Harry Potter and the Philosopher's Stone

Nä, jag kommer inte att skriva så himlans mycket om handlingen i den här boken. Det skulle kännas lite som... att berätta för er att månen kretsar kring jorden och jorden kretsar kring solen tillsammans med de andra planeterna i ett regelbundet system, och att stjärnorna inte är små ljushål i himlapällen utan solar långt långt borta, och att berätta allt det här som om det vore något jag själv kommit på. Lite onödigt, alltså.

Harry Potter är killen med det blixtformade ärret i pannan som på sin elvaårsdag får reda på att han är trollkarl, och som till hösten får börja på internatskolan Hogwarts tillsammans med alla andra trollkarlar och häxor, och peka finger åt alla oss mugglare som får stå bredvid och avundsjukt titta på.

Det som ÄR nytt är att de engelska ljudböckerna med Harry Potter, inlästa av Stephen Fry, nu finns på Storytel, och att jag direkt när jag fick höra det kastade mig över dem. Jag har länge längtat efter att få höra dem, men lyssnar bara på ljudböcker i min telefon och pallar aldrig fippla med andra format. Nu kom de! Nu fyller Stephen Fry's röst min bil på väg till och från jobbet - och vilken mästerlig inläsning han gör! Det är så bra så det är så bra så att jag får rysningar, och han flyger direkt upp på förstaplatsen hos ljudboksuppläsare för mig. Missa inte de här, hörni! Jag kommer garanterat att lyssna mig igenom alla sju böckerna, är redan en bra bit in i andra boken nu när jag skriver det här.

Det jag måste tillägga till min (något) kortfattade summering av handlingen ovan är detta: Jag har läst Harry Potter och de vises sten några gånger, men det var ett tag sedan sist. Det som slår mig är hur många gånger jag tänker att "kommer det där redan nu i första boken?" Exempelvis den döende enhörningen som jag hade för mig var med i en senare bok. Eller trollet på toaletterna. Men, jepp, det är redan nu i begynnelsen de är med.

Titel: Harry Potter and the Philosopher's Stone
Serie: Harry Potter #1
Författare: J.K. Rowling
Ljudbok - uppläsning: Stephen Fry
Utg år: 2016 (den här ljudboksutgåvan)
Förlag: Bloomsbury Publishing PLC
Köp den till exempel här eller här eller ladda ner direkt på Pottermore

Ordbrodösen

En ordbrodös. Bara ordet! Lockande, vackert, mystiskt... Och vad gör då en ordbrodös? Jo, hon kan skriva uppmaningar och samtidigt använda sin kraft, och den som läser det hon skrivit blir tvingad att göra det som står. "Lyd mig!" "Stanna!" "Glöm det här!" är enkla nog, men det finns längre, krångligare meningar med en mängd villkor, och så kanske namnet på den det gäller. Ordbrodösen kan skriva på vad som helst: papper, tyg, sin egen arm - men den som läser måste lyda det hon skriver. Och det här är i nutid (även om ordbrodöserna har funnits i alla tider tydligen) så det funkar också fint med mail, sms och andra digitala skrivverktyg.

Tänk er vilken makt! Tänk er hur det kan missbrukas! Eller göras till gott också förstås. Vi får höra talas om en ordbrodös som jobbade som amerikanska presidentens talskrivare... Och givetvis fanns det ordbrodöser som blev anklagade för häxeri då när häxprocesserna härjade som värst.

Ni fattar - jag är så inne i det här med ordbrodöser och deras kraft och makt att det känns som att det är en slags magi jag känt till länge? Det är så det är med den här boken - det är så genomtänkt, så magiskt men ändå så fast förankrat i vår egen verklighet att det blir alldeles förträffligt bra. Magisk realism när den är som allra bäst. Jag älskar det här!

Det handlar om Alba, och hur hon på sin 18-årsdag ska få sin ordbrodöskraft hon vet att hon ska få. Denna kraft ärvs från mor till dotter, och kommer alltid på 18-årsdagen. Men hela boken bygger på hemligheter och avslöjanden så jag vill inte skriva mer om handlingen än det allra mest avgörande: när Alba står där inför ett antal församlade viktiga människor och ska prövas? När hon ska få dem att lyda det hon skrivit på en lapp? Då funkar det inte. Hon har inte fått kraften som hon skulle. Varför?

Utan att avslöja mer om vad som händer vill jag ändå prata om alla de intressanta människor som finns i boken: Lo och Klara! Alltså, jag vill komma hem till Lo och Klara och bli bjuden på te! Jack! Jack är snudd på lite för perfekt och godtagande, men med mycket humor och rolig att läsa om. Elise, Lilly och Alice - spooky. Särskilt när de skriver. Siri! Mormor med blocket!
Det jag har lite problem med när jag läser är att hålla isär alla människor. Alla dessa mammor och mormrar och mormors mor och mormors syster och avlägsna släktingar, alla dessa som blir inblandade i Albas sökande... jag blir helt förvirrad. Samtidigt hade det varit helt omöjligt med en personförteckning i den här boken eftersom en sådan hade avslöjat alltför mycket. Så det fick bli en hel del bläddrande fram och tillbaka för att komma ihåg vem den där Clare var, och hur Amanda var inblandad, och vem som var mormor till vem...

