Kvinnan i rummet

Det har inte varit så mycket ljudbokslyssnande för mig på senaste veckorna, så den här boken jag avslutade igår har varit på gång mycket länge. Det är nästan så att jag har hunnit glömma hur den började.

Carl Mörck är polis i Köpenhamn. Han är (tror jag) vice kriminalkommissarie, men som jag har skrivit i ett annat inlägg så har jag dålig koll på karriärsgraderna inom polisen. Polis, i alla fall alltså. Och han har nyligen varit med om en undersökning av en brottsplats som gick helt åt skogen. Utan förvarning blev han och hans två kollegor beskjutna. En av kollegorna dog, en blev totalförlamad. Endast Carl lever vidare utan större men. Utom de själsliga, förstås. Han tycker livet är pest numera. Han vill inte vara polis, han vill egentligen inte gå tillbaka till jobbet, han vill skiljas från sin fru. Det enda han vill är att få sitta vid något skrivbord någonstans och sova, surfa på internet, lägga patiens och vänta på att få gå hem. Dessutom är han tydligen riktigt otrevlig mot de flesta i polishuset.

Hans chefer vill bli av med honom, och kommer på en smart plan. Tydligen har polismyndigheten fått extra pengar för att kunna lägga resurser på att lösa ouppklarade fall. En del av dessa pengar använder cheferna nu för att starta en ny avdelning, Q, med Mörck som ende anställd. Resten av pengarna låter de gå in i den ordinarie verksamheten. Avdelning Q får hålla till i källaren. Mörck får sitta och surfa på internet, och sova, typ med fötterna ovanpå högen med ouppklarade fall. Dem som han borde sätta sig in i. Dock har han efter mycket tjat lyckas få en person till anställd på avdelning Q: Assad. Assad ska städa, samt vara chaufför till den tjänstebil Mörck också lyckas tjata sig till. Men Assad nöjer sig inte med detta. Han är skitjobbig. Han lägger sig i. Han frågar om rapporterna om de ouppklarade fallen. Och han får igång Mörck. Tillsammans tar de sig an det fallet som råkar ligga överst i högen: fallet med den försvunna politikern Merete Lynggaard, som varit borta sedan fem år tillbaka.

Jag hade ganska stora förväntningar på den här boken. Böckerna om avdelning Q lånas mycket på biblioteket där jag jobbar, och det är många som har sagt att de är riktigt bra. Men jag vet inte om jag sällar mig till jubelorkestern. Det är en bra deckare, visst. Men den är bara det. En bra deckare. Det är inget som får mig att minnas den. Inte heller tycker jag att den är särskilt spännande. Det enda som berör mig är just hon i titeln - Kvinnan i rummet (som jag inte vill skriva mer om för det spoilar handlingen lite). Carl själv är inte särskilt trevlig. Det ska han ju inte vara heller, men han är så avig mot allt och alla. Särskilt mot Assad, som han behandlar som någon som inte begriper någonting bara för att han inte råkar vara särskilt slängd i danska språket. Ändå är det nog så att det är Assad som är den smartaste av dem.
Det är mer "traditionellt polisarbete" än utvecklande av karaktärer och livsöden - det är undersökning av alla detaljer, förhör av alla möjliga och omöjliga personer, lusläsning av rapporter osv. Jag gäspar lite över det och vill ha mer av den "mjuka varan", liksom.

Men jag har nog ett lite onödigt dåligt intryck av boken, eftersom det har tagit så lång tid för mig att lyssna på den av olika anledningar. När jag lyssnade på slutet hade det varit ett uppehåll på ungefär två veckor, och jag hade svårt att minnas alla detaljer som ledde fram till upplösningen. Inte heller blev det särskilt andlöst spännande. Jag ska ändå ge avdelning Q-böckerna någon chans till.

Sedan hade jag lite problem med Stefan Sauk som uppläsare. Han läser bra, det är inte det. Men Stefan Sauk är för mig så mycket mer en skådespelare som jag har sett på TV. Jag kan SE honom framför mig när han gör de olika karaktärernas röster, kan se hans ansikte när han förvränger det till att vara snobbiga damen eller falske journalisten. Det är roligt ett tag, men det tar mitt fokus från själva boken och handlingen. Jag lyssnar inte på boken - jag lyssnar på Stefan Sauk när han gestaltar boken, och det är skillnad.

Titel: Kvinnan i rummet
Orginaltitel: Kvinden i buret
Författare: Jussi Adler-Olsen
Översättning: Leif Jacobsen
Serie: Avdelning Q
Ljudbok - uppläsare: Stefan Sauk
Utg år: 2011
Förlag: Bra Böcker
Köp den till exempel här eller här

Frukost i min smak.

Jo, jag är på semester. Det märks väl på uppdateringstakten på bloggen. Och jag läser mest Wheel of Time och Sagan om Isfolket och det blir inte så många inlägg av det. Isfolksböckerna bloggar jag inte om (ska ha någon slags halvtidsrapport snart, är på bok 24) och Wheel of Time är så tjocka.

Men här är en liten läsrapport. Så här ser min frukost ut idag. Jag sitter vid Torne älv, läser WoT The Gathering Storm och trivs förträffligt bra med livet!

Knife of Dreams

Jag fortsätter mitt stora läsprojekt dra-igenom-hela-Wheel-of-Time. Det handlar inte längre om omläsning. Ändå skriver jag detta och kommande inlägg om Wheel of Time som om det vore en re-read jag gjorde, dvs jag skriver dem smockfulla med spoilers. Jag tänker att de enda som eventuellt är sugna på att läsa inlägg om exempelvis bok 9 och 10 i en gigantisk fantasyserie är sådana som redan har läst dem och vill veta vad någon annan tyckte, eller känna sig lite nostalgiska eller så.
Därför alltså denna SPOILERVARNING. Jag kommer ogenerat att avslöja mycket av vad som händer i boken.

Detta är den elfte boken i Wheel of Time, och den sista boken Robert Jordan själv skrev innan han dog. På något sätt hade jag fått för mig att den därför skulle vara en slags mini-final på serien, och att jag till exempel skulle få läsa om hur Mat med Röda handen röjer runt i Vita tornet, Moiraine befrias från Eelfinn och annat jag råkat få spoilat för mig i diverse bloggar och visste skulle hända. Men varför trodde jag det? Detta är ju INTE sista boken i serien, bara den sista Jordan skrev? Dock kommer det till en hel del avslut av subplots och jag känner mig rätt nöjd att i de tre avslutande böckerna mestadels få läsa om sånt jag inte fått tragglat för mig i tid och evighet redan.

Vad är det då jag har fått läsa om till gäspningarnas gräns? Jamen, det är Perrin och den av Shaido tillfångatagna Faile. Hur många böcker har de suckat på varsitt håll och försökt rymma/frita varandra? Tre böcker? Nu äntligen, äntligen händer det grejer. Perrin lierar sig med seanchan, hittar på en listig plan och lyckas äntligen göra något åt situationen. Innan dess har han blivit liksom helt känslokall och totalt enkelspårig. Vad som än har hänt omkring honom (jordbävningar, dödsfall, byar fulla med döda, en man som hostar upp floder med levande skalbaggar...) har han tyckt att "det är inte viktigt, det viktiga är att befria Faile". Hoppas att de och gänget kring dem nu rider iväg och gör något mer meningsfyllt. Något som har mer med vargarna att göra eller så.

Och Elayne och intrigerna i Caemlyn runt tronföljden....?? Har jag också läst om till leda och döds, och nu äntligen blir det avklarat. Kan nu Elayne få göra något roligare i storyn än att ha olika kläder på sig, ha graviditetshumörsvängningar och få dolska blickar av diverse adelshusförnäma människor? Få koll på fler coola ter'angrealer kanske?

Mat och Nio Månarnas dotter Tuon har jag hela tiden gillat att läsa om. (ja minus det att de är med den där jämrans cirkusen förstås) Ännu bättre blir det när de till sist lämnar cirkussällskapet och återförenas med Röda Handen. Mat som befälhavare är så bra att läsa om. Och äntligen, äntligen gifter de sig, Mat och Tuon. Yej!!

Rand har mest yrsel och illamående och hoppar runt hit och dit för att förvirra lede Fi. Vi får fortfarande inte läsa så där värst mycket om honom. Jo, han har en snabb och brutal sammanstötning med Semirhage som väl går...sådär. Och på tal om giftermål, så blir Loial också gift till sist. Frugan har jagat honom över hela landet fram och tillbaka, men kommer nu äntligen ifatt. Och det är ju hon och Loials mamma som bestämmer allt - Loial har bara att säga ja. Det gör han, med ryckande örontofsar.

Två grejer jag stör mig på:

De senaste böckerna har det blivit någon total fokusering på "smisk på stjärten". Men hallå!? Aes Sedaier läggs upp i knäet och smiskas upp, Egwene som fången i Tar Valon får dagliga smisk-stunder med en hårborste på bar rumpa, Galina Svart-Aes Sedai får legio spank-på-rumpa. Det känns helt löjligt och snedvridet att läsa om. OK, jag behöver inte ha några utdragna tortyrbeskrivningar eller blodiga detaljer, eller straffmetoder beskrivna överhuvudtaget tack så mycket, men smisk på stjärten får mig bara att vilja hämta skämskudden. De passar inte in i en fantasybok. (eller någon annanstans heller) Hoppas Sanderson i återstående tre böcker inte har samma tvång att beskriva bestraffning-smisk-på-stjärten som Jordan.

Och dessa oändliga mängder shaido-aiel. Jag fattar inte - hur kan de hela tiden vara så många? De borde ju vara utrotade för länge sen. Först står det ett stort slag utanför Cairhien i en bok i mitten på serien någonstans. Couladin blir besegrad. Mat "grundar" Röda handen. Vad jag fattar besegras alla shaido grundligt och de få överlevande flyr mot Frändebanes Dolk i norr.
Och några böcker senare blir Rand tillfångatagen av Vita Tornet-Aes Sedaier men blir fritagen i och med slaget vid Dumais Brunnar. I det slaget är det shaido-krigarna som nu på något oförståeligt sätt återigen har blivit till enorma horder som räknas i hundratusental, som slåss mot både dem som håller Rand fången, Perrin och diverse annat löst folk. Asha'manerna kommer till slaget och blir för första gången använda som "vapen", och slaktar mer eller mindre alla shaidos medelst sprängningar och jordbävningar och effektfulla grejer. Ett fåtal shaidos lyckas fly.
En av de Förlorade lurar Sevanna att använda något som kallas narrskrin för att förflytta shaido-krigarna. De flyttas till ett antal olika ställen via portaler, och har återigen blivit horder med folk. När de träder igenom portalerna får de genast börja slåss mot andra arméer, och eftersom de blir splittrade i olika portaler får jag intrycket av att de (återigen) blir pulvriserade och utrotade och slaktade.
Men. Nu när Faile varit tillfångatagen av shaido har de börjat samla ihop sig runt en stad som heter Malden. Sept efter sept kommer dit. Och snart är de återigen....tiotusentals. Eller mer. Men hur?? De har ju blivit utrotade flera gånger efter varandra? Växer de upp ur jorden, eller vadå?

Ska bli intressant att se hur Sanderson nu berättar historien.

Titel: Knife of Dreams
Titlar i svensk översättning: Tar Valons fånge + Fällan
Serie: Wheel of Time, bok 11
Författare: Robert Jordan
Köp den till exempel här eller här

Den utvalde

Den här läste jag för några år sedan och tyckte mycket om. Nu har jag läst om den som högläsning för mina barn (12 och 14). De tyckte om den (eller var helt fascinerade är nog en korrektare beskrivning), fast de var lite upprörda över slutet. Eller snarare konfunderade. Fast jag tänker inte spoila slutet här. Det är lite tvetydigt bara, kan man säga.

Jonas bor i ett samhälle där allt från en början verkar andas lycka. Alla har jobb, alla umgås med sina familjer, pratar med varandra på kvällarna. Alla har mat, alla cyklar överallt dit de ska, barnen verkar leka med sina kompisar efter skolan, alla verkar tillfreds.

Men.

Ju längre man läser, ju mer förstår man om samhället Jonas bor i. Och ja, folk verkar tillfreds. För de har egentligen inga känslor längre. Och ja, det är trevligt med cyklandet och säkert ingen miljöförstöring och allt det där. Men...det finns inget väder alls. Ingen sol och inget regn. Bara...ingenting. Det är så mycket man förstår hur det egentligen är ju längre in i boken man kommer, men jag vill inte avslöja fler saker för detta är just det som gör boken så bra: att de verkliga förhållanden avslöjas bit efter bit.
För detta är en av de bättre dystopier jag har läst. Handlingen koncentrerar sig på just samhället och dess ohygglighet. Här finns ingen kärlekshistoria. (och absolut inget triangeldrama) Här finns inga hjältar. Det är bara läskigt. Och oerhört bra. Och Jonas och Givaren stannar kvar i minnet länge, länge efter att man har läst den.

På engelska heter boken The Giver, och jag tycker egentligen att det är en bättre titel. Allting i boken vänder efter Jonas tolvårsceremoni. När barnen fyller tolv får de nämligen sin livsuppgift - om de ska bli läkare, vårdare på ålderdomshemmet, barnskötare, lärare eller vad det nu är. Alla barnen som ska fylla tolv ropas en efter en upp vid en stor ceremoni där alla samhällets invånare är med. Men när det är Jonas tur att ropas upp så hoppar man över hans namn. Det är något oerhört, och Jonas sitter med brinnande kinder och undrar vad det är som är fel. Men det är inget fel, bara stort och ovanligt. Han är den Utvalde, han som ska bli samhällets nya Minnesbevarare. För att kunna bli det måste han bli utbildad av den förre minnesbevararen, han som blir Givaren. Och sedan förändras allt. Jonas världsbild raseras och läsaren av boken drar efter andan gång på gång. Jamen? Har de inget solsken? Jamen? Känslorna?

