Den nya människan

Jag läser i tidningarna om hur personalen på KK i vår del av landet mer eller mindre går på knäna. De hinner inte med alla mammor som kommer in till sjukhuset och ska föda barn. Förtvivlade, nervösa mammor skickas iväg till andra sjukhus i andra städer för att om möjligt få en plats där för att föda.
Men så är det inte i Den nya människan. Inte alls. Det är Sverige, och det är 2014 och barnmorskorna måtte väl mest sitta och titta på varandra eller fajtas i WordFeud på arbetstid eller något annat som får tiden att gå - för i den här boken har det slutat födas barn. Inte bara i Sverige utan i hela världen. Ingen vet varför.
Några år går. Sedan börjar det födas barn igen. Mänskligheten drar en djup suck av lättnad - ända tills de upptäcker att de nya barnen som föds inte är som vanliga barn. Inte som vanliga människor alls, faktiskt. De utvecklas oerhört mycket fortare. Växer fortare, går tidigare, talar tidigare (och jag menar mycket tidigare - man kan föra en diskussion med en tvååring, och 5-6-åringar kan sköta en vuxen människas arbete). Men det som är mest skrämmande med de nya barnen är att de helt saknar känslor och fantasi. De leker inte, gråter inte, skrattar inte, älskar inte. De bara liksom behandlar information från yttervärlden och levererar logiska svar. De är som små datorer, med barns utseende fast med helt tomma ögon.

Snart börjar de nya barnen kallas för "den nya människan", och de får bo, gå i skola och arbeta på särskilda platser. Det låter förfärligt, men för det första verkar de trivas bäst i grupp med varandra (de har egna sätt att kommunicera) och för det andra så är de nya människorna farliga för oss vanliga människor. Till exempel om en vanlig människa ger instruktioner till en grupp nya människor, och de nya människorna inte tycker att instruktionerna är logiska och bättre vill förstå hur den vanliga människan tänker. Då kan de helt sonika slita itu den människan för att försöka komma åt informationen "direkt" liksom.

Så i den här dystopin har snart många av de vanliga människorna slutat jobba. De nya människorna sköter mer eller mindre allt tråkigt och tungt jobbande, och nöjer sig bara de får mat och andra "livsuppehållande arrangemang" typ. Rädslan för de nya människorna är enorm. Nya religioner och sekter skapas eftersom mänskligheten verkar vara nära sin undergång. Samtidigt finns det många förtvivlade mammor och pappor som sörjer sina barn - man får inte behålla sitt barn eftersom alla nya människor måste föras iväg till sina speciella anläggningar. Det är ett otäckt samhälle som Bermann beskriver för trots allt främmande med  nya människor är det ändå miljöer och företeelser som jag som läsare känner väldigt väl, och därför känns det också mer verkligt. Huvudpersonen handlar på IKEA, åker på spelmässa, tittar på matlagningsprogram. Det är bara det att barnen saknas.

Jag både gillar och inte gillar den här boken. Jag slukade den - den är mycket snabbläst med korta kapitel och många fiktiva tidningsurklipp och forskningsrapporter instuckna mellan kapitlen. Och det är spännande - jag måste bara få veta vad som händer med de nya människorna och hur samhället utvecklas vidare. Det är en riktigt bra dystopi om man ser till samhällsbeskrivning och miljöer.
Men sen har jag ett stort problem, och det är att jag inte kan förmå mig att tycka om eller engagera mig i huvudpersonen, jag-berättaren Rakel. Hon har någon slags överlägsen attityd som med en liksom jag-har-sett-allt-röst trött beskriver saker hon är med om. Ta till exempel i början när hon är med på ett midsommarfirande, som beskrivs som fåniga danser kring fallossymbolen och traditionellt falsksjungande i de vanliga sångerna, eller när hon är med på ett barnkalas (det finns fortfarande vanliga barn i 5-6-årsåldern då): "lägenheten är vansinnigt ambitiöst dekorerad" och allt är så jobbigt med barn och utklädning, föräldrar som vill prata torktumlare och dagisplatser, kladdigt godis, skrik och skrän. Man kan skriva om sånt här så att det blir "igenkänningskul", eller man kan skriva om det som att "gud vad jobbigt när jag måste sänka mig till de vanliga idioternas nivå". Och för mig berättar Rakel på det senare sättet. Om ni förstår vad jag menar.
Och efter att jag har börjat tycka illa om Rakel kan jag inte sluta. Hon träffar en kille, Elias, och jag tycker hon bara tar och tar i det förhållandet utan att ge något tillbaka. Hon gör en fantastisk karriär på sitt jobb, och är ändå missnöjd med allt och alla. Hon är med om riktigt läskiga saker på en arbetsplats där det också arbetar "nya människor" - och jag kan inte förmå mig att tycka synd om henne.

Så - spännande läsning och en intressant dystopi. Men för mig blir det alldeles för mycket av "Jag, Rakel".

Tack till Kalla Kulor Förlag för rec ex!

Titel: Den nya människan
Författare: Boel Bermann
Utg år: 2013
Förlag: Kalla Kulor Förlag
Köp den till exempel här eller här