Isdraken - en trettiosex år gammal novella i nya, fina kläder

Adara är inte som andra barn. Hon är tyst av sig, gillar att vara ensam, och hon fryser inte. Vintern är hennes bästa tid - då bygger hon varje år ett slott av is och snö där de små isödlorna kan bo. Och så kommer isdraken. För alla andra är den totalt livsfarlig - bara att ta på den ger skador. Och isdraken sprutar kyla, inte eld, och fryser ner växter och djur på ett ögonblick. Men Adara kan ta på den och till och med rida på den. Ingen annan vet att hon kan det, eller vet att hon träffar isdraken varje vinter.

I många år har kriget mot den namnlösa "fienden" i norr rasat, med vanliga soldater på marken och drakryttare i luften på bägge sidor. Nu går kriget inte bra för kungens sida (den rätta och riktiga) - slag förloras och kungens soldater måste retirera. Långa led med lemlästade, trötta och uppgivna soldater vandrar förbi gården där Adara och hennes familj bor. Och efter dem kommer Fienden, med soldater i mycket läskigare, mörkare rustningar och drakar som har andra färger än den Rätta Sidans. Världen som Adara känner den håller på att gå under.

Jag tycker väldigt mycket om Isdraken som fantasynovella! Den är kort, och bakomliggande historia, krig och dramatik anas bara i det här formatet. I centrum finns Adara och isdraken, Adaras far, gården som kanske måste offras, och den lilla bit av världen som Adara känner till. Och illustrationerna av Luis Royo är rena konstverken! Det hade varit fint att få läsa en rejäl roman om den här världen, men det kan jag nog ta och glömma. För det här skrev George R.R. Martin långt före han skrev Sagan om is och eld/Game of Thrones, redan 1980, och då som en text i en antologi om drakar som hette Dragons of Light. Och karln verkar ha hyfsat svårt att avsluta Game of Thrones, så någon fördjupning av Adaras värld blir det nog inte tid till fast jag hade velat det.

Men barnbok? Alltså, nej, det tycker jag inte. Den ingick i en antologi för vuxna från början och är förvisso omarbetad och försedd med illustrationer numera - men bara för att det är ett barn som är huvudperson så är det inte en bok för barn. Visst, läsa den högt funkar, för då kan högläsaren samtidigt förklara alla de svåra ord som finns i texten. Men den är rå, med människor som bränns ihjäl, med text som inte väjer för krigets baksidor (avslitna kroppsdelar är väl det minsta). Och den är svart, med sorgen efter dem som dött, med ännu mer död och förtvivlan. Återigen - ja, det är saga som nog funkar för högläsning - många folksagor är ju också rätt otäcka egentligen. Och barn som läser själva tar nog till sig det de klarar av och förstår. Men barnbok? Nej, det är ingen barnbok. Det är en kortroman för vuxna, om drakar. Det jag önskar är att fler vuxna nu hittar till den trots att förlaget tycker att läsåldern är 6-9 år.


Titel: Isdraken
Författare: George R.R. Martin
Originaltitel: The Ice Dragon
Översättning: Jan Risheden
Illustrationer: Luis Royo
Utg år: 2016 , texten ursprungligen publicerad i antologin Dragons of Light 1980 (red. Orson Scott Card, Ace Books)
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här eller här
För vem? Högläsning från kanske 8 år och uppåt, egenläsning tio år (?) och uppåt, och för vuxna!

Du, bara

En riktigt bra kärleksroman är vad det här är! Och det finns många saker som är bra med den. En av dem jag gillar mest är det faktum att det inte är viktigt vilket kön personerna som blir kära i varandra tillhör. Pojke-flicka, pojke-pojke problematiseras eller kommenteras egentligen inte ens. I stället är det personligheterna som blir kära i varandra, om ni fattar hur jag menar. Det är väldigt skönt.

En annan sak jag gillar mycket är det stunsiga språket. Dialogerna! Det känns äkta alltihop.

