Ändå tänker jag skriva detta och kommande inlägg om Wheel of Time som om det vore en re-read jag gjorde, dvs jag skriver dem smockfulla med spoilers. Jag tänker att de enda som eventuellt är sugna på att läsa inlägg om exempelvis bok 9 och 10 i en gigantisk fantasyserie är sådana som redan har läst dem och vill veta vad någon annan tyckte, eller känna sig lite nostalgiska eller så.
Därför alltså denna SPOILERVARNING. Jag kommer ogenerat att avslöja mycket av vad som händer i boken.
Sen är det detta med engelska och svenska utgåvor av Wheel of Time: Varför skriver jag om de engelska utgåvorna av böckerna när jag läser en stor del av serien på svenska? Jo, av två skäl - konsekvens och ren lathet:
En del av böckerna läser jag på engelska, en del på svenska. De sista tre böckerna i serien finns inte översatta till svenska, och några böcker i mitten på serien hade jag kvar de engelska utgåvorna av i min egen bokhylla. Varje bok på engelska har i svensk översättning blivit två böcker, och det hade känts lite trassligt att ibland skriva inlägg om en "halv" bok, ibland om en hel, ibland med svensk titel och de svenska (fula) omslagen, ibland med engelsk titel. Det störde mitt ordningssinne, helt enkelt. Och så det där med latheten: Det är attans så mycket lättare att skriva femton inlägg om femton böcker på engelska, än sammanlagt tjugofem inlägg om böcker på både svenska och engelska.
Nå, när nu detta är utrett (jeezus - det känns som en hel vetenskap det här med att skriva om WoT) så kan jag kanske övergå till att skriva om The Path of Daggers? Det är ju trots allt den som det här inlägget ska handla om?
Alltså - det är inte så mycket att skriva om den här boken, tyvärr. Helt ärligt måste det vara en av de mest stillastående böckerna i serien. Det inleds med mycket action, sedan är det rätt många onödiga sidor innan det hettar till lite alldeles precis i slutet.
Vindarnas skål hittades äntligen i slutet på förra boken, och nu ska den aktiveras med hjälp av en cirkel kvinnor som är mycket starka i kraften. Det är Nynaeve, många från Atha'an Miere och en hel del frändeskvinnor också. Med dramatiska effekter som slår vilket nyårsfyrverkeri som helst så sätter skålen igång, och vädret återgår (ja, det tar ett par veckor) till det som det borde hålla på med, nämligen vinter. Direkt efter att skålen aktiverats, så anfaller seanchan, och kvinnogänget måste fly genom en portal. Elayne får sedan den här portalen att mer eller mindre explodera i något som liknar en atombombsexplosion, så boken drar alltså igång med mycket blixt och dunder.
Därefter stannar alltså allting av. Det handlar om intriger och maktkamper på längden och tvären. Egwene kämpar för att få mer makt som den Amyrlintronande, och inte bara vara den marionett som Aes Sedaierna trodde och menade att hon skulle bli. Adelsmänniskorna kring Rand intrigerar mot varandra och mot Rand och mot allting med dolska blickar och uppåtvända näsor. Det är namn och klädesplagg, namn och klädesplagg så att man kan bli helt förtvivlad. I allt det där så mår Rand allt mer dåligt av att hantera kraften. Yrsel, dubbelseende, illamående och annat. Han börjar fundera på om det finns något sätt att rena saidin från den svartes smitta. Ja, och så krigas det en hel del mot seanchan mitt i alla maktkamper också. Rand har tagit med sig alla de ädlingar som han gillar minst + ett stort antal asha'maner för att bedriva slakt på seanchan. Det går väl ganska bra. Om det inte vore för att en hel del börjar uppmärksamma hans problem med att hålla kraften, och störa sig en hel del på det.
Intriger och maktkamp är det förstås också hos kvinnogänget som Nynaeve, Elayne och Aviendha reser ihop med: Aes Sedaier, frändekvinnor och Atha'an Miere, som med många läppsnörp och med mycket tillslätande av kjolar försöker bestämma vilka och vem som ska bestämma. De är på väg mot Caemlyn där Elayne tänker sig att inta sin tron som drottning över Andor.
Och så intrigeras det i gänget som Perrin drar runt med i Altara. Tanken är att de ska få den bindgalne profeten Masama att ta reson och bli någon som Rand kan ha lite nytta av. Men vi får mest läsa om när Perrin trampar runt i lägret och bekymrar sig för att alla vill följa honom som ledare och knappt kan hålla sams annars.
Ja, och så rasslar det då till i slutet och en del oväntade saker händer. De där som muttrade över Rands möjliga oförmågor surnar till rejält och attackerar honom. Varpå halva slottet i Cairhien ryker med. Och shaido-aielkrigarna som numera huxflux härjar runt i Altara tar Perrins Faile tillfånga. På köpet får de också tråk-Morgase och dessutom drottningen av Altara.
Vad man inte får läsa ett enda ord om är hur det gick för Mat efter slutet på förra boken när seanchan attackerade Ebou Dar och han begravdes under en fallande husvägg. Vad hände? Var är han? Borde han inte träffa De Nio Månarnas Dotter snart?
Titel: The Path of Daggers
Titlar i svensk översättning: Knivarnas väg + Järnets tid
Serie: Wheel of Time, bok 8
Författare: Robert Jordan
Köp den till exempel här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar