The Dwarves

Den här mastodonttegelstenen har jag gått och sneglat på i flera år, lockad av det bistra och så urtypiska dvärgansikte som stint blickar ut från dess framsida. Nu äntligen köpte jag den och läste.

Gillade jag? Mja. Ibland. Ibland inte. Det är verkligen stereotypfantasy där alla karaktärer bär sig åt och agerar enligt de av Tolkien fastslagna (och påhittade) reglerna för alla väsen och varelser som förekommer i den här typen av fantasy. Dvärgar ska gilla det här med grottsalar, bära skägg och svinga en yxa med ett vansinnigt lyckoskratt mot lede fi (som då förstås utgörs av orcher, troll och elaka trollkarlar). Jag kan absolut gilla sådan fantasy, om den ändå är bra skriven. Den här är det... ibland. Ibland roar dialogen (särskilt när Boïndil och Boëndal är inblandade). Ibland blir det väl långrandigt eftersom vår huvuddvärghjälte Tungdil Goldhand reser hit, reser dit, reser tillbaka, får nya mål, reser vidare, slåss lite, reser lite till och jag undrar hur många gånger strider mot de onda kan nästan gå åt fanders men räddas i sista stund av något oväntat.

Och i början av boken höll jag dessutom på att knäckas av en myckenhet namn på diverse dvärgar och av dvärgpolitik. Jag skrev en gnälligt lång anteckning på telefonen om hur mycket jag ogillade den här boken och tänkte att jag säkert skulle ditcha den efter mina obligatoriska 50 sidor... men sen läste jag ändå vidare. Tungdil var en rätt trevlig bekantskap. Hans styvpappa (ja!) trollkarlen också. Och när sedan abnormt fete trollkarlen Nudin blir helt skogstokig och har ihjäl allt och alla i sin omgivning så hade jag helt fastnat i boken och var tvungen att läsa färdigt.

Jag ger mig inte på att försöka återge handlingen mer än att det

• existerar ett stort hot av en namnlös ondska som kommer norrifrån
• folk och fä verkar inte fatta det där utan käbblar vidare inbördes
• vi har en hjälte som vuxit upp föräldralös och inte vet varifrån han kommer. Grejen är att han är dvärg, men den ende av sitt slag där han bor. Han har aldrig ens träffat en annan dvärg och har bara läst sig till deras historia och egenheter i böcker. Han gillar att läsa! Han gillar också att stå i smedjan och hamra på hästskor (för det ligger i dvärgablodet, va?) Han funderar mycket på huruvida dvärgflickor har skägg eller inte och om han någonsin kommer att träffa någon.
• hjälten får ett uppdrag och ger sig ut på resa, och på den resan får han vänner och följeslagare (ett dvärgpar som är tvillingar, en kvinna som är duktig på att slåss, en stum jätte i rustning som aldrig visar sitt ansikte, en skådespelare och lite annat löst folk)
• de reser
• de reser
• de reser
• de slåss
• de reser
• och... de räddar världen (obs, spoiler, fast den kom lite sent)
• fast... de räddar inte världen helt och hållet eftersom det finns tre böcker till i serien

Nå. Sammantaget är detta en bok som inte är jättebra men som ändå har något som fick mig att läsa slut. Kanske jag läser vidare om dvärgvedermödor i War of the Dwarves som är bok 2. Kanske inte.

Titel: The Dwarves
Serie: The Dwarves #1
Författare: Markus Heitz
Originaltitel: Die Zwerge
Översättning: (från tyska till engelska) Sally-Ann Spencer
Utg år: 2009 (engelska), 2003 (tyska)
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här