Maximus ring

Lättläst fantasy finns det ett outsinligt behov av i skolorna. Eller, inte bara där förstås utan överallt där det finns barn som behöver hitta Den Där Boken som får dem att fångas av berättelsen och glömma att läsning kan vara lite trögt i början. Men det är i skolbiblioteket jag själv träffar dem dagligen, och det är där jag ideligen, ideligen sätter lättläst fantasy i händerna på dem som frågar efter "spännande böcker".

Patrik Bergström har tidigare skrivit utmärkta serien om Alex och Corinthia för ungefär mellanstadiebarnen och uppåt. Nya Legenden om Örnfolket är tänkt för mindre barn (6-9) men jag vill faktiskt hellre rekommendera även den till barn på mellanstadiet, och till duktiga läsare på lågstadiet (eller varför inte som högläsning?). Här finns en hel del namn att hålla reda på, och en historia bakåt som är lite klurig men viktig för handlingen.

Örnfolket är som människorna, fast pyttesmå. De rider på örnar, och huvudpersonen Remus har en egen örn som heter Aquila som han har tränat sedan hon kom ut ur ägget. De vanliga, stora (som jättar! tycker förstås Remus) människorna bor i Flodhem på andra sidan ön, och Remus avskyr dem. Ändå blir det så att han blir utsedd till det omöjliga uppdraget som så småningom ska rädda människorna från undergång. Vulkanen håller på att vakna till liv, och gör den det så förstörs Flodhem. Nu måste Remus hitta Maximus ring för att kunna stoppa vulkanen, och för att göra det måste han ta sig till de där eländiga människorna. Det första de gör är förstås att skjuta ner hans älskade Aquila...

Jag gillar det här. Jag gillar när Remus måste förstå att bara för att några människor har gjort förfärliga saker så innebär inte det att alla människor är dåliga och hemska. Jag gillar den där bakgrundshistorien om Maximus, och framför allt gillar jag aningen om att det kanske dyker upp drakar så småningom? Och så gillar jag de fina illustrationerna väldigt mycket.

Titel: Maximus ring
Serie: Legenden om Örnfolket #1
Författare: Patrik Bergström
Illustrationer: Filippo Vanzo
Utg år: 2015
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 8-11

Läslov!

Klart att Kulturkollo har koll på att det är läslov den här veckan! Vi pratar helt enkelt läsning, och Johannas tisdagsutmaning lyder:

Om du hade läslov den här veckan vad skulle du läsa då?

Jag har faktiskt rätt mycket ledigt den här veckan, och vad lägger jag lästiden på, då? Mest den här:

Fast jag vet inte. Den är så svår att komma in i. Jag fastnar inte. Gång på gång lägger jag ned den och börjar med annat. (läs: fippla med mobilen) Jag läser den i min Kindle, och börjar fatta att pappersboksvarianten av den nog är väldans tjock för hur mycket jag än läser och kämpar så verkar jag inte komma framåt. Nu har jag efter mycket kämp kommit till 16% läst av boken (mr Kindle är vänlig nog att upplysa mig om detta nämligen) och tänker att jag ska orka åtminstone till 20% innan jag pausar läsningen. Då tänker jag byta till den här:

Och nog samtidigt den här:

Sen får vi se med de där hundratusen kungadömena. Har de inte ryckt upp sig och blivit spännande att läsa om efter halva boken så får de faktiskt flyga och fara. Och då plockar jag nog upp den här:

eftersom jag annars börjar glömma bort allt som hände i Världens vinter som kom före den i trilogin.

Tillägg och presstopp och OBS och vänta lite här nu och... STOPP!
Glömde ju att ta med den här, som jag fick i födelsedagspresent igår:

Den ska vi högläsningsmysa med, barnen och jag. De bara: "men det är ju lov... tänker du sätta igång med högläsning vid midnatt då, eller?" (de är 1. tonåringar och har 2. omgående vänt på dygnet när det är lov) Men jag förklarade att "nä, vi läser den när vi känner för den, och INTE i samband med ert eventuella sänggående". Vad de inte sa var "men mamma, vi är 14 och 16 och har vuxit ifrån högläsning". Yes! Bästa ungarna!

Bårhuset - Douglas Foley skriver noveller för unga

Jag var nyfiken på hur Douglas Foley skulle ta sig an novellformatet - tidigare har jag läst några av hans böcker om Habib, och Shoo bre och Shoo len, och gillat en hel del. Särskilt Habib. Skulle jag känna igen Foley i Bårhuset, en novellsamling med "tio absurda berättelser"?

Den första novellen heter Hjärtat och är mycket riktigt rätt absurd. Jag läser om killen som träffar en tjej som inte vill ta av sig på överkroppen (eftersom hon inte vill visa sitt hjärta som sitter på utsidan av bröstet), och förundras över att Foley väljer att använda ord som "sköte" och "älskog". Säger någon ens sånt nuförtiden? Ungdomar?? Men, OK, Foley brukar rumstera om och experimentera med språket så kanske ändå? Värre är att novellen trots hjärtetwisten (jodå, det finns en twist helt förutom det där fysiskt märkliga) inte griper tag. Att den känns rätt platt och karaktärerna otydliga.

Jag läser vidare, och inser att den första novellen trots allt är den bästa i samlingen. Jag blir så besviken på de övriga som ofta består av långa beskrivningar av sånt som händer, sparsamt med dialog (utom sista novellen som i stället enbart är dialog) och gestaltning, och så märkligt poänglösa avslut. Jag måste inte alltid ha snärtiga slut på noveller, och en novell kan vara bra utan en twist - men här blir det mer att novellerna bara slutar liksom i tomma luften. Några har till och med varianter av "och så vaknade jag och alltihop var bara en dröm" och nog vill jag ha mer än så av en författare som Foley?

Sorry, men det här funkade inte alls för mig.

Titel: Bårhuset
Författare: Douglas Foley
Utg år: 2015
Förlag: Lava
Köp den till exempel här eller här

Ancillary Justice - rymdskepp kan minsann också ha känslor

Så här säger Patrick Rothfuss (ja, han som har skrivit Tegelsten och Ännu Större Tegelsten, men som har drabbats av George RR-sjukan i skrivandet av Största Tegelstenen Av Dem Alla som aldrig verkar bli klar) om den här boken på Goodreads:

This book will make you work a little. It's not going to spoon feed you. It's going to drop you in the middle of the story and let you figure out what the hell is going on by yourself, no long explanations of how the culture developed because of blah blah blah. 

Precis så där är det. Ingenting fås gratis av den här boken, och det som händer är sjukt komplicerat så det är banne mig inte lätt att förstå vad det är som händer eller har hänt ens en bra bit in i boken. Men...åh vad jag gillar det! För hela grejen är så extrasuperknasfantastisk! Tankevurporna! Omöjligheterna!

Ta till att börja med det här: huvudpersonen är ett rymdskepp. Eller, rättare sagt, ett f.d. rymdskepp, numera bestående av en människokropp. Jomen självklart, eller hur? Det var ett tänkande rymdskepp, förstås, då innan katastrofen inträffade. Och i rymdskeppet, och på planeten det för tillfället var placerat vid, så kryllade det av ancillaries. Ancillaries är f.d. människokroppar, numera alla med samma AI som rymdskeppets. Så detta rymdskepp, bokens jag, var en och tusen på samma gång. Berättarjaget är vid flera tillfällen både på denna sidan torget i stan, på andra sidan torget, inne i ett hus, sover, ger rapport, springer, står vakt i templet, och bäddar samtidigt sängar i rymdskeppet några tusen kilometer därifrån.
Men numera är rymdskeppet bara en enda kropp. En icke mänsklig människa. Breq. Breq tycker om att sjunga. (det gjorde rymdskeppet också...och kunde alltså sjunga som en hel kör helt själv) Breq har en plan - hon ska ha ihjäl universums überöverhärskarkejsare. Fast denna inte går att ha ihjäl eftersom även hon har tusentals kroppar med ett gemensamt medvetande.

Nämnde jag att det är krångligt? Fatta hur jobbigt det är när de här tusenpersonersmedvetandena blir oense med sig själva? Hemlighåller saker för sig själva? Här snackar vi personlighetsklyvning på en helt ny nivå.

Vi har alltså ett sångintresserat rymdskepp med mordplaner ("det är personligt"). Detta skepp, denna Breq, stöter dessutom på en person som ligger halvdöd i snön på en planet: Seivarden. Seivarden levde för över tusen år sedan - men här är hon nu. Fullständigt borta på droger men vid liv. Breq räddar henne fast hon egentligen inte gillar henne alls. Saker och ting blir ännu mer komplicerade.

Och nu är det då på sin plats att ta in ännu en komplikation: alla dessa hon och henne. Den civilisation som Breq tillhör gör ingen skillnad på kön utan kallar alla för "hon". I början när jag läste blev jag rätt konfunderad över att allt och alla var "hon", men snart började Breq prata om hur himla jobbigt det var med andra civilisationers skiljande på kön. Hon tar fel, och gör bort sig när det ska behöva dras in könsbestämmande pronomen. Men Seivarden har hon koll på att "she's a male".

Oerhört fascinerande, detta. Alla är "hon". Och jag kommer på mig själv att under läsningen fundera över vilka som egentligen är han eller hon - och om det spelar någon roll. I Radch-imperiet alltså inte. Vill människorna där skaffa barn med någon så gör de det, oavsett fysiskt kön. I rör eller i livmoder kan kvitta, och är det så att den som vill bära barnet inte har någon livmoder så fixar en operation till det.

Svårt, ja, tänka mycket själv, ja, fascinerande, ja. Och jag är så glad att Ann Leckie redan har skrivit färdigt hela trilogin. En sådan här grej måste läsas vidare i ganska snabbt, nu medan jag har saker och ting hyfsat klara för mig.

Titel: Ancillary Justice
Serie: Imperial Radch #1
Författare: Ann Leckie
Utg år: 2013
Förlag: Orbit Books
Köp den till exempel här eller här

Djupa Ro

Jag har så förtvivlat svårt att skriva om den här boken. Jag hade längtat efter den, och läste den snabbt, och tycker det är en välskriven bok om ett angeläget ämne. Men den berörde mig inte som jag trodde att den skulle göra. Nu är jag... inte besviken, men liksom tom på saker att skriva om den. Jag ville tok-hylla, men får nöja mig med det där platta: bra bok. OK bok. Tror att många ungdomar kommer att gilla, men för mig alltså inte det där wow.

Och det jag gillar i den här boken är andra saker än personerna i centrum och det där svåra med att en i deras gäng är död, och att de som nyblivna vuxna måste åka tillbaka till samhället de växte upp i för att begrava honom. Just dem som jag borde gilla och intresseras av lämnar mig alltså oberörd - jag tycker liksom att de inte riktigt har tagit det där jätteklivet iväg från Ingelstad än, att de inte riktigt är färdiga att blicka nostalgiskt tillbaka på sin uppväxttid ännu. Att de egentligen är kvar där. Det kanske är det som är grejen med hela boken förutom det här med psykisk ohälsa - att det är svårt att riktigt lämna ett ställe som Ingelstad?

Jag svamlar. Det jag gillade med boken är beskrivningen av det där lilla samhället några mil utanför Växjö. Cykelvägen alla känner till, ICA där man alltid träffar någon som känner igen en, stenen i vattnet utanför badplatsen alla känner till, den man med lite möda kan klättra upp på. Några mil utanför Växjö fast åt andra hållet ligger Rottne där jag bodde några år när jag var (mycket) yngre, och det känns som Ingelstads samhällestvilling. Till och med stenen i vattnet utanför badplatsen finns. Men i Rottne var mitt liv långt ifrån bra och jag drömmer fortfarande mardrömmar om att jag på något sätt har blivit tvungen att flytta tillbaka dit. Kanske är det därför jag har svårt för att skriva om den här boken - jag blir berörd på ett obehagligt sätt??

Det jag också gillar är mammorna. Papporna är med, men det är mammorna jag minns. Den döde Jonathans mamma i morgonrock. Huvudpersonen Davids mamma, med en träffsäker beskrivning på alla hennes olika sätt att rufsa sonens hår. (han gillar inte att bli rufsad)(och oj, vad jag känner igen mig i alla mina olika rufsningar av min sextonårige sons hår...) Paulas mamma.

Hm. Det märkliga är att nu när jag äntligen förmått mig att skriva om boken, så känner jag ju att jag gillar den väldigt mycket, faktiskt. Och att den tydligen berör mig en hel del. Bara det att den inte berörde mig på det sätt jag hade tänkt mig? Och även fast man inte gillar huvudpersonerna och en boks kärna så kan man gilla andra saker i den så att den blir viktig för en ändå??

Märkligt, det här bloggandet.

Titel: Djupa Ro
Författare: Lisa Bjärbo
Utg år: 2015
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

Jag och Earl och tjejen som dör

Ni vet den där boken jag började tokhylla häromdagen här på bloggen? Som nästan fick mig att övernatta i badkaret, och som fick mig att börja fota citat som en vilde?

Jag har skrivit en recension om den nu - och eftersom vi denna veckan har Alla dör som tema på Kulturkollo, så passade det väldigt bra att jag publicerade den där.

Så hoppa över till kollot, vetja!

Jan Svensson - läsning anbefalles!

Det här är en bok om en elvaåring som heter Jan Svensson, men precis lika mycket är det en bok om alla elvaåringars sociala liv. Vänskap, och vad det är som gör att man får vänner eller vad det är vänner gör tillsammans. Hur jobbiga och extremt pinsamma föräldrar kan vara, men samtidigt så oumbärliga. Livet i skolan. Hon beskriver det så på pricken, Johanna Lindbäck, och det är så himla bra!

Ta bara skolan och klassrumsvärlden - Jan Svensson har en lärare (Martin, verkar väldigt bra för övrigt) som tycker att eftersom det här med att prata inför folk är något som så många är rädda för så ska de öva på det i skolan. Gång på gång på gång. Och så får vi läsa om hur Nikki ska prata om en bok hon har läst, och om hur just hennes redovisning blir en katastrof även fast den egentligen är bra, och väl framförd. Det är det där sociala spelet - Nikki är inte accepterad i klassen, och med små till synes oskyldiga kommentarer till hennes redovisning förstör några elever den totalt.

Jan Svensson har precis flyttat till Luleå med sin familj, och ska alltså börja i en ny klass. Hur få nya vänner? Hur gör man egentligen? Hemma i Stockholm var det så lätt - bästisarna där hade han haft hela livet och de liksom bara så självklart hängde med varandra efter skolan. Men nu, här? Hur ställer man ens frågan utan att det blir fel? "Ska vi leka?" funkar ju inte längre. Och bara för att läraren Martin utsåg två killar till att visa Jan runt i skolan de första dagarna innebär kanske inte det att de vill hänga med honom i fortsättningen? Och tänk om det blir för Jan som för Nikki, redovisningstjejen som inte har kommit in i "rulljangsen" som det är någon vuxen som säger i början på boken och som följer med som uttryck genom hela boken. Tänk om någon kommer på små saker som är fel med Jan? Som leder till mobbning? Det där är så lätt hänt, och han känner otäcka vibrationer på en idrottslektion när några killar i klassen (bestämmarna) börjar göra sig roliga över hans namn "Jan Svensson". Eller tänk om det här med att Jan har två pappor är en sån grej som gör att han blir mobbad?

Jag såg mycket fram emot att få läsa Jan Svensson, och hade skyhöga förväntningar. Och den är precis lika bra som jag hoppades! Johanna Lindbäck skriver otroligt bra för ungdomar, men jag tror ändå att jag gillar henne ännu mer när hon skriver för 9-12-åringarna. Läs den här! (och har du förresten ännu inte läst lite ihop och kanske ihop så tar du och gör det också tycker jag)

Titel: Jan Svensson
Författare: Johanna Lindbäck
Utg år: 2015
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

Måndag, 20:03 - 21:20

Hallå, hallå, bästa fru bloggskribent - vad håller du på med? Du har ju läst både Djupa Ro och Jan Svensson som du har längtat så länge efter... vad har hänt med inläggen om dem? Va? Vavavava?

En helg hände, en helg fylld med rätt mycket icke-bokrelaterat. Candy Crush Saga hände en hel del också, vilket är lite så där skäms-kuddigt att erkänna. Och just nu ikväll? Huvudet kändes som gröt finmosad med gaffel efter en jobbdag full med möten, så jag bestämde mig för att ta ett bad. Och med ner i badet följde... en grön bok.

Vad? Läser bibliotekarien böcker i badet? Är inte det oansvarigt?

Nä. Det är min egen bok. Den badar jag med så mycket jag vill.

Men mot slutet höll jag på att bli ett med badvattnet, så jag fick slita mig ifrån den där gröna boken. Det var svårt. Den är, trots titeln, full av sånt som en Carolina har roligt åt. Den är faktiskt så väldigt bra att den här bloggskribenten nu direkt stänger ner bloggen igen och går och sätter sig i läsfåtöljen. För vem kan motstå meningar som "Det är en universellt accepterad sanning att high school suger."

Ja, ja, vi vet att du gillar Austen...

Ja! Och sånt här:

OK, gå ner till din läsfåtölj då. Men du lägger dig väl i tid i kväll? Det är jobbdag i morgon?

*blädder blädder*

Lola och pojken i huset bredvid

Jag tyckte verkligen mycket om Anna och den franska kyssen när jag läste den i våras, och tänkte egentligen bums läsa både Lola and the boy next door och Isla and the happily ever after utan att vänta på några svenska översättningar. Men sedan kom i vanlig ordning saker i vägen, typ livet och andra böcker och sånt där och rätt vad det nu var så hade jag nu Lola och pojken i huset bredvid i min hand. På svenska. Och med superhöga förväntningar.

Superhöga förväntningar är aldrig bra. Jag gillar Lola och hennes pappor och Cricket... men inte lika mycket som jag gillade Anna och St Clair. Det är mysigt att läsa, men det där lyckopirret kommer aldrig på riktigt. Mest är det nog för att Lola och Cricket liksom mest trånar på varsitt håll, och att Lola dessutom försöker förneka att hon gör just det. Trånar, alltså. Det är lite för mycket frustration för att jag ska bli nöjd. För många upprörda föräldrar och utegångsförbud. Alldeles för många små lögner (hallå Lola!! varför kan du aldrig bara säga som det är?) Jag ville nog ha mer av det där friare ha-flyttat-hemifrån-och-hitta-sig-själv-livet som fanns i Anna-boken och mindre av upprörd-fader-hittar-sovande-kille-i-dotterns-säng-dramat som finns hos Lola.

Handlingen då? (Carolina - varför glömmer du alltid att skriva om handlingen i dina inlägg och trycker in dem så här på slutet som en liten ursäkt?)(äsch, vet inte, kommer igång med mitt tyckande alldeles för fort tror jag)
Jo - Lola går på highschool, är sjutton (om jag räknade rätt nu) och är ihop med Max som är supertuff gitarrist/sångare/snygg/farlig/frontperson i rockbandet Amphetamine. Max är tjugotvå år (plats för ooooh och aaaah och "förfärligt!" och indignerade små skrik) vilket omvärlden inklusive Lolas två pappor inte anser är OK på något sätt. (i mitt stilla sinne undrar jag var den där osynliga gränsen går i åldersskillnad - är fyra år OK? tre?) För ett par år sedan var hon kär i grannkillen Cricket, men han svek henne och sedan flyttade han och hans familj därifrån. Nu har de flyttat tillbaka igen, till samma hus. Och Lola som aldrig vill se honom igen! Fast det borde inte spela någon roll eftersom hon ju har coole Max nu, och har kommit över Cricket.

Kommit över? Pffff... Nä.

Det är en färgexplosion att läsa om Lola. Hon klär sig som om varje dag vore den sista, och har alltid ett tema eller någon genomtänkt idé med sin klädsel (och jag undrar var hon får alla de där kläderna ifrån??). Det gillar jag. Men, som sagt, så stör jag mig enormt på att hon aldrig bara kan säga sanningen om saker och ting utan alltid kommer med genomskinliga små lögner om allt. Jag blir så trött, och det blir bara så besvärligt för henne själv.

Men helt OK bok, alltså. Bara inte lika bra som Anna och den franska kyssen. (och ja! glömde! Anna och St Clair är med här och där i den här boken också! Anna jobbar på samma biograf som Lola, och hon och St Clair är fortfarande hur kära som helst och kan inte vara utan varandra. Yej!)

Titel: Lola och pojken i huset bredvid
Författare: Stephanie Perkins
Utg år: 2015
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här

Orkans öga

Den här boken har legat utläst på mitt skrivbord länge nu, men jag har så svårt att formulera ett inlägg om den. Jag gillade den nämligen inte - och är så förvånad över det att jag har svårt att riktigt hämta mig. Jag gillar ju annars allt som Lin Hallberg skriver! Ingen kan som hon fånga livet i stallet så som det faktiskt är, och så samtidigt skriva om barn och ungdomar så att de känns som om de verkligen fanns på riktigt. Siggeböckerna, Teddyböckerna, böckerna om Rackastallet...och alla andra hästböcker Lin har skrivit - gillar! Sorgliga och fina Heddas bok (som jag skrev om här) - gillar! Underbara böckerna om Juni (som jag har skrivit om här och här) - gillar!

Vad är det då med denna Orkans öga? Jag trodde att den skulle vara som Lin Hallbergs ungdomsböcker som ju egentligen mer handlar om ungdomarna själva och deras utveckling men där det råkar finnas hästar i miljön där de är (som i underbara Vem är du, Johanna? och Hemma kanske inte är en plats). Som de, fast nu också med ett inslag av magi. Eller av skräck?

Det handlar om Kim, vars sköthäst Karisma har fått avlivas efter en skada, som för att komma ur sorgen åker till släktens hästgård i Värmland där hon ska hjälpa Mejt med galopphästarna. I skogen som hör till gården händer det märkliga saker, och alltihop verkar höra ihop med någon mörk familjehemlighet.

Så långt är allt väl. Hur väl som helst, faktiskt, för Hallberg beskriver Kim och Karisma så fint, och relationen mellan Kim och den buttra och aviga Mejt är riktigt intressant. Till gården kommer nu den misshandlade hästen Orkan, som av någon anledning rymmer ut till den där skogen, Vildskogen, där de märkliga sakerna händer. Bra. Och tillräckligt faktiskt för en bra hästbok med lite magi som krydda.

Men det som händer är att det stoppas in fler element. Fler, fler och ännu fler tills det hela blir en otrolig röra där den där fina trasig ungdom-trasig häst-grejen försvinner. Jo, för det finns fler människor i stallet. En Molly med jockeydrömmar som känner sig sviken när hennes favorithäst Dancer har flyttats till grannstallet, och så tycker hon att Kim är en konkurrent. En Alex som har ett stort problem med relationen till sin pappa (jag har förenklat, men både Molly och Alex har problem nog att fylla varsin bok tror jag). Vi har Mejts ekonomiska problem som gör att släktgården kanske måste säljas, vi har grannen (Alex pappa) med pengarna och det stora galoppstallet som vill köpa Mejts skog (och som nu har den där Dancer i sitt stall), vi har damen som bor i byn som verkar ha något slags problematiskt förhållande till Mejt, vi har Mejts familj och deras historia (och mörka hemlighet), vi har spökerierna, vi har mitt i hela härligheten en  galopptävling med Alex på Dancer mot Kim på Orkan, initierad av rike grannen, och utgången av denna ska liksom avgöra Mejts ekonomiska problem, och vi har Kim som på ett övernaturligt sätt får telepatiska bilder av hästarna så att de kan berätta för henne hur de mår... allt detta utöver sorgen över den döda sköthästen, Orkan - Kim och Mejt - Kim.

Jag hade velat ta bort allt det där som rör till, och fått mer fördjupad läsning om Kim-Orkan-Mejt, möjligen också om spökerierna i skogen. Nu blir det bara frittata - lite av allting. Dessutom lämnas alltför många trådar lösa, och det är väl egentligen bara det där med spökerierna och den mörka familjehemligheten som får något slags avslut. Som sagt - jag tycker boken kunde ha nöjt sig med den storyn, och den om Kim och Orkan och Mejt.

Titel: Orkans öga
Författare: Lin Hallberg
Utg år: 2015
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-15 år

En planet i mitt huvud

Det här kan vara en av de mest obehagliga böcker jag har läst på länge. Ett tag mådde jag riktigt illa, och det var en kombination av det som stod i texten, illustrationerna och det faktum att jag satt på bussen lite småhungrig på väg hem från jobbet. Obehaglig - men bra. Riktigt bra. Och märklig.

Om vi börjar i illustrationsänden? Kanske fel ände, men trots den skakande storyn ändå det jag kommer att minnas allra längst med den här boken. En planet i mitt huvud är en ungdomsbok, med sådant som hade varit svårt eller otäckt att illustrera - ändå är den illustrerad. Fast med en egen liten berättelse - som i slutänden egentligen passar in rätt bra i alltihop. Det börjar redan på första uppslaget där man allra högst upp till vänster på sidan kan ana att en fluga är på väg in. Flugan fortsätter sin färd - inte varje nytt uppslag men varje gång det är ett nytt kapitel. Det är många korta kapitel, så flugan flyger över boksidorna rätt snabbt. Den avlöses av en nos i ett råtthål, och följande sidor kryper en råtta fram över bokens sidor. Så småningom hittar den där råttan en flaska med gift, och... nä. Ni måste kolla själva.

Och berättelsen, då? Så Himla Vedervärdigt Otäck Den Är. Det är en dystopi. Eller, nä. Det är det inte heller. Det är ett samhälle som ser ut som samhällen i dystopier brukar göra, med en värld i eller efter ett krig, övervakning, hemlig polis och åsiktskontroll. Människor försvinner då och då - det kan bero på att de har sagt fel saker, har fel åsikter eller på att de är avvikande på något (felaktigt) sätt. Men ett stycke in i boken får vi veta att det inte är någon dyster framtid, utan att det är 1956 - men ett 1956 som det skulle kunna ha varit om inte nazisterna hade besegrats. Eller om Stalin och Hitler hade fortsatt på samma sida. Fast egentligen nämns inga namn vare sig på länder eller ledare.

Men exakt hur vedervärdigt allting faktiskt är förstår du som läser sakta, sakta genom att läsa om femtonårige Standish Treadwell och hans liv. Standish bor med sin farfar, och går i skolan. Ungefär så mycket vill jag säga - det andra kryper liksom fram så småningom. Och de där hundra korta kapitlen boken består av är snabbt igenombläddrade. Första kanske tio är lite svåra att komma in i för en ovan läsare (boken kräver en hel del och skriver en absolut ingenting på näsan). Men sen? Som sagt: väldigt obehagligt. Väldigt bra. Och så den där jämra flugan, och råttan, ovanpå det. Gah!

Titel: En planet i mitt huvud
Författare: Sally Gardner
Originaltitel: Maggot Moon
Översättning: Helena Ridelberg
Illustrationer: Julian Crouch
Utg år: 2015
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 15-19 år, och vuxna.

Från och med du

Jag började läsa den här på tåget hem från bokmässan, när min tänkta tågbok tog slut och den här var den enda jag mäktade pilla fram från den farligt överlastade väskan. Jag skulle bara läsa lite - boken jag läste innan var en happily-ever-after-bok och jag ville inte ha en sån till direkt på.

Men banne mig om det gick att lägga den här ifrån mig? Näpp. Jamen så himla bra den är?! Som jag njöt av hela bokresan fram till happily-ever-after! Allra, allra mest njöt jag av humorn - vilka dialoger hon skriver, Mhairi! Tänk om en kunde få till sådana där smarta och roliga uttalanden åtminstone någon eller några gånger i sitt liv?

Och karaktärerna! Jag vill träffa dem allihop! Jag vill se de där knäppgökarna på James kontor, vara med i köket när Annas familj äter middag tillsammans, gå igenom institutionen på UCL och betitta akademikerna in action, besöka Michelles restaurang... Lite mindre vill jag träffa de där märkliga människorna Anna hittar på sin nätdejting - men jag älskar att fnissa åt dem.

Och Luther! Ja, Helena, jag håller med dig - han är hela historiens nav och borde definitivt ha "priset för bästa husdjuriga biroll i en roman, någonsin". Blicken! Knycken på svansen! Allt! Och när James låtsas viska djupa grejer i Annas öra (eftersom en Intressant Person tittar åt deras håll) - men det han viskar om handlar om Luthers... ja, magproblem? Jag dog lite där.

