Känslan av ett slut

Vi har läst den här boken i min bokcirkel. Jag tyckte inte om den. Men det här är ingen sågning av boken, bara ett konstaterande att det absolut inte är min typ av bok. Den har fått priser, bra recensioner och verkar allmänt omtyckt, så det är säkert en bra bok för dem som gillar korta böcker med precist språk, där funderingar över livet och det egna jaget har större tyngd än handling och miljö. Men jag tyckte den var riktigt tråkig.

Tony har gått i pension efter ett vad man förstår hyfsat liv. Hyfsat jobb, hyfsad lön, hyfsat äktenskap, hyfsad skilsmässa. Inga större katastrofer, ingen dramatik, bara ett vanligt liv. Och nu sitter han och tänker tillbaka på sina ungdomsår i England på 1960-talet. Han hade tre kompisar under skoltiden som han tyckte sig stå nära. Och när han sedan började på universitet hade de fortfarande kontakt ett par år men tappade väl liksom bort varandra så småningom när vuxenlivet satte igång. Första året under universitetstiden hade Tony dessutom sällskap med en flicka som hette Veronica. Inget dramatiskt där heller. De hängde ihop, hon ville inte ha sex innan äktenskapet, de gjorde slut (fast det verkade mest vara för att de tröttnade på varandra och inte det där med sexet). En tid senare fick han ett brev av Adrian, en av skolkompisarna, att han nu var tillsammans med Veronica, och undrade om det var OK med Tony. Tony skickade först ett vykort med ungefärligt meddelande att "OK, kompis, kör på" men ett par veckor senare ett längre brev som var ganska argt och ungefär lydde att "hoppas ni trivs med varandra, otäcka typer". Ett par månader senare tog Adrian sitt liv.

Sen gick livet, och nu har Tony blivit testamenterad lite pengar och Adrians dagbok. Av Veronicas mor, vilket är lite mystiskt eftersom Tony knappt minns henne och ju bara hade ett års förhållande med Veronica för ett helt liv sedan. Och det är den här dagboken, eller det faktum att han inte får den här dagboken av Veronica som har den i sin ägo, samt att få läsa om det där arga brevet som han skickade till Adrian och Veronica då för 50 år sen eller så - det är det som får honom att försöka minnas sin ungdom igen. För frågan är nämligen om han verkligen har fått rätt uppfattning om hur det var då för så många år sen. Hur var förhållandet med Veronica, egentligen? Och med kompisarna? Hur minns de honom?

Det som jag kan tycka är intressant är det här med hur man minns sitt liv och vad om påverkat minnena. Mina egna barndomsminnen verkar ofta skilja sig från min brors barndomsminnen av samma händelser t ex, och varför minns vi olika? Men det räcker inte med såna här funderingar för att få mig att uppskatta boken som mest känns grå och händelselös. På min upplaga finns ett citat från Borås Tidning på baksidan: "Inget mindre än ett mästerverk!...Något så infernaliskt spännande minns jag inte när jag läste senast." Själv läste jag boken till slut utan att tycka att det var en gnutta "infernaliskt spännande" någonstans whatsoever. Mer tänkvärt, kanske. Om jag hade orkat bry mig.

Titel: Känslan av ett slut
Författare: Julian Barnes
Orginaltitel: The Sense of an Ending
Översättning: Mats Hörmark
Köp den till exempel här eller här