Läsrapport från den där läshelgen...

Dottern och jag åkte ju på läshelg, och kom hem för en stund sedan. Alltså, jag presenterade optimistiskt en hög på fyra böcker, varav jag hade läst 2/3 av en, som jag skulle ha med mig. Det borde ju vara för många böcker. Det borde absolut inte innebära att jag satt vid frukosten i morse och spelade "Hidden Objects" på min telefon eftersom jag inte hade något att läsa? Men det gjorde jag. Kombo av dålig planering och dubbelbesvikelse på böcker.

Här är den där högen igen:



Sagan om drakens återkomst 16 (Wheel of Time 8) var den som jag bara hade en tredjedel kvar av. Den läste jag förstås ut, och fick det jag förväntade mig ungefär (eller, ja, det hände en del oväntade grejer på slutet). Den får ett eget inlägg.

Sen tog jag mig an Balladen om en bruten näsa (Arne Svingen) och den tyckte jag riktigt mycket om. Den får också ett alldeles eget blogginlägg senare. Men den var en Hcg, som var genomläst på ett par timmar. Lördagen var ännu ung. Raskt grep jag mig an:

Legenden om Morwhayle - Häxmästaren (Peter Bergting). Hcg-fantasy. Fina, spännande och fascinerande scenarios målades upp på de första sidorna, med tvillingar som blivit skilda åt för länge sedan, en drake som verkade ha en viss humor, ett svärd som blixtrade i blått och en far som raskt förvandlade en stadsvakt till en get. Men...själva berättandet kom liksom aldrig igång. De första scenerna följdes av fler, fiender hoppade fram ur buskarna, varulvar sprang omkring och fler och fler sidor gick utan att jag fick någon bakgrund till det som skedde. Den ena tvillingen, flickan, sitter inne med kunskap om vad som har hänt de senaste åren, vad familjen har upplevt, vad hon själv har varit med om och varför hon nu har hämtat tvillingbrodern. Men hon berättar ingenting. Visst, vi kommer säkert att få reda på vad som har hänt senare, men sida efter sida läste jag utan att få veta någonting. Inte vad syftet med tvillingarnas färd var, inte någon historia bakåt, inga förklaringar, inga sammanhang. När jag hade läst nästan sjuttio sidor (märk väl att detta är en Hcg som inte är mycket längre än kanske 300 sidor) så gav jag upp. Det var bara vackra och dramatiska bilder som målades upp framför mig - men själva berättelsen saknades. Jag undrar om det är för att Peter Bergting tills nu enbart har varit illustratör? Han ser hur berättelsen skulle göra sig i bilder, men får inte ihop det som jag som läsare behöver för att kunna följa berättelsen? Eller så passar inte den här boken mig, helt enkelt, för jag har sett andra som bloggat om den och tyckt att den var bra.

Nåja. Jag hade ju en riktigt rejäl bok kvar: Tell the Wolves I'm Home (Carol Rifka Brunt). Den har ju hyllats överallt, så den visste jag ju att jag skulle tycka om. Säkert. Fint om vänskap, lite sorgligt, fint om ett förhållande mellan syskon, 80-tal...ja detta skulle jag gilla.
Fast - jag gjorde inte det. Jag fångades inte. Visst - det var fint skrivet om June och morbror Finn och hans "special friend" Tony och så. Men jag ville inte lära känna dem. Jag drogs inte in. Jag väntade och väntade på att jag skulle bli berörd (för det visste jag ju att jag borde bli). Men nä. Även nu läste jag 70 sidor, men sen kände jag att Nej. Den här boken passar inte mig just nu. Kanske att jag ger den en chans senare, för jag tror att den är en sådan där bok som jag behöver vara på rätt humör för att läsa. Men nu tråkade den ut mig, faktiskt.

Så därför - Hidden Objects till frukost. Jag krälar väl ner i Wheel of Time-dyn igen och gömmer mig.

Mor och dotter på läshelg

Vi ska ha en läshelg, min dotter och jag, och vi är helt längtiga nu för i eftermiddag är det dags.

Vi ska ta husbilen, köra iväg till en camping som ligger vid havet inte jättelångt ifrån där vi bor, parkera där med tillgång till el, bad och färska frukostfrallor. Och så ska vi läsa. I solstolar utanför husbilen, eller i sofforna inne i husbilen med mängder av kuddar (ifall det regnar eller så). Vi ska äta ostbågar och godis och mysa, och läsa, läsa, läsa. Ända till söndag ska vi göra det.

Min dotter är tolv och hon har till min stora lycka helt fattat det här med att kunna försjunka i en bok. Och hon är förstås hellycklig över att få vara ensam med mamma en hel helg utan att resten av familjen är med och stör och vill hitta på annat. Vi ska gå på restaurang också, bara hon och jag, har jag lovat.

Vad tar då mor och dotter med sig i läshögarna inför helgen? De skiljer sig inte jättemycket - vi tar bägge med oss övervägande ungdomsböcker. Dottern är helt såld på dystopier för närvarande, och jag är inne i en fantasyperiod.

Dotterns läshög

Mammans läshög

Längtar så jag spricker

Detta är den tredje boken om Tilda, och den är precis lika bra som de två första (Utan djur så dör jag, Bara jag vågar läs här vad jag skrev om den). Att läsa om Tilda är att få stiga in i en snart tolvårig tjejs huvud och se världen med hennes ögon. Det är så himla bra skrivet! Tilda beskriver så på pricken till exempel hur jobbigt det kan bli när man vill vara kompis med två olika personer och de inte gillar varandra så mycket, eller om hur läskigt det är att se fulla personer (eftersom man kan kräkas av att bli full, och Tilda tycker det är riktigt läskigt när folk kräks i hennes närhet). Och hur det är att bli kär - att nästan spricka av lusten att prata om den man är kär i med sin bästis men ändå vara tvungen att hålla det hemligt, eller att hålla i samma bok som killen hon är kär i höll för en stund sedan blir nästan som att hon har hållit i hans hand. Och massa massa andra saker som gör att Tilda känns så äkta.

Tilda bor fortfarande i ett litet samhälle på landet där alla verkar känna alla. Hon och hennes storasyster har hästar och kaniner och fåglar och fiskar och det är förstås en hel del jobb med alla djur. Tildas bästa kompis heter Thea, men hon är just nu ihop med Filip så Tilda känner sig lite utanför. Hon är också en hel del med en annan tjej, Stella (om inte Stellas bästis Alice är med, för då funkar det inte) - men Stella och Thea gillar inte varandra. Det är rätt komplicerat. Nu flyttar det in en ny familj i grannbyn, och Tilda träffar pojken Samin när han är med sin pappa på biblioteket. Hon har aldrig sett någon så söt kille i hela sitt liv och blir omgående kär. Dessutom blir det bara bättre och bättre när det visar sig att Samin gillar att läsa, är duktig på fotboll, är rolig att prata med och dessutom kan rida hästar! Tilda är så kär så det inte är klokt. Fast hon talar inte om det för någon (och absolut inte för Samin), för då skulle de säkert börja retas så att allt blir fel. Samin är nämligen inte OK att bli kär i. Han går i fyran. Tilda går i sexan. Han är en småunge!!

Och precis som i de föregående böckerna så kommer vid varje nytt kapitel det som är det bästa i hela boken: listorna! Jonna Björnstjerna illustrerar, och bilderna som hör ihop med alla listor är fullständigt obetalbara. Jag älskar dem! "Tre kvällsaktiviteter jag har försökt börja på:", "Fem Saminfantasier - fast jag vet att det inte kommer att bli så: 1. Jag är ute och går i skogen och helt plötsligt möts vi på en mysig stig. Vi börjar prata och går runt där bland granarna i flera timmar och det känns som om vi känt varandra hela livet.", "Fyra grejer som är typ FÖRBJUDNA i skolan:".

Titel: Längtar så jag spricker
Författare: Siri Spont
Illustratör: Jonna Björnstjerna
Förlag: Hippo Bokförlag
Utg år: 2013
Köp den till exempel här eller här
För vem? 9 - 14 år

Lokas monsterglasögon

En lättläst kapitelbok, precis av den sorten jag tycker att det finns alldeles för få av: ungefär 60-70 sidor tjock, inte alltför svår text, gott om bilder. Lagom för barnen som precis lämnat börja-läsa-böckerna och vill ha lite svårare, men inte orkar eller kan ta sig igenom en tjock kapitelbok än. Och den här är rolig!

Loka funderar på barns vis hur allting egentligen funkar. Varför tickar det från dosan vid övergångsstället? Varför låter det från rören i huset på natten? Varför låter hissen så konstigt, och varför darrar och knakar den när den åker ner (tänk om det bor någon ovanpå den?).
Hon ska få nya glasögon, men när de är på väg till optikern så måste mamma akut gå till jobbet i stället (hon är läkare), så Loka får gå själv till optikern för en första titt på bågar så länge. Optikern verkar vara en märklig typ. Rätt vad det är så är han bara försvunnen. Efter en liten stund kommer han tillbaka, och Loka ser hur han kryper ut ur något som verkar vara en pytteliten dörr i skrivbordet. Vad har han gjort där? Hur kom han ens in, han är ju normalstor? När optikern har tittat på hur Loka provat olika glasögonbågar en stund så säger han att han nog har ett par färdiga glasögon till henne. Hon provar dem, och de ger henne perfekt syn! Utan synundersökning! Och hon får dem gratis.

Det är när hon har på sig glasögonen hon får se allt det där hon redan misstänkt - att saker och ting minsann inte sköter sig själva. Till exempel sitter det ett litet rött monster inne i dosan vid övergångsstället. Det är han som gör att det tickar! Det sitter ett monster i soptunnan som äter upp allt som slängs i den, och givetvis bor det två monster ovanpå hissen! Det är därför den knakat och låtit så. Monstren blir helt lyckliga över att Loka kan se dem, och hon får hjälpa dem med olika saker och blir till och med vän med några.

Det är roligt och finurligt. Och så påminner det faktiskt ganska mycket om en bilderbok som kom för inte så länge sedan, som jag också gillar: Så funkar det... (väl inte?) av Johan Thörnqvist. Där är det också en flicka som funderar över vardagens mysterier, och en morfar som friskt förklarar för henne hur det funkar: bilar rullar framåt eftersom det är små hamstrar som springer på hjulen på dem. Lyftkranar på byggarbetsplatsen drivs av fem världsmästare i tyngdlyftning. När man trycker på knappen vid övergångsstället så är det (nej, inga monster i den här boken) en liten gubbe som måste springa uppför en trappa och ändra det röda ljuset till grönt. Jag älskar de där fantasifulla förklaringarna med små gubbar och djur, och blir precis lika förtjust när de i Lokas värld är små och stora monster i stället.

Detta tror jag barnen gillar. Monstren är absolut inte läskiga, fast de är håriga och slemmiga. Och det känns som om det skulle kunna komma fler böcker om Loka och hennes monstervärld - bra!

Titel: Lokas monsterglasögon
Författare: Lisa Moroni
Illustratör: Lisa Moroni
Utg år: 2013
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? 7 - 11, och som högläsning från kanske 5 år.

A Crown of Swords

Jag har tagit mig an det stora projektet att läsa om Wheel of Time. Här kan du läsa mer om det...

Det här inlägget ska du inte läsa om du tänker läsa Wheel of Time men inte har gjort det förut FÖR DET ÄR FULLSMOCKAT AV SPOILERS!!

