Svart stjärna

Jag behövde något kortare att lyssna på mellan mina massiva Harry-Potter-med-Stephen-Fry-uppläsningar, lite omväxling, lite spännande och så på svenska, och testade för första gången att lyssna på en av Storytels "original"serier: första avsnittet i Svart stjärna. En dryg timme var ju perfekt! tänkte jag.

Jahapp. Nu ett par dagar senare sitter jag alltså här och skriver om alla tio avsnitten i hela säsong 1, eftersom jag har toklyssnat igenom dem allihop och inte alls bara första. Suttit kvar i bilen när jag parkerat utanför huset och lyssnat eftersom det liksom inte gick att sluta lyssna just då. Sett fram emot mina pendlingsstunder eftersom jag skulle få veta hur det gick.

Svart stjärna, och andra av de här serierna på Storytel, är något av en blandning mellan tv-serie och ljudbok. En bok utgör en "säsong" som sedan delas in i ett antal "episoder" på känt tv-serievis. Jag undrade en del över det där, men när jag väl kom igång trivdes jag rätt bra med formatet. Varje avsnitt slutar förstås i en cliffhanger som gör att man bara måste ladda ner och lyssna på nästa så fort det bara går... men eftersom jag kan hämta hem obegränsad mängd ljudböcker i min prenumeration varje månad så är det bara att ladda på.
Tionde och sista episoden slutar också i en cliffhanger, vilket gör att jag nu känner att det kliar i hela kroppen efter att få lyssna på Svart stjärna säsong 2, men får faktiskt ta och lugna ner mig lite eftersom jag nu återgått till Harry-Potter-Stephen-Fry. (i 29 lyssningstimmar eller vad det är = många resor fram och tillbaka till jobbet...)

Nå. Vad handlar då Svart stjärna om? Jo, science fiction. Men närkontakten av tredje graden inträffar i Dalarna i Sverige med ett SAS-plan på väg till vanliga Arlanda som försvinner i tomma intet, och det är svenska myndigheter som drar igång katastrofapparater och har krismöten. Det gillar jag. Faktiskt är det en amerikansk professor med i storyn som på något ställe gnäller över hur märkligt det här är - han har alltid förväntat sig att om det skulle ske någon kontakt med en annan värld och med aliens så skulle det ske i USA. Det var ju så det alltid var i alla filmer han sett och böcker han läst, och det var ju liksom där resurserna fanns. Inte i något trist litet land i norra Europa, i något Dalarna han aldrig hört talas om? Hehe.

Jag vill faktiskt inte skriva så mycket mer om handlingen, eftersom lyssnandet på det här helt bygger på spänning och att inte få veta något i förväg. Det är andlöst spännande scen efter andlöst spännande scen, och det märks tydligt att författarna annars skriver manus för tv och film. Stefan Sauk läser utmärkt bra, och även om han som vanligt dramatiserar en hel del (som jag kan ha svårt för) så funkar det bra här. Faktiskt är det nog kombinationen "bildkänsla" och Sauks dramatiserande som gör hela upplevelsen, jag upplever mer det här än läser det. Och jag undrar om jag ens hade tyckt om det som vanlig pappersbok? Då hade jag nog varit mer kritisk, tror jag, när jag getts tid att fundera, tänka och känna efter. Som det är nu åker jag bara med, och har väldigt roligt på vägen.

Titel: Svart stjärna - säsong 1 (episod 1-10)
Författare: Jesper Ersgård & Joakim Ersgård
Ljudbok - uppläsning: Stefan Sauk
Utg år: 2016
Här hittar du den, Storytel original.

The Governess Affair

Hos Sara Pepparkaka läste jag om en romanceförfattare jag blev nyfiken på: Courtney Milan. Det jag gav mig på allra först var en novella, inledningen till serien The Brothers Sinister där denna A Governess Affair alltså har ordningsnummer 0.5.

Jag sögs in direkt. Så mycket det får plats i denna lilla pärla! Så lovande för många, många timmars framtida läsning av Milan, för henne kommer jag definitivt läsa mer av! Det hon verkar bäst på (har ju bara läst denna korta plus nästa bok i serien, The Duchess War, men jag återkommer till den) är absolut underbara dialoger, humor och personkemier det slår gnistor om.

Här finns en hertig, men det är inte han som får bli kär och utvald. Nä, det är en man i hans tjänst, en simpel mister, en av de många sönerna till en gruvarbetare som gett sig den på att arbeta sig upp till en egen förmögenhet och visa farsan vad han går för. Mr Hugo Marshall är den som måste "lösa det där guvernantproblemet" hertigen själv inte pallar med.

Det är nämligen så att herr Högmodig och Burdus Hertig varit på besök hos någon bekant under en tid, och där hållit på att tråkas ihjäl. Det enda kul han hade var att ligga med guvernanten de hade anställd i huset. Hon sa ju inte direkt nej, och vem skulle förresten vilja säga nej till en hertig? Va? Det jobbiga är nu att tjejen fick sparken från guvernantanställningen, och tycks tro att det är hans, hertigens fel på något sätt? Och nu vill hon ha upprättelse och rättvisa, och hur skulle han kunna ge henne det? Han har ju precis gift sig, och fina (och framför allt rika) hertiginnan skulle bli så arg om hon fick höra talas om affärer med guvernanter. Och... det allra jobbigaste är att den där eländigt envisa guvernantbruden har satt sig på en bänk på torget utanför huset. Där tänker hon sitta tills hon får som hon vill. Alla ser henne ju! Tjänstefolket, vänner som kommer till huset, och också snart hertiginnan själv när hon kommer hem från en resa. Och kan nu bara mr Marshall fixa det där, tack?

Hugo ska fixa. Men kvinnan på bänken är miss Serena Barton, och hon har gett sig den på att få rätt i det här. Möjligen gäller det hertigens ära (och hertiginnans pengar) - men för Serena gäller det livet.

