Offerträdet

Om ni jobbar på en skola, eller har barn, eller säkert annars också, så har ni de senaste åren hört det här måååånga gånger som det alla ska jobba mot med optimism och självklarhet:

"Alla ska nå målen!"

Eller hur?

Jag lovar: efter att du har läst Offerträdet av Magnus Nordin, så kommer du att få en lätt rysning längs med ryggraden så fort du hör talas om det där nästa gång. Särskilt om det uttalas av någon rektor som ser bestämd ut.

Offerträdet är en tunn och lättläst skräckbok för ungdomar (med illustrationer av Lars Gabel, han som också illustrerade Varelserna-serien av Magnus Nordin), och kommer att följas av flera liknande korta skräckberättelser av Magnus Nordin. Bra! Behov finns av lättläst skräck för ungdomar!

SO-läraren Torbjörn (jamen klart att han heter Torbjörn - kunde passat med Tor också, eller Styrbjörn, eller Toke. Eller Orm.) står och berättar för klass 9A på Odenviskolan om asatro och gamla seder. Ingen lyssnar, ingen bryr sig - men hallå!? de slutar nian om någon dag? Orka bry sig??

Och vad gäller Freja så är det liksom väldigt för sent att hon ska sätta igång och bry sig. Det borde hon ha gjort för ett par år sedan eller så. Nu är hennes betyg riktigt värdelösa - och nu inser hon att hon nog kommer att hamna på IV-programmet (vilket hon inte vill, eftersom "det är bara losers som går där"). Alltså har hon en listig plan: hon ska lista sig in på rektorsexpeditionen efter stängningsdags och manuellt rätta till de där betygen i betygskatalogen, eller på pappren eller hur hon nu har tänkt sig. Det är högst oklart. I vilket fall som helst så övertalar hon sin kompis Alva att följa med.

Men det går inte alls som Freja tänkt sig. För det första ligger inte betygen kvar på någon synlig plats, så de får leta. Och när de letar så hittar de andra saker där på rektorsexpeditionen. En läskig statyett, och någon skål som ser ut som att den har varit fylld med blod. Och fler saker. Dessutom visar det sig att skolan inte alls är tom fast den har stängt och det är kväll. Lärarna har kommit tillbaka. Vad ska de göra där på kvällen? Har de inga egna liv??

Alla ska nå målen. Jojo.

Titel: Offerträdet
Författare: Magnus Nordin
Illustrationer: Lars Gabel
Utg år: 2016
Förlag: Berghs
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 12-16 år

Jack

Och så ka-blang! då, för här kommer det som kommer att vara en av årets bästa ungdomsböcker! Jag älskar Jack! Eller, faktiskt älskar jag inte killen Jack eftersom jag allteftersom jag läser inser att han inte är särskilt trevlig. Jag inser det samtidigt som Jack inser det själv, och det är bland annat det som gör den här boken så bra. Resan till självinsikt, viljan att förändra sig själv.

Eller, jo. Jag gillar ändå killen Jack, trots det han har gjort och trots att jag alltmer förstår hur han är nu. Det går inte att motstå honom! Hans humor, hans funderingar, den lille killen han en gång var som hade ryggsäcken packad och beredd ifall han äntligen skulle få resa och hälsa på sin pappa. Och så gillar jag Jacks mamma, och hennes eviga keyboardspelande. Och hunden, den omöjliga och hopplösa hunden Rolf... jag vill inte ha honom, men jag kunde absolut tänka mig att läsa en hel bok som enbart handlar om hunden Rolf.

Och det jag älskar allra mest med den här boken är nog språket - så infernaliskt på pricken rätt det är! Och dialogerna känns helt äkta. Och roliga!

Och... vet ni - nu har jag skrivit nästan ett helt hyllande blogginlägg om Jack och jag har inte ens hunnit komma till Freja än. Freja, som måste känna att hon lever. Som kommer på en sådan sak som att äta ett berg med isglassar en höstnatt på Slottskogens café, bara för att hon kan. Eller titta på sälar. Jack och Freja träffas på en fest, i badrummet (i badkaret!), och ungefär det första Freja ser av Jack (som för övrigt är galet snygg enligt sig själv och alla andra) är hans nakna rumpa. Och Jack och Freja blir så där tokkära i varandra. Den kärleken är också något av det bästa i den här boken - lyckopirr och knän som snuddar. Och det är den kärleken som tvingar Jack att se sig själv - den han är och den han var, och den han kanske kan bli. Det är ju så att Jack inte berättar för Freja om hur han var förr, det han gjorde - men att hon får reda på det ändå. I sämsta tänkbara ögonblick. Det är bara så jobbigt att läsa om exakt den där stunden.

Den har lite golvat mig, den här boken, och jag vill ha mer. Jag vill läsa mer om Jack och Freja och Rolf, och jag måste läsa mer av Christina Lindström. (Har redan skickat efter hennes första bok Hälsningar från havets botten eftersom jag missade den när den kom.) Så bra detta är!


Titel: Jack
Författare: Christina Lindström
Utg år: 2016
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 14 och uppåt

Vi ses när vi ses

De underbara böckerna om Dunne har jag skrivit om många gånger här på bloggen, och här kommer nu den femte boken i serien. Det kan vara det allra finaste omslaget av alla på den!

I Vi ses när vi ses träffas Dunne och Ella-Frida helt oplanerat på Skansen där de bägge råkar vara samtidigt med sina respektive skolklasser. Dunne har faktiskt sprungit ifrån sin klass eftersom två av tjejerna var elaka mot henne, och är egentligen borttappad. Ella-Frida har smitit från sin stökiga klass och är väl egentligen också borttappad - och så träffar de på varandra och sätter igång med att vara borttappade tillsammans, gömma sig för lärare, vaktmästare och annat löst folk som verkar leta efter dem. De passar också på att gräva ner de två hälfterna av sitt kompishalsband under en rosenbuske (framsidan!) eftersom Ella-Frida envisas med att deras vänskap annars "är i fara".

Som vanligt med de här böckerna så är det egentligen en allvarlig underton, och läsaren förstår att vare sig Dunne eller Ella-Frida har det särskilt lätt i skolvardagen. Dunne har dessutom det här med att pappa verkar ha blivit kär att tampas med. De fantastiska bildernas ansiktsuttryck säger ofta mer än vad texten gör - älskar illustrationerna i Dunne-böckerna!

Men av alla de fem böckerna i serien om Dunne är det här faktiskt den svagaste, tycker jag. Det händer lite för mycket, är för många trådar att följa. Det är förhållandet Dunne-pappa-Vera, det är Ella-Fridas otrivsel i den stökiga klassen, det är minnet med islandshästarna, det är kompishalsbandet och Skansenbesöket, det är det där jobbiga med att de andra tjejerna i klassen inte är snälla mot Dunne... det blir spretigt. I en tjockare bok för äldre barn hade det säkert funkat bra när allt hade fått gå mer på djupet, men på den här nivån blir det för mycket zappande mellan allt som måste vara med. Plus att det blir ett måste att ha läst de tidigare böckerna om Dunne och ha dem i minnet för att hänga med på allt här. Dunne kanske ska flytta upp till Hcg-klassen (ca 9-12)? Fast helst vill jag att hon stannar kvar hos 7-9-åringarna även i fortsättningen, och med en återgång till den enklare och rakare handlingen från de första böckerna.


Titel: Vi ses när vi ses
Serie: Dunne #5
Författare: Rose Lagercrantz
Illustrationer: Eva Eriksson
Utg år: 2016
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-9 år

Zombiefeber

Det här är mer spännande än otäckt, tycker jag. (Ja, ja, klart jag inte är i målgruppen, men har helt förutom det aldrig tyckt att zombier är så där värst läskiga - min skräck har alltid varit mer vampyrer och spöken. Zombier är liksom så... släpiga? Slafsiga? Sönderfallande?)

Men bra det. Det kan behövas skräckböcker för barn som är just mer spännande än skräckiga, för det är en hel del barn som vill läsa lagom skrämmande böcker, som inte egentligen vågar eller fixar läsa de där allra läskigaste (hej Mylingen).

Herbert bor med sin farfar, och det där är egentligen ett större problem än zombiefebern. Herbert och farfar tycker mycket om varandra, men farfar börjar bli åldrig och har nyligen drabbats av någon slags stroke. Han klarar inte riktigt av det praktiska hemma, utan det är Herbert som sköter det mesta av inköp, matlagande, trädgårdsarbete, städning och till och med att betala räkningar och sånt. Och det där går inte för sig enligt "de från kommunen" som tycker att Herbert är alldeles för liten för ett sådant ansvar. Han är bara tolv. De vill att han ska flytta till ett fosterhem, och Herbert är mer rädd för att de allvarliga människorna från "kommunen" ska komma än något annat. Farfar är den enda han har i hela världen.

Eller, ja, han har sin bästis Sally också. Kommer kommunmänniskorna för att hämta Herbert så tänker han och Sally rymma. De har redan ryggsäckarna packade. Först ska de bo i sitt hemliga krypin i den gamla kvarnen, sedan får de se.

Och det är det där hemliga krypinstället i kvarnen som blir deras räddning nu när Eldsala verkar invaderas av först getingar och värme, sedan av zombies. En efter en blir människorna i Eldsala drabbade av zombiefebern, och får då röda ögon, blek hy och en stor längtan efter blod. Först verkar de nöja sig med smådjur som kaniner, men när den verkliga blodtörsten sätter in är det nog mest människoblod de vill ha ändå.