Läs den här. Den är riktigt bra. Jag vet bara en dystopi som är bättre (och hemskare) men där samhället i princip faktiskt verkar likna detta, och det är Ira Levins En vacker dag. (och har du inte läst den så bara måste du göra det. Det är verkligen dystopiernas dystopi)

Titel: Den utvalde
Författare: Lois Lowry
Orginaltitel: The Giver
Översättning: Birgitta Gahrton
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här eller här. Finns inte längre att köpa på svenska, men låna den på biblioteket!
För vem? 12 år och uppåt

Crossroads of Twilight

Jag fortsätter mitt stora läsprojekt dra-igenom-hela-Wheel-of-Time. Det handlar inte längre om omläsning. Ändå skriver jag detta och kommande inlägg om Wheel of Time som om det vore en re-read jag gjorde, dvs jag skriver dem smockfulla med spoilers. Jag tänker att de enda som eventuellt är sugna på att läsa inlägg om exempelvis bok 9 och 10 i en gigantisk fantasyserie är sådana som redan har läst dem och vill veta vad någon annan tyckte, eller känna sig lite nostalgiska eller så.
Därför alltså denna SPOILERVARNING. Jag kommer ogenerat att avslöja mycket av vad som händer i boken.

Redan innan jag började läsa tionde boken i Wheel of Time, Crossroads of Twilight, så visste jag att den anses vara en av de mest stillastående böckerna i serien (enligt alla bokbloggare och omläsare och förståsigpåare i allmänhet). Så jag blev lite glatt överraskad över att få börja boken med att följa Mat och Tuon, De Nio Månarnas dotter. Men visst - även om jag gillade att läsa om dem så hände det väl inget särskilt. De reser vidare bort från Ebou Dar. Och de gör det med den där jämrans cirkusen som Jordan nu envisas med att återvända till. Redan när Elayne och Nynaeve reste med samma cirkus höll jag på att få lila utslag på armarna. Jag har något allvarligt emot att läsa om cirkusar. Och när jag äntligen sluppit ifrån det så återvänder Mat & Co till samma eländiga sällskap? Blaargh...
Och om det nu var OK - trots cirkusen - att läsa om Mat så dippar det brant utför när jag sedan får läsa om Perrins fortfarande lika tröstlösa jakt efter den tillfångatagna Faile. Han vill rädda henne. Han vill han vill han vill! Och jaha, där är shaidolägret. Och ja, där finns Faile. Men hon blir inte lätt att rädda. Och så finns det mörkhundar som springer runt i trakten utan att man vet vad de vill. Och en stad där de döda vandrar på gatorna. Men mörkhundarna försvinner redan efter en halv sida eller så. Och staden med de döda försvinner lika snabbt ut ur handlingen. Och Faile fortsätter att vara fången. Och hon vill hon vill hon vill rymma! Men det verkar inte gå. För det är många shaidos, och hon är hårt bevakad.
Suckande vänder jag  (många) blad och får då läsa om Elayne. Elayne kämpar fortfarande med intrigerna och maktkampen för att ta över Andors tron. Sida upp och sida ner gör hon det. För att inte tala om Egwene som sida upp och sida ner kämpar vidare med disciplinen hos rebell-Aes Sedaierna. De ska godta henne som Amyrlintronad. De borde! De måste! Intriger! Intriger! Klädesplagg! Fnysande näsor och menande miner!

Några enstaka kapitel ägnas faktiskt åt Rand och vi får veta att han verkligen lyckades med att rensa saidin från den svartes smitta i slutet på förra boken. Problemet är att ingen kvinna riktigt litar på att han gjorde det eftersom de inte kan känna saidin. Dessutom har han fortfarande problem med yrsel och illamående när han griper efter kraften.

Egwene verkar ha en listig plan som vi inte får veta så mycket mer om än att det går riktigt åt pipsvängen när den ska genomföras i slutet på boken, och det hela avslutas med en för serien något så ovanligt som en cliff-hanger. Wow - och tur det, för just nu känner jag mig lite lätt matt på intrigerna i Rand-land. Men jag ska vidare!

Titel: Crossroads of Twilight
Titlar i svensk översättning: Dunklets korsväg + De dödas stad
Serie: Wheel of Time, bok 10
Författare: Robert Jordan
Köp den till exempel här eller här

Det värsta med min syster

Jag tycker om Jacqueline Wilsons böcker. Jag tycker om den här med - men känner olust inför att skriva om den. Jag blev så arg när jag läste att jag mest ville slänga boken i väggen, och det känns som att hela inlägget lätt skulle kunna bli en massa ilsket gnäll över hur dum Martys mamma är. Men boken handlar ju inte om Martys mamma. Den handlar om syskonkärlek, och om syskonrivalitet.

Marty (eller Martina som hon egentligen heter och som hennes mamma alltid kallar henne) gillar att fantisera. Hon tänker ihop långa berättelser om sina gosedjur och äventyr som de är med i, eller så ritar hon serier om en superhjälte hon själv har hittat på. Mäktiga Mart heter superhjälten, och liknar väl mest Marty själv, fast längre och starkare, och med vingar. Marty själv struntar totalt i sitt eget utseende - klär sig helst i jeans, tröja och converse. Hennes rum är en enda röra men i Martys huvud är det en perfekt kuliss till, eller miljö för, hennes lekar med gosedjuren och annat. Hon älskar sitt rum. Där får hon vara ifred och göra det hon vill.

Därför är det en total katastrof när hon måste lämna sitt rum och i stället dela rum med sin storasyster Melissa. Flickornas mamma ska nämligen använda Martys rum till syrum, och på så sätt kunna dra in lite mer pengar till familjen genom att sy och sälja väldigt puffiga och fluffiga och volangprydda klänningar. Mer pengar behövs akut - pappans egna resebyrå som han försöker driva i familjens vardagsrum funkar inte något vidare.
Men Melissa är allt det som Marty inte är - hon är en "rosagullig, rysch-pyschig tjejig tjej. Tänk dig cupcakes och lurviga nallar och armband med berlocker - det är Melissa." Marty måste flytta in i Melissas rosa, rosendoftande rum, och hon får inte längre slänga sina grejer hur som helst i rummet. Ordning och reda måste det vara. Gosedjuren instängda i ett skåp på natten. Smutskläder lagda i tvättkorgen. Älskade POW-tröjan vikt och lagd på en stol. Klart att gosedjuren gör uppror då? Att papegojan måste landa i ljuskronan i taket och att Marty måste få göra rummet till sitt rum också? Klart att syskonen bråkar konstant när de måste dela rum? Och givetvis självklart att det alltid är Marty som får skulden?

