Jane Eyre på två vis

Häromkvällen var jag och såg på Jane Eyre på Malmö stadsteater. Det händer inte så där värst ofta att jag går på teaterföreställningar - sisådär var tionde år kanske? Det brukar mer bli musikaler eller operor när jag vill uppleva scenkonst, men den här ville jag verkligen se.

Miss Ingram

Först ville jag läsa om boken, så att jag hade den aktuell och kunde jämföra. Jag hittade den att ladda ner gratis som e-bok på Gutenbergprojektet, dessutom en illustrerad upplaga. Fast grejen var nu att jag inte gillade den lika mycket som jag mindes att jag gjorde den första gången jag läste den. (jag kan till och med ha läst den flera gånger, men minns inte säkert) För det första blev jag riktigt irriterad på Mr Rochester den här läsningen, och det har jag aldrig blivit förut. Nu känns han mest överlägsen och totalt ego-centrerad. För det andra tyckte jag att jag läste och läste men inte kom någonstans. Så många utvikningar? Funderingar? Så långa och flummiga dialoger? (eller, det är nog mest Herr Överlägsen Rochester som flummar) Så...lång?? Jag mindes inte alls Jane Eyre som lång och småtrist från tidigare läsningar - men anar nu att jag då kan ha läst någon nedkortad version. Det jag minns är alla de dramatiska scenerna (Jane instängd i Röda rummet, Jane stående på en stol på Lowood, utpekad som lögnerska, nattliga skrik och bränder, "det här bröllopet måste stoppas!" och så vidare...) Kanske det är så att mina minnen av filmatiseringarna jag sett är starkare än bokläsningen?

Och teaterföreställningen, då? Hur var den? Jo - den bestod förstås av just alla de dramatiska scener som ända fram tills nu har varit Jane Eyre för mig. Jag tyckte mycket om att se den, men tänker att den nästan kräver att man känner till handlingen i förväg - en hel del som hände blev nu bara symboliserat på olika sätt mellan de olika scenerna. Och nu när jag såg teaterföreställningen så gillade jag mest... mr Rochester. Glömd var bokens överlägsne ego-herre - den här Rochester kändes mer mänsklig och med mer humor.

Jag är då som sagt inte alls van vid teater, och tyckte det var ganska jobbigt när det blev överdramatiskt och mycket skrikande (instängningen i det där röda rummet, och också när Jane får se fru Rochester). Men andra delar tyckte jag väldigt mycket om: ungefär allt där miss Ingram och Rochester spelar mot varandra, musikbakgrunderna, scenbytena och det här med att Jane får byta kläder på scen när hon blir äldre, det att kunna studera ansiktena på dem som spelade (Intiman är litet - man kommer nära scenen), det omedelbara. Dramatik och svärta hade jag väntat mig - humorn som fanns kom som en glad överraskning!