Än finns det hopp

Det är 1953 och kryllar av styvstärkta mössor och rakt uppställda sängar med exakta avstånd i den här boken, och korrekta titlar och tilltal, och den exakta rangordningen i en storrond på en sjukhusavdelning. Det är fascinerande att läsa om hur polion behandlades på 50-talet, om de första respiratorerna, om hur läkarna själva tar betalt direkt av patienten och lägger pengarna i sin skrivbordslåda. hur ungefär alla i sjukhuspersonalen röker och patienterna också, hur mycket ändå känns igen i det dagliga arbetet på sjukhuset... jag gillade verkligen att läsa om sjukhusskildringarna i den här boken!

Dessutom märkte jag efter ett tag att mer och mer i miljön så väl stämde in på min uppväxtstad, trots att detta är en fiktiv stad som kallas Ekstad. Men det var så mycket... och visst: när jag läste om Karin Wahlberg och den här boken på nätet så visar det sig att hon kommer från Kalmar, som jag också gör, och har hämtat inspiration därifrån till boken. Så nu har jag suttit en stund och grottat ned mig i 50-talets Kalmar: var sjuksköterskeskolan låg, var det gamla epidemisjukhuset låg (det de precis har flyttat ifrån i boken, alltså). Och konditoriet de går till i boken, Atlantic, ska tydligen vara samma konditori jag hängde på mängder av eftermiddagar när jag gick på gymnasiet: Holmgrens konditori. Ujujuj vad jag går igång på sånt där.

Men när jag läste Än finns det hopp var jag ändå inte helt nöjd - det tog mycket lång tid innan jag blev engagerad i personerna och det som hände. Och det beror nog på att det för mig är på tok för många personer inblandade, och att boken följer dem alla. Det blir för hattigt, och för lite fördjupning hos var och en - när jag äntligen började gripas av någon av dem så hoppade boken raskt vidare till nästa, och det som hände den första personen fortsatte liksom i periferin utan att jag fick vara med kändes det som.
Något annat jag hakade upp mig på var mängderna med tidsmarkörer - ja, jo, de ska sätta 50-talsandan, men ibland blir det nästan som ett fotoreportage från 1953 med en berättarröst som pekar ut alla detaljerna: ser du att de dricker Coca-cola? Det var nytt nu, förstår du. Och ser du hur Saaben av årsmodell -51 ser ut? Och lägg nu märke till att de dansar [insert lämplig sällskapsdans aktuell 1953] till låten [insert lämplig topplistelåt aktuell 1953]. Ser du vilka kläder de har på sig? Hur de har håret klippt? Och hur de pratar, vilka ord som är moderna?
Ja, det blir tidsfärg, och ja, det är korrekt alltihop - men det blir lite för mycket för mig. Lite för utställt.

Men, som sagt, sjukhusskildringarna gillar jag verkligen att läsa.


Titel: Än finns det hopp
Författare: Karin Wahlberg
Utg år: 2013
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här eller här