Så här är det: Anna är historiker, och måste inför en stor utställning på British Museum (ja, de är i London? nämnde jag inte det?)(älskar miljön!) jobba ihop med en viss James Fraser (och fatta hur många gånger jag studsade över namnet, efter x antal tusen sidor med James Fraser så som varande hjältemodig högländare i amerikansk exil på 1700-talet). Samma James Fraser som hon var kär i när hon gick i skolan. Då, när hon var tjock med ett stort trassligt hår och fula kläder. Då, när hon var mobbad - och han var skolans snygging. Och samme James Fraser som utsatte henne för den värsta förödmjukelsen av alla. Nu när de är trettio plus har Anna bytt både utseende och namn - och James känner inte igen henne. Men hon känner igen honom, och kan knappt med att se honom i samma rum som sig själv ens.

Åh - ofta vill jag ruska om Anna och få henne att tycka om sig själv. Fatta hur mycket hon är värd! Och lika ofta vill jag ruska om James och få honom att bryta sig loss från all den där ytan och den där selfie-frun han har. Men mest bara kramar jag boken och läser vidare.

Nu har jag EN bok kvar av Mhairi McFarlane att läsa: It's Not Me, It's You (kommer strax på svenska: Det är inte jag, det är du). Jag vill ha den kvar ett tag, som en oöppnad present.

På bokmässan, förresten, fick nämnda Kulturkollo-Helena och också Kulturkollo-Lotta faktiskt träffa Mhairi McFarlane för en intervju! Har du inte redan läst den, så hittar du den HÄR. (och jag tog fotot, så faktiskt fick jag också hälsa på henne i några sekunder)(jamen det måste ju nämnas, eller hur?!)

Titel: Från och med du
Författare: Mhairi McFarlane
Originaltitel: Here's Looking at You
Översättning: Hanna Williamsson
Utg år: 2015
Förlag: HarperCollins Nordic
Köp den till exempel här eller här

Mysteriet på Hester Hill

Redan när tvillingarna Meg och Frank kliver av tåget i det pyttelilla Svarthed börjar konstigheterna. Det är fredagkväll, det är mörkt, det regnar och det åskar och det är absolut ingen kväll man vill stå på en absolut öde tågstation och vänta på att bli upphämtad - timme efter timme. För varken farbror Eliot eller hans Carl dyker upp för att hämta som de skulle. Meg och Frank är hungriga, trötta och blöta. Inte heller kan de gå in i stationshuset och vänta, för dörren är låst. Med en tvärslå över. Ändå... ändå när Meg tittar in genom fönstret så ser hon någon som går där inne. En flicka med håret i en lång fläta. När Frank tittar in så ser han ingen alls.

Farbror Eliot kommer till sist farande med bil och ursäkter, och kör dem hem till det stora huset uppe på kullen ovanför Svarthed: Hester Hill. Huset där man helst inte ska gå upp på övervåningarna. Inte heller upp på vinden. Eller ner i källaren utan tillstånd. Huset där Meg hör steg i rummet ovanför sitt på nätterna. Och barnskrik. Hon är säker på att det är barnskrik hon hör och inte några ventilationsrör som de vuxna i huset envisas med att det är. Och huset där det hänger en tavla där en av personerna på bilden ser ut som flickan med flätan i det stängda stationshuset...

Jamen ni hör ju! Mörkt stort hus som ruvar på hemligheter... vuxna som inte vill tro på något eller avfärdar allt som gammalt "skrock". Vad kan gå fel med det? Nej, just det. Det här blir bra - Kristina Ohlsson kan de där små medlen som gör att vanliga saker blir läskiga saker. Ett spelbord med bokstäver där en rullande kula formar ord (tänk anden i glaset eller ouija-bräde): titta i källaren. Eller en bok som trillar i golvet. Eller en svart damm i skogen, eller någon som ropar på ett barn i skogen... Grejen är att ja, det här är en spökhistoria, och ja här finns mörka hemligheter i det förflutna. Men det som skiljer Mysteriet på Hester Hill från andra spökhistorier är inslaget av tidsresa - Meg och Frank kommer att förflyttas exakt hundra år tillbaka i tiden. De kommer till just den tid när de där mörka familjehemligheterna skapades. 

