Därför alltså denna SPOILERVARNING. Jag kommer ogenerat att avslöja mycket av vad som händer i boken.
Rand är inte mycket med i den här boken. Förra boken slutade ju med att han redde ut sina egna problem ganska rejält, kom tillfreds med sig själv så som varande Återfödd Drake, kom underfund med att även om man är Världsräddare så får man gråta och skratta och göra lite fel ibland (bara man säger förlåt). Han insåg också att det inte är okej att bära runt ett vapen i fickan som på några minuter skulle kunna förstöra halva världen. Och nu när han kommit på allt det här så har han alltså blivit någon slags fantasy-jesus som sprider godhet och vishet omkring sig, som ler ofta och talar med mild röst. Vart han går spricker molntäcket upp och solen börjar lysa, maten slutar ruttna och äppelträden ger en andra skörd. Halleluja. Han sprider värme och glädje, men gör det bara i ett eller annat enstaka inhopp i den här boken. Till exempel när det inte går så där jättebra uppe i Gränslanden när trollockerna invaderar en masse. Staden Marador är förlorad, hur duktigt och ärofyllt de än slagits - och i allra sista minuten kommer då God-Rand och besegrar tiotusentals trollocker med lite häftiga spells som han lärde sig på Lews Therins tid.
Däremot får vi läsa om lite avslut och hopknytande av säckar för Perrin, Elayne, Egwene och Mat.
Perrin har, likt Rand, lite problem med sig själv. Han har ju sin Inre Varg att tampas med och försonas med, och vi får läsa väldigt mycket om hur han lär sig hantera det där, samtidigt som han i drömvärlden (som han inte vet heter Tel'aran'rhiod utan kallar "vargdrömmen) fajtas lite mot Slayer som är en av Onda sidans elakaste killar. På vägen lär han sig godta det där med att han har ledaregenskaper och att folk vill vara med i hans stora armé, vare sig han själv vill det eller inte. Dessutom lyckas han med konststycket att bli kompis med de läskigt rentvättade Vitrockarna efter att ha varit väldigt nära att kriga mot dem. Bättre att alla blir kompisar och sedan tillsammans drar mot norr för att slåss mot De Riktigt Onda.
Elayne är Drottning. Sida upp och sida ner är hon det. Gravid Drottning. Det är inte helt kul att läsa om henne längre. Enda stället som är lite roligare är när hon (äntligen) får träffa sin mamma Tråk-Morgase som ju inte alls har varit död som alla trott utan gömt sig som en tjänare i Perrins armé.
Och Egwene är Amyrlin, och kämpar fortfarande med att vara det ordentligt och inte bara till namnet. Intriger, intriger, och så den Förlorade, Mesaana, som gömmer sig i Vita Tornet och ska besegras tillsammans med ett antal Svarta Ajah-lömskingar. Egwene har verkligen att göra. Klart att hon inte har tid med stackars Gawyn då, som är så kär i henne och vill beskydda henne och vill vara Väktare och vill så mycket så det inte är klokt. Han är lätt jobbig, tycker hon och ber honom hålla sig ur vägen. När han (äntligen) surnar till över det och drar hem till Caemlyn och Elayne för att faktiskt få vara Prins Gawyn ett tag - ja då blir Egwene arg för DET och kräver att han ska komma tillbaka. Det vill han inte. Han ska sura nu. Men det reder ut sig när Egwene hamnar i livsfara (Mesaana, Svarta Ajah och seanchan-lönnmördare i en fin och intensiv kombo) och han faktiskt får rädda henne. Gawyn nöjd, Egwene nöjd, kärlek, lycka och förnöjelse.
Mat trodde jag att jag skulle få läsa mer om i den här boken. Jag blev lite besviken, för han travar mest runt i Caemlyn och förbereder sig för att göra saker. Typ ha ihjäl den där efterhängsna gholamen. Eller fara till Ghenjei-tornet för att befria Moiraine. Han är klart underutnyttjad som ingrediens i den här boken och jag hade gärna sett mer av honom.
Nu är det bara den sista boken kvar om Rand & Co att läsa, och det känns nästan konstigt. Hur ska det bli sen, utan min fantasy-såpopera att följa? Jag anar redan nu en bokseparationsångest grande när Memory of Light är utläst.
Titel: Towers of Midnight
Serie: Wheel of Time, bok 13
Författare: Robert Jordan & Brandon Sanderson
Köp den till exempel här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar