Vi kom över havet

Den här boken har vi läst i en av mina bokcirklar, och den är ett typiskt exempel på varför det är kul att vara med i en bokcirkel: man får läsa böcker man aldrig hade funderat på att läsa annars. Det är en liten och nätt bok på endast 170 sidor, och på dessa 170 sidor hinner man få säkert flera hundra små ögonblicksbilder ur ett stort antal intressanta levnadsöden.

Det handlar om de japanska kvinnorna som kom till västra USA under 1920-talet. De hade gift sig, på distans och via olika förmedlingar, med japanska män som redan bodde i USA. Det enda de visste om sina makar var hur de såg ut på de fotografier som skickats, och vad de själva berättat om sina liv via förmedlingarna och brev. Allra först får vi följa kvinnorna på båten över Stilla havet, och de är givetvis väldigt nervösa för sina nya liv. Hur ska deras makar vara? Deras liv? Hur är egentligen västerlänningarna - har de verkligen hår över hela kroppen?
När kvinnorna sedan kommer fram så visar det sig att männen inte alls är som de verkade på foton och i brev. Fotona föreställde ofta andra personer - snyggare och yngre. Och de ideala liv som framställts i brev - eget hus, jobbar på bank, framgångsrik - finns inte. Det är fruktansvärt hårda liv som väntar kvinnorna. Tungt arbete på grönsaks- och fruktodlingar, inga riktiga hus, fattigdom och svält.
Vi får läsa om kvinnorna, deras familjer, barn och liv, ända fram till andra världskriget då alla japaner plötsligt ses som förrädare. Det är misstankar och förföljelser. Liv som byggts upp raseras.

Jag visste ingenting om dessa japaner i USA och deras lilla bit av världshistorien, och det är väldigt intressant att läsa. Ändå är detta inte en bok i min smak och det är berättarformen som gör det. Författaren har nämligen valt att låta pronomenet vi berätta. Vi är alla japanskorna, och det blir aldrig något utvecklande av någon enskild individs livsberättelse utan bara just alla dessa ögonblicksbilder. Det görs genom uppräknanden av det "tema" varje kapitel ägnas åt. Här är ett exempel (s. 36):

"Hemma var en tältsäng i en av barackerna på Fair Ranch i Yolo. Hemma var ett långt tält under ett lummigt plommonträd hos Kettlemans. Hemma var ett träskjul i Läger nr 7 på Barnhart Tract ute i Lodi. Ingenting annat än rader med lök så långt ögat når. Hemma var en bädd av halm i John Lymans lada bredvid hans prisbelönta hästar och kor. Hemma var ett hörn i bykstugan på Stockton's Cannery Ranch. Hemma var en brits i en rostig godsvagn i Lompoc. Hemma var ett gammalt hönshus i Willows där kineserna hade bott före oss. [....]"

Det känns väldigt annorlunda att läsa, och det är ett smart sätt att liksom på en gång berätta om alla japanska kvinnorna och få med alla olika förhållanden. Ibland blir uppräknandena väldigt starka och jag blir oerhört berörd (till exempel kapitlet om kvinnornas första natt efter det att de kommit fram) - men efter ungefär halva boken blir jag ganska trött på att läsa alla dessa oändliga uppradade bilder utan att få lära känna personerna. Det är det som är mitt problem - visst, det är intressant läsning och man får perspektiv på tillvaron och allt det där. Men det får inte igång mig för jag vill allra helst plocka ut några av alla dessa människor och följa just dem under ett antal år. Se hur de utvecklas och är som människor. Detta är helt enkelt inte den sortens bok och jag vet att den tilltalar många andra just därför att den är helt annorlunda i berättandet. Men jag känner mig som om någon zappar mellan kanalerna på TV så att jag aldrig får se något färdigt.

Titel: Vi kom över havet
Författare: Julie Otsuka
Orginaltitel: The Buddha in the Attic
Översättning: Ulla Roseen
Utg år: 2012
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Köp den till exempel här eller här