Andreas Doppler är ute och cyklar i skogen, trillar med cykeln och slår huvudet i något hårt. Sedan blir han liggandes där och lyssnar på tystnaden, ser på himlen och har bara skogen omkring sig. Det är då han kommer på att han har fått nog av allt oväsen, alla människor men framförallt av all duktighet han omges av i livet. Så han tar helt enkelt ett tält och flyttar ut i skogen - frun och barnen får vara duktiga på egen hand.
För att ha något att äta lyckas Doppler ha ihjäl en älg med bara en kniv till hjälp, och köttet från denna enda älg räcker inte bara till honom själv hela boken igenom utan också till andra i och med att Doppler använder älgköttet som bytesvara för att byta till sig annat. Som lättmjölk till exempel, denna dryck som enligt Doppler är ett bevis på mänsklighetens fullkomlighet och uppfinningsrikedom. Tyvärr hade ju den där älgkon en kalv, och denna kalv är nu helt övergiven och ängslig och tyr sig till Doppler som inte lyckas bli av med den utan i stället tar den till sig och blir kompis med den. Älgkalven får heta Bongo, efter Dopplers nyligen bortgångna far (som inte alls hette Bongo, men det är ändå efter honom älgen blir uppkallad). Och den där fadern kommer också att få en gigantisk totempåle rest till sin ära, eftersom det är det som blir Dopplers stora projekt där i skogen.
Helt vansinnigt, alltså. Och roligt. Ibland känner jag mig själv lite som Doppler - trött på människor och duktighet och med en lust att bara få vara för mig själv i någon skog eller så. Men det där brukar gå över ganska snabbt när jag tänker på sånt som toaletter, kaffebryggare, mikrovågsugnar, ostbågar, internet... och andra människor. Typ min familj. Och så sätter jag igång med att vara duktig igen. Men skratta åt Doppler gör jag gärna. Särskilt åt detaljer som de där sångerna från barnprogrammen på TV som några år konstant sätter sig i huvudet om man har barn. Doppler får gnälla över Pingu och Byggare Bob och Teletubbies, och det är precis de jäklarna som plågade mig när mina barn var små. Jag får låtarna i huvudet bara av att skriva om dem nu... Eller Dopplers tonårsdotters fullkomliga besatthet i Sagan om ringen-världen och dess filmatisering... jag har just en sådan dotter. Hon kan orera i timtal om Harry Potter-universat så att jag blir helt trött. Det är lite i sådana stunder jag funderar på att dra till skogs och bli kompis med en älg eller så. Fast... nä, jag skulle sakna henne alldeles förfärligt efter bara någon dag, så det blir nog inget med det. Ingen totempåle heller - sicket jobb. Alldeles för duktigt. (för han gör ju den där totempålen på ett alldeles särdeles duktigt och noggrant sätt, den där anti-duktighets-Doppler...)
Titel: Doppler
Författare: Erlend Loe
Originaltitel: Doppler
Översättning: Lotta Eklund
Ljudbok - uppläsning: Lennart Jähkel
Utg år: 2005
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar