Till offer åt Molok

Nu har jag lyssnat på den femte boken om Rebecka Martinsson. Visst, jag gillade de andra fyra skarpt. Men detta kan nog vara en av de bästa böcker jag läst, tror jag. Den är riktigt, riktigt bra - och ett extra lyft får den (när man lyssnar på ljudboken) av att det är Åsa Larsson själv som läser. Hon gör det så perfekt! Det är precis rätta tonen och hon kan liksom snörpa på munnen så att det hörs när det handlar om Carl von Post, låta...ja, jag vet inte men präktigt-sekelskiftes-uppläse-ordentlig när det handlar om Elina. Hon fångar precis tonen hos en upphetsad fyraåring som ställer tusen frågor och aldrig slutar prata, och den trötta irriterade tonen hos fyraåringens mamma. Alltså - om man har läst Till offer åt Molok som vanlig bok så kan det faktiskt vara väl värt att lyssna på den en gång till som ljudbok - bara för att få höra Åsa Larssons mästerliga inläsning.

Men det är inte bara inläsningen. Det är så många andra saker jag bara älskar med den här boken.

Som vanligt i Åsa Larssons böcker är inte själva deckarfallet det viktiga, utan i stället är det människorna runtomkring man minns - märkliga personer, vanliga personer, gripande levnadsöden. Här är det en dam i kanske 60-årsåldern som påträffas mördad i sin säng. Hon har haft vårdnaden om sitt barnbarn, Marcus, som man strax efter mordet hittar gömd i en koja i skogen nära huset där han och farmor bodde. Han har troligen varit vittne till mordet men minns ingenting. Rebecka är den som tillsammans med polisen Krister Eriksson hittar den mördade kvinnan, men Rebecka blir bortkopplad från fallet eftersom den mördade bodde i samma by som Rebecka bor i, och att det "föreligger risk för jäv" om Rebecka blir ansvarig åklagare i fallet. I stället får åklagare Carl von Post fallet, och Rebecka blir så förbannad att hon på stående fot tar ut all sin innevarande semester (och börjar undersöka fallet på egen hand).
Parallellt med detta får vi läsa om lärarinnan Elina Pettersson som kommer till Kiruna 1914, delar bostad med hushållerskan Flisan och blir kär i disponent Hjalmar Lundbohm. Det är i berättelsen om Elina orsaken till mordet finns, men hur det hänger ihop förstår man inte förrän i slutet av boken (förstås).

Och det är just berättelsen om Elina och Hjalmar och Flisan i det gamla Kiruna som gör att jag älskar den här boken så högt. Den är alldeles fantastisk. Hemsk och fin och gripande och upprörande. Allra bästa scenen är den när disponent Hjalmar Lundbohm tillsammans med Elina och Flisan packar upp Elinas koffertar precis efter att hon kommit, och går igenom alla Elinas böcker. Åh! Åh! Litteraturvetaren i mig bara jublar! Bokälskaren i mig bara jublar ännu mer! Det är så fint. Och de blir förstås kära i varandra. Och sen blir jag så tokrasande arg när jag läser (lyssnar) om gruvfogde Fast.

På tal om vedervärdiga personer så älskar jag också att Åsa Larsson har tagit in den underbart vedervärdige Carl von Post igen. Han var med i Solstorm men har inte hörts av sedan dess. Nu tar han revansch, och är så dum och idiotisk att det kryper i hela kroppen på mig när jag hör om honom. Men han är en riktigt härlig karaktär att hata - jag kan verkligen se honom framför mig när han struttar runt på presskonferenser och stöddar sig mot läkare. Men som motvikt till honom och gruvfogden så finns det så många fina människor också. Krister Eriksson, till exempel, han med det brännskadade ansiktet, som tar hand om lille pojken Marcus som nu står helt ensam i världen, och ger honom trygghet efter det hemska han har varit med, leker med honom, låter hundarna komma upp i sängen ("alla år av uppfostran helt åt skogen") bara för att Marcus ska kunna sova lugnt.

Sen är det också härligt att höra om Rebecka när hon inte begraver sig i jobb och ändå inte är i någon djup depression. Hennes dag med Pohjanen och hembränd sprit på petflaskor, bastubad och lunch på nyupptagen fisk från älven är en riktig höjdare.

Och så de där hundarna. Alltså, Åsa Larsson borde skriva någon sån där feel-good bok med hundar i. Hon skriver så underbart om hundar så att man riktigt ser dem framför sig: hur glada de är, hur modiga de är, precis hur hundiga de är. Favoriten i den här boken är förstås stackars Snorvalpen som ingen tar på allvar fast han själv tror att han är en tuff och mäktig hund. Skaffa-hund-behovet är mycket stort efter att man läst en bok av Åsa Larsson. Fast det känns som att man borde flytta till Norrland om man skaffade den där hunden, så att den kan få springa fritt ute i den där naturen som beskrivs så fint. Milsvida skogar, myrar, älvar...

Nu finns det ingen mer Åsa Larsson-bok för mig att lyssna på. Det ska komma en sjätte och sista - men när? när?

Titel: Till offer åt Molok
Författare: Åsa Larsson
Ljudbok - uppläsare: Åsa Larsson
Utg år: 2012
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Köp den till exempel här eller här