I denna lilla novella finns en av de finaste kärleksscener jag läst, en med hårnålar. (nej, ni får läsa själva) Och, som sagt, jag ska läsa mer av Courtney Milan. Mycket mer.

Titel: The Governess Affair
Serie: The Brothers Sinister #0.5
Författare: Courtney Milan
Utg år: 2012
Finns att ladda ner på Amazon (gratis just nu) här 

The Liars' Key

Den andra boken i trilogin The Red Queen's War, en mellanbok som tar oss från ett så iskallt Norden-någonstans att Jal kallar kylan "fuck that"-kyla (jo, man öppnar dörren, känner kylan, säger "fuck that" och vänder om in i huset igen eftersom inget kan vara så viktigt att man måste gå ut i det där)(typisk Jalan Kendeth-beskrivning för övrigt)... till någonstans mycket varmare och långt söderut och till den där dörren Lokes nyckel (the Liar's Key alltså) är tänkt att öppna. Man kunde då tänka sig att detta skulle vara 650 sidors fantasytypiskt resande och en typisk mellanbok? Ja. Jo. De reser. Och det är en mellanbok. Men jag har haft det utomordentligt trevligt på vägen. (och har redan börjat läsa The Wheel of Osheim) som är tredje och avslutande boken i trilogin.

Jag tycker nämligen väldigt mycket om att läsa om Jalan Kendeth, prince of the Red March och sonson till the Red Queen, tillika lögnare, fegis, festprisse och andra mindre lockande beskrivningar han använder om sig själv. Visst bär han sig verkligen inte åt som han ska (hela boken börjar med en typisk Jalan-katastrof när han måste fly från Trond med jarlens soldater efter sig, och dessutom precis blivit slagen med en pall i huvudet eftersom han lyckats trassla in sig med tre (tror jag det är) kvinnor samtidigt). Men! Ju mer man lär känna denne slashasige prins, desto mer tycker man om honom. Trots att han alltid först och främst tänker på sig själv, på att fly undan alla situationer och gömma sig och att han är gnällig och tycker synd om sig själv... så är det ju ändå så att han verkligen fixar saker när det gäller. Han får det att framstå som att han råkar snubbla in i striden, att han klantar till det med vapnen eller vad det är så att han bara råkar ha ihjäl monstret/fienden/faran, att han egentligen inte alls tänkt rädda personen intill sig genom att rycka denne ur farans väg utan istället själviskt tänkt använda personens kropp som sköld till sig själv.... men gång på gång räddar han trots sin klantighet upp situationer. Gång på gång viker han inte undan och flyr utan vågar det omöjliga, ställer upp, försvarar, attackerar... och jag förstår att han nog tycks vara en annan person än den han vill beskriva sig som när han berättar sin historia.

Så jag gillar Jalan, trots alla hans fel och brister. Han är rolig! Dessutom börjar vi nu få reda på saker som hänt förut, både i Jalans barndom och när hans farmor Röda drottningen var ungefär 20 år och mycket stark (och hänsynslös) försvarar en stad mot en belägring. (Så mycket kan jag säga att det är inte på grund av någon hårfärg eller så hon har fått benämningen Red Queen.) Det gör Jalan och hela hans story och värld ännu intressantare. Mark Lawrence är skicklig på det här med hemligheter, plottwists och att låta läsaren få tänka och fatta själv. Jag gillar det så mycket!


Titel: The Liar's Key
Serie: The Red Queen's War #2 (här kan du läsa vad jag skrev om bok 1)
Författare: Mark Lawrence
Utg år: 2015
Förlag: Ace/Harper Voyager
Köp den till exempel här eller här

Draksången

Jag tyckte väldigt mycket om första boken i serien Drakarnas öde, Stjärnstenen, om Nea och hennes kamp för att bli trodd när hon verkligen hade visioner i Stjärnsalen och ville varna alla för häxmästaren. Om att få befinna mig i Tam Tiggarpojkens värld men med mer komplexitet, om att själv veta vad som hänt med drakarna medan Nea och människorna kring henne ännu inte vet och undrar var de blivit av. Stjärnstenen slutade dramatiskt med Nea på flykt, och jag har verkligen längtat och väntat på Draksången. Nu äntligen!

Det hade nog varit bra att ha första boken rätt nyligen utläst när man ger sig på den här. Det hade inte jag, och det tog ganska lång tid innan jag kom in i den och mindes vad som hänt i Stjärnstenen. Det är nämligen viktigt att veta, eftersom det som nu händer i Draksången inte är så mycket nytt utan mest uppföljning av det som hände Nea fram tills hon flydde från Stjärnborgen. Det är inte förrän i slutet på boken när Nea och hennes följeslagare Bann efter ett antal boksidors resande och flykt når fram till Demar (Tams stad) som det börjar hända saker som känns nya. Och det är också då jag fastnar igen, eftersom Tam, Indre och magister Taftar (och drakarna) får komma med och vara viktiga för berättelsen.

Ganska mycket känns detta som en typisk mellanbok som måste knyta ihop det som hände i förra boken med det som kommer att hända i avslutande boken, och jag hade nog väntat mig mer av den faktiskt. Fler drakar, mer spänning, mer häxmästeri liksom. Nu väntar jag ivrigt på tredje boken, för det är mycket jag behöver svar på.


Titel: Draksången
Serie: Drakarnas öde #2
Författare: Jo Salmson
Utg år: 2017
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här

Det finns råttor överallt utom på Antarktis

I början får vi följa med Clara och Anders när de besöker Claras mamma Berit över helgen. Jag sugs in i boken direkt med alla vardagsdetaljer som så precist får oss att fatta hur Berit bor, hur inget har ändrats i radhuslägenheten sedan Clara flyttade hemifrån och hur både Clara och Anders redan efter några timmar känner sig så kvävda att de åker tillbaka redan lördag eftermiddag trots att de skulle stannat till söndagen.

