Splintered. Eller var Carolinas gräns går.

Jag älskar framsidan på den här boken - den är som ett grönt smycke och gör mig glad bara jag tittar på den. Klart jag skulle läsa den! Och de andra två böckerna i trilogin, som har precis lika fina framsidor (Unhinged och Ensnared). Och så skulle jag lägga alla tre böckerna bredvid varandra och gotta mig. Ungdomsfantasy i Alice-i-underlandet-miljö skulle det vara, med lite kärlek och twist och...ja. Säkert bra.

Men nu har jag läst halva Splintered och nu ger jag upp. Bara för att en framsida är fin innebär det inte automatiskt att boken måste vara bra - det borde jag ha lärt mig vid det här laget (särskilt som jag predikar detta för skolbarnen hur ofta som helst, fast då med det omvända att inte välja bort en bok bara för att framsidan inte är fin) Psykadelisk mysko-fantasy funkar inte för mig, tydligen.

Alyssa hör hur insekter och växter pratar med henne. Precis som hennes mamma gör. Det är bara det att mamman sitter inspärrad på ett mentalsjukhus, utklädd till Alice i Underlandet, är tungt medicinerad eftersom hon tenderar att bli våldsam, och vägrar äta eller dricka något som inte serveras i en tekopp. Alyssa vill inte bli som sin mamma, men det ser illa ut. Mammas mamma var också likadan, och hennes mamma före henne, ända tillbaka till mormorsmormor Alice Liddell som var just den Alice som Lewis Carroll skrev sin bok om.

Under stor dramatik (gräshoppor som talar, plötsliga stormvindar, hårflätor som försöker strypas och meddelanden från mystiska webbsidor) framkommer det nu att den där Alice nog inte drömde om sina upplevelser. Att hon nog trillade ner i ett hål på riktigt och kom till en annan värld, men att hon där drabbades av en förbannelse som sedan gick i arv till kommande släktled som blivit "galna" och spärrats in. Alyssa förstår att hon måste ta sig till det där hålet och den där världen för att rädda sin mamma och sig själv.

Och visst - så långt är jag med, fast det är ganska utflippat redan innan Alyssa hunnit hoppa genom det där hålet till den andra världen. Men sen... nä. Jag försöker tycka om, och det borde vara fascinerande att Alyssa också får äta de där kakorna som gör henne stor och dricka drycken ur den där flaskan som gör henne liten, och möta alla blommorna jag minns från filmen, de som talar. Och att hon får ro i roddbåt över samma hav av tårar som Alice själv skapade när hon var där. Men det blir bara ett förvirrat kaos. Och mitt i det där har hon till råga på allt elände fått med sig en killkompis (eller, ja, hon är förstås kär i honom fast han har en annan flickvän, och han är förstås kär i Alyssa fast det säger han inte). Och denne kille, Jeb, ska på ett Manligt och Modigt Vis Beskydda Alyssa Från Faror. Han sliter i hennes arm och ställer sig ivägen för henne och låter henne inte tala till punkt och är så allmänt skitjobbig att jag bara vill klippa bort honom ur boken.

Men det är trots allt inte Jeb som får mig att ge upp läsandet. Det är miljön och den obegripliga handlingen och känslan av feberdröm (jodå, det är det förstås i Alice-filmen och boken också, men här hundra gånger värre och i många fler färger).

Det är ungefär när Alyssa har träffat Morpheus i hjärtat av underjorden och tillsammans med honom ska återbesöka sina egna mardrömmar från barndomen där även Morpheus var med och gör det via en avslappnande dryck varpå schackpjäserna Morpheus hällt ut på sängens överkast får liv med hjälp av Alyssas fantasi-kraft och Alyssa och Morpheus via någon slags virvlande vattenström lyfts upp så att de ser de levande schackpjäserna nedanför sig som i en scen där det är en domstol där två drottningar försöker anklaga varandra om vem som borde få kungen och att det nog är Alyssas fel för det Alice gjorde för länge sedan....det är ungefär där jag höjer blicken från boken och ger upp. Varför läser jag det här dravlet? Jag fattar ingenting. Jag vill inte fatta någonting. Är det meningen att jag själv ska få känslan av någon slags drogrus av att läsa det här?

Nä, framsidan kan var hur fin den vill, men nu struntar jag i den här boken. Den får köra sitt VM i konstighet med någon annan.

Titel: Splintered
Serie: Splintered #1
Författare: A.G. Howard
Utg år: 2014 
Förlag: Abrams
Köp den till exempel här eller här