Därför alltså denna SPOILERVARNING. Jag kommer ogenerat att avslöja mycket av vad som händer i boken.
Detta är den elfte boken i Wheel of Time, och den sista boken Robert Jordan själv skrev innan han dog. På något sätt hade jag fått för mig att den därför skulle vara en slags mini-final på serien, och att jag till exempel skulle få läsa om hur Mat med Röda handen röjer runt i Vita tornet, Moiraine befrias från Eelfinn och annat jag råkat få spoilat för mig i diverse bloggar och visste skulle hända. Men varför trodde jag det? Detta är ju INTE sista boken i serien, bara den sista Jordan skrev? Dock kommer det till en hel del avslut av subplots och jag känner mig rätt nöjd att i de tre avslutande böckerna mestadels få läsa om sånt jag inte fått tragglat för mig i tid och evighet redan.
Vad är det då jag har fått läsa om till gäspningarnas gräns? Jamen, det är Perrin och den av Shaido tillfångatagna Faile. Hur många böcker har de suckat på varsitt håll och försökt rymma/frita varandra? Tre böcker? Nu äntligen, äntligen händer det grejer. Perrin lierar sig med seanchan, hittar på en listig plan och lyckas äntligen göra något åt situationen. Innan dess har han blivit liksom helt känslokall och totalt enkelspårig. Vad som än har hänt omkring honom (jordbävningar, dödsfall, byar fulla med döda, en man som hostar upp floder med levande skalbaggar...) har han tyckt att "det är inte viktigt, det viktiga är att befria Faile". Hoppas att de och gänget kring dem nu rider iväg och gör något mer meningsfyllt. Något som har mer med vargarna att göra eller så.
Och Elayne och intrigerna i Caemlyn runt tronföljden....?? Har jag också läst om till leda och döds, och nu äntligen blir det avklarat. Kan nu Elayne få göra något roligare i storyn än att ha olika kläder på sig, ha graviditetshumörsvängningar och få dolska blickar av diverse adelshusförnäma människor? Få koll på fler coola ter'angrealer kanske?
Mat och Nio Månarnas dotter Tuon har jag hela tiden gillat att läsa om. (ja minus det att de är med den där jämrans cirkusen förstås) Ännu bättre blir det när de till sist lämnar cirkussällskapet och återförenas med Röda Handen. Mat som befälhavare är så bra att läsa om. Och äntligen, äntligen gifter de sig, Mat och Tuon. Yej!!
Rand har mest yrsel och illamående och hoppar runt hit och dit för att förvirra lede Fi. Vi får fortfarande inte läsa så där värst mycket om honom. Jo, han har en snabb och brutal sammanstötning med Semirhage som väl går...sådär. Och på tal om giftermål, så blir Loial också gift till sist. Frugan har jagat honom över hela landet fram och tillbaka, men kommer nu äntligen ifatt. Och det är ju hon och Loials mamma som bestämmer allt - Loial har bara att säga ja. Det gör han, med ryckande örontofsar.
Två grejer jag stör mig på:
De senaste böckerna har det blivit någon total fokusering på "smisk på stjärten". Men hallå!? Aes Sedaier läggs upp i knäet och smiskas upp, Egwene som fången i Tar Valon får dagliga smisk-stunder med en hårborste på bar rumpa, Galina Svart-Aes Sedai får legio spank-på-rumpa. Det känns helt löjligt och snedvridet att läsa om. OK, jag behöver inte ha några utdragna tortyrbeskrivningar eller blodiga detaljer, eller straffmetoder beskrivna överhuvudtaget tack så mycket, men smisk på stjärten får mig bara att vilja hämta skämskudden. De passar inte in i en fantasybok. (eller någon annanstans heller) Hoppas Sanderson i återstående tre böcker inte har samma tvång att beskriva bestraffning-smisk-på-stjärten som Jordan.
Och dessa oändliga mängder shaido-aiel. Jag fattar inte - hur kan de hela tiden vara så många? De borde ju vara utrotade för länge sen. Först står det ett stort slag utanför Cairhien i en bok i mitten på serien någonstans. Couladin blir besegrad. Mat "grundar" Röda handen. Vad jag fattar besegras alla shaido grundligt och de få överlevande flyr mot Frändebanes Dolk i norr.
Och några böcker senare blir Rand tillfångatagen av Vita Tornet-Aes Sedaier men blir fritagen i och med slaget vid Dumais Brunnar. I det slaget är det shaido-krigarna som nu på något oförståeligt sätt återigen har blivit till enorma horder som räknas i hundratusental, som slåss mot både dem som håller Rand fången, Perrin och diverse annat löst folk. Asha'manerna kommer till slaget och blir för första gången använda som "vapen", och slaktar mer eller mindre alla shaidos medelst sprängningar och jordbävningar och effektfulla grejer. Ett fåtal shaidos lyckas fly.
En av de Förlorade lurar Sevanna att använda något som kallas narrskrin för att förflytta shaido-krigarna. De flyttas till ett antal olika ställen via portaler, och har återigen blivit horder med folk. När de träder igenom portalerna får de genast börja slåss mot andra arméer, och eftersom de blir splittrade i olika portaler får jag intrycket av att de (återigen) blir pulvriserade och utrotade och slaktade.
Men. Nu när Faile varit tillfångatagen av shaido har de börjat samla ihop sig runt en stad som heter Malden. Sept efter sept kommer dit. Och snart är de återigen....tiotusentals. Eller mer. Men hur?? De har ju blivit utrotade flera gånger efter varandra? Växer de upp ur jorden, eller vadå?
Ska bli intressant att se hur Sanderson nu berättar historien.
Titel: Knife of Dreams
Titlar i svensk översättning: Tar Valons fånge + Fällan
Serie: Wheel of Time, bok 11
Författare: Robert Jordan
Köp den till exempel här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar