Det värsta med min syster

Jag tycker om Jacqueline Wilsons böcker. Jag tycker om den här med - men känner olust inför att skriva om den. Jag blev så arg när jag läste att jag mest ville slänga boken i väggen, och det känns som att hela inlägget lätt skulle kunna bli en massa ilsket gnäll över hur dum Martys mamma är. Men boken handlar ju inte om Martys mamma. Den handlar om syskonkärlek, och om syskonrivalitet.

Marty (eller Martina som hon egentligen heter och som hennes mamma alltid kallar henne) gillar att fantisera. Hon tänker ihop långa berättelser om sina gosedjur och äventyr som de är med i, eller så ritar hon serier om en superhjälte hon själv har hittat på. Mäktiga Mart heter superhjälten, och liknar väl mest Marty själv, fast längre och starkare, och med vingar. Marty själv struntar totalt i sitt eget utseende - klär sig helst i jeans, tröja och converse. Hennes rum är en enda röra men i Martys huvud är det en perfekt kuliss till, eller miljö för, hennes lekar med gosedjuren och annat. Hon älskar sitt rum. Där får hon vara ifred och göra det hon vill.

Därför är det en total katastrof när hon måste lämna sitt rum och i stället dela rum med sin storasyster Melissa. Flickornas mamma ska nämligen använda Martys rum till syrum, och på så sätt kunna dra in lite mer pengar till familjen genom att sy och sälja väldigt puffiga och fluffiga och volangprydda klänningar. Mer pengar behövs akut - pappans egna resebyrå som han försöker driva i familjens vardagsrum funkar inte något vidare.
Men Melissa är allt det som Marty inte är - hon är en "rosagullig, rysch-pyschig tjejig tjej. Tänk dig cupcakes och lurviga nallar och armband med berlocker - det är Melissa." Marty måste flytta in i Melissas rosa, rosendoftande rum, och hon får inte längre slänga sina grejer hur som helst i rummet. Ordning och reda måste det vara. Gosedjuren instängda i ett skåp på natten. Smutskläder lagda i tvättkorgen. Älskade POW-tröjan vikt och lagd på en stol. Klart att gosedjuren gör uppror då? Att papegojan måste landa i ljuskronan i taket och att Marty måste få göra rummet till sitt rum också? Klart att syskonen bråkar konstant när de måste dela rum? Och givetvis självklart att det alltid är Marty som får skulden?

Vad är det då som gör mig så arg när jag läser om Marty och hennes familj, problem i skolan och med kompisar och allt det där? Jo, Wilson skruvar det hela så skickligt att vi alltid får läsa om det som händer ur Martys synvinkel. Livet ÄR orättvist. Mamma och pappa håller alltid med Melissa och det är alltid Marty som får skulden. Mamma är dum och oförstående, pappa är för det mesta snäll utom när han måste hålla med mamma, lärare och personal i skolan är orättvisa och skyller alltid på Marty. Men hon skruvar det för bra så att jag liksom köper det hela med hull och hår. Jag vill hoppa in i boken och läsa lusen av skolpersonalen: Varför skäller ni bara på Marty? Allra mest vill jag läsa lusen av Martys mamma - maken till inskränkt och oförstående människa har jag sällan stött på i en barnbok. Ska hon vara så där dum eller är det bara Martys uppfattning om hur hon är? När Marty kommer hem från skolan och berättar om hur jobbigt hon har där och hur de andra tjejerna retar henne så är mammans reaktion ungefär att "jamen Marty - om du bara hade slutat med dina fåniga låtsaslekar och blivit lite mer som alla andra så hade du fått fler vänner?" Eller när Marty faktiskt hittar andra kompisar i skolan, nämligen killarna, som uppskattar henne och hennes fantasi och humor? Ja, då blir mamman upprörd för det, för killar kan man väl inte vara med som kompisar. "Om du ändå inte vore en sån pojkflicka." Mamman önskar att Marty vore mer som Melissa. Hon kallar Martys älskade gosedjur för äckligt skräp och hennes serier och teckningar av Mäktiga Mart för "onödigt kludd". Åååh! Bästa mrs Michaels (skulle jag vilja säga till Martys mamma) - vems sida är du på egentligen? Är det så konstigt att din dotter låter gosedjuren få liv och vara sina enda vänner? Om hon inte får stöd för den hon är och villkorslös kärlek hemifrån - var skulle hon annars få det?

Men en bra bok är det. Jag kan mycket väl tänka mig att en tolvårig (eller så) läsare blir minst lika arg som jag, och kanske tänker till över vad det är som gör henom så arg. Det finns en hel del att tänka över i den här boken. Könsroller inte minst.

Titel: Det värsta med min syster
Författare: Jacqueline Wilson
Orginaltitel: The worst thing about my sister
Översättning: Barbro Lagergren
Förlag: Alfabeta
Utg år: 2013
Köp den till exempel här eller här
För vem? 10 - 15 år