Inte nog med att ordbroderandet är fascinerande och lockande - det här är dessutom väldigt spännande och mot slutet av boken gick det inte att släppa läsandet, var tvungen att få veta hur och vem och varför. 

Ordbrodösen är inget mindre än en fantastisk debutroman, och jag längtar efter att få läsa mer av Anna Arvidsson!


Titel: Ordbrodösen
Författare: Anna Arvidsson
Utg år: 2017
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

The Dwarves

Den här mastodonttegelstenen har jag gått och sneglat på i flera år, lockad av det bistra och så urtypiska dvärgansikte som stint blickar ut från dess framsida. Nu äntligen köpte jag den och läste.

Gillade jag? Mja. Ibland. Ibland inte. Det är verkligen stereotypfantasy där alla karaktärer bär sig åt och agerar enligt de av Tolkien fastslagna (och påhittade) reglerna för alla väsen och varelser som förekommer i den här typen av fantasy. Dvärgar ska gilla det här med grottsalar, bära skägg och svinga en yxa med ett vansinnigt lyckoskratt mot lede fi (som då förstås utgörs av orcher, troll och elaka trollkarlar). Jag kan absolut gilla sådan fantasy, om den ändå är bra skriven. Den här är det... ibland. Ibland roar dialogen (särskilt när Boïndil och Boëndal är inblandade). Ibland blir det väl långrandigt eftersom vår huvuddvärghjälte Tungdil Goldhand reser hit, reser dit, reser tillbaka, får nya mål, reser vidare, slåss lite, reser lite till och jag undrar hur många gånger strider mot de onda kan nästan gå åt fanders men räddas i sista stund av något oväntat.

Och i början av boken höll jag dessutom på att knäckas av en myckenhet namn på diverse dvärgar och av dvärgpolitik. Jag skrev en gnälligt lång anteckning på telefonen om hur mycket jag ogillade den här boken och tänkte att jag säkert skulle ditcha den efter mina obligatoriska 50 sidor... men sen läste jag ändå vidare. Tungdil var en rätt trevlig bekantskap. Hans styvpappa (ja!) trollkarlen också. Och när sedan abnormt fete trollkarlen Nudin blir helt skogstokig och har ihjäl allt och alla i sin omgivning så hade jag helt fastnat i boken och var tvungen att läsa färdigt.

Jag ger mig inte på att försöka återge handlingen mer än att det

• existerar ett stort hot av en namnlös ondska som kommer norrifrån
• folk och fä verkar inte fatta det där utan käbblar vidare inbördes
• vi har en hjälte som vuxit upp föräldralös och inte vet varifrån han kommer. Grejen är att han är dvärg, men den ende av sitt slag där han bor. Han har aldrig ens träffat en annan dvärg och har bara läst sig till deras historia och egenheter i böcker. Han gillar att läsa! Han gillar också att stå i smedjan och hamra på hästskor (för det ligger i dvärgablodet, va?) Han funderar mycket på huruvida dvärgflickor har skägg eller inte och om han någonsin kommer att träffa någon.
• hjälten får ett uppdrag och ger sig ut på resa, och på den resan får han vänner och följeslagare (ett dvärgpar som är tvillingar, en kvinna som är duktig på att slåss, en stum jätte i rustning som aldrig visar sitt ansikte, en skådespelare och lite annat löst folk)
• de reser
• de reser
• de reser
• de slåss
• de reser
• och... de räddar världen (obs, spoiler, fast den kom lite sent)
• fast... de räddar inte världen helt och hållet eftersom det finns tre böcker till i serien

Nå. Sammantaget är detta en bok som inte är jättebra men som ändå har något som fick mig att läsa slut. Kanske jag läser vidare om dvärgvedermödor i War of the Dwarves som är bok 2. Kanske inte.

Titel: The Dwarves
Serie: The Dwarves #1
Författare: Markus Heitz
Originaltitel: Die Zwerge
Översättning: (från tyska till engelska) Sally-Ann Spencer
Utg år: 2009 (engelska), 2003 (tyska)
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

Sanning och skvaller

I början gick vi inte ihop, den här boken och jag. Jag krockade ganska omgående med systrarna Bennet i nutid, att mamma Bennet år 2013 har fem döttrar som måste giftas bort. Att det är ett problem som måste lösas. Och att äktenskapet på något sätt är biljetten ut från föräldrahemmet (även om de två äldsta Bennetflickorna sedan länge är utflugna och lever - ogifta - i New York). Förutsättningarna för familjens Bennets framtid och ekonomi, att räddas genom rika giften, hade ändrats på de där tvåhundra åren romanfigurerna färdats genom. och jag satt och letade fel.

Men sedan lät jag boken pausa några dagar, och när jag återvände fastnade jag. Och gillade. Ja, döttrarna ska giftas bort - men Sittenfeld hittar finurliga förklaringar på varför, och hur det räddar Bennetsituationen. I stället för att sitta och leta fel och orimligheter så började jag gilla romankaraktärerna i 2010-talets Cincinatti. Och roade mig högeligen med att i stället sitta och leta efter referenserna till ursprungs-Stolthet och fördom. Janes sjukdom, och hur Liz rätt solkig kommer för att besöka henne, kortspelskvällen hos moster nere i byn, rundvandringen på Pemberley... sånt. Och helt plötsligt upptäckte jag att jag ju älskade den här boken. Det krävdes att jag släppte lite rimlighetskrav och Austen-besser-wisser-attityd först bara.

Stolthet och fördom-galleriet har alltså förflyttats till amerikanska Cincinatti 2013. Alla systrarna Bennet har också blivit äldre än de är i ursprungsboken - Jane ska snart fylla 40 och Liz är 38. De två bor och jobbar i New York medan de yngre systrarna mest driver runt där hemma och tränar, målar naglarna eller läser universitetskurs efter universitetskurs. Mamma Bennet är ungefär lika hysterisk som hon var, men i stället för att yra om nerver och vara beroende av luktsalt (och opium? som det anas i Huset Longbourn) så köper hon nu grejer på postorder så pengarna skvätter. Pappa Bennet blundar för problem och Mary är precis lika jobbigt mästrande som hon ska vara. Och så kommer då mr Bingley och mr Darcy, i skepnaden av snygga doktorer, och rör om lite i grytan. Hela boken följer fint Stolthet och fördom i dramaturgin, så jag vet precis vad som kommer att hända. Bara inte hur det kommer att hända, hur Sittenfeld har löst det för den här upplagan av Bennetar och Darcies. Och det är det som gör det roligt att läsa!

Jag gillar alltså den här. Mycket! Dock kunde hela ståhejet med dokusåpan försvunnit för det blir mest trams. Och spindlarna? Hur och varför är de med? Någon som fattat - är det en referens jag inte förstår, eller vad??

Titel: Sanning och skvaller
Författare: Curtis Sittenfeld
Originaltitel: Eligible
Översättning: Molle Kanmert Sjölander
Utg år: 2017
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här eller här

Världens mesta Ester

Var det inte väldigt länge sedan jag skrev om en barnbok här på bloggen? Det får jag göra något åt! Jag läste just en bra bok om vänskap, skriven för ungefär 7-10-åringar, som heter Världens mesta Ester, och den tycker jag att ni kan ta och sätta i händerna på barnen som "vill läsa om sånt som är på riktigt". Eller så tar ni och högläser den. Det här känns äkta, och som om det skulle kunna vara vilka barn som helst som finns på riktigt.

Och det är rätt så hjärtskärande om man tänker på hur Ester har det. Ester börjar som ny i Signes klass, och redan på första rasten frågar Ester om inte hon och Signe kan bli kompisar. Signe blir helt pirrig - hon har inte direkt några kompisar utan brukar mest vara för sig själv. Inte heller brukar hon följa med någon hem efter skolan, eller leka hemma hos någon annan när det är lördag om det inte är kalas. Och nu, med Ester, får hon allt det!

Ester är spännande, och det finns fler i klassen som vill vara med henne. Men det är Signe hon väljer, och det är till exempel Signe som får ett likadant halsband som Ester har, som Ester har gjort själv. Och Signe fortsätter att känna det där varma pirret, att just hon får ha Ester till vän. Men... det är en del bekymmer också, och sånt som gör ont i magen. Det blir mer och mer. Ester är spännande och hittar på roliga saker, ja, men en hel del av det Ester hittar på är sånt som Signe egentligen vet att man inte alls får göra. Gå in i lärarrummet under rasten och olovandes ta av deras fikabröd, till exempel. Eller smita hem från fritids utan att säga till. Och värre saker.

Boken är helt ur Signes perspektiv, och är absolut inte mästrande i sin ton utan bara berättar om vad Signe och Ester gör, och hur Ester har det i sitt liv och hemma. Jag som vuxen ser och förstår förstås mer än vad Signe gör, och bläddrar faktiskt vidare snabbare och snabbare i boken för att se hur det går (nå, lite bättre men inget avslut som klarar ut allt och gör alla lyckliga). Och det finns mycket att fundera på för den som läser, eller att prata om ifall den läses högt. Gör gärna det, det funkar den alldeles utmärkt till!

Titel: Världens mesta Ester
Författare: Anton Bergman
Illustrationer: Emma Adbåge
Utg år: 2016
Förlag: Hippo
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-11 år, eller som högläsning från ca 5 år

Blå stjärnan

Det var ett tag sedan jag läste föregående bok i Guillous 1900-talsserie, Att inte vilja se, så därför gjorde det mig inget att den här behandlar precis samma tid, med ungefär samma händelser fast ur en annan persons synvinkel. Jag ville ju ha fördjupning av de andra familjemedlemmarnas krigstid.

Den förra boken följde äldste brodern Lauritz och hans dra-filten-över-huvudet-teknik för att hantera andra världskriget men nu är det alltså hans dotter Johanne vi får läsa om. Och hon vet allt om kriget - allt det som står eller sägs i nyheterna och så väldigt mycket utöver det eftersom hon jobbar "bakom kulisserna" med spioneri och motståndsverksamhet. Hennes lillasyster Rosa vet ännu mer eftersom hon har ett überdüberhemligt jobb inom svenska försvarsstaben. Med jämna mellanrum måste systrarna träffas för att prata av sig om allt de vet - utan att ändå säga något i klartext eftersom de då bryter mot regler.

Johanne är en av Guillous superhjältar. Hon kan allt. Hon talar flytande norska, tyska, svenska och är hygglig på engelska och franska också. Hon är disputerad doktor i litteraturvetenskap, hon kör lastbil, hon kan hantera vapen och radioutrustning, och hon är legitimerad, utbildad och diplomerad spion. Hon jobbar för flera länder samtidigt: norska motståndsrörelsen, svenska underrättelsen, engelska underrättelsen och banne mig också för Tyskland (men bara för att utnyttja systemet). Hon är också en hejare på vinsorter (förstås), kläder, etikett, konversation. Och ledarskap. Plus att hon är snygg och bra i sängen.

Jahapp. Kunde hon åtminstone inte ha haft något fel, typ alltid försovit sig och inte gillat att äta grönsaker?

Nå - hon är väldigt duktig på det här med spioners hantverk. Ni vet - åka spårvagn några hållplatser, byta till en annan linje, åka tillbaka, gå ett kvarter, smyga in i en gränd, ta en annan spårvagn, ringa tre signaler till ett telefonnummer, göra uppehåll, ringa två signaler till och sedan lägga på eftersom detta är kod för "kom ner till Café Ambrosia om 5 minuter jag har något viktigt att säga", psykologimetoder för att stå emot förhör av Gestapo... Det är rätt fascinerande om man gillar den sortens böcker. Jag gör det - till en viss gräns. Här blir det rätt överväldigande och jag ledsnar rätt snart på all spionomständlighet hur listig den än är.

Det är en annan synvinkel på kriget som skildras här, och det är bra. Det är det dolda arbetet, förberedelserna, intelligence, odlandet av kontakter och inhämtande av nödvändig information för att ligga steget före fienden. Det är också mer fokus på kvinnornas krigstjänstgöring, och det är också bra. (det här med Sekreterarklubben hade jag ingen aning om)

Trots alla hemliga operationer och världens brand är detta för mig en rätt seg bok med många militäriska titlar och många spårvagnsbyten. Jag kommer nog ändå att läsa Äkta amerikanska jeans så småningom.

Titel: Blå stjärnan
Författare: Jan Guillou
Serie: Det stora århundradet #5
Ljudbok - uppläsning: Tomas Bolme
Utg år: 2015
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

Komsi, komsi, Selma...

Hemma hos oss finns det en rak vägg som duger att ställa en bokhylla vid. En. Rak. Vägg. (jo, vi bor på landet i något som en gång var en skånelänga, men som med åren blivit något slags sönderrenoverat hus med märkliga vinklar, snedtak och många fönster. Typ.) Den bokhyllan är, som alla kan förstå, full. Vi har ändå rensat bland böckerna där många gånger, så det som nu står där är mina bästa och mest älskade böcker, och oäkte makens oantastliga och långa serier om diverse alfa-räddar-världen.

Dessutom är bokhyllan en bra plats för sånt som jag vill ha ur vägen men som ändå måste finnas kvar, typ hörlurar, sladdar, små snapsflaskor (alltså...jo?), tuschpennor och målarböcker för vuxna (jomen kanske att jag någon kväll ändå tar fram dem?).

Dessutom är vår bokhylla egentligen en slags elefantkyrkogård. Det är nämligen dit alla barnens slöjdalster färdas för att dö. (man kan inte slänga saker som så många timmar lagts ned på, men som ändå liksom saknar direkt praktiskt eller estetiskt värde)

Ändå får jag infall när jag Bara Måste Äga Fler Böcker. Som när jag fick för mig att jag var tvungen att äga alla Brandon Sandersons böcker? De står vanskligt uppradade utanför ordinarie bokraden på en hylla. Eller den gången dottern antydde att hon nog ville läsa Outlanderböckerna? De står också vingligt uppställda där de egentligen inte får plats. Men längst fram i alla fall.

Nu är det så att jag hos Johannas deckarhörna fick nys om att Bonnier Pocket ger ut Selma Lagerlöfs böcker i nyutgåvor, med blommiga mönster. Detta måste ni veta om mig:

1. Jag älskar Selma Lagerlöf. Har alla hennes böcker, flera av dem dessutom i olika utgåvor.
2. Jag älskar bokserier där alla böckerna har matchande omslag. Då får jag begär.
3. Jag älskar böcker med blommiga omslag.

Alltså.

Ni ser varthän det barkar? Trots att jag i den där överfyllda bokhyllan redan har alla Selmas böcker?

Jepp. Måste Ha.

Frågor på det? Nej, tänkte väl. Ni förstår mig säkert.

Tio över ett

Maja känns så riktig, så äkta, så väldigt mycket en av tjejerna på högstadiet jag jobbar på varje dag, som dottern och hennes kompisar. Som jag när jag var i den åldern. OK - rädslan för gruvan och för att Kiruna ska falla ner i underjorden i ett nattligt gruvras är förstås väldigt knutet till just Maja och hennes miljö. Men vi kan byta gruvskräcken mot andra skräckar och så har vi dem/hon/vi/jag där.

Varje natt ställer Maja klockan på tio över ett för att vara beredd på att rädda sig och sin familj undan gruvraset som kanske kommer. Men det är inte bara den rädslan som finns i hennes liv - nej, hon är också rädd för baciller och tar aldrig i toalettens handtag med händerna direkt eller sätter sig på toaringen på offentliga toaletter. Och hon är så väldigt rädd för att bli helt ensam när bästa kompisen Julia flyttar till Luleå - vem har hon då? Hon är rädd, och inte alls den tuffa piraya-Maja hennes mormor tycker hon ska vara. Och hon är precis där i livet där hon insett att föräldrarna inte vet allt, inte kan allt, inte kan beskydda mot allt - att det i stället kanske är hon som måste beskydda dem. Att det är hon själv som måste ta befälet över sitt eget liv - och det är skrämmande. Alla måste gå igenom det, och det är en jobbig tid.

Maja har alltså fullt upp med sig själv, precis som alla andra tonåringar. Hon ser inte riktigt hur jobbigt bästa vännen Julia har det med den där flytten, eller hur kluven Albin är när det gäller gruvan, flytten och alltihop. Julia och Albin känns också helt riktiga och äkta. Och Alva! Precis som Majas föräldrar som jag tror gör så gott de kan. Hela boken kryllar med intressanta personer. Och så flytten då, Kirunaflytten som jag redan förut varit fascinerad av men som jag nu frenetiskt började googla fakta om. Gruvfakta och bilder på Bläckhornshusen, flytt av järnvägsstation och allt möjligt... jo. Jag gillar böcker som får mig nyfiken.

Jag sällar mig till hyllningskören - den här boken är så värd sitt Augustpris.


Titel: Tio över ett
Författare: Ann-Helén Laestadius
Utg år: 2016
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 12-15 år

Witch's Pyre

Hur onöjd jag än var med andra boken i Worldwalker Trilogy, Fire Walker, var ändå trilogin av den arten att den var tvungen att läsas slut pga måste veta hur det går med allting. Så det gjorde jag.

Och, ja. Angelini fick ihop det hela till ett rätt tillfredsställande slut, det tycker jag nog. Och Witch's Pyre var bättre än Fire Walker. Ännu kvarstår ganska mycket hanterande-av-Lily-som-praktisk-pryl-som-måste-beskyddas men hon återtog en hel del av initiativet hon hade i första boken.

Det jag gillar är att jag dels får reda på hur monstren woven kom till och hur de funkar, dels att de får en stor och viktig roll i hur det hela slutar. Jag gillar också att läsa om de olika versionerna av Lily, hur hon är lik sig själv men ändå inte beroende på vilken värld hon kommer ifrån. (ja, det verkar trassligt men ger sig när man läser trilogin...)

Dock är det trots att hela boken är actionfylld ganska segt att läsa. En del av det beror på allt detta uppräknande av var alla personer befinner sig och vad de gör, som oftast inte alls är viktigt för berättandet utan mest känns som ett märkligt tvångsredovisande. Ungefär att "Lily och Rowan gick iväg för att prata med Toshi. Tristan och Una gick för att äta medan Caleb och Breakfast satte sig för att laga ryggsäckarna." Jag är så helt ointresserad av allt detta och det stoppar upp läsningen gång på gång.

En annan grej jag inte gillar (som jag för övrigt känner igen från Nemesis, avslutande boken i Angelinis Starcrossedtrilogi) är hur huvudpersonen blir alltför allsmäktig. Visst, hon ska utvecklas och bli starkare i sin magi - men det blir lite overkill när hon kan teleportera hela arméer och ge övermänsklig styrka åt tusentals soldater åt gången.

Och det här med att hämta styrka genom att bli bränd på bål? Jag vet att det är bärande för hela storyn, men jag gillar det verkligen inte. Avskyr det, faktiskt. Kunde hon inte bara stå bredvid brasan och nöja sig med det? Gah!

Så, OK. Men inte mer.


Titel: Witch's Pyre
Serie: Worldwalker Trilogy #3
Författare: Josephine Angelini
Utg år: 2016
Förlag: Feiwel and Friends
Köp den till exempel här eller här

A Christmas Bride

Trots att jag inte på något sätt gillade den där wimpy Gerald i A Precious Jewel var jag ändå tvungen att läsa denna A Christmas Bride. Tvungen som i "måste-läsa-alla-böcker-i-en-serie-och-i-ordning-vill-inte-tänka-på-vad-det-säger-om-mig-som-person" och tvungen som i "meh!-måste-ju-veta-hur-det-går-för-alla-kärleksparen-ju!". Ni hör - helt tvingande skäl. Och de som ska bli kära i varandra i julbrudsboken är storebror till rädda-pudel-tjejen i The Famous Heroine, och styvmor till gnäll-Gerald från A Precious Jewel.

Alla ni som läst A Precious Jewel (ja, ni är så många att ni får ställa upp er i kö, börja i hörnet där tack) vet att en stor del av Geralds lidanden hade sitt ursprung i att hans styvmor (som vid det tillfället var kanske 25? och Gerald själv var sisådär 18) visade brösten för honom. Denna otänkbart syndfulla kvinna har sedan dess levt i sus och dus ute i Europa, på numera avlidna makens pengar. Hon har en "throaty voice" och som alla vet innebär det en överväldigande begivenhet på sex. Hon har dessutom generösa former, och klänningar som gärna avslöjar dessa former. Hon heter Helena, och första gången hon träffar Edgar Downes drar hon raskt hem honom till sitt sovrum och har sex med honom hela natten.

Jaha. Hoppsan. Är inte det lite....eh, vågat för en rosenkindad romance av den här typen?

Jodå. Stämningen mellan de (inte helt, de är närmare 40 bägge två) unga tu är sedan lätt pinsam.

Och som det ska vara så finns det förstås en hel del hinder för att de sedan ska förklara varandra sin djupaste och äkta kärlek på juldagen med det perfekta snöfallet och allt. Helena har ju den där visat-bröst-grejen. Edgar har ett svårt underdog-komplex att slåss med. Det är ju så att hans pappa har tjänat ihop sin egen förmögenhet på affärer. Åh, the horror! Och själv är han utbildad till advokat, och har dessutom jobbat som det ett antal år innan han nu tagit över faderns affärsimperium. Det faktum att han jobbar, att han faktiskt ägnar veckodagarna åt att gå till jobbet är direkt löjeväckande i de fina salongerna i London där hans far tycker att han nu bör ta sig en fru. Han har välsittande kläder, rätt språk och uppför sig som han ska - men han kan aldrig bli helt rätt och aldrig En Av Dem. Det är jobbigt för honom.

Nå - pappsen har dock beordrat honom att hemföra en fru med någon slags adelstitel och gifta sig med henne helst före jul. Blir pappsen glad när Edgar kommer dragandes med en medelålders änka med throaty voice och urringade klänningar? Va?

Detta är inte heller en av Baloghs bättre - men avgjort mycket bättre än A Precious Jewel.


Titel: A Christmas Bride
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1997, nyutg 2012
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

Så här såg Signet-utgåvan från 1997 ut. Mer julig... !

Fyren mellan haven

Frustrerande skulle jag vilja sammanfatta den här som. Ungefär första halvan tyckte jag var rätt frustrerande seg att läsa - andra halvan var så frustrerande omöjlig och hopplös för alla inblandade att jag var nära att gnaga i skrivbordskanten. Ändå läste jag klart hela boken. Och ändå är mitt intryck efter avslutad läsning att det är en rasande bra bok, det här.

Rasande bra eftersom det den handlar om är livet, och om hur komplext allt är, och om hur allt hänger ihop och leder till vartannat och det är svårt att sätta fingret på när "allt började". Jag skulle vilja säga att det som händer i Fyren mellan haven kanske kan ha sitt ursprung i första världskriget. Eller kanske i stället i människokroppen och dess förmåga eller ibland oförmåga att skapa nya människor?

Och rasande bra eftersom personerna den handlar om är intressanta. Jag tycker inte särskilt mycket om någon av dem, eller särskilt illa om någon av dem heller - de är komplexa och mycket mänskliga. Ingen ond, ingen god, och alla bara helt fast i en omöjlig situation.

Tom har överlevt första världskriget (till skillnad från de flesta av dem han slogs tillsammans med), och försöker läka sin själ genom att arbeta som fyrvaktare. Han träffar Isabel. De gifter sig och bor sedan helt ensamma på ön Janus Rock, en halv dagsresa med båt från fastlandet. Isabel vill ha många barn - men får bara missfall. När så en liten båt spolas upp på stranden med en död man och ett levande spädbarn tycker hon att det är ett tecken från Gud att hon och Tom ska ta hand om barnet och låta resten av världen tro att det är deras eget (eftersom hon alldeles nyligen varit gravid).

Men barnet trillade inte ner direkt från himlen. Det är eftersökt och sörjt, och det är när Tom och Isabel förstår det, och vem som sörjer, som allting blir så omöjligt.

Som sagt: en frustrerande bok, men en mycket bra bok.

Titel: Fyren mellan haven
Författare: M.L. Stedman
Originaltitel: The Light Between Oceans
Översättning: Katarina Falk
Utg år: 2014
Förlag: Massolit
Köp den till exempel här eller här

Mamma är bara lite trött

Jag läste den här boken i en enda lång sittning, som började vid frukostbordet och slutade i läsfåtöljen efter midnatt. Jodå, mat och familj hade inträffat längs med vägen, men det var en av juldagarna så all möjlig tid kunde läggas på läsning. Som jag sögs in! Som jag kände igen mig!

Fast inte i allt. Hade jag känt igen mig i allt i Minnas liv hade jag också gått in i väggen, som hon gör. Men småbarnsåren... den där eviga känslan av att aldrig komma ikapp, känslan av att alltid ha glömt något viktigt, det där att ligga vaken på natten och älta allt det som måste hinnas eller som inte får glömmas. Alla skrynkliga lappar om viktiga saker som plockades upp ur skolväskorna, eller lapparna om magsjuka på dagis, eller hysteriska göra-förbannad-matsäck-till-skogsutflykten-som-glömts-bort-på-2:45-minuter, eller detta eviga eviga mamma-mina-gympaskor/gummistövlar-klämmer-i-tårna-nu, eller hinnandet till föräldramötet/konserten/avslutningen. För att inte tala om körandet till simskolan, dansen, scouterna och allt vad det är. Eller vabbandet. Eller oron över varma pannor eller mamma-jag-har-ont-i-magen.
Jag är på andra sidan småbarnsåren nu, och kan meddela att en tonårsförälder inte vabbar lika ofta, inte behöver göra matsäckar - men oroar sig precis lika mycket fast över andra saker än varma pannor.

Hoppsan vad jag gled iväg från boken och in i mitt eget liv. Men det är så den gör med en, den här boken.

Det är mycket jag vill säga till Minna att hon ska strunta i för att få mer tid till sig själv och till att orka njuta av livet. Men det är klart att hon egentligen vet det - hon hinner bara inte göra något åt det. Och så är hon väldigt låst vid vad alla andra gör och tycker, och vad som förväntas, och allt det där duktiga. Klart hon ska hinna springa och gå på yoga och testa nya chiafrödieten och ta ett fadderbarn och baka bullar till föräldramötet och inte ha hängmage över troskanten och så lägga upp glassiga foton på allt det hon lyckas med på sociala media? Alla andra verkar ju fixa det? Även de som har fler barn än hon själv? Klart att bästa vännerna med jämna mellanrum ska bjudas på middag med fräscha menyval och fin dukning? Även om middagens samtal mest verkar vara skryt om vem som har lyckats bäst. Även om det kostar åtskilliga nätters sömn för ältande om vad den där fräscha menyn ska bestå av och när det ska hinnas lagas och fixas...

Varför tror vi att vi måste göra allt detta? Om vi inte hinner? Om vi inte mår bra av att försöka hinna allt? Varför struntar vi inte bara i allt det som alla andra verkar kunna göra och gör det vi själva mår bra av? Det är så lätt att se på Minna i den här boken, och på alla stressade människor som är som henne, och tycka att "jamen släpp allt det där, och måste verkligen dina barn gå på alla aktiviteter?" - men när det sen handlar om en själv är det inte så lätt att säga stopp. Det är en stress att göra det också, att behöva ta strider och försvara sig för att man säger nej till det alla andra verkar göra.

Åh, den här boken ger verkligen tankar. Kanske kommer jag att bli en pest för min omgivning nu, som predikar "släpp! ta det lugnt! du behöver inte!"? (eller så lägger jag bara upp en bild på mig själv på fb där jag skriver "kolla så avslappnat JAG har det då?" och stressar därmed upp andra ännu mer...)

När jag läste Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer drogs jag in i boken på precis samma sätt, läste ut den på samma sträckläsande sätt och kände igen mig själv i massor då också, fast den handlade om helt andra saker. Jag upptäckte nu att det finns en bok till av henne som jag inte läst: Det finns råttor överallt utom på Antarktis. Den tänker jag ge mig på nu, och blir det samma sträckläsningsfenomen igen är det bara att konstatera att jag har en ny favoritförfattare.


Titel: Mamma är bara lite trött
Författare: Sara Beischer
Utg år: 2016
Förlag: Lind & Co
Köp den till exempel här eller här

Kungadottern

Jag har läst så mycket gott om trilogin om Turid att jag var tvungen att testa den själv. Det fick bli ljudbok i bilen på väg till och från jobbet. Tyvärr kan jag säga direkt att jag inte gillade uppläsaren pga säkert inga vettiga anledningar alls mer än att jag inte gillade hur hon förställde rösten för att göra mansrösterna. Det där med ljudboksuppläsare är svårt. Kanske färgar det för mycket vad jag sedan tyckte om själva boken?

Vi får följa Turid under vad som bör vara ungefär ett år, och när boken börjar är det med en Turid som ungefär stampar med foten i marken och säger att "jag vill  inte gifta mig, vill inte, vill inte!". Under året växer hon och inser att det där giftermålet är nödvändigt vare sig hon själv vill det eller inte, att hon inte är sin egen utan tillhör sitt folk och måste göra det som är bäst för detta folk. Alltså ett strategiskt giftermål.

Året innebär också svält, sjukdom och sorg. Och så det att Turid lär av sin fostermor att bli völva, att kalla på gudar och leda blot och sånt där, iförd rätta kläderna och med rätta attributen. Dessutom har hon från sin mors sida ärvt förmågan att kunna lämna sin kropp och gå i andevärlden, och detta lär hon sig också att hantera under året.

Det är alltså en hel del som händer i Turids liv, och med dem som finns nära omkring henne. Ändå fastnar jag inte, tycker aldrig särskilt mycket om Turid, gäspar mest när hon trampar på andelandsvägen och blir inte intresserad av relationerna mellan Turid och Sten, eller mellan Turid och Ingeborg, eller några relationer alls. Vilket jag nog borde ha blivit för att gilla boken.

Ja, den är välskriven, och ja, den är välunderbyggd och både värld och detaljer känns gedigna och trovärdiga. Men för mig drar det farligt nära att vara redovisning av vikingagrejer mer än liv, händelser och driv. Så här gör vi tyg på vikingatiden, så här blotar vi, så här trodde vi på andevärld och våra gudar, så här såg Hedeby ut .. som sagt: trovärdigt och intressant på sitt sätt men inte så att jag andlöst fastnar och är där.

Titel: Kungadottern
Serie: Sagan om Turid #1
Författare: Elisabeth Östnäs
Ljudbok - uppläsning: Alexandra Drotz Ruhn
Utg år: 2016
Förlag: Berghs
Köp den till exempel här eller här

A Precious Jewel

I The Ideal Wife jag roade mig med att läsa häromdagen så finns en viss sir Gerard Stapleton med i en biroll. Han är god vän till den rike earlen med skrattgrop, och envisas hela boken igenom med att tjata om hur dumt det är med bröllop och att äkta fruar bara är till besvär, och att han själv minsann ska leva som ungkarl i hela sitt liv och möjligen ha en eller annan hålldam för nöjes skull. Dock mår han rätt dåligt i slutet av den boken eftersom hans hålldam har lämnat honom för att gifta sig med någon annan, och man förstår att den där hålldamen nog var rätt viktig för honom ändå. (ja, han tar rätt stor plats i The Ideal Wife, så birollsinnehavare han är)

Mary Balogh skriver på sin hemsida om A Precious Jewel att hon kände att Gerards och Priss historia behövde berättas, men att den var svår. Hur få till ett lyckligt äktenskap med en adelsman och hans älskarinna, en prostituerad kvinna? I den tidens England?

I A Precious Jewel backar vi i tiden (vilket alltså innebär att händelserna i The Ideal Wife händer i bakgrunden, och att skrattgropsearlen och hans idealfru har fått birollerna i stället) ungefär ett år. Sir Gerard kommer till sin vanliga bordell och upptäcker att hans vanliga flicka är sjuk och att han får testa en ny flicka: Priss. Hon lägger upp sig på sängen och gör som hon blir tillsagd (ligg still och låt mig göra det jag ska) och gör tydligen det så bra att Gerard återvänder till henne tre gånger i veckan som trogen kund. Han är mycket för fasta rutiner.

När Priss så har blivit illa behandlad av en annan kund blir Gerard så upprörd att han tar henne till sin privata hålldam, skaffar ett hus åt henne och har tillgång till henne 24-7. Hon är nöjd eftersom hon numera bara har en man som besöker henne, och Gerard är bra att ha att göra med. (ja, och så ligger hon gärna och drömmer om hur det skulle vara att ha honom som äkta man och med ett gemensamt hem... men sådana är förbjudna tankar och inte för såna som hon) Fortfarande sker dock allt förstås på Gerards villkor - han är ju arbetsgivaren och kan bestämma allt, typ att Priss inte får gå utanför huset utan sällskap. Han beskyddar henne, gudbevars, och är hon snäll tar han med henne på roliga saker som utflykter i Kew Gardens och kanske till något museum.

Egentligen är Priss Priscilla Wentworth från en fin familj, men har blivit fråntagen allt hon äger och har och blivit tvungen att prostituera sig för att överleva. Typ. Hon är alltså fin och respektabel egentligen, läser många böcker, skriver dikter, spelar piano och annat ladylike.

Det är inte ofta det händer att jag blir irriterad när jag läser Mary Balogh, men här blir jag det. Hela förhållandet är så totalt på denne Gerards villkor - och visst, det förklaras av den där anställd prostituerad-grejen. Men Gerard själv är en sådan gnällig wimp som Det Är Synd Om. Orättvis pappa, övergiven av sin mamma, varit synd om hela livet, och nu är det synd om honom så fort hans fasta rutiner i tillvaron rubbas. Han ska daltas med och ska alltid få sin vilja fram (och ska ändå förstås som en försynt och vänlig person) och jag blir helt tokig. Hur Priss kan bli kär i denna gnälliga karl övergår mitt förstånd, och därför sitter jag bara och irriterar mig.

Jag tycker ju om historisk romance, men när jag läser det ingår jag liksom ett slags kontrakt på att tillfälligt släppa förnuftiga tankar på jämställdhet och normalitet, nutid och normala karaktärer. Jag söker lycka i skrattgropar och barbröstade män och flyr verkligheten. Men den här boken spräcker den där bubblan och jag börjar invända mot precis allt. Och då blir boken så ful.

Titel: A Precious Jewel
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1993, nyutgåva 2009
Förlag: Bantam/Dell
Köp den till exempel här eller här