Den vita liljan

Den förra ljudboken jag hade igång på mina löpturer var en deckare, med elaka typer och grävande i nerlagda polisrapporter och en helt asocial huvudperson. Jag behövde mer romantik, tyckte jag. Och annan miljö. Historisk! Så jag tänkte att jag skulle prova någon bok av Elisabet Nemert, och det blev den här. Den vita liljan skulle handla om en stark kvinna i 1400-talets Italien. Sicilien och Florens! Medici! Åh, vad bra det skulle vara, tänkte jag.

Nu har jag lyssnat på nästan 4 timmar av totalt drygt 13 timmar, men nu lägger jag ner. Detta var en total besvikelse.

Så här står det om boken på Storytels hemsida: "Catherina föds år 1460 i Palermo på Sicilien. Hennes mor dör i barnsäng men hinner uppfatta att den lilla bär på en ovanlig inre styrka. Av fruktan för att den känslokalle fadern ska undertrycka flickan bönfaller hon sin svägerska att låta dottern växa upp hos henne i Messina. Men när fosterfadern dör slås hennes tillvaro i spillror. Hennes biologiske far säljer henne för ett stycke land till en man som är så grym att hon tvingas fly. Av en slump träffar hon Lorenzo de´ Medici, stadens härskare och samtidens störste konstmecenat. Det uppstår en ögonblicklig kontakt dem emellan."

Låter väl lockande, eller hur?

Visst, miljöbeskrivningarna är fina. Jag kan se husen och gatorna framför mig. Men jag kan inte fylla dem med något, för personerna i boken får aldrig liv och storyn tar aldrig fart. Det är ett evigt beskrivande av hur husen ser ut, och hur personerna ser ut - men de får liksom inte sätta igång med något på riktigt. Det känns hela tiden som att boken inleds på nytt och på nytt med en ny karaktärsbeskrivning av någon person som sedan är med i något kapitel men sedan försvinner ut ur berättelsen. Och så är det fullt av formuleringar av typen: "och så kom det sig att de skulle mötas, de två som skulle betyda så mycket för varandra i framtiden" och jag brukar avsky sådana formuleringar. Speciellt i sammanhang som den här när det gödslas med dem, och när personerna det handlar om inte är med i boken mer än ett litet tag.
Dessutom blir bara huvudpersonen Catherina för mycket. Hon är vacker. Hon är smart. Hon kan rida bäst av alla. Hon kan fäktas. Hon kan måla. Och då menar jag inte fäktas lite till vardags och måla lite för att det är kul - nej hon kan Fäktas. Bättre än alla andra. Redan när hon är tolv eller så. Och hon kan Måla. Så mycket så att den mästare som hon tar lektioner för förundras. Även andra personer i Catherinas omgivning är övermänniskor. De talar med hästar. De har moderna åsikter. De bakar gott bröd. De är vackra. De är snälla. Och de personer som man förstår längre fram i boken ska ställa till det i Catherinas liv (hennes far och hennes blivande make) - ja de beskrivs som något så bottenlöst dåliga, elaka och fula, begivna på sprit och med extremt konservativa åsikter.

Jag kunde ha tagit det. Ibland vill man ha böcker med svart och vitt och förutsägbar handling, med lagom många klichéer. Men då ska det vara något som gör att boken ändå är bra. Bra kärlek, spännande story eller något annat som gör att man blundar för det där. Men här finns inte det. Inte ens vetskapen om att Catherina ska få träffa Lorenzo de Medici så småningom får mig att vilja lyssna vidare, för jag har totalt tappat intresset för Catherinas vidare liv och leverne.

Lägg också till detta att uppläsaren (Louise Raeder) läser med en slags sockersöt stämma, där man hör att småleendet liksom ligger på lur - så undrar jag hur jag orkade med nästan 4 timmar över huvudtaget.

Titel: Den vita liljan
Författare: Elisabet Nemert
Ljudbok - uppläsare: Louise Raeder
Köp den till exempel här eller här