Allegiant

Jag är inte riktigt i fas med mitt bloggande nu, kan erkännas. Det är semester, sovmorgnar, springande efter Pokémons med mobilen i högsta hugg. Och så håller jag på med slalomläsning av flera tjocka böcker samtidigt. Men, visst, det är som det ska vara i juli. Här kommer dock en liten trudelutt om en bok jag lyssnade färdigt på för några veckor sedan, och det kommer inte att gå till historien som det Mest Välskrivna Blogginlägget Ever eftersom jag redan har glömt stora delar av boken (så går det när hjärnan försätts i träda):

Men innan jag gick på semester lyssnade jag på Allegiant av Veronica Roth. Inte för att det var en bok jag längtat särskilt efter (nä, för jag blev ju rätt less på Tris och Tobias när de mestadels var osams på varandra i Insurgent), men för att den dök upp där när jag surfade runt på Storytel efter något lagom spännande att lyssna på. Ett avslut på den trilogin äntligen då? Fast jag redan fått slutet spoilat för mig och visste att Veronica Roth tagit stora intryck av George RR? Jepp. Dags att avsluta.

Berättarperspektiv i Allegiant skiftar mellan Tris och Tobias, och i ljudboken är det då så att det är två olika uppläsare som alternerar. Det är rätt kul, faktiskt, fast jag gillade inte tjejens uppläsning som var mer än lovligt träig. Hon läste liksom texten utan att bry sig om innehållet, och betonade därför ofta meningarna helt märkligt med tyngdpunkt på fel ord. Inget man tänker på när betoningen görs rätt, men när det blir fel som här? Mycket störigt. Han som läste Tobias lät för det mesta återhållet vrålarg, som om han tryckte fram varje ord genom hårt sammanbitna tänder. Men det funkade rätt bra, eftersom Tobias boken igenom är rätt arg. Och förtvivlad.

Jo, för hans gener är inte OK, visar det sig. Här kommer vi till det som tog över boken till stor del, och som jag inte orkade med att reda ut: skillnaden på folk som har defekta gener och de som är genetiskt rena. Och i förlängningen: experiment med gener, och också vääääldigt många injektioner med diverse serum som fick folk att somna, dö, se syner, bli manipulerade och bära sig konstigt åt i allmänhet. För mig blev det hela en enda soppa av gener, labb, serum och konstigheter, och en förundran över hur de skillnader i genetiska uppsättningar som från början var liksom en hemlighet som knappt kunde anas nu har blivit det som avgör hur folk behandlar varandra. (hur ser de skillnad, liksom?)

Sen är det en hel del action, världen vidgas från att omfatta Staden (f.d Chicago) till att vara det Utanför också. Det vill säga f.d USA. Resten av världen får inte vara med så mycket. De har väl defekta gener eller nåt.

Tris och Tobias fortsätter med sina eviga och ändlösa varför-kan-du-inte-lita-på-mig-diskussioner som i god tradition avslutas med att de är osams någon dag innan de åter bedyrar varandra evig kärlek och full förtröstan.

Och slutet... ja, det går ju åt h-vete för somliga, men det visste ni redan. Övrigt slut på boken känns, jamen lite lättlöst så där?

Titel: Allegiant
Serie: Divergenttrilogin #3
Författare: Veronica Roth
Originaltitel: Allegiant
Översättning: Katarina Falk
Ljudbok - uppläsning: Callin Öhrvall Delmar + Viktor Åkerblom
Utg år: 2015
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här