Och hemma har hon en man som mest verkar nörda ner sig i rysk filmvetenskap, samt fyra barn som vill ha cyklar, husdjur och service. För att orka med allt i livet har hon i smyg köpt en egen kolonistuga som hon rymmer till då och då (och sitter och dricker kaffe och funderar på om hon borde göra något åt ogräset, och vilket i så fall som är ogräs och vilket som är blommor som borde få vara kvar). Plus att hon under prästskjortan har upproriska t-shirtar som ingen ser, som det står "Sluta gnälla" och annat inte så där värst människovänligt på.
Så dör Viola, en av tanterna (och den som var erkänt duktigast på att baka hallongrottor). Det visar sig att hon inte dog naturligt utan av gift gjort av stormhatt. Misstänkta är väl... tja, alla möjliga. Och helt plötsligt är det många människor som verkar odla stormhatt i sina trädgårdar.
Det här hade kunnat vara en trevlig feel-good-historia i stockholmsmiljö, men tyvärr hade jag mycket svårt att ta den till mig. Jag har svårt att engagera mig i det som händer - kanske för att i det närmaste hela boken bara beskriver det som händer i stället för att gestalta det. Allra mest känns det som att pastor Viveka går runt och funderar på saker, men att jag inte får vara med och uppleva dem. Det känns som att det händer massor av saker - men att de händer någon annanstans. Ta bara det här mordet av tant-Viola som Viveka går runt och funderar en hel del på (hon är död, hon är faktiskt mördad...). Mordet bara händer, liksom, utan att jag vare sig blir skrämd eller engagerad i Viola eller Viveka. Och det är helt och hållet polisen som sköter utredningen, så själva polisarbetet försiggår också någon annanstans. Sedan promenerar Viveka runt och hittar stormhatt i diverse människors trädgårdar, men hon blir liksom aldrig indragen i arbetet kring mordet.
Samma är det med alla andra personer som är med i boken - jag upplever dem inte och de engagerar mig inte. Viveka funderar på dem och dricker kaffe med dem - men de vaknar inte till liv för mig och verkar mest bestå av enstaka egenskaper (som Abbe bokhandlare vars liv verkar kretsa kring det faktum att han inte vet vilka hans föräldrar är, fastighetsmäklaren som ständigt tänker på det här med att vara förtroendeingivande och så förstås Vivekas man som mest verkar bestå av rysk film och elbilsinköp).
Jag kan se möjligheter till en bra mysroman här (och rolig, här finns gott om roliga detaljer) - om människorna väcktes till liv, om dialogen engagerade och det som hände gestaltades mer i stället för att beskrivas. Vivekas liv och spänningen i det att hon arbetar med människor, älskar människor men samtidigt är trött på dem och vill ha dem på ett lagom avstånd - det är intressant. Men jag tycker inte att deckarinslaget skulle varit det som driver det framåt, utan i stället konflikten som anas med den här Abbe bokhandlare och Vivekas familj som hux flux far till Kiruna på semester utan att Viveka följer med.
Titel: Pastor Viveka och tanterna
Författare: Annette Haaland
Utg år: 2016
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här
