Läsrapport från den där läshelgen...

Dottern och jag åkte ju på läshelg, och kom hem för en stund sedan. Alltså, jag presenterade optimistiskt en hög på fyra böcker, varav jag hade läst 2/3 av en, som jag skulle ha med mig. Det borde ju vara för många böcker. Det borde absolut inte innebära att jag satt vid frukosten i morse och spelade "Hidden Objects" på min telefon eftersom jag inte hade något att läsa? Men det gjorde jag. Kombo av dålig planering och dubbelbesvikelse på böcker.

Här är den där högen igen:



Sagan om drakens återkomst 16 (Wheel of Time 8) var den som jag bara hade en tredjedel kvar av. Den läste jag förstås ut, och fick det jag förväntade mig ungefär (eller, ja, det hände en del oväntade grejer på slutet). Den får ett eget inlägg.

Sen tog jag mig an Balladen om en bruten näsa (Arne Svingen) och den tyckte jag riktigt mycket om. Den får också ett alldeles eget blogginlägg senare. Men den var en Hcg, som var genomläst på ett par timmar. Lördagen var ännu ung. Raskt grep jag mig an:

Legenden om Morwhayle - Häxmästaren (Peter Bergting). Hcg-fantasy. Fina, spännande och fascinerande scenarios målades upp på de första sidorna, med tvillingar som blivit skilda åt för länge sedan, en drake som verkade ha en viss humor, ett svärd som blixtrade i blått och en far som raskt förvandlade en stadsvakt till en get. Men...själva berättandet kom liksom aldrig igång. De första scenerna följdes av fler, fiender hoppade fram ur buskarna, varulvar sprang omkring och fler och fler sidor gick utan att jag fick någon bakgrund till det som skedde. Den ena tvillingen, flickan, sitter inne med kunskap om vad som har hänt de senaste åren, vad familjen har upplevt, vad hon själv har varit med om och varför hon nu har hämtat tvillingbrodern. Men hon berättar ingenting. Visst, vi kommer säkert att få reda på vad som har hänt senare, men sida efter sida läste jag utan att få veta någonting. Inte vad syftet med tvillingarnas färd var, inte någon historia bakåt, inga förklaringar, inga sammanhang. När jag hade läst nästan sjuttio sidor (märk väl att detta är en Hcg som inte är mycket längre än kanske 300 sidor) så gav jag upp. Det var bara vackra och dramatiska bilder som målades upp framför mig - men själva berättelsen saknades. Jag undrar om det är för att Peter Bergting tills nu enbart har varit illustratör? Han ser hur berättelsen skulle göra sig i bilder, men får inte ihop det som jag som läsare behöver för att kunna följa berättelsen? Eller så passar inte den här boken mig, helt enkelt, för jag har sett andra som bloggat om den och tyckt att den var bra.

Nåja. Jag hade ju en riktigt rejäl bok kvar: Tell the Wolves I'm Home (Carol Rifka Brunt). Den har ju hyllats överallt, så den visste jag ju att jag skulle tycka om. Säkert. Fint om vänskap, lite sorgligt, fint om ett förhållande mellan syskon, 80-tal...ja detta skulle jag gilla.
Fast - jag gjorde inte det. Jag fångades inte. Visst - det var fint skrivet om June och morbror Finn och hans "special friend" Tony och så. Men jag ville inte lära känna dem. Jag drogs inte in. Jag väntade och väntade på att jag skulle bli berörd (för det visste jag ju att jag borde bli). Men nä. Även nu läste jag 70 sidor, men sen kände jag att Nej. Den här boken passar inte mig just nu. Kanske att jag ger den en chans senare, för jag tror att den är en sådan där bok som jag behöver vara på rätt humör för att läsa. Men nu tråkade den ut mig, faktiskt.

Så därför - Hidden Objects till frukost. Jag krälar väl ner i Wheel of Time-dyn igen och gömmer mig.