När de kommit till centralen och står och väntar på tåget som ska ta dem hem ser Clara en man komma gående på perrongen, en person hon inte har sett sedan hon gick i högstadiet. Och nu hoppar boken tillbaka i tiden, och blir en skildring av Claras högstadieliv, eller främst från året i sjuan, och då när Breken började i hennes klass. Breken är honom hon som vuxen möter på perrongen som får henne att minnas tillbaka. Jag gillar hoppet tillbaka till 90-talet med mängder av tidsmarkörer och ganska rejält hård skolmiljö... ett tag. Sedan vill jag tillbaka till Claras vuxenliv för att få reda på hur hennes högstadieminnen format henne, varför hon blir så kvävd av att besöka barndomshemmet, hur mötet med Breken som vuxen inverkar på hennes liv.

Men jag får inte det. Boken stannar kvar i skildringen av Claras högstadietid i princip ända till slutet, och det gör mig besviken. Som högstadieskildring är den helt OK och hade funkat bra som ungdomsbok. Den gränslöse Breken och Claras relation är intressant, och det sociala spelet i klassen också även om jag (som ganska ofta i såna här sammanhang) tycker att lärarna får förbli rätt platta karaktärer. Men inledningen på boken får mig att vänta mig något annat, uppföljning, ihopknytande. Den känns inte färdig nu och jag har svårt att förstå vad den vill. Visst kan jag se arbetarklassperspektivet med Claras mamma Berit som inte alls kan förstå hur Clara har några ambitioner utöver att sluta skolan så hon kan få börja jobba - men även det perspektivet ropar på uppföljning av ungdomsskildringen.

Jag har läst Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här och Mamma är bara lite trött och tyckt väldigt mycket om bägge. Den här kom för mig inte upp i de böckernas klass - även om den fångar in läsaren precis så snabbt som dem och har samma fina språk och samma förmåga att små vardagsdetaljer och känslor få läsaren att känna och förstå. Jag kommer absolut att läsa mer av Sara Beischer i framtiden, men tänker att det är Mamma är bara lite trött som visar vad hon kan och som är det jag längtar efter.


Titel: Det finns råttor överallt utom på Antarktis
Författare: Sara Beischer
Utg år: 2013
Förlag: Ordfront
Köp den till exempel här eller här

Harry Potter and the Goblet of Fire

Jag fortsätter min genomlyssning (och omläsning) av Harry Potter-böckerna, upplästa av Stephen Fry. Det tar sin rundliga tid (den här tar till exempel 20 tim och 54 min...) men är värt varenda minut. Jag har lyssnat så mycket på Stephen Frys röster (ja, han gör röster när han läser vilket jag inte brukar gilla, men han gör det med så små medel att det aldrig någonsin känns fånigt eller överdramatiserat) att jag nu tycker att det är så karaktärerna i Harry Potter-världen ska låta. Ta bara herr Näslös Voldemort himself som exempel - när jag efter att ha lyssnat igenom hela boken såg om även filmatiseringen av HP and the Goblet of Fire så blev jag närmast irriterad på Voldemorts snabba och aggressiva repliker i den. Stephen Fry läser honom med mjuk, iskall och mycket släpig överklassengelska, och det är nu så han ska prata enligt mig.

Det som slog mig nu vid omläsningen/lyssningen av Harry Potter and the Goblet of Fire är hur mycket svartare den är från de tre föregående. Här kommer ondskan tillbaka in i världen på riktigt, liksom. Det är inte en avslutningsfest på Hogwarts som går i glädjens tecken, saker och ting är inte lösta och avklarade. Nej, Voldemort är tillbaka, och han har just haft ihjäl Cedric Diggory som bara råkade stå i vägen ("kill the spare"...). De vuxna vet inte hur situationen ska lösas utan står i stället lika handfallna och skräckslagna som barnen och ungdomarna gör.

Och så det här att karaktärerna utvecklas, att de faktiskt är så mycket tonåringar i den här boken! Älskar problemen Ron och Harry har med att hitta tjejer att bjuda till julbalen ("varför måste tjejer alltid röra sig i flock?" liksom), och hur pinsamt det hela blir när Patilsystrarna sitter där vid deras bord och vill dansa, medan Ron och Harry bara vill sitta och se på när andra gör det.

Två saker undrar den praktiska-Carolina-som-helt-missar-det-här-med-att-i-böcker-kan-inte-allting-alltid-vara-praktiskt-upplagt. Jag vet att det inte hade blivit mycket till story annars, och jag vet att jag inte borde fråga mig sånt här men kan inte låta bli eftersom det är så kul:

1. Varför måste de besökande eleverna från Durmstrang och Beauxbaton komma till Hogwarts och vistas där hela skolåret??? De reser ju på magisk väg så borde inte ta så lång tid, och behöver egentligen bara vara på Hogwarts under de tre triwizards-utmaningarna + julbalen? Nu missar de ett helt skolår, och vad gör de på skolan under tiden? Deltar de i undervisningen? Går bara runt? Sitter i sin magiska vagn/skepp och spelar trollkarlarnas motsvarighet till Candy crush? Och dessutom - varför skulle denna triwizardstävling behöva stoppa all quidditchtävling och -träning under hela året? Det är ju bara två elever på hela skolan som faktiskt behöver förbereda sig på de där utmaningarna?
2. Det verkar så oändligt besvärligt för Voldemorts trognaste och på Hogwarts insmugglade tjänare att få Harry att nå den där pokalen som är förvandlad till flyttnyckel och tar honom till kyrkogården för att medverka i Voldemorts förvandling. Få med honom i tävlingen, få honom att vinna trots att det verkar omöjligt, ständigt ha honom under övervakning... Om Trogne Tjänaren nu ändå är insmugglad på slottet - varför inte bara förvandla precis vad som helst som Harry tar i dagligen till en flyttnyckel? Tandborsten? Skorna? Trollkonstboken?

