som känns som "Fransk man, standard 1A" ur alla fördomars kataloger. (kreativ, bär baguette under armen, kör vespa, gillar matlagning...) Trots onödig fnurra på tråden som bara inte kan inträffa i dagens mobil-nutid (jag blev riktigt irriterad på den här förvecklingen) så slutar allt förstås bra och det är en trevlig feelgood-historia i fin miljö.

Resten av novellerna var väl sisådär. Någon rätt OK men andra rätt mediokra. Jag läser hellre en hel roman av Moyes (och har fortfarande några kvar att beta av).

Titel: Ensam i Paris och andra historier
Författare: Jojo Moyes
Originaltitel: Paris for One and Other Stories
Översättning: Helen Ljungmark
Ljudbok - uppläsning: Gunilla Leining
Utg år: 2017
Förlag: Printz Publishing
Hitta den på ditt bibliotek, hos den lokala bokhandeln eller via Omnible

Sagan om Isfolket 27: Synden har lång svans

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Christer Tomasson, son till Tula och Tomas, är fullständigt övertygad om att han är den i sin generation som är drabbad av Isfolkets förbannelse. Det är nog det roligaste i den här boken, det när han liksom inte ger sig utan gång på gång försöker sig på magi och det bara inte går. Det kanske bara ska... mogna? I vilket fall som helst träffar han i tonåren en Magdalena Backman på Ramlösa Brunn. och denna Magdalena försvinner sedan spårlöst och ersätts av en annan Magdalena, en släkting som inte ens är särskilt lik den riktiga Magdalena. Den riktiga har blivit tvångsintagen på en anstalt eftersom hennes ondskefulla familj är ute efter ett arv. Men Christer ger sig den på att han ska hitta henne och rädda henne (han har hunnit bli några år äldre nu men tror fortfarande att han har magiska förmågor). 

Och enter: ... Heike! Såklart! Vi kan inte ha en bok i den här delen av serien där inte Heike är med och ställer allt till rätta. Så även här. Och här gör han det genom den scen som kan vara den absolut mest pinsamma och skämskuddiga i hela Isfolksserien: den när han lägger sina händer runt huvudet på en hund för att på så sätt ta reda på var Magadalena (hundens ägare) kan finnas. Det pinsamma är att det precis har förekommit en längre utläggning här om att hundarna här på jorden egentligen alla står i förbindelse med utomjordingar. Och det är dessa "vänner" till hunden som Heike nu ber om hjälp. Och jodå, Hundvännerna I Rymden svarar på hans anrop och visar var Magdalena kan finnas. Hej och hå. Jag gillar verkligen Isfolketböckerna eftersom de varje, varje gång drar in mig i ett mäktigt läsflow, och de har sina höjdpunkter och fina karaktärer. Men ibland blir det pinsamt och konstigt, och det här är seriens absoluta bottennapp. Scenen med hunden alltså, boken i övrigt är helt OK och rätt rolig.

Titel: Synden har lång svans
Serie: Sagan om Isfolket #27
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 26: Huset i Eldafjord

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Eskil Lind av Isfolket, Heikes och Vingas son, avvek när han i förra boken egentligen skulle följa med Tula hem. Jo, för nu hade han chansen att vara med om ett eget äventyr och inte alltid bara stå i pappa Heikes skugga. Han fick redan som barn höra talas om ett mystiskt Eldafjord på Vestlandet där det skulle finnas en skatt, och han tänker hitta den och vara hjälten som räddar Gråstensholm och de andra godsen från ruinens brant (för där är de uppenbarligen). Till Eldafjord, alltså!

Det går inte så bra, och pappa Heike får (som vanligt) rycka ut och komma till undsättning. Först hamnar Eskil av misstag i fängelse, sedan får han bo i ett mystiskt spökhus där spöket är av den ytterst ogina typen som inte alls vill dela med sig av sina rikedomar utan hellre har ihjäl dem som söker efter dem. Heike får ta sig in i spökets (det är många sekel gammalt) håla och lära det veta hut genom att utrota det till atomer. På köpet hittar han en flöjt. Igen! Och jadå, det här är också en ond flöjt, och innan den blir förstörd får vi uppleva en Heike som bunden vid ett träd (likt Odysseus och sirenerna) hindras från att spela på flöjten fast han jättejättegärna vill göra det. Han är nämligen besatt av Tengel den onde, men bara en liten stund. Stackars Eskil får inte alls spela huvudrollen i sin egen bok ens, för den tar Heike över. Dock får Eskil med sig en fru från Eldafjord, och en son (som frun redan hade). Heike får med sig ett par rejäla jakhorn. Men alltså ingen flöjt.

