Min Kindle påstår att bokeländet är på dryga 1500 sidor - men som jag har konstaterat förr så vet jag inte riktigt hur min Kindle räknar sidor, men tror att pappersboken klockar in på tusen sidor eller så. Och av det kunde nog minst hälften strukits. På de sidorna händer det nämligen i det närmaste ingenting.
Jag har också tidigare redan konstaterat att när det gäller Outlander så behöver jag inte ha någon rafflande handling eller Stort Slutmål att sträva mot eftersom det lite är som att läsa en såpopera med många avsnitt och småintriger om karaktärer jag tycker mycket om. Men här är det så väääääldigt långa partier där det inte händer mer än att karaktärerna går runt och letar efter varandra. Jo! Faktiskt! Ta bara början på boken, som består av minst hundra sidor beskrivning av vad som (inte) händer på det årliga The Gathering där amerikaboende-skottarna träffas. Claire letar efter Jamie, fast när hon hittar honom är hon av med Roger, och Roger i sin tur letar efter Brianna. Brianna halar mest fram brösten för att amma Jemmie (vet ni hur många gånger vi får läsa om hur spända hennes mjölkfyllda bröst är? dessutom med tanke på att hon ammar Jemmie åtminstone tills han vid bokens slut är drygt två år eller vad det är? På Tok För Himla Många Gånger, det är vad det är. Mjölkspända bröst i all ära, men de kan inte lyfta handlingen helt på egen hand i en bok) Jamie och Claire letar efter prästen medan Fergus letar efter Roger som har försvunnit igen...och så där håller de på under ett dygn som är så detaljerat beskrivet att Joyce' Odysseus kan slänga sig i väggen.
För att inte tala om halvvägs i boken när det ska bevistas Aunt Jocastas bröllop. Där är alla av med varandra igen och nu är det två dygn som ska avhandlas sekund per sekund.
Men OK. Det finns några passager i boken som är så där fantastiskt Outlander-bra (ni som är frälsta vet vad jag menar): När Claire och Jamie kommer till Beardsleys gård och upptäcker vad som finns där. När Roger går iväg ett eget uppdrag under slaget vid Alamance och råkar hyfsat illa ut (underdrift). När Jamie och Roger är ute och jagar buffalos och Jamie inte ser vad han trampat på förrän det är försent.
Det finns ställen där jag inte kunde släppa boken. Men allra mest var den så oerhört seg att jag blev helt trött och har lite svårt att förlåta Gabaldon detta ordbajseri.
Hörni inbitna Outlanderfans (ja, Lotta, jag ser särskilt på dig) - det blir väl bättre i bok sex, va?
Titel: The Fiery Cross
Serie: Outlander #5
Författare: Diana Gabaldon
Utg år: 2001
Förlag: Delacorte Press
Köp den till exempel här eller här
Mjo. Det här är nog sämsta boken i serien. Men, de nästföljande är inga mästerverk de heller, tyvärr.... Men man vill ju läsa ändå! Hur tjocka eller sega de än är...
SvaraRaderaJa det är konstigt det där. Jag kommer absolut att läsa vidare (trots mitt gnäll) och har redan lite separationsångest och vill typ imorgon veta hur de mår och vad de gör.
RaderaÄr det något beroendeframkallande Outlandergift, det där?
Borde vi starta en grupp typ "Hej, jag heter Carolina och jag kan inte sluta läsa Outlanderböckerna fast de är för tjocka och sega..."
Det är den bok jag tycker minst om i serien. De följande böckerna är lite så där de också, just nu försöker jag ta mig in i Som ett eko, men jag har lagt den åt sidan och läser andra böcker också. Men jag kommer läsa den för jag tycker ju så mycket om den här serien. Men de första fyra böckerna är de bästa i serien och sen tappar den tyvärr lite.
SvaraRaderaJag fortsätter, men gör som du - pausar böckerna och läser andra under tiden också.
RaderaJag sliter med Snö och aska - den börjar också rätt segt. Samtidigt vill jag ju veta vad som händer sen, ända till slutet... Kämpa på!
SvaraRaderaDet är Snö och aska som är i tur för mig nu. Men jag pausar nog lite, och tar den till sommaren tror jag.
Radera