Vad är det då som gör mig så arg när jag läser om Marty och hennes familj, problem i skolan och med kompisar och allt det där? Jo, Wilson skruvar det hela så skickligt att vi alltid får läsa om det som händer ur Martys synvinkel. Livet ÄR orättvist. Mamma och pappa håller alltid med Melissa och det är alltid Marty som får skulden. Mamma är dum och oförstående, pappa är för det mesta snäll utom när han måste hålla med mamma, lärare och personal i skolan är orättvisa och skyller alltid på Marty. Men hon skruvar det för bra så att jag liksom köper det hela med hull och hår. Jag vill hoppa in i boken och läsa lusen av skolpersonalen: Varför skäller ni bara på Marty? Allra mest vill jag läsa lusen av Martys mamma - maken till inskränkt och oförstående människa har jag sällan stött på i en barnbok. Ska hon vara så där dum eller är det bara Martys uppfattning om hur hon är? När Marty kommer hem från skolan och berättar om hur jobbigt hon har där och hur de andra tjejerna retar henne så är mammans reaktion ungefär att "jamen Marty - om du bara hade slutat med dina fåniga låtsaslekar och blivit lite mer som alla andra så hade du fått fler vänner?" Eller när Marty faktiskt hittar andra kompisar i skolan, nämligen killarna, som uppskattar henne och hennes fantasi och humor? Ja, då blir mamman upprörd för det, för killar kan man väl inte vara med som kompisar. "Om du ändå inte vore en sån pojkflicka." Mamman önskar att Marty vore mer som Melissa. Hon kallar Martys älskade gosedjur för äckligt skräp och hennes serier och teckningar av Mäktiga Mart för "onödigt kludd". Åååh! Bästa mrs Michaels (skulle jag vilja säga till Martys mamma) - vems sida är du på egentligen? Är det så konstigt att din dotter låter gosedjuren få liv och vara sina enda vänner? Om hon inte får stöd för den hon är och villkorslös kärlek hemifrån - var skulle hon annars få det?

Men en bra bok är det. Jag kan mycket väl tänka mig att en tolvårig (eller så) läsare blir minst lika arg som jag, och kanske tänker till över vad det är som gör henom så arg. Det finns en hel del att tänka över i den här boken. Könsroller inte minst.

Titel: Det värsta med min syster
Författare: Jacqueline Wilson
Orginaltitel: The worst thing about my sister
Översättning: Barbro Lagergren
Förlag: Alfabeta
Utg år: 2013
Köp den till exempel här eller här
För vem? 10 - 15 år

Läsfunderingar 10 - Vibeke O

Jag begriper inte hur det här har gått till, egentligen. Fast jag borde vara glad. Men det är så här att jag älskar Vibeke Olssons böcker. Romanerna om Sabina på romartiden kan vara något av det bästa jag läst, någonsin. Ofta, ofta återvänder jag i tankarna till den miljön, och att åka till utgrävningarna av Pompeij som jag gjorde för kanske tio år sen var en totalupplevelse mycket därför att jag fortfarande hade Vibeke Olssons böcker så klara i minnet. Jag har också läst och tyckt mycket om hennes andravärldskrigsböcker.

Så varför, varför har jag aldrig läst böckerna om Bricken?? Fyra böcker om Bricken finns det nu, och jag har inte läst en enda. Fattade jag inte att det stod Vibeke Olsson på framsidan, eller? Jag vet inte. Jag till och med jobbar på bibliotek och ser de där böckerna i omsättning, men har inte lånat dem. Inte förrän jag läste om att Josefin på Nobelprisprojektet hade läst och tyckt om fjärde boken om Bricken, Amerikauret, så klickade det till i min hjärna. Vibeke Olsson + fyra olästa böcker i historisk roman = vad väntar du på egentligen???

Starcrossed: Nemesis

Nemesis är den tredje och avslutande delen i Starcrossed. Den bygger direkt på det som hände i de två första delarna Helena och Hades, och jag kan inte skriva om Nemesis utan att avslöja vad som hände i de två föregående delarna. Alltså en befogad SPOILERVARNING - läs inte detta om du tänker läsa Helena och Hades men inte gjort det än!

I Nemesis fortsätter storyn minuterna efter att föregående del, Hades, slutade. Helena står, med strupen knappt sammanläkt och hela kroppen sönderslagen, och dividerar med Hades om att hon ska få bära Zach till Glädjens flod så att han ska få dricka ur den. Det lovade hon honom tydligen precis innan han dog i Hades. Men det kommer jag inte ihåg. Inte heller minns jag varför hon är så sönderslagen, eller vad som hände mot slutet av Hades. Det känns mycket förvirrande att börja läsa Nemesis eftersom man kastas rätt in i handlingen utan någon slags återblick. Tipset är alltså att se till så att man har alla tre böckerna framför sig innan man börjar läsa Starcrossed och sedan läsa dem i ett svep. För mig var det nästan ett år mellan varje bok och det funkade inte - det finns tusen namn att hålla reda på, och alla dessa personer står i olika släktskap med varandra genom sina Ätter, och har i nutid och dåtid gjort varandra illa på olika sätt och ruvar nu på hämnd och ondskefulla planer. Alternativt är de kära i varandra också. Eller har varit kära i varandra. Eller så har de varit kära för länge sen men sedan blivit osams, vilket för oss tillbaka till ursprungspunkten: hämnd och ondskefulla planer. Det tog ungefär halva boken innan jag hade koll på vilka alla var, vad som hänt och vad som borde hända, och jag gav nästan upp läsningen. Jag minns att jag hade ungefär samma problem när jag läste Hades (läs här vad jag skrev då).

Helena upptäckte i slutet på förra boken att hon hade blivit lurad - hon vann ingenting utan råkade i stället vara den som släppte loss gudarna från Olympen där de varit fängslade i tretusen år. Gudarna, med Zeus, Poseidon och Apollon i spetsen, är inga trevliga typer. För det första vill de nu ha ihjäl alla Ättlingar. För det andra så kör de sin gamla stil - överfalla och våldta mänskliga kvinnor. Fast eftersom det nu är farligt för dem att få flera Ättlingar, så sker överfallen numera med tillägget att de brutalt har ihjäl kvinnorna efter våldtäkten.
Kriget mellan gudarna och gudarnas ättlingar är alltså direkt överhängande. Och eftersom allt Ättlingarna gör är en upprepning av vad som en gång hände i "ursprungsversionen", så är detta det trojanska kriget i nygammal tappning. Hector är hjälte, Akilles leder sin här av oövervinnerliga myrmidoner, Cassandra siar om undergång. Alla har sin roll att spela. Och mitt i alltihop fortsätter triangeldramat mellan Helena, Lucas och Orion.

Jag tyckte om Helena. Då var allt nytt och fräscht, Helena själv fortfarande en sjuttonårig tjej som mest var blyg och försökte dölja det faktum att hon var onaturligt stark och snabb. Helenas och Lucas förbjudna förälskelse var lockande att läsa om, och avslöjandena om hur alla personerna kopplades till den grekiska mytologin var fascinerande. Hades var sedan inte lika bra. Rätt spännande när Helena kajkade runt i Hades, lite trist när Helena och Lucas inte kunde få varandra för att de var kusiner. Orion en spännande ny bekantskap och så lite action i slutet när upploppen satte igång. Men det var inte så fascinerande längre med kopplingarna till grekiska mytologin, för det var inte nytt. Här i Nemesis blir allt bara för mycket, och jag gillade den inte alls. Den var som sagt svår att komma in i, men även sedan var det bara en enda lång härva av ett förvirrande krig där jag inte kunde hålla koll på vem som slogs på vilken sida (för de bytte ibland) och hur det hängde ihop med de olika gudarna. Dueller hit och utmaningar dit. Folk som dog och som sedan återuppstod, fiender som verkade oövervinnerliga först men som sedan kunde expedieras rätt kvickt. Ett enda kaos, faktiskt, och jag var inte intresserad av hur det slutade. Dessutom blev även Helena själv för mycket. Hon fick så många gudomliga egenskaper att det blev trist. Lite som när man spelar ett datorspel och i slutet har blivit så bra på allting att det inte är spännande längre. Hon är stark, kan betvinga folks vilja, se deras känslor, skjuta blixtar, flyga (även med passagerare), starta jordbävningar och mycket mer. (Ändå tjatar killarna i hennes omgivning om att hon ska "beskyddas". Man blir så trött.) Och jag blir så utless på att läsa om hennes velande mellan Lucas och Orion. Grejen är att hon inte kan få Lucas för att de är kusiner. Skulle de få barn löper barnen risken att bli sinnessjuka. Och hon måste få ett barn enligt en förbannelse Afrodite uttalat för tusentals år sedan. Alltså måste hon få barn med någon annan än Lucas. Jaha? De lever trots allt i nutid? P-piller??? Tillfällig förbindelse för att bli gravid med någon annan? Kom igen nu - om man kan traska ner i dödsriket och prata med både Hades och andra gudar - kan man inte komma på de enkla lösningarna också? (lägg av, Carolina, då hade ju boken tappat sin lilla romantiska twist...)

Så - jag läste för jag ville se hur det skulle sluta, trots allt. Men nu efteråt känner jag att det hade jag faktiskt kunnat strunta i att göra.

Titel: Nemesis
Serie: Starcrossed, bok 3
Författare: Josephine Angelini
Orginaltitel: Goddess
Översättning: Ylva Kempe
Förlag: Bonnier Carlsen
Utg år: 2013
Köp den till exempel här eller här
För vem? 12 - 17 år, som har läst de föregående delarna först!

Fille och Gonkan hos sjörövarna

Fille och Gonkan tycker att det är rätt trist att vara hemma hos mormor och morfar. De är ju typ urgamla och det finns inte så mycket att göra hemma hos dem. Lite konstiga är de också. Till exempel har de en fisk i ett akvarium, men fisken är död. Stendöd. Den är till och med bara ett skelett. (himla rolig bild på den där döda fisken) Fille och Gonkan frågar mormor och morfar om skelettfisken, och då säger de att den inte är död, att det bara är en alldeles speciell sorts fisk. Fast de minns absolut inte var de har fått den ifrån.
Senare på kvällen när Fille och Gonkan ska sova, då känner mormor och morfar att de nog trots allt kommer ihåg var den där skelettfisken kommer ifrån. Den fick de på den tiden de var sjörövare. Kapten Lösskägg och kapten Y-front hette de. Fast det var länge sen. Över 200 år sen. (Jo, visst anade Fille och Gonkan att de var urgamla, men SÅ gamla?? Och har inte morfar jobbat på posten i hela sitt liv?) Och så sätter de igång med att berätta om sina gamla sjörövarminnen för barnbarnen som inte riktigt vet vad de ska tro.

Per-Hector var värste fienden. Honom jagade de många gånger, och när de fångade honom visade det sig att han älskade att bli kölhalad. En gång till! tjatade han hela tiden. Det är när mormor och morfar berättar om Per-Hector de kommer ihåg att de ju snodde hans skattkarta efter sista kölhalningen. Skattkartan stack upp ur kalsongerna på Per-Hector, och han märkte inte när de tog den, och nog kan det vara så himla bra att de har skattkartan kvar här i lägenheten efter alla dessa år? Visst har de det. Och mormor och morfar klär sig till pirater igen, klättrar tillsammans med Fille och Gonkan ner genom sopnedkastet till en grotta där deras gamla sjörövarskepp Svarta krutet fortfarande ligger förtöjd. Sjömännen finns kvar på båten, fast de är kritvita i ansiktet och ser alldeles döda ut. "Måste vi segla nu igen?" undrar de varpå mormor morrar att de är ynkliga slashasar som inte har rört sig på 200 år.

I den stilen fortsätter det. Ganska ofta är det farligt nära att trilla över nu-blir-det-för-löjligt-kanten med ungefär samma slags humor som i Fredde Granbergs böcker om exempelvis Elak och Pucko. Men...det är ju så att framförallt killarna på skolan där jag jobbar älskar Elak och Pucko-böckerna. Så då kan man ju sätta den här i händerna på dem - tunna, lättlästa kapitelböcker behövs alltid. Och roliga bilder har den också, även om jag gärna hade sett dem i färg för att riktigt kunna locka de där läs-trögisarna.

Titel: Fille och Gonkan hos sjörövarna
Författare: Dan Höjer och Roger Hansson
Illustrationer: Anders Nyberg
Förlag: Natur & Kultur
Utg år: 2013
Köp den till exempel här eller här
För vem? 7 - 10 år, och som högläsning från kanske 5.

Winter's Heart

Jag fortsätter mitt stora läsprojekt dra-igenom-hela-Wheel-of-Time. Det handlar inte längre om omläsning. Ändå skriver jag detta och kommande inlägg om Wheel of Time som om det vore en re-read jag gjorde, dvs jag skriver dem smockfulla med spoilers. Jag tänker att de enda som eventuellt är sugna på att läsa inlägg om exempelvis bok 9 och 10 i en gigantisk fantasyserie är sådana som redan har läst dem och vill veta vad någon annan tyckte, eller känna sig lite nostalgiska eller så.
Därför alltså denna SPOILERVARNING. Jag kommer ogenerat att avslöja mycket av vad som händer i boken.

Efter att gäspande ha pressat mig igenom The Path of Daggers blev jag helt omruskad av att sätta igång med Winter's Heart. Här händer det ju grejer! Sånt jag har längtat i flera böcker efter att få läsa om! Love!! (både att jag älskar det och att det är love det handlar om...)

Rand och Min kommer till Caemlyn. Han vet att även Elayne och Aviendha är där, och det sista han vill är att träffa de tre tillsammans. Men han kommer inte undan. Min springer och hämtar de andra två, och nu tvingas Rand för första gången träffa alla tre som han älskar i samlad tropp. Han blir helt perplex, och säger helt enkelt som det är: Jag älskar dig, Aviendha. Jag älskar dig, Min. Jag älskar dig, Elayne. (varpå Nynaeve som också befinner sig i rummet håller på att krevera: Vilken bock! Vilket svin!) Men tjejerna svarar lugnt att de älskar honom tillbaka och att de är OK med det, och att de tänker gifta sig med honom alla tre. Typ. Plus att Elayne gör någon special-väktar-bindargrej som gör att Rand blir väktare till dem alla tre. Ja, och sen...sen vill Elayne förstås ha det som Aviendha och Min redan har fått. Rand i säng alltså. Varpå det blir pinsamt för de andra + Birgitte som ju på grund av väktarbanden allihop kan känna precis hur både Rand och Elayne har det i sängen. Röda i ansiktet löser de det hela genom att tillsammans sätta sig och supa sig fulla. Jamen hurra! Det är för sådana här partier jag älskar de här böckerna!

Och så träffar Mat äntligen De nio månarnas dotter! Och som han gör det första gången - fullständigt täckt i lera dundrar han in i drottning Tylins gemak, varpå Tylin svalt tycker att "jag har ett viktigt möte nu, min lilla duva, kan du komma tillbaka senare? Och ta ett bad först?" Drottning har storfurstinnan Suroth hos sig. Och någon som Mat först tror är ett litet barn, eftersom hon är så liten och smal till växten. Det är Tuon, De nio månarnas dotter. Senare ska Mat fly från Ebou Dar i samband med att drottning Tylin är bortrest. Något som borde ha blivit en enkel och snabb flykt med bara Mat, Thom, Olver och Juilin blir en storstilad historia där ett antal Aes Sedaier, damaner, värdshusvärdinnor och andra bekantskaper också ska med. Inte konstigt att flyendet inte riktigt går som på räls med alla dessa horder av folk. Tylin upptäcker dem. Över-sul'damen upptäcker dem. Och Tuon upptäcker dem. Och mitt i all villervalla, när Tuon är nedbrottad och bakbunden så får Mat veta att hon är den där Nio Månarnas dotter som han är förebådad att gifta sig med. Hon är liten och smal, inte alls hans typ. Han avskyr adelsdamer, och hon har en onåbart hög ställning inom seanchan - det innebär i princip döden att bara röra vid henne. Och här har han henne, på golvet, bakbunden. Ehh...hoppsan?

Visst, här är en hel del sega partier också. Perrin får förstås tokfnatt när han får reda på att Faile är borta, och så småningom att hon är tagen till fånga av Shaido. Oändligt många sidor ägnas åt hans fåfänga jagande efter henne, och också åt hur hon (och tråk-Morgase och Alliandre) har det hos shaido. Elayne fortsätter sitt intrigerande och sin kamp för Andors tron, och jag har fullt schå med att hålla isär namn på triljoner ädlingar, kungar, mörkvänner, Athan' miere och annat. Ganska segt är det också när Rand tillsammans med Nynaeve, Lan och Cadsuane (och namn, namn, namn, namn....som också är med i sällskapet) trampar runt i Bortre Madding på jakt efter asha'manerna som vänt sig mot Rand.

Men det är inte segt så länge. Strax är det dags för Le Grande Finale: Rand och Nynaeve länkar ihop sig och använder jätte-staty-sa'angrealerna för att rena saidin från den svartes smitta. De använder så mycket kraft att världen mer eller mindre darrar, och alla de Förlorade plus diverse andra fiender och löst folk kommer med hast via portaler för att se vad det är som händer och om de kan sno åt sig någonting eller döda Rand eller så. Men då står Cadsuane och andra Aes Sedaier och asha'maner där hoplänkade i cirklar, och med Callandor i högsta hugg, och försvarar. Härligt!

Titel: Winter's Heart
Titlar i svensk översättning: Vinterns hjärta + De nio månarnas dotter
Serie: Wheel of Time, bok 9
Författare: Robert Jordan
Köp den till exempel här eller här

Ninja Timmy och de stulna skratten

Jag började med att läsa den här högt för mina barn - men de ville ínte veta av någon katt i ninjakläder. Redan efter ett par kapitel deklarerade de att han var tråkig, och innan dess hade de hållit på att vrida sig ur soffan när jag läste. Det brukar de inte - vare sig vrida sig av tråkighet eller ledsna på en bok. Men i det här fallet var det nog inte bokens fel utan mer det att mina barn är alldeles för stora för den. De är tolv och fjorton, och visst, de kan fortfarande skratta åt bilderböcker med smart humor, men det här med förmänskligade djur som tillsammans byggde uppfinningar klarade de inte av.

Själv ville jag läsa slut boken, så det fick väl bli utan högläsning för stora barn (vi läser Lowry/Den utvalde nu i stället, och den älskar de). Jag tycker det är något visst med magiska leksaker och ondskefulla stora kaniner med underbett, röda ögon och kulmage, och jag ville se vad som hände.

Timmy är alltså en katt, som tillsammans med sina vänner minken Simon och (lätt överviktiga) grisarna Jasper och Kasper bor på en vind där de bygger maskiner av olika slag. När boken börjar färdigställer de precis en apelsinskalarmaskin (stor som ett badrum, himla smidig apparat). De kånkar iväg med den mot torget där en fruktförsäljare ska köpa den, och passerar på vägen bagarens lilla dotter (en människa. Det finns både människor och djur i staden, och alla pratar.) som vill skratta åt ett skämt Timmy drar. Men hon kan inte skratta - hon kan bara grimasera med ansiktet. Märkligt. Vidare på vägen mot torget blir Timmy och hans vänner anfallna av ett gäng elaka vildsvin, som tar apelsinskalarmaskinen. Timmy och de andra flyr, och maskinen bärs nu i stället iväg till en viss herr Ondskefull Blå Kanin Med Röda Ögon. Han är ond, han. Han håller på att bygga ihop något ovanligt ondskefullt, och till det behöver han diverse maskindelar. Samt barnaskratt. Läskig kille. Kulmage har han också, vilket nog kommer sig av att han älskar att äta bakelser (på ett ondskefullt vis, förstås).

När Timmy flyr från vildsvinen träffar han på leksaksmakaren Alfred. Och det är Alfred som hjälper Timmy och de andra att bli ninja-brottsbekämpare och så småningom också blå-kanin-bekämpare. Denne Alfred bygger leksaker som är magiska. Han hämtar de magiska ingredienserna till dem i en hemlig grotta djupt under staden. Och det är väl ungefär när Timmy och Alfred är nere i grottan för att samla växter och annat magiskt som jag på allvar börjar gilla berättelsen.

Det finns mycket jag gillar med den här boken. Det är en bra, rolig och spännande berättelse med ett par vändningar i som jag gillar. Jag gillar kaninen. Och Alfred. Allra mest gillar jag de fantastiska bilderna! De är många, och stora, och nog det som allra mest drar in mig i berättelsen - vilka miljöer! Henrik Tamm är konceptdesigner i Hollywood, och jag läser att han varit med om att utforma miljöerna i Shrek och Narnia. Det märks här - vilken fantasi!

Från "Ninja Timmy och de stulna skratten": Alfreds grotta

Men sen har jag en stor invändning: språket brister. Jag brukar inte haka upp mig på språk när jag läser, men här gör jag det eftersom det skaver alltför mycket. Jag får inget flyt i läsningen när jag hela tiden hänger upp mig på formuleringar som jag tycker kunde ha gjorts bättre när boken riktar sig till barn. Det hela är en märklig blandning av dels mycket talspråk, dels högtravande meningar med svåra ord och uttryck: "scenario", "ta initiativ", "acceptera" eller "se det finstilta i ett kontrakt". Det är roligt och underfundigt, men i det närmaste krävs en vuxen högläsare för att förmedla det här till mindre barn (och de större verkar ju enligt min ovetenskapliga undersökning inte vara så intresserade).

Så sammantaget tycker jag det här är en spännande högläsningsbok för barn som är ungefär 6-9 år, med fantastiska bilder, men där språket gör att den är för svårläst om barnen skulle vilja läsa själva.

Titel: Ninja Timmy och de stulna skratten
Författare och illustratör: Henrik Tamm
Förlag: Bonnier Carlsen
Utg år: 2013
Köp den till exempel här eller här
För vem? Högläsning för ca 6-9 år

Balladen om en bruten näsa

Nu har jag suttit här väldigt länge och försökt komma på vem det är som Bart påminner mig om i sitt sätt att berätta. Han har en mycket speciell berättarton - liksom lite torr och saklig och konstaterande. Aldrig några känslomässiga utbrott eller överdrifter eller sånt där ordsvammel som jag själv ägnar mig åt. Ändå verkar hans liv vara en känslomässig berg-och dalbana, men det får man som läsare själv förstå - han skriver det aldrig rent ut. Åh, jag har alltså läst någon annan romanfigur som uttrycker sig precis så här, men jag kan banne mig inte komma på vem det är.

Det är just Barts förnuftiga saklighet som gör att den här boken är så bra. Jag älskar den, faktiskt. Precis hur jävligt Bart har det (för det har han) skrivs mig aldrig på näsan, utan det förstår jag allt mer av ju längre jag läser i boken. Till exempel att Bart tränar boxning, fast han inte vill, bara för att hans mamma tycker att han måste kunna försvara sig. Han är usel på boxning, och kan inte ens slåss när det verkligen gäller. Eller det att han och hans mamma bor i ett hus där man dagligen trampar på bortslängda kanyler i trapphuset, i en lägenhet bestående av ett rum, som dessutom är belamrat med tidningshögar och skräp. Eller att mamman, som är så kärleksfull och ungefär tusen gånger i veckan berättar för Bart att han är hennes finaste kille, inte klarar av det där med att leva så bra. Bart får hjälpa henne upp i soffan när hon dråsar in i lägenheten frampå småtimmarna. Ibland får han mat, ibland får han leva på munkar eller salta pinnar. Eller luft. ("Jag säger inte att salta pinnar är äckliga, för de är faktiskt väldigt goda. Men det är lite svårt att bli mätt på salta pinnar. De är väldigt salta och består av mycket luft. Jag får i alla fall ont i magen innan jag blir mätt.") Eller det faktum att Bart varje morgon innan han går in på skolgården drar ett djupt andetag för att klara av det. ("Jag måste bara dra i mig lite extra syre innan jag går in på skolgården. Man kan inte se fram emot allt här i livet.")

Man förstår. Och man baxnar över hur han har det. Och jag blir så enormt berörd av denne Bart som mitt i all misär ändå orkar sätta upp lappar om att han vill att alla i huset ska hjälpa till med trappstädning, eller att han ordentligt gör läxorna, eller att han varje dag drömmer om att hitta sin pappa. Och att han sjunger. Han älskar att lyssna på opera, och sjunger själv opera när ingen annan hör på. Så fort han vet att någon annan lyssnar så tappar han rösten.

Boxning, opera, social misär och en kärleksfull mamma med alkoholproblem och grav övervikt - det är en nästan omöjlig kombination. Men lägg nu till en Ada, som egentligen är en sån som inte borde hänga med Bart enligt alla "regler" eftersom hon tillhör en inne-krets i skolan. En Ada, som för sitt liv inte kan vara tyst om en hemlighet. Och en Ada som inte bryr sig om att Bart är en sån man inte bör beblanda sig med, och som får höra honom sjunga, och som tar sig in i hans liv vare sig han är beredd på det eller inte. Ja, då har du den här boken om Bart.
Insidan av pärmen i början på boken är en mycket grå siluettbild av en stad. Insidan av pärmen i slutet på boken är samma grå siluettbild - men med en mycket stor skillnad: solen håller på att gå upp bakom hus-siluetterna, och solstrålarna genomtränger hela bilden och förändrar allt. Och precis så känns det när man har läst och stängt igen den här boken.

Läs!

Titel: Balladen om en bruten näsa
Författare: Arne Svingen
Orginaltitel: Sangen om en brukket nese
Översättning: Sofia Nordin
Förlag: Bonnier Carlsen
Utg år: 2013
Köp den till exempel här eller här
För vem? 10 - 15 år.

Lilla Extra - Alla ljuger + Hitta den rätta

Lilla Extra är en ny serie lättlästa böcker av Martin Widmark som handlar om fyra barn som själva gör en tidning (=Lilla Extra). Jag gillar dem. Det är inte böcker för den första nybörjarläsningen även om det är ganska lite text på varje sida. Det förekommer en hel del svårare ord som "intervju" eller "longboard", men meningarna är korta och berättelsen använder sig av upprepningar (nästan lite åt folksagehållet om jag tänker efter). Sidorna upptas nästan helt av Kristina Grundströms illustrationer, och det händer mycket i bilderna! Ofta en hel del mer än det som står i texten, och det finns ofta roligheter att upptäcka. Roligast är de vuxna, som verkligen får ståta med alla sina fel och brister. På det hela taget är det nog det här som gör att jag gillar böckerna så mycket - att det är mycket humor på de vuxnas bekostnad. Barnen själva och deras "reportage" för tidningen känns inte så trovärdiga, men det känns inte alls viktigt. Här är det humorn som är det viktiga. Och slutklämmen på storyn (för en sån finns det i bägge böckerna).

I Alla ljuger ska Lilla Extras reportage handla om huruvida människor ljuger. Tidningen har fyra delar: Sport, Brott, Natur och Resor. Alltså ska sprintlöperskan, polisen, jägaren och sjömannen intervjuas. Polisen bröstar upp sig med uppknäppt skjorta (och hår på bröstet) - givetvis ljuger aldrig poliser! Sjömannen med röd näsa och ölburk i näven visar upp feta magen med världskartan intatuerad och påstår att han har rest till alla världens länder. Sprintlöperskan är mest snobbig och jägaren överlägsen. Och givetvis ljuger alla. Har läsaren hängt med på vad de intervjuade säger och vad som finns och händer i bilderna så har hen också listat ut att de ljuger, men det avslöjas också i slutet på boken.

I Hitta den rätta ska Lilla Extra skriva om kärlek. Barnen har fått det märkliga infallet att bjuda fyra vuxna på middag (korv och makaroner) och se om de kan få några av dem att bli kära i varandra. Det går inte alls. Middagsgästerna sitter mest och tjurar och bevisar hur olika de är och vilka olika intressen de har, och flöjtspelaren tjatar hela tiden om att han vill ta fram flöjten och spela lite. Lilla Extra får lägga ner hela kärleksgrejen och i stället skriva om vänskap.

Snäppet svårare än nybörjarläsning, alltså (bra att ta till för dem som inte orkar sig på tjockare böcker än), och med mycket humor.

Titel: Alla ljuger + Hitta den rätta
Serie: Lilla Extra
Författare: Martin Widmark
Illustrationer: Kristina Grundström
Förlag: Lilla Piratförlaget
Utg år: 2013
Köp dem till exempel här eller här
För vem? ca 7 - 9 år

The Path of Daggers

Jag fortsätter mitt stora läsprojekt dra-igenom-hela-Wheel-of-Time. Först handlade det om omläsning (läs här). Men från och med den här boken så är det inte det längre - The Path of Daggers och Winter's Heart köpte jag  när de kom ut, men de blev stående olästa i bokhyllan.
Ändå tänker jag skriva detta och kommande inlägg om Wheel of Time som om det vore en re-read jag gjorde, dvs jag skriver dem smockfulla med spoilers. Jag tänker att de enda som eventuellt är sugna på att läsa inlägg om exempelvis bok 9 och 10 i en gigantisk fantasyserie är sådana som redan har läst dem och vill veta vad någon annan tyckte, eller känna sig lite nostalgiska eller så.
Därför alltså denna SPOILERVARNING. Jag kommer ogenerat att avslöja mycket av vad som händer i boken.

Sen är det detta med engelska och svenska utgåvor av Wheel of Time: Varför skriver jag om de engelska utgåvorna av böckerna när jag läser en stor del av serien på svenska? Jo, av två skäl - konsekvens och ren lathet:
En del av böckerna läser jag på engelska, en del på svenska. De sista tre böckerna i serien finns inte översatta till svenska, och några böcker i mitten på serien hade jag kvar de engelska utgåvorna av i min egen bokhylla. Varje bok på engelska har i svensk översättning blivit två böcker, och det hade känts lite trassligt att ibland skriva inlägg om en "halv" bok, ibland om en hel, ibland med svensk titel och de svenska (fula) omslagen, ibland med engelsk titel. Det störde mitt ordningssinne, helt enkelt. Och så det där med latheten: Det är attans så mycket lättare att skriva femton inlägg om femton böcker på engelska, än sammanlagt tjugofem inlägg om böcker på både svenska och engelska.

Nå, när nu detta är utrett (jeezus - det känns som en hel vetenskap det här med att skriva om WoT) så kan jag kanske övergå till att skriva om The Path of Daggers? Det är ju trots allt den som det här inlägget ska handla om?

Alltså - det är inte så mycket att skriva om den här boken, tyvärr. Helt ärligt måste det vara en av de mest stillastående böckerna i serien. Det inleds med mycket action, sedan är det rätt många onödiga sidor innan det hettar till lite alldeles precis i slutet.
Vindarnas skål hittades äntligen i slutet på förra boken, och nu ska den aktiveras med hjälp av en cirkel kvinnor som är mycket starka i kraften. Det är Nynaeve, många från Atha'an Miere och en hel del frändeskvinnor också. Med dramatiska effekter som slår vilket nyårsfyrverkeri som helst så sätter skålen igång, och vädret återgår (ja, det tar ett par veckor) till det som det borde hålla på med, nämligen vinter. Direkt efter att skålen aktiverats, så anfaller seanchan, och kvinnogänget måste fly genom en portal. Elayne får sedan den här portalen att mer eller mindre explodera i något som liknar en atombombsexplosion, så boken drar alltså igång med mycket blixt och dunder.
Därefter stannar alltså allting av. Det handlar om intriger och maktkamper på längden och tvären. Egwene kämpar för att få mer makt som den Amyrlintronande, och inte bara vara den marionett som Aes Sedaierna trodde och menade att hon skulle bli. Adelsmänniskorna kring Rand intrigerar mot varandra och mot Rand och mot allting med dolska blickar och uppåtvända näsor. Det är namn och klädesplagg, namn och klädesplagg så att man kan bli helt förtvivlad. I allt det där så mår Rand allt mer dåligt av att hantera kraften. Yrsel, dubbelseende, illamående och annat. Han börjar fundera på om det finns något sätt att rena saidin från den svartes smitta. Ja, och så krigas det en hel del mot seanchan mitt i alla maktkamper också. Rand har tagit med sig alla de ädlingar som han gillar minst + ett stort antal asha'maner för att bedriva slakt på seanchan. Det går väl ganska bra. Om det inte vore för att en hel del börjar uppmärksamma hans problem med att hålla kraften, och störa sig en hel del på det.
Intriger och maktkamp är det förstås också hos kvinnogänget som Nynaeve, Elayne och Aviendha reser ihop med: Aes Sedaier, frändekvinnor och Atha'an Miere, som med många läppsnörp och med mycket tillslätande av kjolar försöker bestämma vilka och vem som ska bestämma. De är på väg mot Caemlyn där Elayne tänker sig att inta sin tron som drottning över Andor.
Och så intrigeras det i gänget som Perrin drar runt med i Altara. Tanken är att de ska få den bindgalne profeten Masama att ta reson och bli någon som Rand kan ha lite nytta av. Men vi får mest läsa om när Perrin trampar runt i lägret och bekymrar sig för att alla vill följa honom som ledare och knappt kan hålla sams annars.
Ja, och så rasslar det då till i slutet och en del oväntade saker händer. De där som muttrade över Rands möjliga oförmågor surnar till rejält och attackerar honom. Varpå halva slottet i Cairhien ryker med. Och shaido-aielkrigarna som numera huxflux härjar runt i Altara tar Perrins Faile tillfånga. På köpet får de också tråk-Morgase och dessutom drottningen av Altara.

Vad man inte får läsa ett enda ord om är hur det gick för Mat efter slutet på förra boken när seanchan attackerade Ebou Dar och han begravdes under en fallande husvägg. Vad hände? Var är han? Borde han inte träffa De Nio Månarnas Dotter snart?

Titel: The Path of Daggers
Titlar i svensk översättning: Knivarnas väg + Järnets tid
Serie: Wheel of Time, bok 8
Författare: Robert Jordan
Köp den till exempel här eller här