Allt står i lågor nu på sommarens sista dag...

I veckans utmaning på Kulturkollo vill Linda att vi ska "välja ut en poet eller textförfattare, en dikt och en sångtext som betyder mycket för dig. En slags trio, men av det spretigare slaget" - temat för veckan är "Lyrik och längtan".

Och jag som går runt och tror att jag inte är någon lyrikläsare fann att det djupt i mig bor ett antal texter och diktstrofer jag alltid återkommer till, som tydligen har betytt så mycket för mig att de för alltid är en del av det som är jag. Ta bara rubriken på inlägget, som är en rad ur en sångtext, och några rader senare i samma sång kommer "och jag jobbar som en slav/för att slippa tänka efter/vem jag är och vad jag gör och vart jag är på väg". Så många gånger de där textraderna har sjungits i mitt huvud vid olika tillfällen - de är numera mina.

En poet eller textförfattare som har betytt mycket för mig är Evert Taube. Jag växte upp med hans sånger som alltid har spelats i mitt hem, och fortfarande är hans visor i princip det enda jag själv kan spela på piano (och vad jag än börjar spela när jag sitter där så slutar det ändå alltid med att jag sitter och slappnar av med Nocturne eller Sjuttonde balladen eller så). Jag har svårt att välja ut en enda strof, men den här hade vi på köksväggen när jag växte upp:

Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn,
höra böljornas brus och kunna sjunga!
Och vem har sagt att just du skall ha bästa menyn
och som fågeln på vågorna gunga.

(ur Så länge skutan kan gå)

En dikt då, som har betytt mycket för mig? Det får bli den som börjar så här:

Det kom ett brev om sommarsäd,
om vinbärsbuskar, körsbärsträd,
ett brev ifrån min gamla mor
med skrift så darrhänt stor.

Det är Pär Lagerkvist, och när jag fastnade för den var jag nitton år och bodde i Skottland, jobbade ett år som hästskötare och längtade hem till Sverige något så gruvligt. Min mamma var varken gammal eller darrhänt - men breven hemifrån var så oändligt efterlängtade (och detta var 1986, mail fanns liksom inte)

Och så sångtexten då? Rubriken och den andra textraden kommer från Försent av Mauro Scocco. Åh, som jag älskade Ratata och Scoccos texter under mina tonår! Jag kunde dem alla utantill (kan dem fortfarande..), skrev dem i mina skolböcker, kollegieblock eller fina anteckningsblock med särskilda pennor, textade dem snyggt och satte upp på väggarna i mitt rum, sjöng dem, levde dem. Mauro Scoccos texter är verkligen något som är en del av det som är jag. Här kommer hela texten till Försent:

allt står i lågor nu på sommarens sista dag
och vad det är som fått oss hit
det vet varken du eller jag

vi går här i våra tomma rum och söker något att klandra
men det enda som vi vet helt säkert
är att vi förlorat varandra

och på andra sidan midnatt så vet jag vad som väntar
jag ligger vaken i min säng
tills det sista ljuset flämtar

och ljuset gör så ont nu när mina ögon vant sig vid mörkret
och jag var uppe sent igår
så ikväll vet jag inte om jag orkar
sitta här och gå igenom vad jag gjort och inte borde

det är försent, allt är redan sagt
det är försent, allt är redan gjort
det är försent

och jag jobbar som en slav
för att slippa tänka efter
vem jag är och vad jag gör och vart jag är på väg

och om du kunde se mig nu
så skulle du väl gråta
ja, om du kunde se mig nu
ja då skulle du väl förlåta

men jag orkar inte älska
och jag orkar inte hata
och jag orkar inte gråta
och jag orkar inte prata

jag ville vara fri, vad det nu kan betyda
så jag bad dig att gå
allt du kunde göra var att lyda

det är försent, allt är redan sagt
det är försent, allt är redan gjort
det är försent