John är sexton, och bor ensam tillsammans med sin storasyster Caroline i familjens lägenhet över sommaren eftersom föräldrarna bor i sommarstugan. (och jag ser på mina egna barn som har hunnit bli femton och sjutton, och tänker att antingen är det jag som tycker att de är alldeles för barnsliga för att klara en sådan sak, eller också är John och Caroline sanslöst mogna och nästan lite väl duktiga (eller ja, John är) i matlagning och ta-hand-om-hushåll-och-sånt-som-tvätta-kläder för sin ålder. Imponerande är det i alla fall.) John går och väntar på antagningsbeskedet från gymnasiet - han har sökt in på ett särskilt idrottsgymnasium och tänker sig spela mycket fotboll när/om han kommer in där. Om nu knäet håller. Men när det där kuvertet väl dimper ner i brevlådan så handlar Johns alla tankar om något helt annat, och han öppnar det inte ens.

För nu är det Frank som gäller. Frank, som John första gången träffar när Caroline tar hem honom en kväll för middag, eftersom hon nog vill bli ihop med honom. Och hon brukar få som hon vill. Men första gången John och Frank ser varandra i ögonen slår väl i princip blixten ned. I dem bägge.

Det är fint och pirrigt att läsa om John och Frank. Det är händer som snuddar, fingrar som dras genom hår... och bra sex. Och det är böcker, och det är musik, och det är papper. Ja, den här boken fick mig att vilja besöka närmaste bok- eller pappershandel för att kunna fingra på papper och kuvert i olika material och färger. Och den här boken fick mig också att vilja äta MM's. Bruna.

Och så önskar jag att jag hade en sådan bästis som John har: Elli. Henne tycker jag mycket om. Också. Det är nog inte mycket jag inte tycker om med den här boken - den är bra. Riktigt bra. Läs den!


Titel: Du, bara
Författare: Anna Ahlund
Utg år: 2016
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? 13 och uppåt

Den vita döden

Så vansinnigt snygg framsida det är på den här! Det svartvita, sängen som känns styvstärkt 30-tal, blommorna, den snirkliga stilen och så den där ilsket röda blodfläcken på kudden. Och titeln, som tillsammans med sängen får mig att tänka på Vita-serien-böcker. Kärlek på sjukhus, alltså? Jodå, jadå, det kan man väl säga. Fast nu pratar vi tonårskärlek. Och mellan patienterna. Och en bok där målgruppen är sisådär 9-12 är det tänkt.

Den vita döden är vad tuberkulos tydligen kallades ibland, men huvudpersonen, Julia, tycker att det är ett alldeles för vackert namn på en ful och långsam död. Hon, som själv är sjuk i tuberkulos, bor på ett sanatorium i Småland, och har dagligen döden runt sig. Unga människor, gamla människor, vackra, fula, ensamma eller med en sörjande familj - alla har de blivit smittade av tbc. Först bor de på sal med andra, deltar i det stillsamma sällskapslivet, för att sedan kanske plötsligt bli sämre och det är enskilt rum en kort tid innan tuberkulosen vinner kampen över kroppen, andningen och livet och det blir ännu en insvept kropp som på morgonen ska fraktas bort från sanatoriets korridorer.

Fast även om Julia själv är sjuk, får hostattacker och magrar, så är hon fortfarande på väg in i tonåren med tonårsfunderingar och problem. Hon har svårt att få vänner, har så svårt att säga de rätta sakerna och öppna sig för andra, och grubblar ständigt på det här med vänskap, och på kärlek. Det kommer en pojke till sanatoriet, Luca, som också är sjuk, men som Julia blir så där sprakande kär i så fort hon ser honom. Och hennes liv förändras, både vad gäller det här med kärleken men också det här med vänskap. Det gör det trots all sjukdom och död, trots att de är mitt i tuberkulosens värld av hostningar, läkarkontroller, styvstärkta lakan och blodiga näsdukar.

Jag såg mycket fram emot den här boken, men är nu rätt kluven efter läsningen. Det var mycket intressant att läsa om det dagliga livet på ett sanatorium, om olika metoder för att bekämpa tuberkulosen, om medaljer som delas ut när patienterna gått upp i vikt. Det är ofta sorglig läsning, men fint med kärleken. Men för mig blir det lite för många saker som ska tryckas in och det blir för splittrat: Vi har Julia och vänskapsfunderingarna och sociala handikapp, vi har Julias förhållande till sin mamma och vi har Julia som blir kär i Luca. Vi har också andra patienter på slottet, främst den unga mamman Elin. Vi har allt kring tuberkulosen, vi har inslag av rasbiologi. Och vi har en cirkus med trapetskonstnärer, clowner och svärdsslukare (och jag känner igen namn från Lagerqvists Cirkusflickan från 2010. Och det här med Arvids förehavanden i skogen och den försvunna flickan. Jag tappar fokus i allt det här, tappar bort själva berättelsen i alla delar som ju är intressanta i sig men för många.

Ändå en bok jag kommer att rekommendera till läsning just för den intressanta bilden av tuberkulos som sjukdomen som drabbade var som helst och vem som helst.

Titel: Den vita döden
Författare: Camilla Lagerqvist
Utg år: 2016
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

Kraften

Äntligen dags att få läsa avslutningen på Korpringarna! Jag ville få svar, och jag fick svar på det mesta tycker jag. Och jag fick avslut. Och jag är rätt nöjd. Och nu är jag ytterligt nyfiken på vad Siri Pettersen skriver härnäst - för visst måste hon ha något på gång?? Vad? Vad?

Kraften heter sista delen, och kraften är det centrala i den här boken. Kraften som borde flyta (rinna? färdas? hur det nu ska beskrivas) fritt mellan alla de världar som binds samman med Korpringarnas portar, men som har fastnat i Ymslanden pga ett misstag, och tusenåriga familjehemligheter. Att få kraften att finnas i alla världarna igen, och tillhöra alla, är förstås ingen liten grej att fixa men Hirka har gett sig den på att hon åtminstone ska försöka.

Det verkar först hyfsat hopplöst. Hon befinner sig nu i de blindas värld, Umpiri, och har fullt upp med att försöka förstå hur konstigt de bär sig åt där. Inte ta ordentligt med kläder på sig för då kan man verka svag, inte använda verktyg eller stegar eller mjuka kuddar eller ens någonsin njuta av någon mat, för då kan man verka svag. Och att vara svag är inte bra. Utsidan är allt, hur andra uppfattar en är allt och familjehedern och familjestatusen är viktigast av allt. Hirka kommer nu och ska tillhöra en högt uppsatt familj, men bär sig ju så pinsamt svagt åt och behöver göra sånt trams som att äta regelbundet och stanna och vila och ha på sig kläder mot kylan... hur ska de någonsin kunna presentera henne inför folk? Och hur ska någonsin ever ever Hirka få dem att fatta att det här med att frigöra kraften är det viktigaste? Att hon inte har tid med statustjafs?

Och hur ska Rime kunna rusta för krig mellan världarna när allt bara faller i kras runt honom? Och Hirka är i någon annan värld än hans egen? Och när han har en jämra näbb nerkörd i halsen som kräver blod och uppmärksamhet?

Ja, som sagt, jag får svar och jag får avslut och jag gillar mycket även om jag helt ärligt inte förstår allt som händer. (korparna?? kraftglas? näbb-i-hals-mobiltelefonen?) Ändå är det så att jag inte gillar Kraften lika mycket som jag gillade Röta. När Hirka kämpar runt hos Dreysil och allt deras status-inte-svag-tänk så är det stundom ganska trist och långtråkigt. Faktiskt. Och jag hade att göra ganska länge med den här boken - fast jag läste den också under en period när jag haft väldigt mycket i mitt liv och ingen riktig läsro. Men i vilket fall som helst - läste slut den gjorde jag, och bra avslut fick jag, och jag håller fast vid detta: är så nyfiken på vad Siri Pettersen hittar på härnäst.


Titel: Kraften
Serie: Korpringarna #3
Författare: Siri Pettersen
Originaltitel: Ravneringene 3: Evna
Översättning: Ylva Kempe
Utg år: 2016
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? 13 år och uppåt

Hälsningar från havets botten

Jag blev ju helt golvad av Christina Lindströms Jack som jag läste för några veckor sedan, och när jag hittade den här på Storytel som ljudbok var det inte mycket att fundera över. Bilresorna till och från jobbet fick guldkant några dagar tills den här tog slut alldeles för fort.

Jepp - Hälsningar från havets botten är precis lika bra som Jack. Eller, om jag måste välja så får det bli Jack ändå (kan vara Rolf som gör det, kan vara slutet, det är svårt att säga exakt).

Fille blir kär i Hanna. Igen. Eller så har han väl egentligen aldrig slutat - men han var kär i henne när de var små och gick i tredje klass tillsammans, och så bara försvann hon. Flyttade utan att någon visste vart. Nu börjar gymnasiet - och där är hon igen! I en parallellklass till Filles! Och vissa lektioner har de gemensamt! Och Fille blir så där ser-bara-henne-när-hon-kommer-in-i-matsalen- kär i Hanna. Och mer. Men hon verkar inte känna igen honom, eller ens se honom.

Fast det gör hon. Hon kan bara inte visa det, eftersom hon har det riktigt jobbigt med det sociala - sådana saker som att säga hej till varandra eller prata i telefon, eller våga säga något i en grupp (eller sjunga). Och hon både känner igen Fille och vill ha honom tillbaka, så i mörkret på en gemensam klassresa kysser hon honom och säger att hon vill ha mer av honom. Fille är i sjunde himlen och tror att allt nu kommer att bli underbart - men när de kommer tillbaka till skolan och vardagen så blir Hanna så där konstig igen. Låtsas att hon inte ser Fille. Svarar inte på sms.

Fille är en sån där som jag omedelbart både vill bli kompis med och bli ihop med - han är så schysst och rolig, och jag vill krama honom för sorgen han bär på. Hanna har jag lite svårt för att tycka om, faktiskt. Visst, jag förstår varför hon är som hon är och varför hon har svårt att ta plats - men hon är verkligen taggig.

Fler saker jag verkligen, verkligen gillar i den här boken: all musik. Den som spelas, sjungs, levs på, refereras till, kånkas instrument till, är så otroligt bara självklart en del av livet. Filles pappa, som ska "fixa grejer" och som försöker men som inte alltid lyckas. Filles farmor, och hennes lasagne. Och förhållandet mellan farmorn och pappan. Humorn - åh, dialogerna! Filles kompis Jonte som är så himla ordentlig, som blir nervös av att inte ha cykelhjälm och äta tillräckligt mycket fibrer till frukost och sånt.

Och riktigt mycket tycker jag också om uppläsaren Fredrik Berling som är en ny bekantskap för mig. Han läser med perfekta tonfallet, utan att överdramatisera, och ger ännu mer stuns åt berättandet.

Nu vill jag läsa ännu mer av Christina Lindström!


Titel: Hälsningar från havets botten
Författare: Christina Lindström
Ljudbok - uppläsning: Fredrik Berling
Utg år: 2015
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 13 och uppåt

Witches abroad

Häxorna Magrat Garlick, Granny Weatherwax och Nanny Ogg har ett viktigt uppdrag - de måste resa till staden Genua och där till varje pris förhindra att en viss ung dam blir kär i prinsen på balen och gifter sig med honom till ett happily ever after. Till varje pris, som att slå sönder glasskon, förvandla den tjusiga vagnen till en pumpa eller ta hjälp av zombies.

Temat i Witches abroad är sagor, och inte bara Askungen - Rödluvan och vargen (som visar sig ha en lätt personlighetsstörning), tre små grisarna, Trollkarlen från Oz (Nanny Ogg får ett helt jämra hus i huvudet och har röda skor på sig) och andra sagor får också vara med och trängas. Det är rätt roligt, det där, särskilt när Granny Weatherwax skäller ut folk och fä för att de låter sagoberättelserna regera dem till att bära sig konstigt åt.

Fast ännu roligare är det andra temat - utlandssemestrandet. Staden Genua ligger många dagsresor med kvast bort, och häxorna förfasar sig över alla konstigheter de har för sig i dessa "foreign parts", hur märklig maten är, hur jobbigt det är när pengarna är annorlunda och alla människor envisas med att prata fel språk och att det nog går att göra sig förstådd om man bara talar lite högre och långsammare. Häxorna skriver vykort hem, köper onödiga souvenirer och lyckas hamna mitt i något som skulle kunna vara tjurrusningen i Pamplona fast staden heter något annat och det här går ut på att alla männen springer efter tjurarna för att försöka fånga in blommorna som sitter i deras horn eller vad det är.

Pratchett lyckas också trycka in vodoo, zombies, träsk, alligatorer, Mardi Gras och professionella kortspelshajar i det hela. Och Gollum. Och banana daiquiri. Och en katt som blir förvandlad till människa. Och dvärgar. Och en terroriserande vampyr som blir uppäten av en katt. Och en hel del annat smått och gott på vanligt Pratchettmanér. Det borde helt klart bli splittrat, men blir det inte eftersom det i vanlig ordning inte är storyn som är det viktiga i en Discworldbok, utan detaljerna, referenserna och alla karaktärerna. (kärleksfulle dvärgen Casanunda...)

Nigel Planer är en riktigt bra uppläsare, dessutom. Hans normala berättarläge är den där genom-näsan-uttråkad-överklass-engelskan där man riktigt ser den stela överläppen - men han kan ändra den till vad som helst och vilken dialekt som helst verkar det som, och gör det där så himla bra. Njutning att höra!


Titel: Witches abroad
Serie: Discworld
Författare: Terry Pratchett
Ljudbok - uppläsning: Nigel Planer
Utg år: 1991
Förlag: Victor Gollancz
Köp den till exempel här eller här

Ninjor mot samurajer, med bajs- och äckelhumor... och svåra ord

Om jag för att göra det lätt för mig börjar med att citera inledningsmeningarna i Jakten på shogunskatten? 

"För trehundra år sedan kallades Tokyo för Edo. Gatorna var mörka och dammiga och husen var gjorda av papper.
Det var en stad full av mysterier och magi.
Det var midnatt. Någonstans i mörkret snörvlade en gris. En man petade sig i näsan, men ingen märkte det. Det fanns inga glödlampor i Japan under Edoperioden."

och fortsätter med det här, från några sidor in i boken?

"Samurajerna utövade kampformen nodo no kingyo - Den törstiga guldfiskens väg. Det var en uråldrig stridsteknik som härstammade från Den stora hajen själv.
'En guldfisk behöver ingen sömn!' gormade Kingyo-sama medan han marscherade fram och tillbaka framför de halvsovande samurajerna."

Ni fattar ungefär? Det är roligt. Det är fniss-humor för alla dem som känner till ninjor och samurajers smygande våldsamhet och allvarsamma, ärofyllda liv. Det är snor och kiss och bajs och vältrande i äckel-skoj typ att äta insektsögon med vaniljsås till efterrätt. Det är action, det är elakheter, det är mycket bilder, och jag kan definitivt tänka mig att alla de barn som läser Dav Pilkeys Kapten Kalsong-böcker, eller Fredde Granbergs Elak och Pucko-böcker kommer att gå igång på det här.

Men samtidigt är det ganska svårläst. Det kryllar av främmande och rätt svåra ord. Visst, det finns en ordlista längst bak i boken, men "o-yoroi" (rustning), "shinobi shozoku" (traditionell ninjaklädsel) kräver en hel del vilja och kunskap för att stava sig igenom, det gör det. Plus att handlingen inte är särskilt glasklar.

Jag tror dock att målgruppen - humortörstande barn - kommer att strunta i det de inte förstår och gotta ner sig i det äckel-galen-roliga ändå. Och skratta åt bilderna. Det finns ett stort sug efter roliga böcker med inte så jättemycket text.

Titel: Kampen om det gyllene ägget + Jakten på shogunskatten
Serie: Ninjor mot samurajer #1 + #2
Författare: Nick Falk
Illustrationer: Tony Flowers
Originaltitel: Samurai vs Ninja - The Battle for the Golden Egg + The Race for the Shogun's Treasure
Översättning: Maria Marchner
Utg år: 2016
Förlag: B. Wahlströms
Köp dem till exempel här eller här
För vem? ca 7-9 (duktiga läsare pga en hel del svåra ord) och högläsning från ca 5