Monstret i natten

Jo, det här ska vara en bok om monster, och om hur människor blir rädda för det främmande och okända, och så skrivet för barn i lågstadieålder ungefär så det är skrämmande på en lite mer lagom ullgullig nivå, liksom. Men det jag tyckte var läskigast i hela boken är inte monster- och skräckgrejen. Nä, det är det som händer alldeles i början.

Då ska Frank Steen ha 9-årskalas. Alla i klassen har fått inbjudningskort, mamma har bakat tårta i långpanna, pappa har föreberett lekar, och det har hängts upp ballonger i träden. Och... så kommer det ingen. Ingen enda av alla klasskompisarna som fått inbjudningskort kommer - de enda som är med på kalaset är mamma, pappa, lillebror och så tanten i huset bredvid.

Åh! Åh, jag får så ont i magen av det här! Och det sätter ju dessutom precis fingret på hur Frank har det här i världen: han har sin familj, men hans enda vän är tanten i huset bredvid. Klasskompisarna är det bara jobbigt att träffa, till exempel på stranden när Frank ligger och läser bok och inte försöker bry sig om hur klasskompisarna fnissar åt honom i smyg.

Nå - nu över till det som ska vara det läskiga i den här boken: det faktum att Frank på det där 9-årskalaset blir biten i fingret av den där granntantens lilla ulliga och vita hund. Och så på natten raskt blir förvandlad till ett ullgulligt hundliknande monster och ger sig ut i natten för att... bli kramad, klappad på och kliad på magen. Som ullgullmonster ("varuffe") får Frank cravings på att kelas med, och rusar på alla människor han ser för att få sina behov tillfredsställda. Men människorna ser honom, skriker och flyr i panik.

Annan grej: jag kan inte riktigt förstå varför alla människor skriker och flyr i panik när de ser Frank-som-monster... han ser ju ut som en fluffig vit hund? Hur vet folk direkt att det handlar om Varelse Av Modell Monster och inte Varelse Av Modell Ordinärt Bortsprunget Husdjur? Va? Vavava?

Men hur som helst och om vi bortser från att jag tycker andra saker är läskiga än de som det kanske var tänkt att jag skulle tycka: det här är en bra, spännande och mycket fin bok. Dessutom med fina illustrationer i svart och olika blå toner. Jag tror den kommer att locka många läsare i tvåan, trean sådär som vill ha lagom läskig läsning. Och som högläsning måste den vara perfekt!


Titel: Monstret i natten
Författare: Mats Strandberg
Illustrationer: Sofia Falkenhem
Utg år: 2016
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-9 år, och som högläsning från ca 6 år.

PAX: Näcken

Äntligen dags för nästa PAX-bok, och den här gången är den vackert gul! Som jag älskar att ställa fram alla de här böckerna bredvid varandra med de olika färgerna - oerhört snygg bokserie!

Men helt förutom det estetiska - så fortsatt bra det här är! Jag har jublat så många gånger över PAX-böckerna i den här bloggen, och det är bara att fortsätta. Alla människorna, förhållandet mellan Viggo och Alrik och deras fosterföräldrar, och med deras mamma. I den här boken får mamman, Yrsa, vara med också! Hon vill och försöker vara där för sina pojkar - Alrik är försiktigt avvaktande och beredd på att bli besviken, och Viggo är helt kolsyreyr av lycka. Det hela går väl sådär.

Och så skräcken! Gah - här handlar det om näckar och andra sjövarelser, och att dö döden genom drunkning. Bli nerdragen i vattnet av sjögräs, vara under isen i iskallt vatten och inte kunna komma upp till ytan, hamna i vattnet inuti en bil och inte kunna komma ut... åh, det är sånt här jag drömmar mardrömmar om och tycker är fruktansvärt otäckt. Och helt förutom allt det här vattenläskiga så fortsätter den övergripande storyn med den här mäktiga svarthäxan som opererar i kulisserna i Mariefred, och som vi inte vet vem det är men som skickar ut ondsketentakler via den där lilla impen med kattmössan, eller via skolsköterskan Maggan Migrän. (alltså, det här med Hej-Henry?...hu!)

Annan sak med den här serien som är bra? Det att det går bra att sätta igång att läsa bok 6, som detta är, och inte ha läst bok 5 sedan i höstas, men ändå hänga med på allt som händer redan från början. Jag, som alltid brukar få bläddra tillbaka i föregående bok i en bokserie för att minnas. Här behövs inte det - de skickliga författarna drar in mig redan i första kapitlet och får mig att snart att minnas allt väsentligt bara genom korta antydningar om det som hänt. Perfekt!

Nu är det bara att sätta igång med vänta, vänta och vänta på bok sju: Pestan som kommer i oktober (och ser ut att gå i rödbrunt, för dem som likt mig går igång på det här med färger).

Titel: Näcken
Serie: PAX #6
Författare: Åsa Larsson & Ingela Korsell
Illustrationer: Henrik Jonsson
Utg år: 2016
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här

Emres handbok i konsten att skaffa sig vänner

Några av mina favoriter i Hcg-hyllorna (alltså för ca 9-12 år) är Siri Sponts fantastiska böcker om Tilda, där Jonna Björnstjerna har illustrerat alla dessa listor som inleder varje kapitel. Så roliga böcker, och så bra! Och så himla glad jag blev när jag fick reda på serien Emres handbok, också skriven av Siri Spont och illustrerad av Jonna Björnstjerna, men nu för de något yngre barnen (ca 7-9).

Nu har jag äntligen fått läsa första boken om Emre, och jag gillar! Mycket! Så fort det funderas det minsta på att prata vänskap i klassen, eller när barn kommer och frågar efter böcker som "handlar om såna som finns på riktigt, liksom" - ta fram den här boken! Ta också fram den när barnen frågar efter något som är "roligt att läsa"! Ta dessutom fram den när barnen frågar efter böcker som "är som dagbokförallaminafans" eftersom Emreböckerna har handstilstypsnitt och många illustrationer, precis som dem, men är lättare att läsa.

Sammanfattningen blir väl alltså att den här boken egentligen rekommenderas när som helst? Till vem som helst? Även för högläsning? Jepp! Skaffa den bara!

Nå, nu har ni fattat att jag gillar. Vad handlar den om då, boken? Jo, den handlar om en kille som heter Emre, och som vi egentligen inte får veta vilken klass han går i. Trean, kanske? Han skulle gärna vilja ha en kompis som mest är hans egen, men har ingen. (annat är det med hans lillebror Izzet, som alltid omges av en skock beundrande kompisar av bägge kön) Varje gång det börjar någon ny i Emres klass hoppas han att just den ska bli hans egen kompis, men så har det inte blivit. 

Nu börjar Ömer i Emres klass. Ömer är en sådan som alltid omges av katastrofer. Han vill det inte - det bara blir så. Och när fröken presenterar honom för klassen säger han helt allvarligt att "jag vet inte om ni kommer att stå ut med mej". Det är inte bara det att saker rasar kring Ömer - han kan inte riktigt sitta still heller. Han kan inte ha tråkigt - då kryper det i hela kroppen på honom. Och så gör han saker direkt, utan att tänka efter först. Som när han hör något ljud från taket och direkt tänker att det är en fågel som kanske har gjort sig illa som hoppar runt där, och utan att vidare tänka igenom saken klättrar upp på taket för att rädda den. Eller som när han tar hela skolans skor ut på skolgården eftersom det saknas en enda uddasko för en elev. Eller.... ja, tillfällena är legio. 

Det fantastiska som händer är att denne virvelvinds-Ömer och denne försiktige och ensamme Emre blir kompisar. Och vi får läsa om så mycket annat på vägen: skolliv, kompisfunderingar, stressigt vardagsliv hemma, jobbiga syskon, läskiga killar i sjuan... och så Jonna Björnstjernas finurliga, fina illustrationer på varje, varje sida till det.

Som sagt - skaffa den. Läs den. Ge den till alla barn som vill ha något att läsa. Punkt.

Titel: Emres handbok i konsten att skaffa sig vänner
Författare: Siri Spont
Illustrationer: Jonna Björnstjerna
Utg år: 2016
Förlag: Hippo bokförlag
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-10 år, och gärna som högläsning från ca 6 år

Venetia

Jag njöt av ännu en uppläsning av Richard Armitage av Georgette Heyer, denna gången Venetia som även den är en förkortad variant av originalboken. Jag gillar Venetia mer än jag tyckte om The Convenient Marriage - Venetia är stark och ger svar på tal, och tar dessutom sitt öde i egna händer. Eftersom hela hennes sociala värld tycker att hon bör hålla sig i stillhet och hålla sig långt borta från allt som andas skandal eftersom hennes mamma tydligen var helt skandalös - så tänker hon att hon själv får fixa till sitt happy ending, och strunta i den där sociala världen. Och så gör hon det. Bra!

Och väl att hon gör det, eftersom jag egentligen hela boken igenom sitter och irriterar mig på att jag inte förstår vad det är som hindrar att hon och lord Damerel gifter sig. De träffas ju ganska tidigt i boken och blir omgående helt kära i varandra, men det är ju så med en romance att det ska uppstå hinder för den där lyckliga kärleken, hinder som ska övervinnas för att de sedan på slutänden ska få varandra happily ever after. Annars hade ju alla romanceböcker tagit slut på sidan tjugo eller nåt. Men här blir de alltså kära - och sedan är det på något sätt underförstått att oh, nej, det är fullständigt otänkbart med ett giftermål mellan lord Damerel och den unga Venetia. Och eftersom jag lever nu och inte då har jag så svårt att fatta den där fullständiga otänkbarheten. Visst - han har ett dåligt rykte pga något skandalöst han gjorde i ungdomen, och visst, hon har levt ett skyddat liv på landsbygden i alla år pga överbeskyddande fader... men annars? Men det är ju det där som är det stora hindret, tydligen: hans rykte och hennes obefläckade liv. Så himla skönt när Venetia själv fattar det och tänker "screw it, jag struntar i vad alla säger - vill jag ha lord Damerel så tar jag honom".

Venetia och lord Damerel är trevliga bekantskaper - men så finns det fler personer runt dem som nästan är ännu roligare att höra om. Jag älskar att hata dem, liksom! Ta bara den outhärdlige mr Edward Yardley, som tycker att Venetia ska gifta sig med honom för att det är förnuftigt, och att han kan bestämma över hennes liv bara för att han är man och förstår sig på saker bättre än henne. Eller den riktigt jobbiga mamman som följer med i bagaget när Venetias bror Conways hustru oväntat anländer till Undershaw (godset där de bor), och vill ta över och göra om i princip allting där. Fina detaljer! Och så dialogerna som följer, upplästa av Richard Armitage... det är bra!

Titel: Venetia
Författare: Georgette Heyer
Utg år: 1958 (original), 2010 (den här ljudboksutgåvan, Naxos Audiobooks)
Ljudbok - uppläsning: Richard Armitage
Köp den till exempel här eller här

Noel och den magiska önskelistan

Noel har bytt skola, eftersom han och pappa har flyttat in till en lägenhet inne i Stockholm. Pappa har fått nytt jobb, och mamma ska jobba ett år i Afrika, så det är stora förändringar i Noels liv just nu. Han saknar mamma hela tiden och vet att det här med att hon jobbar utomlands också är ett sätt för mamma och pappa att testa att flytta isär ett tag. Pappa säger hela tiden att de har det så bra, han och Noel, men Noel har det inte bra. Ingen frågade honom om han ville förändra sitt liv totalt, flytta och byta klass, eller om han ville vara utan sin mamma. Och det ville han inte. Han är ensam!
Ännu efter nästan en termin i skolan har han ingen att vara med, och han är definitivt inte typen som själv drar igång grejer att göra på rasten och förväntar sig att andra ska hänga på. Nej, han vill att andra ska fråga honom om han vill vara med - men det gör de inte. Inte ens när han får en ny vinterjacka som nästan likadan ut som tuffaste killen i klassens jacka frågar de. Så Noel sitter ensam inne i klassrummet på rasterna. Han åker hem ensam. Han är hemma ensam eftersom pappa jobbar så mycket. Han är ensam, ensam, ensam... och det skär i hjärtat på mig att läsa om honom eftersom han inte vill vara ensam.

Så när han hittar en lapp på sätet bredvid sig på bussen, sätet där det alldeles nyss satt en lurvig uteliggare som inte luktade särskilt gott, och upptäcker att den där lappen nog är magisk eftersom det enda som står på den är rubriken "Noel: önskelista"? Ja, då är det klart att han på den önskelistan skriver "En vän". Och precis när han har gjort det - då ringer det på dörren. En vän har uppenbarat sig! Det funkar! Kan han skriva fler saker på den där listan?

Det är en aning av magisk realism här, lite dragning åt det övernaturliga, och det ger den här boken det där lilla extra även om den är en alldeles utmärkt fin berättelse om en ensam tänkande kille redan från början. Det är egentligen bara känslan av magi tror jag, en tänkande killes övertygelse om att vad som helst kan hända. Parallella universum kan finnas, magiska krafter kan vara i rörelse, önskningar kan bli sanna... men också skräcken i att förbannelser kan finnas. Är det bra om en önskning blir uppfylld om det samtidigt för med sig att olyckor sker?

Jag tycker väldigt mycket om Noel och den magiska önskelistan och hoppas att den hittar till alla de där lite ensamma tänkarna i elva-tolvårsåldern. (och till alla de andra i den åldern också!) Men - och här kommer min enda invändning mot den här boken - det gäller att de hittar in i boken och inte avfärdar den pga omslaget. Jag är ledsen, men all min skolbibliotekarieerfarenhet skriker att det här omslaget inte funkar. Den sparsmakade tecknade stilen, mattheten, det stilla och stiliserade, det tunna typsnittet på rubriken - det känns som en bruksbok från 70-talet om vänskap. Eller om smygrökning. Eller... jag vet inte, jag har svårt att sätta ord på sånt här - bara vet att "nej, funkar inte, för tråkigt". Synd, när innehållet är så bra! Men jag ska bokprata mycket om den, jag lovar!


Titel: Noel och den magiska önskelistan
Författare: Janina Kastevik
Utg år: 2016
Förlag: Hippo bokförlag
Köp den till exempel här eller här

Fortfarande Alice

Alice Howland är femtio år, professor i lingvistik vid Harvard gift med John som också jobbar på Harvard som forskare, har tre utflugna barn. Hon är smartare än de flesta, duktig handledare och älskar att undervisa.

Men hon blir diagnosticerad med tidig Alzheimers sjukdom. Hon märker det allra först på att hon tappar bort ord, eller förlägger saker, eller glömmer bort att göra saker hon skulle gjort. Inga konstigheter alls för någon som hon med ett hektiskt, högpresterande liv fyllt av föreläsningar, framträdanden, åtaganden, resor och krav. Men misstagen blir fler, och är faktiskt inte sådana hon brukar göra. Och så plötsligt under sin vanliga joggingtur står hon vid det torg hon har varit vid tusentals gånger - och minns inte hur hon ska hitta hem.

Den här boken berörde mig mycket djupt. Alzheimers sjukdom är något jag går och oroar mig för - det är ganska många i min fars släkt som har haft den, en del även ganska tidigt i livet faktiskt. Och Alice är i min egen ålder. Och det händer att jag tappar bort ord... men trots allt brukar jag ha järnkoll på det mesta och har aldrig varit särskilt rapp på att hitta orden när jag ska prata någonsin, så jag känner att jag kan hålla oron och Alzheimerspöket ifrån mig ännu. Men att läsa om Alice kom mig alltså mycket nära.

Det går så fort, framskridandet av hennes sjukdom! På bara några månader har hon gått från fullskaligt professorsliv till att inte klara av jobbet och behöva familjens hjälp till mycket där hemma. Och efter ett år är hon totalt förändrad. Mycket skrämmande. Men både sjukdom, symtom och sjukdomsförlopp känns realistiskt beskrivna, och jag tror nog att det är så här det hela skulle kunna upplevas av den som får Alzheimers. Det är fruktansvärt och sorgligt - men mot slutet faktiskt inte helt utan ljus. Då vet Alice inte längre vem hon själv är, och hon känner inte igen sina familjemedlemmar - men hon är ju helt omedveten om vad hon har förlorat. Hon verkar förnöjd med det liv hon då har, och håller ett av sina barnbarn i famnen, lever helt och hållet i nuet. Det är resan dit som är så jobbig, då när hon förlorar allt.

Och hennes familj! Jag kan sakna deras perspektiv av Alice sjukdomsförlopp i den här boken. Jag som läsare förstår att de har det jobbigt, men får mest tänka mig det själv eftersom det i det närmaste boken igenom bara berättas ur Alice perspektiv. Men kanske de får stå åt sidan i den här boken eftersom det tydligen finns så mycket litteratur som behandlar hur det är att leva med någon som har Alzheimers sjukdom redan - det är ju så att Alice under en tid försöker hitta information om hur det är att leva med Alzheimers, och hitta andra som har tidig Alzheimers så att hon kan utbyta erfarenheter med dem, men hittar nästan ingenting och själv får dra igång en stödgrupp för Alzheimerspatienter (som hon har mycket tröst av att få träffa). Så Fortfarande Alice är patientens bok.

Jag ser inte på mycket film, men Still Alice med Julianne Moore tror jag nog att jag måste se.

Titel: Fortfarande Alice
Författare: Lisa Genova
Originaltitel: Still Alice
Översättning:
Ljudbok - uppläsare: Anna Maria Käll
Utg år: 2011, 2015
Förlag: Bonnier, Bokfabriken
Köp den till exempel här eller här

Än finns det hopp

Det är 1953 och kryllar av styvstärkta mössor och rakt uppställda sängar med exakta avstånd i den här boken, och korrekta titlar och tilltal, och den exakta rangordningen i en storrond på en sjukhusavdelning. Det är fascinerande att läsa om hur polion behandlades på 50-talet, om de första respiratorerna, om hur läkarna själva tar betalt direkt av patienten och lägger pengarna i sin skrivbordslåda. hur ungefär alla i sjukhuspersonalen röker och patienterna också, hur mycket ändå känns igen i det dagliga arbetet på sjukhuset... jag gillade verkligen att läsa om sjukhusskildringarna i den här boken!

Dessutom märkte jag efter ett tag att mer och mer i miljön så väl stämde in på min uppväxtstad, trots att detta är en fiktiv stad som kallas Ekstad. Men det var så mycket... och visst: när jag läste om Karin Wahlberg och den här boken på nätet så visar det sig att hon kommer från Kalmar, som jag också gör, och har hämtat inspiration därifrån till boken. Så nu har jag suttit en stund och grottat ned mig i 50-talets Kalmar: var sjuksköterskeskolan låg, var det gamla epidemisjukhuset låg (det de precis har flyttat ifrån i boken, alltså). Och konditoriet de går till i boken, Atlantic, ska tydligen vara samma konditori jag hängde på mängder av eftermiddagar när jag gick på gymnasiet: Holmgrens konditori. Ujujuj vad jag går igång på sånt där.

Men när jag läste Än finns det hopp var jag ändå inte helt nöjd - det tog mycket lång tid innan jag blev engagerad i personerna och det som hände. Och det beror nog på att det för mig är på tok för många personer inblandade, och att boken följer dem alla. Det blir för hattigt, och för lite fördjupning hos var och en - när jag äntligen började gripas av någon av dem så hoppade boken raskt vidare till nästa, och det som hände den första personen fortsatte liksom i periferin utan att jag fick vara med kändes det som.
Något annat jag hakade upp mig på var mängderna med tidsmarkörer - ja, jo, de ska sätta 50-talsandan, men ibland blir det nästan som ett fotoreportage från 1953 med en berättarröst som pekar ut alla detaljerna: ser du att de dricker Coca-cola? Det var nytt nu, förstår du. Och ser du hur Saaben av årsmodell -51 ser ut? Och lägg nu märke till att de dansar [insert lämplig sällskapsdans aktuell 1953] till låten [insert lämplig topplistelåt aktuell 1953]. Ser du vilka kläder de har på sig? Hur de har håret klippt? Och hur de pratar, vilka ord som är moderna?
Ja, det blir tidsfärg, och ja, det är korrekt alltihop - men det blir lite för mycket för mig. Lite för utställt.

Men, som sagt, sjukhusskildringarna gillar jag verkligen att läsa.


Titel: Än finns det hopp
Författare: Karin Wahlberg
Utg år: 2013
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här eller här

Spökspanarna

Det har skrivits förfärande lite om barnböcker på den här bloggen den senaste tiden. När jag kollar tillbaka ser jag bara enstaka inlägg om någon stackars ungdomsbok som står i skaran av diverse vuxenböcker, romance och tjockt och försöker se tuffa ut.

Men nu - nu blir det ändring på det där! Jag har bytt jobb, och sitter nu åter mitt ibland mängder av sprillans ny barnlitteratur som måste läsas och skrivas om. Yej! på det! Och först ut är en av de där böckerna jag ständigt söker flera bra av: de lättlästa kapitelböckerna, mittemellanböckerna mellan börja läsa-böcker och vanliga kapitelböcker. Och den här kretsar kring en stackars död bibliotekarie som inte får ro och komma till bibliotekariehimlen eftersom hon fortfarande inte har hittat den där försvunna boken hon letade sig blå efter då för hundra år sedan.

(och ja, det läggs avsevärd bibliotekarietid på att leta efter försvunna böcker i den verkliga världen, det kan jag intyga med bestämdhet)

Malva och Hanna är med sin klass på biblioteket och ska låna böcker. Hanna vill ha läskiga böcker (medan Malva nog hellre skulle velat läsa om hundvalpar och sånt, men hänger med Hanna) och bibliotekarien visar var de står. Fast så säger hon att det läskigaste spöket finns på riktigt, att det på biblioteket där de är just nu lär finnas spöket efter en elak bibliotekarie. Hu! tycker Malva. Yes! tycker Hanna, och drar med Malva på spökspaning. Och det där biblioteket tycks vara fullt av märkliga gångar, gnissliga trappor och bortglömda rum, och givetvis lyckas tjejerna ganska snabbt förirra sig in dit. Mörker, spindelväv, blinkande lampor... och spöken.

Jonna Björnstjernas bilder i färg på varje uppslag, lättläst spökhistoria på ett bibliotek - vad kan gå fel med det här? Va?


Titel: Spökspanarna
Författare: Annika Widholm
Illustrationer: Jonna Björnstjerna
Utg år: 2016
Förlag: Hegas
Köp den till exempel här eller här

Doppler

Jag hade bara läst alla böckerna om Kurt (som jag tycker mycket, mycket om) av Erlend Loe, men inte någon enda av hans vuxenböcker. Så det var verkligen dags nu! Jag lyssnade på Doppler som ljudbok, uppläst av Lennart Jähkel som verkligen läste mycket bra, med perfekt lugn röst som jämvikt till alla Dopplers absurditeter.

Andreas Doppler är ute och cyklar i skogen, trillar med cykeln och slår huvudet i något hårt. Sedan blir han liggandes där och lyssnar på tystnaden, ser på himlen och har bara skogen omkring sig. Det är då han kommer på att han har fått nog av allt oväsen, alla människor men framförallt av all duktighet han omges av i livet. Så han tar helt enkelt ett tält och flyttar ut i skogen - frun och barnen får vara duktiga på egen hand.

För att ha något att äta lyckas Doppler ha ihjäl en älg med bara en kniv till hjälp, och köttet från denna enda älg räcker inte bara till honom själv hela boken igenom utan också till andra i och med att Doppler använder älgköttet som bytesvara för att byta till sig annat. Som lättmjölk till exempel, denna dryck som enligt Doppler är ett bevis på mänsklighetens fullkomlighet och uppfinningsrikedom. Tyvärr hade ju den där älgkon en kalv, och denna kalv är nu helt övergiven och ängslig och tyr sig till Doppler som inte lyckas bli av med den utan i stället tar den till sig och blir kompis med den. Älgkalven får heta Bongo, efter Dopplers nyligen bortgångna far (som inte alls hette Bongo, men det är ändå efter honom älgen blir uppkallad). Och den där fadern kommer också att få en gigantisk totempåle rest till sin ära, eftersom det är det som blir Dopplers stora projekt där i skogen.

Helt vansinnigt, alltså. Och roligt. Ibland känner jag mig själv lite som Doppler - trött på människor och duktighet och med en lust att bara få vara för mig själv i någon skog eller så. Men det där brukar gå över ganska snabbt när jag tänker på sånt som toaletter, kaffebryggare, mikrovågsugnar, ostbågar, internet... och andra människor. Typ min familj. Och så sätter jag igång med att vara duktig igen. Men skratta åt Doppler gör jag gärna. Särskilt åt detaljer som de där sångerna från barnprogrammen på TV som några år konstant sätter sig i huvudet om man har barn. Doppler får gnälla över Pingu och Byggare Bob och Teletubbies, och det är precis de jäklarna som plågade mig när mina barn var små. Jag får låtarna i huvudet bara av att skriva om dem nu... Eller Dopplers tonårsdotters fullkomliga besatthet i Sagan om ringen-världen och dess filmatisering... jag har just en sådan dotter. Hon kan orera i timtal om Harry Potter-universat så att jag blir helt trött. Det är lite i sådana stunder jag funderar på att dra till skogs och bli kompis med en älg eller så. Fast... nä, jag skulle sakna henne alldeles förfärligt efter bara någon dag, så det blir nog inget med det. Ingen totempåle heller - sicket jobb. Alldeles för duktigt. (för han gör ju den där totempålen på ett alldeles särdeles duktigt och noggrant sätt, den där anti-duktighets-Doppler...)


Titel: Doppler
Författare: Erlend Loe
Originaltitel: Doppler
Översättning: Lotta Eklund
Ljudbok - uppläsning: Lennart Jähkel
Utg år: 2005
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här

Mitt hjärta går på

Feel-good och kärlek med två helt vanliga killar i Stockholm... jag gillar det här riktigt mycket!
Chavve känns så äkta. Och så ensam - han har flyttat till Stockholm från Gotland men ännu inte riktigt hittat några att vara med. I början av boken firar han nyårsafton helt ensam - tillsammans med någon fantastisk slags marängtårta och en romantisk film på TV. Han jobbar på café, drömmer om att komma in på finaste konditorskolan i London och är kursledare för en kvällskurs i bakning... och att läsa om Chavve när man är hungrig och sötsugen är tufft, vill jag lova. Det är smörkräm och maräng och fras och fluff och engagemang, kunskap och vilja... Jag gillar Chavve! Jag känner igen mig i hur han har det, från när jag var nyinflyttad i en stad som tjugoåring utan att känna någon. Fast jag använde mig inte av någon dejting-app, som han gör, för att träffa någon (jag testade konceptet rockkonserter i stället...)(men det är en HELT annan historia).

Och via dejting-appen träffar då Chavve Pontus. Pontus bor fortfarande hemma hos mamma och pappa på Östermalm, och jag tycker så väldigt mycket om att läsa om honom och hans familj också. Deras fredagsmysmiddagar... hallå?! (Det går inte att läsa om Pontus heller om man är hungrig...) Gnabbandet i köket (älskar hela familjens kommentarer när de anar att Pontus ska gå på dejt...) eller upplevelsen av Pontus mamma på ICA Banér (heter den väl, den där extremt trångbodda ICA-affären på Östermalm?).

Chavve och Pontus blir kära, och det är bästa sortens kärlekspirr att läsa om. Gillar det så mycket! Men det blir absolut inte för sött och fnuttigt, eftersom de bägge har en hel del problem med sig i bagaget. För bägge gäller att de har svårt att våga sätta igång livet, rädda för att bli besvikna? Pontus har det jobbigt med panikångestattacker, och Chavve med att våga göra saker.

Det här är författarens debut, och jag ser mycket fram emot att läsa mer av honom. Mer kärlek, tack!

(det här är en av de förträffliga böcker på Storytel där det går att växla mellan ljudboksuppläsning och läsning i e-boksformat, och så himla smidigt det är! Det blev dock så att jag läste stora delar som e-bok på telefonen, eftersom jag blev sittande i läsfåtöljen och inte kunde slita mig helt enkelt. Delarna jag lyssnade på uppläsningen tyckte jag inte riktigt lika mycket om - uppläsaren kändes lite stel och övertydlig, och all den fina humorn i texten blev lite platt i uppläsningen)


Titel: Mitt hjärta går på
Författare: Christoffer Holst
Ljudbok - uppläsning: Magnus Schmitz
Utg år: 2015
Förlag: Bokfabriken
Köp den till exempel här eller här

Jane Eyre på två vis

Häromkvällen var jag och såg på Jane Eyre på Malmö stadsteater. Det händer inte så där värst ofta att jag går på teaterföreställningar - sisådär var tionde år kanske? Det brukar mer bli musikaler eller operor när jag vill uppleva scenkonst, men den här ville jag verkligen se.

Miss Ingram

Först ville jag läsa om boken, så att jag hade den aktuell och kunde jämföra. Jag hittade den att ladda ner gratis som e-bok på Gutenbergprojektet, dessutom en illustrerad upplaga. Fast grejen var nu att jag inte gillade den lika mycket som jag mindes att jag gjorde den första gången jag läste den. (jag kan till och med ha läst den flera gånger, men minns inte säkert) För det första blev jag riktigt irriterad på Mr Rochester den här läsningen, och det har jag aldrig blivit förut. Nu känns han mest överlägsen och totalt ego-centrerad. För det andra tyckte jag att jag läste och läste men inte kom någonstans. Så många utvikningar? Funderingar? Så långa och flummiga dialoger? (eller, det är nog mest Herr Överlägsen Rochester som flummar) Så...lång?? Jag mindes inte alls Jane Eyre som lång och småtrist från tidigare läsningar - men anar nu att jag då kan ha läst någon nedkortad version. Det jag minns är alla de dramatiska scenerna (Jane instängd i Röda rummet, Jane stående på en stol på Lowood, utpekad som lögnerska, nattliga skrik och bränder, "det här bröllopet måste stoppas!" och så vidare...) Kanske det är så att mina minnen av filmatiseringarna jag sett är starkare än bokläsningen?

Och teaterföreställningen, då? Hur var den? Jo - den bestod förstås av just alla de dramatiska scener som ända fram tills nu har varit Jane Eyre för mig. Jag tyckte mycket om att se den, men tänker att den nästan kräver att man känner till handlingen i förväg - en hel del som hände blev nu bara symboliserat på olika sätt mellan de olika scenerna. Och nu när jag såg teaterföreställningen så gillade jag mest... mr Rochester. Glömd var bokens överlägsne ego-herre - den här Rochester kändes mer mänsklig och med mer humor.

Jag är då som sagt inte alls van vid teater, och tyckte det var ganska jobbigt när det blev överdramatiskt och mycket skrikande (instängningen i det där röda rummet, och också när Jane får se fru Rochester). Men andra delar tyckte jag väldigt mycket om: ungefär allt där miss Ingram och Rochester spelar mot varandra, musikbakgrunderna, scenbytena och det här med att Jane får byta kläder på scen när hon blir äldre, det att kunna studera ansiktena på dem som spelade (Intiman är litet - man kommer nära scenen), det omedelbara. Dramatik och svärta hade jag väntat mig - humorn som fanns kom som en glad överraskning!

En bön för de stulna

Ja, jag vet - det här är inte en Carolina-bok. Men vi läste den i en av mina bokcirklar, och det är ju så där med bokcirklar att de får en att åtminstone prova att läsa böcker en aldrig skulle ha valt själv. Ibland läser jag inte ut de där böckerna som så uppenbart inte är min typ av läsning - men jag ger dem åtminstone alltid 50 sidors chans att övertyga mig först. Den här boken ville tvunget bli läst hela vägen till slutet, fast den gör ont.

(och jag var tvungen att ta en paus efter ungefär halva och läsa något romance-balsam för min själ, eftersom jag höll på att tappa tron på mänskligheten där ett tag)

Jag får läsa om Ladydis värld och tillvaro på landsbygden utanför Acapulco i Mexiko. Och visst hade jag väl ett hum om att Acapulco låg där, att det var en känd turistort, att det badades där, och var det inte där Elvis hoppade från någon klippa i någon film? Och har jag inte haft några vänner som har varit i Acapulco? Det jag fick läsa nu ändrade min uppfattning, kan vi väl säga. Visst badar turisterna i Acapulco - men staden, landsbygden utanför och för den delen hela Mexiko kunde lika gärna ligga i ett annat solsystem för så otroligt främmande känns det mig. Så hårt. Så styrt av knarkhandel. Så uppgivet. Så helt utan hopp. Och utan rätt - det verkar inte finnas någon som helst hjälp att få av någon rättvisa. Polisen verkar inte vara att tänka på om jag får tro Clement (och det får jag väl - hon bor där och hon har intervjuat många kvinnor för att kunna skriva den här boken). Det är till och med en före detta polis som är värsta knarkkungen. Det handlas med knark och det odlas knark och det framställs knark. Och myndigheterna bestämmer att det ska sprutas gift över knarkodlingarna så att det åtminstone ser ut som att de gör någonting åt eländet - men de som flyger ut giftet får bättre betalt av någon annan och släpper inte alls giftet där det var tänkt. Inte heller kan de komma tillbaka med giftbehållarna fulla, så de tömmer giftet lite överallt utom på just knarkodlingarna. På byarna, till exempel. På människorna.

De stulna i bokens titel är alla de flickor som försvinner, som utan att någon kan/vågar/får göra något åt det brukas som slavar av knarkligornas bossar och underhuggare. Men de är bara en del av allt det som är så förtvivlat och hopplöst och fullständigt nattsvart i och jag blir så ledsen när jag läser. Supandet. Hur skolan sköts lite så där ibland ifall det är någon som bryr sig. Bebisarna som slängs i soporna. Det faktum att ett hus kan stå övergivet i sju månader eftersom dess ägare har blivit mördade - utan att någon verkar bry sig. Den livsfarliga motorvägen. Det åh så väldigt låga värdet på ett människoliv. Alla männen och pojkarna som flyr och kvinnorna och flickorna som blir kvar. Stjälandet. Smutsen.

Språket är på något sätt korthugget, rapporterande och distanserat, och gör att jag just när jag läser inte kommer Ladydi och de andra nära, att jag mer ser det som händer som bakom glas och långt borta. Det är nog bra, eftersom det här är så svart och jobbigt att jag har svårt för att släppa det alltför nära - det känner jag då efteråt när tankarna på boken har svårt att släppa mig.


Titel: En bön för de stulna
Författare: Jennifer Clement
Originaltitel: Prayers for the Stolen
Översättning: Niclas Hval
Utg år: 2015
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Köp den till exempel här eller här

Wintersmith - tredje boken om Tiffany Aching

Jag hade tydligen behov av små blå ilskna män som gillar att dricka sprit, stjäla andras grejer och att slåss (har de ingen annan att slåss med så sparkar de sig själva i huvudet eller så) - därför lyssnade jag på tredje boken om Tiffany Aching av Terry Pratchett. Och visst är de med igen, de små blå, eller Nac Mac Feegles. Fortfarande är det partierna där de är med som gör att jag gillar boken - Tiffany Aching själv är mest bara rätt präktig. Och jo, förutom de små blå så gillar jag häxorna i Tiffanys närhet också: Granny Weatherwax, Nanny Ogg, miss Treason, miss Tick och alla de andra. All häxighet! Allt häxgrejs som Pratchett driver med!

Sedan är (i rätt vanlig ordning) storyn i sig inget att hetsa upp sig över. Tiffany råkar blanda sig i en traditionell dans där Sommaren och Vintern ska mötas, och lyckas med konstverket att få Vintern kär i sig (Wintersmith alltså). Han blir helt till sig och låter alla snöflingor se ut som Tiffany Aching, gör rosbuskar blommande med rosor av frost, gör isberg i Tiffany Aching-form och annat kärlekskrankt. Han försöker till och med bli mänsklig men lyckas väl så där bra kan vi säga. Dessutom blir Sommar hyfsat irriterad på det hela.

Nå, det blir rätt tramsigt komplicerat, det där, och jag läser alltså hellre om hur häxor kollar efter första tecknen på lätt galenskap (som man löper risk för som ensamboende häxa i enslig stuga i skogen) hos varandra. De hälsar på hos varandra för tedrickande och skvaller, men det är alltså helt nödvändigt så att ingen av dem sätter igång att "go cackling" som är förstadiet till galenskap. Och så gillar jag postorderkatalogen från Boffo's i Ankh-Morpork - från den går det att beställa lösvårtor, kittlar i alla storlekar med lämpligt bubblande grejs, spindelväv i lösvikt och alla läskiga häxattribut som överhuvudtaget tänkas kan.

Uppläsningen är bra, humorn finns där - men böckerna om Tiffany Aching är faktiskt inte lika bra som de andra Discworldböckerna. De är mer uppbyggda kring handlingen än de andra böckerna (såsom varande ungdomsböcker?) - men handlingen håller inte så därför blir det mest roliga småpartier med små blå män och häxkul som drunknar i det andra.

Titel: Wintersmith
Serie: Discworld: Tiffany Aching #3
Författare: Terry Pratchett
Ljudbok - uppläsning: Stephen Briggs
Utg år: 2006
Förlag: Doubleday
Köp den till exempel här eller här

Glastronen

Celaena är farlig. Landets farligaste lönnmördare till och med. Fast för något år sedan åkte hon fast (pga förräderi förstås, hur skulle det annars kunnat ske?) och har tillbringat tiden sedan dess med en hacka i en saltgruva. Nu kommer landets kronprins, och kaptenen för kungens garde, och tar henne med sig från saltgruvan till hovet i landets huvudstad Rämnafäste. Där ska hon i ett antal prövningar tävla mot 23 andra kämpar. (samtliga män)("de flesta av dem var så storväxta att de fick en att haja till, men när hon granskade deras ansikten - ofta ärrade, koppärriga eller bara helt enkelt gräsliga - såg hon ingen gnista i deras ögon, inte minsta spår av intelligens. De hade blivit utvalda för sina muskler, inte för sina hjärnor")(klichéer, nä? hurdå? var?)
För varje prövning faller en kämpe bort à la underhållnings-TV-tävling. Står Celaena som ensam vinnare får hon tjäna sex år som kungens kämpe och sedan bli frigiven.

Men de där tjugotre kämparna går åt lite väl fort - det är någon eller något som tar livet av dem helt utanför prövningstiderna. Inte bara tar livet av - river upp dem, sliter ur tarmarna, hjärtat och hjärnan på dem och får dem att dö med ansiktet i ett stelnat skrik.

Chaol, den där kaptenen för kungliga gardet, försöker jaga mördaren. Det gör han genom att gång på gång ställa sig och "undersöka kroppen" på den mördade kämpen. Dock undgår honom den lilla detaljen att det på väggen bakom offret, på golvet och på offrets kropp finns nedklottrade mystiska runor av uråldrig art. Och morden avfärdas helt förnuftigt som "krogslagsmål som urartat".

Celaena är smart, hon. Förutom det att hon är farlig och snygg. Och lönnmördare. Hon undersöker också ett av de där upprivna liken i någon minut, men hon ser minsann de där runorna. Hm, kan de innebära någon slags koppling till runorna som finns inristade i marken runt slottets klockpelare, föreställande vidriga monster i olika positioner? Eller vidare, någon slags koppling till de böcker med de här skrivtecknen i, som handlar om landets tidigare historia och de släkten som fanns innan nuvarande kungen utrotade dem? Möjligen. Kanske. Fan vet. Hon avslöjar inget om sina intelligenta sammankopplingar utan återgår till det som är viktigt i den här boken: att imponera på/snäsa av/posera för sagde kapten för kungliga gardet, Chaol, och för landets kronprins, Dorian. Det är ju trots allt det som är det viktiga? Det, och vilka kläder hon har på sig när hon pratar med den ene eller den andre?

Chaol ser på Celaena, och gillar vad han ser trots att hon är farlig. Han blir kär. Dorian ser på Celaena, och gillar vad han ser trots att hon är farlig. Han blir kär. Det är inte bra. Det är allvarliga grejer, sånt här. Mycket värre än det där med monster och runor och nyligen gjorda folkmord och förbjuden magi och krig med grannländer och annan skit.

Vi skulle kunna säga så här: jag är lätt missnöjd med den här boken. Det är ett triangeldrama, förklätt i medioker fantasykostym. Det är en författare som tycker att det räcker att berätta för mig ATT Celaena är farlig, men aldrig någonsin låta henne VISA det för mig. Hon tycker också att det räcker gott med att hon skriver "hela hans uppenbarelse verkade elak och det syntes också i hans obsidiansvarta ögon" för att jag ska begripa att det handlar om en ondskefull person (och jadå, det ÄR han. Ondskare än ondskast, liksom).

Det räcker inte. Vare sig med triangeldramat eller med att få saker beskrivna för mig. Jag vill ha en bra story, och jag vill komma underfund med hur personer är genom att läsa om hur de agerar eller tänker eller vad de säger. Gestaltning är fint. Och helt ärligt - om det verkar som att uråldrig ondska rör på sig i det kungliga slottets grunder och att folk kanske blir lite muttriga över att nuvarande kungen systematiskt utrotat både dem och all magi? Då vill jag läsa om det. Inte om när två tonåringar spelar biljard och försöker imponera på varandra eller andra. Hade jag velat läsa highschool-drama hade jag valt en highschooldramabok.

Och... översättningen. Jag vet inte riktigt om jag ens orkar ta upp översättningen. Men jo, jag måste nog eftersom detta kan vara en av de sämsta översättningar från engelska till svenska jag har råkat på. Någonsin. Meningarna är rakt översatta från den engelska ordföljden, och följden blir enormt styltig svenska. Ord och uttryck är direkt felöversatta. "Smallclothes" har fått bli "småkläder" (som i att kronprinsen får se C i hennes småkläder), kronprins Dorian har enligt sin mamma som barn alltid varit snäll mot sina "informatörer" (här dog jag lite) och en mening med verbet "bring" har översatts till att bli typ "hon bringade honom att komma med". Dessutom är en del orts- och egennamn översatta men inte andra. Huvudstaden heter Rämnafäste och gardeskaptenen Chaol Västfall, medan saltgruvan fick fortsätta heta Endovier och landet Andorlan eftersom de ju inte gick att översätta.

Besviken? På en mycket hypad och massivt marknadsförd bok? Jepp, så kan vi väl säga.

Titel: Glastronen
Författare: Sarah J. Maas
Originaltitel: Throne of Glass
Översättning: Lena Jonsson, Emma Jonsson Sandström
Utg år: 2016
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 13 år och uppåt