Balladen om en bruten näsa

Nu har jag suttit här väldigt länge och försökt komma på vem det är som Bart påminner mig om i sitt sätt att berätta. Han har en mycket speciell berättarton - liksom lite torr och saklig och konstaterande. Aldrig några känslomässiga utbrott eller överdrifter eller sånt där ordsvammel som jag själv ägnar mig åt. Ändå verkar hans liv vara en känslomässig berg-och dalbana, men det får man som läsare själv förstå - han skriver det aldrig rent ut. Åh, jag har alltså läst någon annan romanfigur som uttrycker sig precis så här, men jag kan banne mig inte komma på vem det är.

Det är just Barts förnuftiga saklighet som gör att den här boken är så bra. Jag älskar den, faktiskt. Precis hur jävligt Bart har det (för det har han) skrivs mig aldrig på näsan, utan det förstår jag allt mer av ju längre jag läser i boken. Till exempel att Bart tränar boxning, fast han inte vill, bara för att hans mamma tycker att han måste kunna försvara sig. Han är usel på boxning, och kan inte ens slåss när det verkligen gäller. Eller det att han och hans mamma bor i ett hus där man dagligen trampar på bortslängda kanyler i trapphuset, i en lägenhet bestående av ett rum, som dessutom är belamrat med tidningshögar och skräp. Eller att mamman, som är så kärleksfull och ungefär tusen gånger i veckan berättar för Bart att han är hennes finaste kille, inte klarar av det där med att leva så bra. Bart får hjälpa henne upp i soffan när hon dråsar in i lägenheten frampå småtimmarna. Ibland får han mat, ibland får han leva på munkar eller salta pinnar. Eller luft. ("Jag säger inte att salta pinnar är äckliga, för de är faktiskt väldigt goda. Men det är lite svårt att bli mätt på salta pinnar. De är väldigt salta och består av mycket luft. Jag får i alla fall ont i magen innan jag blir mätt.") Eller det faktum att Bart varje morgon innan han går in på skolgården drar ett djupt andetag för att klara av det. ("Jag måste bara dra i mig lite extra syre innan jag går in på skolgården. Man kan inte se fram emot allt här i livet.")

Man förstår. Och man baxnar över hur han har det. Och jag blir så enormt berörd av denne Bart som mitt i all misär ändå orkar sätta upp lappar om att han vill att alla i huset ska hjälpa till med trappstädning, eller att han ordentligt gör läxorna, eller att han varje dag drömmer om att hitta sin pappa. Och att han sjunger. Han älskar att lyssna på opera, och sjunger själv opera när ingen annan hör på. Så fort han vet att någon annan lyssnar så tappar han rösten.

Boxning, opera, social misär och en kärleksfull mamma med alkoholproblem och grav övervikt - det är en nästan omöjlig kombination. Men lägg nu till en Ada, som egentligen är en sån som inte borde hänga med Bart enligt alla "regler" eftersom hon tillhör en inne-krets i skolan. En Ada, som för sitt liv inte kan vara tyst om en hemlighet. Och en Ada som inte bryr sig om att Bart är en sån man inte bör beblanda sig med, och som får höra honom sjunga, och som tar sig in i hans liv vare sig han är beredd på det eller inte. Ja, då har du den här boken om Bart.
Insidan av pärmen i början på boken är en mycket grå siluettbild av en stad. Insidan av pärmen i slutet på boken är samma grå siluettbild - men med en mycket stor skillnad: solen håller på att gå upp bakom hus-siluetterna, och solstrålarna genomtränger hela bilden och förändrar allt. Och precis så känns det när man har läst och stängt igen den här boken.

Läs!

Titel: Balladen om en bruten näsa
Författare: Arne Svingen
Orginaltitel: Sangen om en brukket nese
Översättning: Sofia Nordin
Förlag: Bonnier Carlsen
Utg år: 2013
Köp den till exempel här eller här
För vem? 10 - 15 år.