Detta är den sjunde boken i Wheel of Time, och precis som i den förra Lord of Chaos så är det en mycket lång startsträcka innan det börjar hända något igen. Det är så många subplots och trådar att Jordan verkar tycka att man med en ny bok måste friska upp minnet på läsaren med vad alla inblandade personer håller på med, och också vad de gjorde i slutet på förra boken. Har man då precis läst förra boken så blir det väldigt tjatigt. (och har man inte precis läst förra boken så blir man totalt förvirrad av denna myriad av namn och platser - för så var det för mig första läsomgången. Då hade det gått något år sedan jag läste förra boken, och jag kom inte in i handlingen på mycket länge, så den här rekapituleringen gör ingen nytta.)
Rand muttrar surt över kidnappningen han räddades från i slutet på Lord of Chaos, Elayne och Nynaeve travar runt i Ebou Dar och letar efter Vindarnas skål, Egwene försöker få folk att bli impade av att hon är Amyrlintronad, Mat är också i Ebou Dar för att skydda Elayne och Nynaeve men får mest skydda sig själv för drottning Tylins närmanden. Men när vi väl (efter halva boken) fått detta klart för oss (en gång till...) så sätter det fart. Nynaeve och Elayne upptäcker ett urgammalt hemligt sällskap kvinnor i Ebou Dar som kan leda kraften men som inte är knutna till Vita Tornet. Lan anländer till Ebou Dar precis i tid för att rädda Nynaeve som är nära att drunkna - och som samtidigt äntligen blir fri från sin blockering. Vindarnas skål hittas äntligen men givetvis inte utan strider, och här dyker det upp en ny intressant Jordan-skapelse: en gholam. Läskig är den. Rand slutar tjura och kör ett vara-hjälte-race på två dagar: får havsfolket att erkänna honom som Cooramor på förmiddagen, bondar med rebelledarna utanför Cairhien på eftermiddagen, blir dödligt sårad av Padan Fains kniv framåt kvällen, stiger upp från sitt sjukläger på andra dagenoch drar direkt till Illian för att ta kål på Sammael. Komprimerad action, sannerligen.

Och som om det inte räckte med Den Svarte själv som big-boss-motståndare och alla de Förlorade som sub-bossar på vägen så har det nu dykt upp en annan kille, Moridin. Välkammad, artig och med svarta fläckar som far över ögonen på honom för att han brukar den Sanna Kraften. Blandar sig i det mesta och verkar allsmäktig. Ska bli intressant att se vad det blir av honom. Och så har vi förstås Seanchan, som har hållit sig borta ett tag. Nu kommer de, med buller och bång, och invaderar av hjärtans lust. Flera städer på en gång. Hej och hå.
Hoppas det nu inte blir så lång startsträcka i nästa bok, utan att Seanchan får fortsätta sina härjningar från sida ett. Grejen är att det vet jag inte, för nu är det slut på omläsningen. Jag tror bara jag läste några enstaka sidor i inledningen bok 8, Path of Daggers, så nu bär det iväg ut i outforskat Rand-land. Jippi!!

Titel: A Crown of Swords
Titel i svensk översättning: Vindarnas skål + En krona av svärd
Serie: Wheel of Time, bok 7
Författare: Robert Jordan
Köp den till exempel här eller här

Till offer åt Molok

Nu har jag lyssnat på den femte boken om Rebecka Martinsson. Visst, jag gillade de andra fyra skarpt. Men detta kan nog vara en av de bästa böcker jag läst, tror jag. Den är riktigt, riktigt bra - och ett extra lyft får den (när man lyssnar på ljudboken) av att det är Åsa Larsson själv som läser. Hon gör det så perfekt! Det är precis rätta tonen och hon kan liksom snörpa på munnen så att det hörs när det handlar om Carl von Post, låta...ja, jag vet inte men präktigt-sekelskiftes-uppläse-ordentlig när det handlar om Elina. Hon fångar precis tonen hos en upphetsad fyraåring som ställer tusen frågor och aldrig slutar prata, och den trötta irriterade tonen hos fyraåringens mamma. Alltså - om man har läst Till offer åt Molok som vanlig bok så kan det faktiskt vara väl värt att lyssna på den en gång till som ljudbok - bara för att få höra Åsa Larssons mästerliga inläsning.

Men det är inte bara inläsningen. Det är så många andra saker jag bara älskar med den här boken.

Som vanligt i Åsa Larssons böcker är inte själva deckarfallet det viktiga, utan i stället är det människorna runtomkring man minns - märkliga personer, vanliga personer, gripande levnadsöden. Här är det en dam i kanske 60-årsåldern som påträffas mördad i sin säng. Hon har haft vårdnaden om sitt barnbarn, Marcus, som man strax efter mordet hittar gömd i en koja i skogen nära huset där han och farmor bodde. Han har troligen varit vittne till mordet men minns ingenting. Rebecka är den som tillsammans med polisen Krister Eriksson hittar den mördade kvinnan, men Rebecka blir bortkopplad från fallet eftersom den mördade bodde i samma by som Rebecka bor i, och att det "föreligger risk för jäv" om Rebecka blir ansvarig åklagare i fallet. I stället får åklagare Carl von Post fallet, och Rebecka blir så förbannad att hon på stående fot tar ut all sin innevarande semester (och börjar undersöka fallet på egen hand).
Parallellt med detta får vi läsa om lärarinnan Elina Pettersson som kommer till Kiruna 1914, delar bostad med hushållerskan Flisan och blir kär i disponent Hjalmar Lundbohm. Det är i berättelsen om Elina orsaken till mordet finns, men hur det hänger ihop förstår man inte förrän i slutet av boken (förstås).

Och det är just berättelsen om Elina och Hjalmar och Flisan i det gamla Kiruna som gör att jag älskar den här boken så högt. Den är alldeles fantastisk. Hemsk och fin och gripande och upprörande. Allra bästa scenen är den när disponent Hjalmar Lundbohm tillsammans med Elina och Flisan packar upp Elinas koffertar precis efter att hon kommit, och går igenom alla Elinas böcker. Åh! Åh! Litteraturvetaren i mig bara jublar! Bokälskaren i mig bara jublar ännu mer! Det är så fint. Och de blir förstås kära i varandra. Och sen blir jag så tokrasande arg när jag läser (lyssnar) om gruvfogde Fast.

På tal om vedervärdiga personer så älskar jag också att Åsa Larsson har tagit in den underbart vedervärdige Carl von Post igen. Han var med i Solstorm men har inte hörts av sedan dess. Nu tar han revansch, och är så dum och idiotisk att det kryper i hela kroppen på mig när jag hör om honom. Men han är en riktigt härlig karaktär att hata - jag kan verkligen se honom framför mig när han struttar runt på presskonferenser och stöddar sig mot läkare. Men som motvikt till honom och gruvfogden så finns det så många fina människor också. Krister Eriksson, till exempel, han med det brännskadade ansiktet, som tar hand om lille pojken Marcus som nu står helt ensam i världen, och ger honom trygghet efter det hemska han har varit med, leker med honom, låter hundarna komma upp i sängen ("alla år av uppfostran helt åt skogen") bara för att Marcus ska kunna sova lugnt.

Sen är det också härligt att höra om Rebecka när hon inte begraver sig i jobb och ändå inte är i någon djup depression. Hennes dag med Pohjanen och hembränd sprit på petflaskor, bastubad och lunch på nyupptagen fisk från älven är en riktig höjdare.

Och så de där hundarna. Alltså, Åsa Larsson borde skriva någon sån där feel-good bok med hundar i. Hon skriver så underbart om hundar så att man riktigt ser dem framför sig: hur glada de är, hur modiga de är, precis hur hundiga de är. Favoriten i den här boken är förstås stackars Snorvalpen som ingen tar på allvar fast han själv tror att han är en tuff och mäktig hund. Skaffa-hund-behovet är mycket stort efter att man läst en bok av Åsa Larsson. Fast det känns som att man borde flytta till Norrland om man skaffade den där hunden, så att den kan få springa fritt ute i den där naturen som beskrivs så fint. Milsvida skogar, myrar, älvar...

Nu finns det ingen mer Åsa Larsson-bok för mig att lyssna på. Det ska komma en sjätte och sista - men när? när?

Titel: Till offer åt Molok
Författare: Åsa Larsson
Ljudbok - uppläsare: Åsa Larsson
Utg år: 2012
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Köp den till exempel här eller här

Kungen kommer! (Maros resa)

Detta är första boken i en ny serie lättläst fantasy av Jo Salmson. Och oj! vad den är välkommen! Salmsons lättlästa fantasy är riktigt, riktigt bra! Och så välbehövliga: Det finns så många barn som vill läsa spännande fantasyböcker, och de blir hänförda över omslagen och det som böckerna verkar handla om (drakar! yxor! magi!) och så lånar de, försöker verkligen läsa men får ge upp. Det är långt, det är komplicerat (andra världar med egen komplex historia och mytologi), det är krångliga magisystem, och ofta ett myller av människor att hålla reda på. Det är för svårt för dem, helt enkelt.

Men så kom då för kanske 6 år sen Den försvunna staden av Jo Salmson, första boken i serien Almandrarnas återkomst. Lättläst, sparsamt persongalleri, rak handling - och ändå spännande, i en annan värld, med monster och skatter, och dessutom anades en lång historia bakåt. Det funkade - barnen hängde med, kunde läsa själva och var totalt hänförda. Alla böckerna var ständigt utlånade. Sen kom böckerna om Tam tiggarpojken, och också böckerna om Häxfolket. Allihop funkade precis lika bra, och älskades. Salmson-hyllan är mitt ständigt lika säkra kort med alla barn som kommer och vill ha "spännande böcker men inte så tjocka". Några ord om almandern som stiger in hos den ensamma pojken i stugan, och som söker en stad som försvann för tusen år sedan, eller lite om hur Tam som varje kväll beundrar stadens drakar börjar höra röster inne i sitt eget huvud, drakröster...och så schlopp! suger barnet boken (böckerna...), lånar och läser. Tack, Jo Salmson!!

(Denna långa inledning pga att jag inte skrivit om Salmsons fantasy i min blogg förut, upptäckte jag. Jag har läst dem alla, men gjort det på den tiden jag inte hade någon blogg. Och det har aldrig blivit av att jag skrivit om dem efteråt heller.)

Den här nya serien heter Maros resa, och håller samma höga klass som de tidigare serierna. Maro har dock helt andra förutsättningar än fattige Tam tiggarpojken eller föräldralösa tjänsteflickan Sol. Han är nämligen son till en riddare, bor i en borg med mängder av tjänstefolk och har framtiden utstakad framför sig. Han har tränat ridning och svärdsfäktning i hela sitt liv, och nu ska han bli page åt kungen, så småningom väpnare och till sist ska han själv bli dubbad till riddare och bli en av kungens närmaste män. ("Sedan är det mig som kungen kommer att skicka ut, för att slåss mot rövare, jättar eller drakar.")
Men han sumpar alltihop. När kungen ska komma till borgen blir Maro så till sig att han inte kan nöja sig med att rida på den töntiga häst pappan har tilldelat honom. Nä, han ska äntligen visa upp sig på en av de farliga stridshingstarna i stället. Det går alltså åt skogen och allt blir katastrof. Kungen vill inte ha honom längre (det går ju inte att lita på honom...). "Maros resa" blir i stället något helt annat än det man trodde när man började läsa boken. Jag är riktigt sugen på fortsättningen - nästa bok heter Skuggan och draken och kommer i november.

Och ett p.s: Alla Jo Salmsons fantasyböcker passar alldeles fantastiskt bra till högläsning!!

Titel: Kungen kommer!
Författare: Jo Salmson
Serie: Maros resa
Förlag: Bonnier Carlsen
Utg år: 2013
Köp den till exempel här eller här.
För vem? 7 - 13 år, och som högläsning.