Odinsbarn - Korpringarna 1

Hirka är inte som alla andra. ”Svanslös!” brukar hon bli retad för, och det är förstås jobbigt att vara den enda som inte har någon svans. Men när hon var liten blev hon attackerad av vargar, som rev hennes rygg och helt sonika slet av svansen. Ärret efter den är fortfarande kvar. Svanslös är ju en jobbig sak – men värre är det att hon inte som alla andra kan ”famna”, det vill säga känna Kraften som finns överallt i naturen och ta den i bruk. Hon måste kunna famna när hon om några månader ska genomgå Riten som alla femtonåringar ska! Vad kommer annars att hända med henne? Hon tränar förtvivlat för att känna Kraften och kunna famna, men nej.

Och det är nu dråpslaget kommer. Hirkas far berättar för henne att han inte är hennes riktige far – att han hittade henne som nyfödd bebis. I snön. Utan svans. Hon har aldrig haft svans – ärret i ryggen gav hennes styvfar henne med en kniv för att kunna upprätthålla lögnen om vargattacken. Hon är inte ens av ymsätt. Hon är ett odinsbarn, en mennskr. Sådana där som det talas om i sagor för barn. Och som odinsbarn bär hon med sig Rötan, som kan förgöra ymsättlingarna. Hur ska hon nu göra? Var ska hon ta vägen? För givetvis kan hon inte genomgå Riten – hon kommer att bli bränd på bål när det uppdagas att hon är en mennskr som inte kan famna.

Hirka kommer på en desperat plan – hon ska be Rime om hjälp. Rime är son i en av de tolv Rådsfamiljerna, ungefär adelssläkt. Han är mycket stark i Kraften och har kunnat famna lika naturligt som han andas i hela sitt liv. Rime och Hirka var nära vänner några år innan han försvann till Riten (han är tre år äldre än henne) och de tappade kontakten. Nu är han tillbaka, utrustad med två svärd och en överlägsen attityd. Men kanske han ändå kan hjälpa Hirka att hitta Kraften och famna åtminstone litegrann? Så att hon klarar sig igenom Riten utan att bli avslöjad och avrättad?

Det finns mycket jag tycker om i Odinsbarn. Hela den här idén med att människorna är de som är skrämmande varelser från myternas värld till exempel. Och funderingarna jag får om religion och tro, att behöva något att tro på för att känna trygghet och mening i livet. Även sedan det man alltid trott på visat sig vara en lögn.

Jag gillar Rime väldigt mycket. Hans ovilja att ta sin självklara och rättmätiga plats i Rådet med makten och rikedomen som tillkommer – eftersom han tycker att hela systemet är fel. Hans sätt att protestera är att välja en helt annan väg, till sin superdupermäktiga och skrämmande mormors fasa och ilska. Jag gillar Hirka en hel del också – hennes sätt att snabbt hantera nya situationer, att passa in, göra sig behövd (älskar att hon är så duktig med örter och helande!). Jag fascineras mycket av den läskigt onde Urd med den där vidriga grejen han har i halsen som inte får avslöjas – även om han rätt mycket drar över för mycket i urskiljningslös och nyansfri ondska. Föddes han ond, liksom? Vad driver honom?

Men det intrycket som ändå dröjer kvar efter att jag läst ut boken är att den ganska ofta tenderar att bli seg. Sexhundra sidor plus är på tok för många – jag hade velat se den här berättelsen nedskuren till max fyrahundra sidor. Det blir en hel del onödiga förflyttningar och händelser som egentligen inte leder till någonting. Hirka flyr än hit, än dit men hinner sällan vara på någon plats förrän det är dags för henne att tänka om och göra just det hon nyss försökt fly undan – och jag känner att jag inte riktigt förstår hur hon tänker.

Jag måste trots det definitivt läsa nästa bok i Korpringarna. Slutet är sådant att det är helt nödvändigt att få reda på vad som händer Hirka härnäst. Plus att jag gillar att läsa om när Hirka och Rime är tillsammans – kommer de att träffas mer? Smittar hon honom med Röta då, eller är Rötan ett påhitt? ”De blinda” är ju definitivt inte ett påhitt?

Titel: Odinsbarn

Serie: Korpringarna #1

Författare: Siri Pettersen

Originaltitel: Odinsbarn - Ravneringene 1

Översättning: Ylva Kempe

Utg år: 2015

Förlag: B. Wahlströms

Köp den till exempel här eller här