The Gathering Storm

Jag fortsätter mitt stora läsprojekt dra-igenom-hela-Wheel-of-Time. Det handlar inte längre om omläsning. Ändå skriver jag detta och kommande inlägg om Wheel of Time som om det vore en re-read jag gjorde, dvs jag skriver dem smockfulla med spoilers. Jag tänker att de enda som eventuellt är sugna på att läsa inlägg om exempelvis bok 9 och 10 i en gigantisk fantasyserie är sådana som redan har läst dem och vill veta vad någon annan tyckte, eller känna sig lite nostalgiska eller så.
Därför alltså denna SPOILERVARNING. Jag kommer ogenerat att avslöja mycket av vad som händer i boken.

Så har då Brandon Sanderson tagit över skrivandet efter att Robert Jordan själv avled i en sjukdom efter att ha skrivit bok 11 i WoT. Sanderson understryker i bokens förord att det inte är hans bok, att det fortfarande är Jordans bok, Jordans berättelse, Jordans värld och att han själv bara skriver utifrån Jordans anteckningar och diktat. Ändå måste det förstås bli annorlunda än när Jordan själv skriver. Jag var väldigt nyfiken på hur det skulle bli. Det tog ett bra tag in i boken innan jag märkte skillnaden och jag undrade först hur stora delar av den som faktiskt ändå var skrivna av Jordan själv (han lämnade många färdiga stycken efter sig också i sina anteckningar). Men sen märkte jag. Handlingen går inte fortare framåt, men växlar oftare perspektiv. Det är max ett kapitel per karaktär/intrig. Jordan kunde ägna kanske en tredjedel av en bok åt exempelvis Perrin och Faile medan Sanderson skriver ett halvt kapitel om Mat, vidare till Egwene, hoppar in hos Rand, tillbaka till Mat, och så vidare. Det blir inte lika segt, och man har mer koll på alla subplots. Dessutom knyter Sanderson mer ihop hela bokserien - det är många fler återblickar till sånt som har hänt tidigare. Det är bra, för man får bättre överblick över vad som händer och vilka alla är och vad de gjort.
Dessutom är Sanderson bättre på att få karaktärerna att leva. Alla dessa namn kliver ut och blir personer. Det är inte bara tillslätande av kjolar och dragande i hårflätor - det är mer funderingar och liksom mer mänskligt eller vad jag ska säga. Ändå tappas aldrig kontakten med Jordan-känslan.
Och så är det mer humor. Stycket om hur Mat har suttit uppe hela natten och tänkt ut en bra plan för att möta en eventuell fiende, med i detalj uttänkta alias för de fem personer som ska utföra planen - det är så himla roligt att jag fnissar mig igenom alltihop.
På det hela taget känns det som att Jordan är skaparen, han med de fantastiska idéerna och intrigerna, skaparen av hela Rand-universum och den som givetvis ska ha all äran. Men Sanderson...han är faktiskt en bättre författare när det kommer till själva skrivandet. Och jag blir mycket nyfiken på att läsa något som han har skrivit helt själv, med en egen värld och egna karaktärer och utan Jordanska förhållningsregler att hålla sig till.

Oj, det blev en lång utläggning om författarbytet här. Vad händer då i The Gathering Storm? Fokus ligger mest på Egwene och Rand, även om Mat som sagt får göra lite snabba inhopp. Egwene är fortfarande fånge i Tar Valon, men skrider värdigt runt och vägrar niga för någon eller buga för Elaida. Hon är den Amyrlintronade i själ och hjärta hur mycket hon än blir slagen och förnedrad. Och hon lyckas intrigera, övertala och göra intryck hos alla i Vita tornet, så till den milda grad att hon i princip ensam är den som helar Vita tornet till slut. Givetvis händer mycket på vägen. Det är fängelseceller, soppskålar som tappas i golvet, en kärlekskrank Gawyn som funderar över vilken sida han egentligen står på och kommer fram till att hans enda uppgift i livet är att rädda Egwene (fast hon uttryckligen har förbjudit räddningsaktioner för hon klarar sig själv, tack så mycket), Siuan och Bryne som är kära i varandra, avslöjade Svarta Ajahs, intriger och maktkamper mellan Aes Sedaier i både Vita tornet och rebellägret, det är korridorer och hela avdelningar i Vita tornet som byter plats helt mystiskt, och så mitt i alltihop anfaller Seanchan. Det är rätt livat att läsa om det, faktiskt.

Vad som är mindre livat att läsa om är Rand. Han börjar bli riktigt jobbig. Läskig. Han ränner världen runt medelst portöppningar och försöker rätta till alla problem samtidigt (svält i Arad Doman, seanchans erövringar, gränsländernas armé, de förlorade) men lyckas inte med någonting. Och han surnar till allt mer för varje motgång han får. För att klara av att göra det han gör så intalar han sig själv att han måste vara hård och utan känslor. Och han blir allt mer en oförutsägbar dödsrobot som går omkring med en liten ter'angreal-statyett som kan ge honom så mycket kraft att han kan ha ihjäl hela städer på en gång. Han klappar den lilla statyetten och tittar mörkt på dem som inte har samma åsikt som honom, och de darrar och gör som han vill. Det är inte bra. Det är riktigt dåligt, och människorna omkring Rand börjar undra om världen verkligen blir en så mycket bättre plats om Rand lyckas förgöra den Svarte i slutstriden - för Rand verkar vara en rätt bra ersättare för den Svarte själv.

Titel: The Gathering Storm
Serie: Wheel of Time, bok 12
Författare: Robert Jordan & Brandon Sanderson
Utg. år: 2009
Förlag: Tor Fantasy
Köp den till exempel här eller här