Jag gillar. Jag gillar också inslaget med Megs och Franks föräldrar som håller på att skiljas - det ger lite mer verklighetsförankring så att allt inte bara blir mysterier och läskigt (även om det är nog så läskigt att de låter barnen komma i kläm i sin konflikt). Jag skulle bara så gärna vilja veta mer om farbror Eliot och hans uppfinnande, och om Eliot och Carl som verkar vara ett strävsamt gammalt par - Carl gör inget annat än klagar på Eliot och hans vanor och fula pyjamas men verkar liksom med en suck konstatera att han ändå inte kan leva utan honom. Fast de är ju vuxna och mer ute i periferin i den här storyn så det är väl som det ska. En bok om dem, kanske? (ja, för oss 40+are)

Titel: Mysteriet på Hester Hill
Författare: Kristina Ohlsson
Utg år: 2015
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-14 år

Men allra mest önskar jag mig nog lite mer lästid

Egentligen borde jag skriva någon slags recensionsinlägg här, för jag har ett antal böcker som ligger och väntar på just det. Att jag ska gulla med dem, alltså, och berätta om dem och så där. (fast en av dem gillade jag inte så det blir inte så jättemycket gullning där) Men pallar inte pga alldeles för sent på söndagkväll nu. Inte heller pallar jag att gå och läsa en av de två böcker jag just nu läser, eftersom ingen av dem lockar mig så där övermycket (men jag måste ändå läsa dem pga är måste-läsning).

Så vad gör en sådan som jag då? Jo - går in och läser igenom min wish-list på amazon.com, förstås! Längtar efter allt det där jag ska läsa. Snart. Jag har fyra olika wish-lists på amazon - den absolut längsta har jag döpt till ett optimistiskt "Vill ha senare". Och den fyller jag på och fyller på och fyller på...

Nu satt jag alltså och läste igenom den, och insåg att den är fylld med så många verkliga åh-vad-jag-längtar-efter-att-få-läsa-böcker att jag banne mig får lägga allt annat åt sidan snart och börja beta av den. Jamen - tänk om något händer och jag missar allt det där bra, bara för att jag har beställt på mig en massa recex jag måste skriva om (som förvisso också är bra)(de flesta av dem)? Gaah....det är återigen det där om livet och böckerna och tiden ni vet...

Vill ni se delar av den? (klart ni vill??! det är ju hyper-extra-intressant ju!!) Och när jag nu sitter här och scrollar den upp och ner och dreglar lite (har nämligen lovat mig själv att jag ska få bryta måste-läsningen med EN titel av dessa) så har jag lite svårt att bestämma mig. Vilken tycker ni att jag ska ta först?
(titlarna ligger förresten ordnade efter när jag lade till dem, så jag borde väl börja från botten...)

A Summer to Remember

Vad läste jag på kvällarna under den gångna bokmässan, då? Vad orkade jag att läsa på kvällarna? med en hjärna som sönderkokta morötter, och dessutom varje kväll med en viss dos vin i systemet också?

Jamen, romance förstås! Mary Balogh förstås!! Regency!

Ni vet den där bruden som blev övergiven på kyrktrappan på sitt eget bröllop? Lauren? Nä, det vet ni förstås inte, men jag skrev om henne i inlägget om One Night for Love. Earlen hon då skulle gifta sig med var ju skandalöst nog redan gift, och rände nu iväg med den där rufsiga och okultiverade frun och behagade bli kär i henne. Lauren, den katastrofalt övergivna bruden, blev förstås lätt bitter över detta. Nu får hon en egen bok, A Summer to Remember. 

Lauren har hämtat sig lite från snuvad-på-bröllopet-skandalen, men ett vet hon: hon ska minsann aldrig gifta sig. Aldrig! Hon klarar sig utan män - de är mest bara jobbiga och opålitliga. Men hennes familj och vänner jobbar stenhårt på att introducera nya lämpliga karlar för henne - de tycker det där med giftermål är en bra grej för Lauren. Det är synd om henne - alltså bör hon tas om hand. Fina, vackra, svala, alltid extremt korrekta och väluppfostrade, välklädda Lauren som vänder bort ansiktet när någon säger något fult ord. Typ. Ensamma, bortstötta Lauren som bär sin korrekthet och kyla som ett pansar.

Enter Kit Butler, viscount Ravensberg. Mr Dåligt Rykte.

Första gången Lauren ser Kit är han avklädd ner till midjan. Mitt i Hyde Park. Mitt på blanka dagen. Man kan se hans överkropp. Ryyysss... Han skriker svordomar (ryyysryyys) åt de tre tölpiga typer han är inbegripen i ett slagsmål med (hence the bar överkropp). Slagsmål! Med knytnävarna! Ryyyyyss! Vända bort blicken, nästan dåna... vissa vet då verkligen inte hur man uppför sig.

Men... have a guess. Vilka tror ni möjligen kan tänkas bli lite så där lagom kära i varandra? Bara överkroppar och extrem korrekthet till trots? Jag ska ge er en liten subtil ledtråd, ett citat från Mary Baloghs hemsida: "It becomes a memorable summer indeed as these two wounded souls challenge each other to face their demons, and as they reluctantly fall in love with each other."

Smaka på den! wounded souls och face their demons... jojo. Plus lite sex.

JA, det är förutsägbart. Och JA, jag älskar det här.

Titel: A Summer to Remember
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2002
Förlag: Delacorte
Köp den till exempel här eller här