Precis som vanligt får jag tysta ner min tråkigt praktiska sida och njuta av overklighetens vedermödor och spänning ändå, och jag kommer alldeles strax att bege mig vidare till femte boken om Harry Potter. Återkommer! (fast den är ju ännu längre än fyran, så det tar ett tag)

Titel: Harry Potter and Goblet of Fire
Serie: Harry Potter #4
Författare: J.K. Rowling
Ljudbok - uppläsning: Stephen Fry
Utg år: 2016
Förlag: Bloomsbury Publishing PLC
Köp den till exempel här eller här

The Escape

Tredje boken i serien The Survivors' Club där sju personer som på olika sätt blivit skadade i Napoleonkrigen hittar sina kärlekar och happily for ever after. I The Escape har turen kommit till Sir Benedict Harper. Han blev skjuten i kriget, och vid samma tillfälle störtade hans häst - över Benedicts ben som krossades. Läkarna ville amputera benen men han vägrade. Ingen trodde att han skulle överleva, men det gjorde han, och har dessutom lärt sig att med mycken möda och smärta faktiskt gå på sina egna ben. Dock endast med hjälp av två specialbyggda kryckor. Men nu har han ändå kommit till insikt att han hur envis han än är aldrig kommer att kunna gå tillbaka till sitt liv som officer - och vad ska han göra då? Hans lillebror har skött godset och marken som Benedict ärvde men som ingen trodde att han skulle leva för att ta över, och lillebror har fru, barn och enorm duglighet och vill liksom inte alls lämna över till storebror. Benedict känner sig mest i vägen när han haltar runt i det som egentligen är "hemma". Så han reser till sin syster.

Och det är på en äng i närheten av systerns hus han träffar Samantha. Faktiskt håller han på att ha ihjäl henne vid detta första möte - han rider, nämligen, för det går bra trots benen. Och just idag har han bestämt sig för att våga hoppa över en häck också. Tyvärr kollar han inte om kusten är klar på andra sidan häcken - och där strosar Samantha med sin fula och ouppfostrade (och älskade) hund. Häst missar kvinna + hund med hårsmån, kvinna dråsar i backen , hund skäller som en besatt och Sir Benedict Harper svär långa ramsor med ord som är helt otänkbara för en Ömtålig Ladys Öron.

Samantha tror knappt det är sant - här håller hon på att bli krossad av en häst, och karln som rider ber inte om ursäkt? I stället sitter han och svär och kallar henne "woman" (helt otänkbart, fatta...!) och tycker hon ska få sin hund att vara tyst. Och han sitter inte ens av hästen och hjälper henne upp på fötter och kollar så att hon mår bra??! Tölp!

Well, Benedict rider iväg på sitt tölpaktiga sätt, och Samantha går hem, upprörd. Hon är egentligen på rymmen hemifrån. Grejen är att hennes make dog för fyra månader sen, i skador från kriget som även han var med i, och Samantha är fortfarande inne i sorgeperioden med svarta kläder, svart slöja och allt. Hennes svägerska har kommit och bor med henne, och denna svägerska (tillsammans med svärfar) har ytterst stränga åsikter om vad en nybliven änka får och inte får göra under sin sorgeperiod. Egentligen borde hon bara sitta stilla i ett rum med fördragna gardiner. Roa sig är inte att tala om, inte heller att åka iväg på visit hos andra människor, skratta, dansa, eller ens gå ut. Möjligen en kort runda i husets omedelbara närhet. Absolut inte en längre runda ut över ängarna tillsammans med Den Där Ouppfostrade Hunden, och definitivt inte några promenader där hon kan komma i kontakt med Ensamma Män. The horror!

Därför borde det vara en omöjlighet att någon tid senare i boken återfinna Ben och Samantha på en strand i Wales? Jo. Men det här är en romance av Balogh, och då måste det hända sånt. Det här är den bästa hittills i Survivors Club-serien, med kärlek på mer lika villkor och bra story runtomkring bara kärleksgrejen. Mary Balogh kommer ursprungligen från Wales, och hennes kärlek till dess natur, språk och framför allt sång märks verkligen. Jag var tvungen att googla "welsh congregation singing" när jag läste, och börja nära ganska stor längtan efter att få åka dit någon gång.


Titel: The Escape
Serie: The Survivors' Club #3
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2014
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

Lögnernas träd

Detta är en alldeles fantastisk bok, och kommer lätt att höra till mina bästa för 2017!

Vi har ett märkligt träd, vi har en avskydd man och vi har en flicka som heter Faith - dessa står i centrum av ett mysterium som drar åt pusseldeckarhållet trots trädet. Storyn i sig är väldigt spännande - men det är så mycket annat i den här boken som lyfter den till det där fantastiska. Det är lite svårt att skriva om alltihop utan att få det att låta som att det är för mycket, att det skulle bli splittrat. Men det blir det inte, alltihop smälts samman helt naturligt och blir aldrig komplicerat när man läser, och jag verkligen älskar alltihop.

Trädet växer om man matar det med lögner. Det låter förstås rätt övernaturligt och (tillsammans med bokens framsida) som att det drar åt skräck - men nejdå. Det här är vetenskapens tid. Det är England, det är 1800-tal precis efter att Charles Darwins Om arternas uppkomst har kommit ut och orsakat rabalder, och det här trädet måste studeras för att hitta en vetenskaplig förklaring till hur det kan fungera och finnas till - det gäller bara att metodiskt undersöka och komma fram till hur. Det här vetenskapliga tänkandet genomsyrar hela boken - allt kan studeras och förklaras! Samtidigt kolliderar det vetenskapliga tänkandet med den religiösa tron på människan som skapelsens krona, och förtvivlade människor försöker hitta "vetenskapliga" bevis (så som fossil som ska bevisa att det fanns nefilimer, dvs fallna änglar) på att det finns en mening bakom allt, att vi inte bara är en slags utvecklade apor.

Här finns en arkeologisk utgrävning, här diskuteras vetenskapliga artiklar, här finns privata samlingar av stenar, skalbaggar, skallar... jo , för det finns en doktor i boken som forskar om människoskallar, och som är fullständigt övertygad om att skallarnas form avslöjar personlighetstyper. Dessutom det att eftersom kvinnornas skallar är mindre så är de också mindre intelligenta än männen.

Och detta för mig över till kvinnorna i boken, de undanskymda, osynliga, mindre värda kvinnorna. Lögnernas träd handlar precis lika mycket om dem som om vetenskap och mysterier och träd. Kanske är det deras historia som får mig att älska den här boken så mycket? Hur det är att inte få sitta med männen när de har sina "vetenskapliga diskussioner" eftersom man ju har en så mycket mindre hjärna och inte kan förväntas förstå något. Hur det är att vara insnörd så hårt i en korsett och ha så långa kjolar att det är svårt att ta sig fram ens korta sträckor. Vilka vapen en kvinna får ta till för att kunna skydda sig när det sociala skyddsnätet brister. Hur kvinnorna genom historien glömts, hur de inte ens får stå namngivna på gravstenen mer än som "älskad, saknad maka".

Åh, jag vill säga så mycket mer om den här (och har strukit och strukit när jag kommit in på sidospår), om huvudpersonen Faith och hennes nyfikenhet och nertryckta intelligens, om hennes lillebror som är så rädd (det är hjärtskärande att läsa), om hennes mor och vad det är som får henne att göra och vara som hon är, och om hennes far som är... ja, komplex. Men jag får nöja mig med att uppmana er (möjligen kan ni se det som en direkt order): Läs den här. Läs den! Den är riktigt, riktigt bra!

Titel: Lögnernas träd

Författare: Frances Hardinge

Originaltitel: The Lie Tree

Översättning: Ylva Kempe

Utg år: 2017

Förlag: B. Wahlströms

Köp den till exempel här eller här

Judas barn

Först får vi träffa Sia som lever i Leipzig i modern tid. Hon sitter och vakar över människor som ska till att dö - hon har en osviklig förmåga att veta när döden närmar sig, och hon håller de döendes hand och tröstar dem. Det blir en viss överraskning när sedan milda Sia stilla går ut från sjukhuset, slänger benet över en motorcykel och drar iväg genom Leipzigs gator i tvåhundra knyck för att i en hemlig arena i något slags lagerlokal bli till en maskerad Dödsgudinna som slåss i matcher utan regler och med tusentals följare via webcam.

Sia är inte någon vanlig person förstår man då ganska omgående. Nej - hon har levt i ett antal hundra år, och vi får hoppa tillbaka till när hon var en liten flicka som hette Jitka och levde i Serbien i det som då var Osmanska riket. Jitka lever med sin mor i några boksidor innan modern raskt försvinner och ersätts av Jitkas far som hon dittills aldrig träffat eller vetat vem han varit. Fadern heter Karol, bor ensam i en ombyggd kvarn och är forskare, rödhårig i smyg och medlem i ett hemligt sällskap som heter Cognation och som vill hitta hemligheten till evigt liv.

Jitka, eller Theresia (Sia) som hon heter i modern tid, eller Scylla som hon heter genom större delen av boken, verkar ju komma på det där med evigt liv eftersom hon kör motorcykel och slåss i Leipzig sisådär 350 år efter hon föddes? Ja. Det handlar om vampyrer. Absolut inte vampyrer som glittrar i solen eller ens är avlägset släkt med greve Dracula, utan vampyrer som de i alla tider har funnits i östeuropeisk folktro. Vampyrer precis som de i Marcus Sedgwicks De som går igen. Vampyrer av så olika många sorter och med så många namn att jag blir helt förvirrad.

Det mesta av den här boken tycker jag väldigt mycket om. Jag gillar Scylla och hennes historia, och hennes förhållande till sin far, och hur hon blir den hon blir. Sedan kan jag bli lite less på bokens partier som så tydligt vill redovisa författarens research av all denna östeuropeiska vampyrmytologi. Det blir för mycket, och tillför egentligen inte storyn någonting. Alla de sätt människor använde sig för att skydda sig mot vampyrer. alla olika varianter på vampyrer, hur de ska dödas...

Jag läste nyligen en annan bok av Markus Heitz: The Dwarves och  måste bara kommentera hur väldigt annorlunda den här är! Bättre sammanhållen story, bättre språk, mindre deus-ex-machina-lösningar, intressantare karaktärer, bättre allting faktiskt. Jag ska nog försöka läsa mer av honom så småningom.


Titel: Judas barn
Författare: Markus Heitz
Originaltitel: Kinder des Judas
Översättning: Anna Bengtsson
Utg år: 2012
Förlag: Ersatz
Köp den till exempel här eller här

Bennys hemliga rapporter

Benny, Leo, Alice och Valentina går mot bättre tider - sommarlovet har precis börjat! Och de tänker på ett mycket listigt sätt tillbringa hela lovet tillsammans alla fyra i Alice källare där hon kopplat sin PC mot en jätteskärm, så de kan spela datorspel ostörda tills de storknar. Frihetszonen kallar de källaren, och listigheten består i att smyga ut från sina egna rum och hem sent om kvällarna och lämna "godmorgonbrev" till sina föräldrar (alltså "ni sov fortfarande så jag stack ut"-brev).

Överhuvudtaget har det här gänget väldigt utarbetade strategier för hur man hanterar och kommunicerar med föräldrar och andra vuxna för att få igenom sin vilja - och det är väl mest Bennys förtjänst eftersom han mer eller mindre forskar i ämnet. (och roligt är att det finns en faktabok för barn om retorik, skriven av två av de här författarna, där Benny lär ut de "hemliga tipsen": Koden är knäckt)

Men så kommer katastrofen - Valentina (som Benny i hemlighet är kär i) och hennes familj har ont om pengar, och när de får en läcka i sitt hus som skulle kosta en halv miljon att åtgärda ser de ingen annan lösning än att flytta till mormor i Bosnien. Bosnien! Det är ju inte grannkommunen, precis! De måste hjälpa Valentina och hennes familj! Få ihop en halv miljon innan sommaren är slut, för sedan är det försent.

Fast en halv miljon är så mycket pengar att de först inte förstår hur mycket det är. Och när de gör det blir de helt trötta. Visst sätter de igång med de vanliga tjäna-pengar-metoderna som står till buds: gå ut med andras hundar, hjälpa pizzerian med hemleveranser, trädgårdshjälp... men efter att ha slitit som djur en vecka har de fått ihop 500 spänn. 500 bara! 499 500 kvar... vad göra? Jo, "vårt affärsimperium måste växa!" De ger sig inte! De uppgraderar "barn tjänar pengar på traditionella vis" till version 2.0. Eller 3.0.

Detta är roligt, och lättläst med korta kapitel. Det flippar ut ganska väldigt mot slutet, men är mycket feel-good-utflippning. Och jag gillar Benny och hans kompisar mycket! Särskilt deras vetenskapliga metoder för att kommunicera med vuxna.

Titel: Bennys hemliga rapporter
Författare: Per Lange, Johan Bergström, Henrik Ahnborg
Utg år: 2016
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12

Tusende våningen

Hundra år framåt i tiden tänker sig Katharine McGee att det ska ha byggts en enorm skyskrapa på Manhattan, ungefär där Central Park nu ligger. I skyskrapan, "Tornet" kommer det att bo lika många människor som i en normal stad, och vara så stort på de nedre våningsplanen att det behövs kommunikationsmedel att ta sig någonstans helt utöver hissarna som tar dig mellan de olika våningsplanen. Det finns parker med låtsashimlar och riktiga träd, vägar, bostadskomplex och... ja allt, i en synnerligen svåröverblickbar men ganska fantastisk röra. Tornet smalnar av uppåt, och ju högre upp i det man bor, desto rikare är man. Allra högst upp, på tusende våningen, finns det en enda bostad som då förstås är finast, och där bor Avery som alltså har det gott ställt (och dessutom är dna-manipulerat vacker). I våningarna under bor hennes vänner, och deras liv är ett enda långt glitter med dyra kläder, fester och oändlig lycka. Eller?

Nej. Det är ju inte det. Det finns hemligheter, och sorger, och intriger i allt det där dyrglittriga och framtidsteknologikryllande. Boken inleds faktiskt med att en ung kvinna faller från Tornets topp och krossas mot marken. Men vem det är som faller får vi inte reda på förrän på bokens sista sidor, och varför hon faller är det hela boken handlar om.

Jag gillade den här när jag läste den. Jag vet det bestämt eftersom jag mer eller mindre sträckläste den. Problemet är bara att jag nu någon vecka efter jag har läst ut redan har börjat glömma personerna och intrigerandet. Och... ja, det säger kanske en del om hur mycket boken betydde för mig mer än underhållning för stunden? Men, det är gott nog. Det var underhållning för stunden jag ville ha, och sträckläsning, och en glitterglammig framtid.

Det som slog mig när jag läste var hur lik den här boken är Deluxe (Godbersen). Även den inleds med att en ung kvinna dör, och handlar sedan om allt som leder till hennes död, i samma miljö som Tusende våningen fast sisådär 200 år bakåt (1899). Det är New York, det är de rikaste rika som ändå visar sig vara olyckliga och kära i fel personer, och det är samma fokus på kläder och glam och strösslande med lyxdetaljer i bägge böckerna även om det är balklänningar i Deluxe och fantasiteknologi i Tusende våningen. 

Den där teknologin, förresten? Jag älskar att läsa om alla dessa fullständigt utflippade grejer de har för att göra vardagen smidigare - det är nästan det som gör hela boken för mig. Det är handviftningar som styr, irisavläsningar, kontaktlinser för dataflöden (och frammumlade kommandon som jag inte för mitt liv förstår hur de ska funka) och huvudvridningar med mera som öppnar mail och scrollar flöden i sociala media. Jag hade inte stått ut en sekund med så mycket informationsflöde - men roligt att läsa. Påminner om framtidsvisionerna jag själv hade när jag var sisådär 9 år och tänkte att ungefär allt skulle flyga i framtiden (bilar, hästar, hus...). Eller varför inte sf-klassikern Stiftelsen där Asimov tänker sig att allt i framtiden skulle vara "atomdrivet"?

Hursomhelst - den unga kvinnan mosas mot marken (och jag var inte nöjd med slutet, kan jag säga) och boken var raskt genomläst, och roligt hade jag. Men... karaktärerna har jag redan börjat glömma bort.

Titel: Tusende våningen
Författare: Katharine McGee
Originaltitel: The Thousandth Floor
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2017
Förlag: Gilla Böcker
Köp den till exempel här eller här

Hugo och kepskampen

I Hugo och kepskampen skriver Christina Lindström för mellanåldern (alltså ungefär 9-12 år) - och så bra hon gör det! Alldeles perfekt fångar hon det där sociala spelet på mellanstadiet, och huvudpersonen Hugo är det bara till att sätta igång att gilla hur många fel han än gör. Han lyckas äntligen bli någon, men hamnar då i jobbigaste dilemmat mellan att äntligen få vara populär - och att ställa upp på en kompis som inte är populär alls (i stället så mobbad att det liksom kan smitta över på den som umgås med honom alltför öppet). 

Hugo är fantastisk att läsa om. Rolig, och smart, och vågar ha egensydda tigerrandiga shorts på sig trots att det är januari, och håller så strikt på godis-bara-på-lördagar att han tror han ser fel när någon bjuder honom på godis en veckodag. (istället har han ständigt ett russinpaket i fickan, som han försöker bjuda andra på med blandad framgång) Det är så mycket integritet och humor att jag bara vill att han ska finnas på riktigt någonstans. Hans kompis Simon är också en person man bara vill krama om och skrika yes! för att han vågar vara sig själv. (minecraftspelare och poesiläsare i en salig blandning)

Det som försätter Hugo i det där dilemmat är att han går med i elevrådet - och där är så duktig på att argumentera att han driver igenom de andra elevernas önskemål åtminstone delvis. Rektorn som sitter med elevrådet har liksom ingen chans. Alla jublar när Hugo når framgång i "kepskampen" - och så plötsligt är Hugo mitt där han alltid drömt om att få vara, mitt i coola gänget. Han får gå med dem på rasterna, hänga med dem efter skolan. Äntligen! Fast... så är det det där med kompisen Simon som envisas med glittriga halsduken och att tjata om att skolan ska ordna poesifestival. Det går inte hem hos coola gänget. Inte något av det. Vad ska Hugo göra? Hur ska han vara? 

Det är så mycket jag tycker om i den här boken. Humorn, personerna, språket, och så det att jag som läsare får läsa mellan raderna och förstå så mycket mer själv om hur Hugo och hans liv är och har varit. Att han har haft det mycket jobbigare än han har det nu förstår jag. Nu får han sitta ensam med sitt knäckebröd i matsalen, som han säger, trots att han skulle kunna ha så mycket att bidra med till de andras gemenskap. Men han får i alla fall vara ifred vilket är en förbättring mot att få mössan nedspolad och sudd kastade på sig som tydligen var sånt som hände förut.

Det jag också förstår är att Hugo pratar ungefär hela tiden, och då också gestikulerar vilt med händerna (så att han kanske råkar slå omkull ett eller annat som står i vägen). Det där pratandet verkar förstås vara behändigt när man ska förmå rektorer att rucka på kepsförbud - men kan också leda till att lärare sätter en längst fram i klassrummet, och kanske är en av de sakerna som gör att Hugo sitter ensam med knäckebrödet eller hela tiden får hitta på förklaringar till varför han aldrig tar med kompisar hem?

Detta är en underbar bok som med både humor och svärta, och med ett på-pricken-språk, fångar hur jobbigt det kan vara att vara tolv år gammal och vilja vända på sig åt alla håll samtidigt men ändå inte förlora sig själv. Jag älskar den, och Hugo, och Simon, och hoppas på ännu fler mellanåldersböcker från Christina Lindström!

Titel: Hugo och kepskampen

Författare: Christina Lindström

Utg år: 2017

Förlag: B. Wahlströms

Köp den till exempel här eller här

För vem? ca 9-13 år

Winter is NOT coming...???

Sak jag kom på när jag satt och pulade med den här bloggen under helgen, och på ett synnerligen organiserat och avancerat sätt smälte samman (finns det inget bättre ord för "merge"?? fogade samman? lade ihop?)(nu kom jag verkligen ifrån ämnet) mina listor i övre menyn på böcker jag läst. Från att ha haft typ fem olika årslistor med böcker jag har läst har jag nu bara en med alla lästa, plus en för det aktuella året (för vem som letar bryr sig ett jota om jag läste boken 2012 eller 2015...??)

Jag förväntar mig inget mindre än applåder för detta. Om nu någon ens har sett det? (själv läser jag aldrig andras bloggar direkt på bloggarna utan i min bloggläsare Feedly så andras layouter ser jag nästan aldrig)

Nu kom jag ifrån ämnet IGEN. Min hjärna är direkt oorganiserad just nu. Kanske därför jag inte har fått ihop något blogginlägg om någon läst bok här på snart en vecka?

Men... det jag kom på när jag pulade med de där listorna? Det är att det finns en bok jag har gått och väntat på som jag nu upptäckte inte har kommit. Alltså, den har kommit ut på engelska (nov 2015), men just den här serien har jag läst i svensk översättning (när jag köpt in böckerna till biblioteken jag jobbat på):

Den sista boken i serien The Lunar Chronicles av Marissa Meyer, Winter, verkar alltså inte ha översatts till och getts ut på svenska, och jag har därför missat den och glömt bort serien. Ska genast åtgärda det, och klicka hem den på engelska till min Kindle. Men... vad hände med utgivningen? Varför har den inte kommit på svenska? Eller är den på gång? Någon som vet?

The Arrangement

Dags att ta sig an andra boken i Baloghs Survivors' Club-serie, de sju personerna som överlevde Napoleonkrigen fast med diverse psykiska och fysiska skador som de har fått lära sig leva med. I den här boken handlar det om Vincent Hunt, viscount Darleigh, som hann vara med i kriget i ungefär en halv dag eller så innan han kom för nära en kanon som exploderade och på kuppen förlorade både hörsel och syn. Hörseln kom tillbaka, men blind kommer han att vara hela livet.

Han har inte alltid varit viscount och svinrik - ett oväntat arv gjorde honom till arvtagare till ett enormt gods och en enorm förmögenhet, ungefär samtidigt som han blev blind så det där fina godset kan han aldrig få se själv. Så här är han nu: ogift, stormrik, snygg, tapper och med alla musklerna på de rätta ställena som Balogh brukar säga - men blind. Hans mamma, mormor och beskyddande storasystrar (han är inte så gammal, sisådär 23 tror jag) flyttar in till honom där på godset och tar hand om honom, leder honom, talar med dämpade röster till och om honom och drar effektivt igång med Hitta-Lämplig-Fru-Till-Vincent-Som-Står-Ut-Med-Hans-Handikapp.

Vincent håller på att bli knasig. Han vill klara sig så långt det går själv, och han är så less på alla dessa förstående och omhändertagande familjemedlemmar. När de kommer dragandes med en ung kvinna som vore lämplig att gifta sig med för honom (och hon förklarar att det är OK, att hon går med på det, att hon förstår och gör som hon är tillsagd) så får han spel och rymmer hemifrån. Jo, han tar med sig sin betjänt slash barndomsvän som hjälper honom med det han behöver utan pjosk, men annars klarar han sig själv på resa, vandring i Lake District och lite annat.

Som till exempel det där med att hitta en fru.

Han råkar stöta på Sophia Fry, en ung kvinna som inte har egen familj eller någon inkomst utan måste bo hos släktingar (som gör det hur tydligt som helst att hon inte är välkommen). När släktingarna faktiskt kastar ut Sophia på bar backe stegar Vincent in på prästgården där Sophia sitter och darrar med sin lilla väska som rymmer alla hennes ägodelar. Det var liksom hans fel att hon blev utkastad, och nu när han förstår att hon inte har någonstans att ta vägen så erbjuder han henne äktenskap. Hon vägrar först men tackar sedan ja. De har alltså känt varandra i typ ett dygn.

När sedan alla Vincents nära och kära får träffa Sophia drar de efter andan. En lycksökerska! Som bara är ute efter Vincents pengar! Tänker de allihop. Hon är nämligen kortklippt, smal som en pojke, klädd i gamla utslitna kläder och... inte vacker. Hon har alltså utnyttjat Vincents blindhet till att lura honom till äktenskap. Tänker de alltså.

Nå. De får ändra sig, för det här utvecklas förstås till äkta kärlek. Det är en helt OK bok, men det som är kärnan i det - att det är insidan som är viktigare än utsidan hos en människa, ungefär? - kan ju vridas och vändas på. Nä, det är inte Sophias yttre som är viktigt utan hennes smarthet, humor och intelligens. Men om nu inte Vincent hade varit blind? Hade en Sophia ens fått vara med i den här boken då? Fast å andra sidan brukar Baloghs böcker alltid gå ut på att personerna blir kära i varandra för att de är dem de är och inte för att de ser ut som de gör. Det blir bara så extra tydligt här, och som sagt lite för mycket när frun som den blinde mannen hittar på egen hand är den tystaste och gråaste lilla musen som går att hitta (hon kallas till och med The Mouse av släktingarna).

(Inom den här parentesen ska jag också nämna att jag före den här boken läste en novella, som är bok 1.5 i The Survivors Club och heter The Suitor. Den handlar om den där unga kvinnan som Vincents familj försöker få honom att gifta sig med, hon som får honom att rymma hemifrån. Det kan vara en av de mest meningslösa stories jag läst, tror jag. Philippa Dean är i hemlighet kär i Julian Crabbe som hon brevväxlat med de senaste två åren. Nu har han fått förmögenhet och ska precis fria till henne, när hennes familj drar iväg med henne för att få henne att gifta sig med en rik, men blind, man. Hon vill inte. Den blinde mannen vill inte heller, utan sticker iväg. Bra. Nu kan Philippa Dean gifta sig med Julian Crabbe som de bägge vill. Julian pratar med hennes pappa och berättar hur mycket pengar han numera tjänar. De två får gifta sig. Punkt. Gäsp.)

Titel: The Arrangement
Serie: The Survivors' Club #2
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2013
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

Diabolic

Du ser direkt på en diabol att den inte är en människa - storleken, reflexerna, musklerna, blicken. De är en slags livvakter, de där diabolerna, på något sätt framavlade ur mänsklig dna men med forcerad uppväxt och med ett beteende som tvingats fram (slåss du och låter bli att visa rädsla och känslor så får du mat och sömn, om inte får du lida tills du lär dig). Ett tag skulle alla högt uppsatta familjer i galaxen ha en egen diabol, men sedan kändes de så farliga att de förbjöds. Eller, de var farliga. En diabol präglas på den person den ska skydda så pass att den inte tvekar att undanröja alla faror som hotar den personen - även om farorna utgörs av andra familjemedlemmar eller viktiga personer som alltså kan råka stryka med av misstag. Så numera finns inga diaboler kvar.

Utom Nemesis, då. Hennes familj är riktiga höjdare, men följer inte alltid kejsarens påbud eller religionens krav, och de ville ha kvar Nemesis som livvakt till Sidonia, dottern i familjen. Sidonia kunde heller inte tänka sig att vara utan Nemesis, hennes bästa vän, hennes allt. Alltså fick Nemesis leva vidare i hemlighet. Vilket nu blir helt praktiskt, eftersom det har kommit en order från kejsarhovet att Sidonia ska infinna sig där och alla förstår att hon ska vara som gisslan, eftersom pappa Uppsatt Rådsman som sagt var inte följer regler och nu verkar både samla förbjuden kunskap samt lura på ett uppror. Eftersom ingen sett Sidonia på riktigt (det är ju hyfsat jobbigt att resa i rymden och alla bor långt ifrån varandra, så mycket av det sociala livet sker virtuellt och där använder folk avatarer för att prata med varandra) kan familjen nu i stället skicka Nemesis, och låtsas att hon är Sidonia. Fint, va?

Helt förutom det att Nemesis ju är en diabol, jättestor, jättestark och med den där blicken. Plus att hon inte känner sig jättehaj på att dansa, konversera, känna av stämningar (annat än hot mot sin ägare) eller välja rätt klänning.

Nå. Hon skickas till hovet, och spelet kan börja.

Diabolic är full av rymdkul, av intriger och twister, elaka människor, av kärlek, tekniska finesser och spännande läsning. Jag gillar! Lite kan jag tycka att allt det fascinerande med den här världen (hur den blev som den blev, religionsmakten, förbud mot vetenskap och utveckling, alla människor som plebejiskt nog bor på planeter, framavlade djur som slåss och annat, att allt det kommer lite i skymundan för ett fåtal personers interna strider. Att kejsarfamiljens tjafs får betyda alltför mycket, att en hel världs väl och ve är avhängigt några unga människors kärleksbråk. Det fina världsbygget blir liksom lite förminskat, vilket är synd. Samtidigt tycker jag väldigt mycket om huvudpersonerna, och vill att det ska gå bra för dem. Och hunden.... det finns en, eh, slags hund med också. Den gillar jag.
Det här gillar jag inte: attans vad framtidsmänniskorna knarkar, super och berusar sig på alla möjliga och omöjliga sätt. Det känns så trist, och jag blir helt trött.

Men helt förutom knarkandet och kejsarfamiljens helt otrevliga familjemiddagar så gillade jag alltså i stort, och slukade ganska raskt boken.

Titel: Diabolic
Författare: S.J. Kincaid
Originaltitel: The Diabolic
Översättning: Katarina Falk
Utg år: 2017
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här