Titel: Huset i Eldafjord
Serie: Sagan om Isfolket #26
Författare: Margit Sandemo

Unforgiven

En av de fyra ryttarna (fast det är bara tre böcker i serien) som återvänt efter Napoleonkrigen är Kenneth Woodfall, earl av Något Gods i Cornwall. Nu ledsnar han på festarlivet i London och beger sig hem till sitt gods i Cornwall för att fira jul. Och då stöter han på miss Moira Hayes, tjejen han var kär i före han drog ut i kriget - och hon var kär i honom. Men Dramatiska Händelser gjorde att de skildes åt under hat och elände (och att deras två familjer varit dödsfiender i generationer hjälpte också till). Moira får honom fortfarande svag i knäna, men hon är nu förlovad med en annan gentleman. Hon är inte kär i honom, men behöver ha en äkta man för att inte bli utkastad från sitt föräldrahem (manlig arvtagare saknas och pappan är död).

Fast även om Kenneths knän blir svaga och Moira fortfarande tycker att Kenneth är den snyggaste man hon sett, så hatar de varandra ännu djupt. Trots detta dansar de en vals på julbalen, och trots detta så ligger de med varandra i någon typ av lusthus mitt i en vinterstorm. Moira blir gravid men vägrar tala om detta för Kenneth. Samtidigt är hon arg på honom för att han... eh... finns? Hon blir sjuk av sin graviditet men vägrar fortfarande på direkta frågor erkänna att hon är gravid, särskilt inte när Kenneth frågar. 

Till sist blir de ändå gifta, fast de hatar varandra, fast så småningom kommer de på att de nog är kära i varandra också. 

Förlåt. Det där var en usel sammanfattning. Men den här boken är verkligen inte bra. Jag tycker absolut inte om Kenneth, och jag tycker ännu mindre om Moira. Grejen med Mary Balogh brukar vara att hon inte låter sådana här missförstånd och bittra hemligheter förgifta och sega ner hela böcker. Hon brukar låta det storma fram ganska direkt och rensa luften. Men här får det fortgå, och jag blir så frustrerad när bägge bara går på sitt håll och inte berättar för varandra vad som är fel, och vad som egentligen hände den där gången före kriget. Så när de väl lugnar ner sig och låter sig vara kära i varandra har jag tappat intresset. 

Det händer att Mary Balogh skriver böcker jag inte inte gillar. Det är verkligen inte ofta - men det här är en av dem.

Titel: Unforgiven
Serie: The Horsemen Trilogy #2
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1998
Köp den via Omnible

Sagan om Isfolket 25: Ängel med dolda horn

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Heike får resa direkt ner till Småland efter sitt sjukdomshelande besök i norra Sverige i Djupt i jorden. Jo, för det är helt akut att Tula Backe (dotter till Gunilla och Erlend i Backe vid Bergqvara gods) stoppas och får sig en rejäl uppläxning och varning. Tula är nämligen en av de Dolda Drabbade, och har ända sedan hon varit liten kunnat lite praktisk ha-ihjäl-magi. Nu har hon fått tag på en flöjt hon lär sig spela på, och det är detta som är katastrofen. Det är nämligen en Ond Flöjt. När hon spelar en viss melodi på den så väcks Tengel den onde ur sin månghundraåriga dvala, och det vore inte bra alls. Heike får nu (tillsammans med ett antal förfäder som kommer till hjälp, att de sedan länge är döda är inget hinder) ha rena demonutdrivningen på Tula för att ta flöjten ifrån henne och förinta den. 

Sedan följer Tula med till Gråstensholm för att få utbildning i sina krafter, få råd och stöd av Heike, och nattetid sexuell utbildning av de Fyra Demonerna med De Enorma Organen. (alltså...jo) Därefter reser hon hem till Småland igen, och återförenas med instrumentmakaren som tillverkade flöjten. Han heter Tomas och är en snäll kille. Flöjten råkade han tillverka av misstag. Hans ben är förtvinade så han sitter i en liten vagn och har utfrusen och utmobbad av samhället gett upp hoppet om kärlek och familj - men nu kommer Tula och vill ha honom och bryr sig inte ett dugg om fysiska skavanker.
På resan hem skulle Tula egentligen haft sällskap med Heikes och Vingas son Eskil, men denne avviker redan i Kristiania och drar på egna äventyr i något mystiskt Eldafjord han hört talas om. Det får vi läsa mer om i nästa bok.

Titel: Ängel med dolda horn
Serie: Sagan om Isfolket #25
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 24: Djupt i jorden

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

Egentligen något av en sidohistoria, ändå en av dem jag mindes starkast från första läsningen av Isfolket. Jag vet inte varför, det är ingen favorit, men kanske det att den bryter av en del mot de andra i miljö? Anna Maria, barnbarn till Ingela Lind, reser till en liten by vid kusten i norra Sverige. Rätt oklart var eftersom det både är ett hedlandskap och finns berg med en gruva i närheten. I vilket fall som helst är hon anställd som lärare åt byns barn, trots att hon bara är 19 år. Gruvans förman, den mörke och bistre Kol, tycker att de hellre hade velat ha en "riktig" lärare (och helst manlig) men när nu byn ligger så avsides så får de nöja sig med vad de får, ungefär. 

Det är alltså Kol vi ser på framsidan, och givetvis blir han och Anna Maria kära i varandra. Byn och gruvan och dess befolkning och anställda är ett enda trassel av korrumpering, utpressning och dåliga affärer, och Anna Maria har fått komma dit eftersom hon (som rätt rik arvtagerska) ska luras in i ett äktenskap med gruvägaren för att rädda upp en katastrofal ekonomi. Men det blir alltså gruvförmannen som blir den Ende och Rätte, och på vägen är Anna Maria något av en katalysator för att få igång socialt liv i den lilla byn. 

Och så klart kan inte en hel bok i den här delen av serien få fortlöpa utan att Heike får vara med. Han och Vinga anländer till byn strax före jul och får bota sjukdomar, ryta med bankfolk och annat. 

Titel: Djupt i jorden
Serie: Sagan om Isfolket #24
Författare: Margit Sandemo

Wolf Hall

Det har tagit sin tid, men nu har jag lyssnat igenom Wolf Hall som ljudbok. Och jag har haft det ganska trevligt under tiden - att uppleva England under 1500-tal utifrån detta här-och-nu-perspektiv jag får i den här boken är intressant. Allt som händer, alla kungliga och politiska krumbukter, upplever jag alltså helt ur Thomas Cromwells perspektiv. Och historien får liv - människorna känns verkliga, livet och vardagen känns riktiga, och jag är liksom där. Samtidigt är jag utanför och har kunskapen om vad som hände sen med kung Henrik, Anne Boleyn, religionsutbrytningen och allt det där.

Men det jag får nu, och det jag gillar, är detaljerna, känslan, färgerna. Och jag får veta saker jag inte visste, och måste googla. Sjukdomen "engelska svetten" till exempel. Herregud, så fasansfullt - den dödade ofta inom ett dygn från att en människa hade varit fullt frisk! Skräcken att försöka leva vidare i sina liv och ha ett sånt hot över sig! (jämte alla de andra som fattigdom, krig och svält)

Jag är inte helt positiv - ganska ofta sitter jag och märker hur tankarna har vandrat iväg när jag blir helt översköljd av alla dessa namn på hertigar, hovmänniskor och stormän i England, Frankrike, Spanien och halva Europa. Jag mäktar inte hålla isär dem (och hälften av dem heter banne mig Thomas) och politiskt intrigerande har aldrig varit min grej. Så kommer det någon detalj igen som fångar mig och jag lyssnar vidare - men för mig är den här boken på tok för lång och tjock, när det långa och tjocka så fylls av namn på mäktiga personer. Hade det skalats ner och jag fått mer av att få stiga in i 1500-talet så hade jag älskat den. Nu blir det mer ett "äntligen färdig". Läser jag vidare i trilogin så blir det som vanliga pappersböcker där jag kan styra lästempot själv.

Titel: Wolf Hall
Serie: Wolf Hall #1
Författare: Hilary Mantel
Originaltitel: Wolf Hall
Översättning: Jesper Högström
Ljudbok - uppläsning: Angela Kovács
Hitta den på ditt bibliotek, i din närmaste bokhandel eller via Omnible

Sagan om Isfolket 23: Våroffer

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Våroffer hänger ihop med föregående bok Demonen och jungfrun och fortsätter där den aldrig hann bli färdig. Vinga har förvisso fått tillbaka sitt Elistrand från domare Snivels slemme brorson Sörensen, men Heike har inte lyckats återta Gråstensholm ännu. Inte med lagliga medel i alla fall - domare Snivel har köpt ordningsmakt och tingsmän och allt möjligt och sitter nöjd, paddliknande och ohotad på sitt stulna gods. Men nu tar Heike till förbjudna medel - han ingår en slags pakt med allsköns demoner, gastar och oknytt i en magisk rit på vårdagsjämningen. Vinga är med, och både hon och Heike målar sina nakna kroppar fulla med diverse mystiska tecken, och så dricker Heike ett antal mystiska hopkok med ingredienser från isfolkets hemliga "skatt" varpå han håller på att dö men räddas av Vinga. Därefter flyttar alla dessa varelser, "det grå folket" in på Gråstensholm där de roar sig med att skrämma tjänstefolket från vettet. Tjänstefolket slutar en efter en, och till sist besegras även domaren själv i ett spök- och ryscrescendo, och Heike kan flytta in i sitt eget ägandes hus efter mycket om och men. Dock är de grå kvar, men är rätt lugna av sig så länge man inte stör dem uppe på vinden. Heike och Vinga gifter sig äntligen och får en son, Eskil, som kommer få en egen bok strax. Först ska bara Heike resa till Sverige på lite akuta ärenden och ställa saker tillrätta för släktmedlemmar som är i fara på diverse vis.

Titel: Våroffer
Serie: Sagan om Isfolket #23
Författare: Margit Sandemo

Just nu - oktober

Det är första lördagen i oktober, och alltså dags för ett av de just-nu-inlägg som vi f.d. kulturkollare fortsätter med.

Här är mitt just nu:

Just nu läser jag: 
Fula tjejer av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson. Har längtat mycket efter den!

Just nu läser jag också:
precis som i förra just-nu-inlägget håller jag fortfarande på med  maraton-omläsningen av alla böckerna i Sagan om Isfolket (Sandemo) Det är oerhört förnöjsamt. Jag är på bok 24, och försöker hålla takten med att blogga om böckerna också. Jag spoilar hårt i mina inlägg (fast jag varnar först!) och har väldigt roligt när jag skriver. 

Just nu lyssnar jag:
på Ensam i Paris och andra historier av Jojo Moyes, uppläst av Gunilla Leining.

Just nu längtar jag:
efter min dotter som just flyttat hemifrån och ända till Visby. Allt är bra och som det ska vara - men jag har blivit av med min bästa gå-till-biblioteket-partner och gå-i-bokhandeln-och-prata-om-böcker-vän. Det är hårt.

Alla kan såklart hänga med på just nu-utmaningen på egen blogg eller instagramkonto! 

Fler just-nu-inlägg hittar du hos Linda, Helena, Ulrica, Fanny och Anna.

Sagan om Isfolket 22: Demonen och jungfrun

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

Då är vi alltså inne på fjärde boken om Heike (och än är det många kvar...) och nu ska han äntligen få träffa sin egen enda och rätta. Det är Vinga Tark, dotter till Elisabet och Vemund Tark (från Bakom fasaden) som när vi lär känna henne bor i ett ödetorp ute i skogen med bara en get till sällskap. Jo, för hennes föräldrar dog hastigt och nu är släkten så utspridd och fåtalig att det inte fanns någon som tog över gården, eller ens gårdarna. Vinga var bara tonåring, och hade inte mycket att sätta emot när den vedervärdige domare Snivel och hans lika vedervärdige brorson först försatte gårdarna i konkurs och sedan köpte in dem till sig själva. Vinga ville de skicka till något hem för vanartiga tonårstjejer, men då rymde hon alltså till skogs och vägrade att ha med människor mer att göra.

Enter Heike. Skräckinjagande och stor men med ett hjärta av guld. Han hjälper Vinga, först att flytta tillbaka till människorna och sedan med att få tillbaka åtminstone Elistrand som är hennes gård. Dock har han för sig att de två inte kan bli ett par (trots att bägge är ordentligt kära i varandra) eftersom han är ful och Vinga så ung att hon inte vet vad hon vill. Hon behöver träffa någon annan först innan hon ger efter för första bästa, tycker han, och håller på och åmar sig om detta boken igenom (och i nästa bok också). Vinga vill ha Heike och gillar hans håriga bröst och vildsinta utseende, men får alltså lugna sig ett bra tag innan hon får honom. Heike presenterar Vinga för andra unga män, och håller sedan på att gå ihjäl av svartsjuka när hon pratar snällt med dessa. Han är rätt jobbig på det hela taget, och Vinga får skälla ut honom rejält innan han lugnar ner sig.

Titel: Demonen och jungfrun
Serie: Sagan om Isfolket #22
Författare: Margit Sandemo