Starcrossed: Nemesis

Nemesis är den tredje och avslutande delen i Starcrossed. Den bygger direkt på det som hände i de två första delarna Helena och Hades, och jag kan inte skriva om Nemesis utan att avslöja vad som hände i de två föregående delarna. Alltså en befogad SPOILERVARNING - läs inte detta om du tänker läsa Helena och Hades men inte gjort det än!

I Nemesis fortsätter storyn minuterna efter att föregående del, Hades, slutade. Helena står, med strupen knappt sammanläkt och hela kroppen sönderslagen, och dividerar med Hades om att hon ska få bära Zach till Glädjens flod så att han ska få dricka ur den. Det lovade hon honom tydligen precis innan han dog i Hades. Men det kommer jag inte ihåg. Inte heller minns jag varför hon är så sönderslagen, eller vad som hände mot slutet av Hades. Det känns mycket förvirrande att börja läsa Nemesis eftersom man kastas rätt in i handlingen utan någon slags återblick. Tipset är alltså att se till så att man har alla tre böckerna framför sig innan man börjar läsa Starcrossed och sedan läsa dem i ett svep. För mig var det nästan ett år mellan varje bok och det funkade inte - det finns tusen namn att hålla reda på, och alla dessa personer står i olika släktskap med varandra genom sina Ätter, och har i nutid och dåtid gjort varandra illa på olika sätt och ruvar nu på hämnd och ondskefulla planer. Alternativt är de kära i varandra också. Eller har varit kära i varandra. Eller så har de varit kära för länge sen men sedan blivit osams, vilket för oss tillbaka till ursprungspunkten: hämnd och ondskefulla planer. Det tog ungefär halva boken innan jag hade koll på vilka alla var, vad som hänt och vad som borde hända, och jag gav nästan upp läsningen. Jag minns att jag hade ungefär samma problem när jag läste Hades (läs här vad jag skrev då).

Helena upptäckte i slutet på förra boken att hon hade blivit lurad - hon vann ingenting utan råkade i stället vara den som släppte loss gudarna från Olympen där de varit fängslade i tretusen år. Gudarna, med Zeus, Poseidon och Apollon i spetsen, är inga trevliga typer. För det första vill de nu ha ihjäl alla Ättlingar. För det andra så kör de sin gamla stil - överfalla och våldta mänskliga kvinnor. Fast eftersom det nu är farligt för dem att få flera Ättlingar, så sker överfallen numera med tillägget att de brutalt har ihjäl kvinnorna efter våldtäkten.
Kriget mellan gudarna och gudarnas ättlingar är alltså direkt överhängande. Och eftersom allt Ättlingarna gör är en upprepning av vad som en gång hände i "ursprungsversionen", så är detta det trojanska kriget i nygammal tappning. Hector är hjälte, Akilles leder sin här av oövervinnerliga myrmidoner, Cassandra siar om undergång. Alla har sin roll att spela. Och mitt i alltihop fortsätter triangeldramat mellan Helena, Lucas och Orion.

Jag tyckte om Helena. Då var allt nytt och fräscht, Helena själv fortfarande en sjuttonårig tjej som mest var blyg och försökte dölja det faktum att hon var onaturligt stark och snabb. Helenas och Lucas förbjudna förälskelse var lockande att läsa om, och avslöjandena om hur alla personerna kopplades till den grekiska mytologin var fascinerande. Hades var sedan inte lika bra. Rätt spännande när Helena kajkade runt i Hades, lite trist när Helena och Lucas inte kunde få varandra för att de var kusiner. Orion en spännande ny bekantskap och så lite action i slutet när upploppen satte igång. Men det var inte så fascinerande längre med kopplingarna till grekiska mytologin, för det var inte nytt. Här i Nemesis blir allt bara för mycket, och jag gillade den inte alls. Den var som sagt svår att komma in i, men även sedan var det bara en enda lång härva av ett förvirrande krig där jag inte kunde hålla koll på vem som slogs på vilken sida (för de bytte ibland) och hur det hängde ihop med de olika gudarna. Dueller hit och utmaningar dit. Folk som dog och som sedan återuppstod, fiender som verkade oövervinnerliga först men som sedan kunde expedieras rätt kvickt. Ett enda kaos, faktiskt, och jag var inte intresserad av hur det slutade. Dessutom blev även Helena själv för mycket. Hon fick så många gudomliga egenskaper att det blev trist. Lite som när man spelar ett datorspel och i slutet har blivit så bra på allting att det inte är spännande längre. Hon är stark, kan betvinga folks vilja, se deras känslor, skjuta blixtar, flyga (även med passagerare), starta jordbävningar och mycket mer. (Ändå tjatar killarna i hennes omgivning om att hon ska "beskyddas". Man blir så trött.) Och jag blir så utless på att läsa om hennes velande mellan Lucas och Orion. Grejen är att hon inte kan få Lucas för att de är kusiner. Skulle de få barn löper barnen risken att bli sinnessjuka. Och hon måste få ett barn enligt en förbannelse Afrodite uttalat för tusentals år sedan. Alltså måste hon få barn med någon annan än Lucas. Jaha? De lever trots allt i nutid? P-piller??? Tillfällig förbindelse för att bli gravid med någon annan? Kom igen nu - om man kan traska ner i dödsriket och prata med både Hades och andra gudar - kan man inte komma på de enkla lösningarna också? (lägg av, Carolina, då hade ju boken tappat sin lilla romantiska twist...)

Så - jag läste för jag ville se hur det skulle sluta, trots allt. Men nu efteråt känner jag att det hade jag faktiskt kunnat strunta i att göra.

Titel: Nemesis
Serie: Starcrossed, bok 3
Författare: Josephine Angelini
Orginaltitel: Goddess
Översättning: Ylva Kempe
Förlag: Bonnier Carlsen
Utg år: 2013
Köp den till exempel här eller här
För vem? 12 - 17 år, som har läst de föregående delarna först!