Vattnet drar

Allting börjar med ett inbrott i kyrkan i det lilla samhället i Gästrikland - det ska stjälas en urgammal madonnabild i trä som säkert kan inbringa mycket pengar om den säljs i Stockholm till de rätta människorna. Men det där inbrottet? Åh, det är så väldigt mycket människor det handlar om, och så många bra detaljer med det där att jag direkt känner att jag gillar den här boken. De är stressade och nervösa, skriker på varandra och kommer på att den där väskan de tänkt bära ut madonnan i nog är för liten, och så blir det argt skrik för det. Och så mitt i allt det där väldigt mänskliga småtjuvsskrikandet så blir det övernaturligt när Viktor hittar en underlig sten inmurad vid altaret. En sten han känner att han bara måste ha. Så han lägger onödig tid mitt under brinnande inbrott på att karva loss den där stenen, och gängets okrönte (och oerhört läskige) ledare Calle blir skogstokig.

Det är alltså den där stenen som sätter igång saker. Något väcks ute i naturen som inte borde ha väckts, och det händer ofattbara och otäcka saker. Den här boken är en blandning mellan skräck och fantasy, och rör sig i landet mellan vuxen- och ungdomsbok. Visst påminner miljön en del om Engelsforstrilogin, men det här är svartare och vuxnare tycker jag nog.

Jag gillar väldigt många saker i Vattnet drar. Detaljer om vardagsliv, enkla saker som när de gör omelett till frukost eller hur förhållandet till föräldrar skildras. Det finns fascinerande karaktärer, som party-Celia och våldsamme Calle (och en del riktigt vidriga, som lokalbossen Harte). Det övernaturliga tycker jag mycket om, och ibland blir det rena mardrömsupplevelserna som när Krister har någon varelse sittande på sin mage, en varelse som letar upp hans mun med sin egen och suger... Fast frågan är om inte vardagen i det där lilla samhället skrämmer ännu mer med hur den har blivit - med en korrumperad lokalpolitiker och en försäljningsorganisation för hembränd sprit som verkar ha gått helt överstyr, och annat.

Sedan finns det det jag inte tycker om också. Jag får alltför få förklaringar till det som händer. Visst, det ska inte beskrivas och trumpetas ut alltför snabbt i en sådan här bok där det ska vara mystiskt och uppdagas allteftersom. Men jag får inget sammanhang i det märkliga som händer, det blir mest fristående händelser eftersom jag inte får veta ursprunget och varför allt sker. Varför får Krister de där upplevelserna, varför är han sådan där med djur? Vad händer med den där stenen Viktor har och hur hänger den ihop med allt det andra som händer? Vad hände förra gången, då för länge sen? Riktigt irriterad blir jag när det äntligen dyker upp en person som verkar veta lite mer om det som händer, men som glider undan med icke-svaren att "det tar för lång tid att berätta" eller typ "den kunskapen är för farlig för dig". Finns det något jag avskyr i böcker som den här så är det just sådana icke-svar.

Trots min frustration över all kunskap som är dold och för farlig för att veta så överväger allt det jag tycker om med boken. Klart jag kommer att läsa del 2, Jorden vaknar, när den kommer nästa vår.

Titel: Vattnet drar
Författare: Madeleine Bäck
Utg år: 2016
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 15 och uppåt