Spinnsidan

Nu har jag lyssnat på tredje boken om Mirjam och Hervor. De dricker fortfarande lika mycket kaffe och Hervor svär fortfarande lika friskt. Jag tycker fortfarande om att höra om dem men blir precis som när jag lyssnade på Svartvinter rätt irriterad på tilltaget att ha två olika uppläsare. Det mesta läses av Susanne Alfvengren, men Hervors partier läses av Gun Olofsson, och jag blir störd när det växlar mellan rösterna.

Mirjam och Hervor är tillbaka i Karpe Kviar, den lilla byn mitt på Gotland där de bor i ett ombyggt kapell. Hervor håller på med sitt häxeri (fast man får mest läsa om att hon samlar på örter i skogen), Mirjam vikarierar lite som läkare på Hemse vårdcentral (fast det får man inte läsa ett dugg om) men tänker sig mest att ägna tid åt sin nya syssla: aurateckning. Fast allra mest tycker jag nog att de säger att "nä nu är vi värda en paus, lite kaffe/rabarberkaka/pilgrimsmusslor/konjak/sparris/ärtsoppa...." och så sätter de sig i köket/på verandan/ute i trädgården/på yttertrappan/i kökssoffan och myser. Det är detta som är böckerna om Hervor och Mirjam, och jag med mitt tonårsbarn/hittamiddagstidöverhuvudtaget/körahitochditmedbil/jobba/börintesmåäta/svensson-liv känner att jaha!? Kan man leva så? Så orättvist! Fast det är ju just det där livet som gör att jag trivs med att läsa om Hervor och Mirjam. Drömmen om det där lugna livet, alltså.

Men, åter till Karpe-Kviar-miljön. Det finns ett antal människor som behöver hjälp av Miriam och Hervor. Lille pojken Emanuel, till exempel, som bor i ett hus i närheten tillsammans med sin moster Kajsa. Mostern är riktigt vidrig mot honom. Dessutom fuskar hon i häxeri-branschen, och det retar Hervor. Och så har vi bleke Bosse som är så handlingsförlamad att jag nästan vill skrika när jag läser om honom. Hans fru har kört ut honom ur det fina lilla huset i Visby (fast det är hans föräldrahem och inte hennes). Hon har tagit kontroll över alla deras pengar och ger honom bara en liten summa varje månad att klara sig på. Hon jobbar inte själv, utan lever på Bosses lön. Och nej, Bosse super inte, knarkar inte eller är inte den misshandlande typen. Det är bara Loella, frun, som är onyanserat ond. Bosse går bara runt och är dyster och tycker livet är pest - men han låter henne hållas för "hon är så jobbig när hon blir arg". Och skilsmässa vill hon inte gå med på.

Förutom Bosse och Loella (Kruella som de kallar henne), Emanuel och Kajsa så finns det några till som har små eller stora problem. Det är bra. Inte att de har problem, utan för att det är människorna det handlar om i den här boken. Olika, mer eller mindre märkliga, vanliga eller ovanliga personer och deras relationer med varandra. Det är roligt och det är mysigt. Bra så.

Sen kan jag känna att det där lite övernaturliga inslaget, med Miriams affirmationer och Hervors förbannelser, aurateckningen och det där, det kan bli lite för bra ibland. Allt annat i boken är så jordnära, med dassrenovering och rabarberpaj, och så kommer det där. Häxmässa på valborg och magiska effekter av örter. Men samtidigt hade ju framförallt Hervor inte varit den karaktären hon är om hon inte vore Lapplandshäxan, så jag är lite kluven.

Titel: Spinnsidan
Författare: Marianne Cedervall
Ljudbok - uppläsare: Susanne Alfvengren + Gun Olofsson
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här eller här