Fortsättning följer - Zombiefeber är första boken i en trilogi.

Titel: Zombiefeber
Författare: Kristina Ohlsson
Utg år: 2016
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-14 år

Den allvarsamma leken

Jag har lyssnat på Den allvarsamma leken som ljudbok, och nog tyckte jag mycket om boken men allra, allra bäst med den här upplevelsen var faktiskt Per Myrbergs mästerliga uppläsning. En ren njutning att lyssna på!

Om handlingen behöver jag inte prata mycket för en sådan här känd klassiker som dissekerats och diskuterats av så många andra. Arvid och Lydia blir kära i varandra som unga, men gifter sig av olika skäl inte med varandra. Tio år senare träffas de igen, då gifta på varsitt håll, och återupptar sin kärlek.

Det är för mig inte så mycket en berättelse om kärlek som en berättelse om livet självt: "man väljer inte" som redaktör Markel säger till Arvid. Istället blir det bara. Och precis så är det. Jag är snart 49, och när jag tänker tillbaka på livet som det blev, och det jag drömde om när jag var tjugo, så är det väldigt mycket "blev" istället för väljande. Men det blev bra ändå - det blev, och är, mitt liv. Arvid vill på något sätt bli en del av världssjälen, uppleva allt på en gång och också lämna ett spår efter sig i historien. Han vet inte riktigt hur det ska ske. Lärare är något han provar först, men jobbar samtidigt extra som journalist. Och det är journalist han blir, så småningom, en journalist som skriver musikrecensioner (något som bara "råkade bli" när han fick hoppa in i stället för någon annan) och också utrikesnyheter. Spåret han faktiskt lämnar efter sig i historien är några handböcker i musik som till hans egen stora förvåning säljer bra. Men del av världssjälen... nja.

Och denna skildring av Arvids liv tycker jag mycket om att läsa. Men det jag tycker allra mest om i boken är ändå bifigurerna, alla de där karaktärerna Arvid träffar på. Sångarna i kvartetten, människorna på tidningen, bekanta han träffar på stan, Markels rövarhistorier... en ren fröjd! Dessutom är det mycket intressant att höra om världshändelserna som var aktuella kring förra sekelskiftet, fast återgivna som om de vore helt nya och aktuella (vilket de ju var när Söderberg skrev). Ganska ofta hänger jag inte riktigt med på detaljerna och alla namnen  - men intressant, det är det.

Och ja! Miljöerna! Precis som i Doktor Glas kan jag se allt framför mig: de mörka oktoberkvällarna ute på Djurgården, syrenerna som blommar på den där skärgårdsön, snön på kyrkogården... Söderberg är en mästare på att återge miljö så att du som läsare stiger in i den.

Den allvarsamma leken är värd att vara en av våra stora klassiker. Ändå tyckte jag nog snäppet bättre om Doktor Glas, tror jag.


Titel: Den allvarsamma leken
Författare: Hjalmar Söderberg
Ljudbok - uppläsning: Per Myrberg
Utg år: 2012 (original 1912)
Förlag: Bonnier Audio
Köp den till exempel här eller här

En Myras liv

Åh, så många bra barnböcker jag läser just nu! Den här är en av dem - en av de bästa jag läst på länge till och med. Jag hoppas att många lärare i förskoleklasserna hittar den här som högläsning, och föräldrar till sexåringar, och alla andra föräldrar också för den delen. Eller barn som har lärt sig att läsa själva och fixar en hel kapitelbok och känner igen sig i Myran fast de kanske har hunnit börja tvåan eller så.

För det här är så bra om en sexårings liv, vardag, lekar, kompisar och oroliga funderingar. Korta kapitel, fina illustrationer och så mycket igenkänning!

Det är lekarna i skolan, till exempel Myrans och bästisen Hennys Snajgelländ (en snigelvärld, fast med ett häftigare namn, "något som låter mer som Star Wars eller Spiderman"...). En snigel är större än de andra och får vara Chefen, två av sniglarna tvingas vara kära i varandra och dela hus (fast de jäklarna är otacksamma och rymmer hela tiden och verkar inte det minsta kära i varandra konstigt nog). Precis ett sånt snigelland hade jag och en kompis när jag gick på lågstadiet. Vi hade det i en stor tvättbalja, och de sniglarna var precis lika otacksamma för alla våra vedermödor och rymde hela tiden de också.

