Det finns råttor överallt utom på Antarktis

I början får vi följa med Clara och Anders när de besöker Claras mamma Berit över helgen. Jag sugs in i boken direkt med alla vardagsdetaljer som så precist får oss att fatta hur Berit bor, hur inget har ändrats i radhuslägenheten sedan Clara flyttade hemifrån och hur både Clara och Anders redan efter några timmar känner sig så kvävda att de åker tillbaka redan lördag eftermiddag trots att de skulle stannat till söndagen.

När de kommit till centralen och står och väntar på tåget som ska ta dem hem ser Clara en man komma gående på perrongen, en person hon inte har sett sedan hon gick i högstadiet. Och nu hoppar boken tillbaka i tiden, och blir en skildring av Claras högstadieliv, eller främst från året i sjuan, och då när Breken började i hennes klass. Breken är honom hon som vuxen möter på perrongen som får henne att minnas tillbaka. Jag gillar hoppet tillbaka till 90-talet med mängder av tidsmarkörer och ganska rejält hård skolmiljö... ett tag. Sedan vill jag tillbaka till Claras vuxenliv för att få reda på hur hennes högstadieminnen format henne, varför hon blir så kvävd av att besöka barndomshemmet, hur mötet med Breken som vuxen inverkar på hennes liv.

Men jag får inte det. Boken stannar kvar i skildringen av Claras högstadietid i princip ända till slutet, och det gör mig besviken. Som högstadieskildring är den helt OK och hade funkat bra som ungdomsbok. Den gränslöse Breken och Claras relation är intressant, och det sociala spelet i klassen också även om jag (som ganska ofta i såna här sammanhang) tycker att lärarna får förbli rätt platta karaktärer. Men inledningen på boken får mig att vänta mig något annat, uppföljning, ihopknytande. Den känns inte färdig nu och jag har svårt att förstå vad den vill. Visst kan jag se arbetarklassperspektivet med Claras mamma Berit som inte alls kan förstå hur Clara har några ambitioner utöver att sluta skolan så hon kan få börja jobba - men även det perspektivet ropar på uppföljning av ungdomsskildringen.

Jag har läst Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här och Mamma är bara lite trött och tyckt väldigt mycket om bägge. Den här kom för mig inte upp i de böckernas klass - även om den fångar in läsaren precis så snabbt som dem och har samma fina språk och samma förmåga att små vardagsdetaljer och känslor få läsaren att känna och förstå. Jag kommer absolut att läsa mer av Sara Beischer i framtiden, men tänker att det är Mamma är bara lite trött som visar vad hon kan och som är det jag längtar efter.


Titel: Det finns råttor överallt utom på Antarktis
Författare: Sara Beischer
Utg år: 2013
Förlag: Ordfront
Köp den till exempel här eller här