Det är Diego som flyttar in i Myrans hus och som på något sätt är OK att leka med hemma men inte i skolan. Det är komplicerat, sånt där. Komplicerat är också Diegos förhållande till sin cykel.(igenkänning! igenkänning! fast nu handlar det om min son och hans snåriga väg till cyklandets konst)

Och så har vi då det där oroliga, det som gör ont i Myran-magen. Det är att hans föräldrar bråkar allt mer. Även om de gör det på engelska. Så dumt - Myran hör väl hur osams och skrikiga de är även om de säger elaka saker till varandra på ett annat språk. Särskilt eftersom det är ett annat språk och Myran då såklart fattar att han hålls utanför.

Bra, bra, bra bok!


Titel: En Myras liv
Författare: Linn Gottfridsson
Illustrationer: Emma Adbåge
Utg år: 2016
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-9 år, och som högläsning från ca 5 år.

King of Thorns

Dags att läsa andra boken om den hyfsat skrämmande Jorg Ancrath, han som jag älskade att tycka illa om i Prince of Thorns. Nu har han blivit kung, medelst som vanligt inte helt schyssta metoder. Fast det är ju det som är grejen med Jorg - krig är inte schysst, och den som spelar enligt reglerna vinner inte och det är det han har förstått för länge sedan fast han ännu är så ung. Han förstod det ungefär då när han hängde på de där taggarna medan hans mamma och lillebror mördades.

King of Thorns berättas omväxlande i två tidsplan: dels "Wedding Day" som är nutid. Jorg är 18 år och hans borg är belägrad av en gigantisk armé tillhörande Prince of Arrow. Prince of Arrow är ljuslockig, vacker, klok och vill allas bästa, och tycker att det bästa för hela världen vore om han själv blev dess kejsare. Då finge alla fred och lycka och välstånd. Han erövrar land efter land, och nu är det alltså dags för Renar och Jorg Ancrath att vika ner sig. Men... Jorg Ancrath gör inte det. Han gillar inte att göra som andra säger åt honom. Så han kämpar emot. Grejen är att han har ungefär 800 man i sin armé, tror jag det är. Prince of Arrow har ungefär 14 000. Tror ni Jorg ger upp? Nä. Han har en plan. Han har flera planer, faktiskt. Den första är att gifta sig. Ja, just den här dagen. Med en tolvårig flicka.

Dels "Four years earlier" där berättelsen i princip tar vid där Prince of Thorns slutade, och där Jorg och hans gäng av ohyfsade "bröder" åter ger sig ut på vägarna för diverse grejer som måste klaras av. Någon eldmagiker som måste mötas, någon ohygglig nekromantiker som också behöver veta hut.

Utöver de två tidsplanen är det ganska många återblickar till sånt som har hänt ännu tidigare, och glömda minnesbilder som kryper fram och överhuvudtaget ganska mycket som förvirrar mig när jag läser. Faktiskt hade jag länge mycket svårt att komma in i boken. Mark Lawrence förklarar ingenting, utan lämnar helt åt läsaren att tänka och dra egna slutsatser, och under läsningen anade jag att alla de lösa delarna jag läste om så småningom skulle flätas ihop och få en mening. Men det var för mycket, och för spretigt och kändes mest som lösa scener och omotiverade utvikningar. Jag fick inte flyt i läsningen förrän sista tredjedelen av boken - men då blev det å andra sidan väldigt bra allting.

Jag älskar fortfarande att förfasas över Jorg Ancrath - men nu börjar det blandas upp en hel del med förståelse. Det är ju en rustning han tvingas bära, all den där hårdheten. Och på några ställen kommer det ledsna och övergivna barnet fram. Å andra sidan stör det mig till vansinne hur han redan i tonåren har blivit så livserfaren och cynisk och kan allt så mycket bättre än alla andra i sin omgivning. Han känns på det hela rätt outhärdlig, faktiskt.

Världsbygget fascinerar mig fortfarande, med rester av vår egen sedan länge utdöda civilisation. Rester som ingen av de i Jorgs tid förstår sig på och tycker är magi. Däremot blir jag riktigt irriterad när Jorg & Co är upp i något som skulle kunnat ha varit Danmark, och träffar vikingar. Säg mig varför skulle alla de som bor i Norden efter en apokalyps och tusen års förfall återgå till att vara vikingar? Slåss med yxa, ha hjälmar med horn på och festa på mjöd och gris? Och varför varför skulle kvinnorna återgå till att vara tjänande andar i bakgrunden?

Jo, så jag gillar en hel del i den här boken, tröttnar på en del annat och blir arg på några saker. Ändå måste jag förstås läsa tredje och avslutande boken om Jorg: Emperor of Thorns. 

Titel: King of Thorns
Serie: The Broken Empire #2
Författare: Mark Lawrence
Utg år: 2012
Förlag: Ace Books
Köp den till exempel här eller här