Diabolic

Du ser direkt på en diabol att den inte är en människa - storleken, reflexerna, musklerna, blicken. De är en slags livvakter, de där diabolerna, på något sätt framavlade ur mänsklig dna men med forcerad uppväxt och med ett beteende som tvingats fram (slåss du och låter bli att visa rädsla och känslor så får du mat och sömn, om inte får du lida tills du lär dig). Ett tag skulle alla högt uppsatta familjer i galaxen ha en egen diabol, men sedan kändes de så farliga att de förbjöds. Eller, de var farliga. En diabol präglas på den person den ska skydda så pass att den inte tvekar att undanröja alla faror som hotar den personen - även om farorna utgörs av andra familjemedlemmar eller viktiga personer som alltså kan råka stryka med av misstag. Så numera finns inga diaboler kvar.

Utom Nemesis, då. Hennes familj är riktiga höjdare, men följer inte alltid kejsarens påbud eller religionens krav, och de ville ha kvar Nemesis som livvakt till Sidonia, dottern i familjen. Sidonia kunde heller inte tänka sig att vara utan Nemesis, hennes bästa vän, hennes allt. Alltså fick Nemesis leva vidare i hemlighet. Vilket nu blir helt praktiskt, eftersom det har kommit en order från kejsarhovet att Sidonia ska infinna sig där och alla förstår att hon ska vara som gisslan, eftersom pappa Uppsatt Rådsman som sagt var inte följer regler och nu verkar både samla förbjuden kunskap samt lura på ett uppror. Eftersom ingen sett Sidonia på riktigt (det är ju hyfsat jobbigt att resa i rymden och alla bor långt ifrån varandra, så mycket av det sociala livet sker virtuellt och där använder folk avatarer för att prata med varandra) kan familjen nu i stället skicka Nemesis, och låtsas att hon är Sidonia. Fint, va?

Helt förutom det att Nemesis ju är en diabol, jättestor, jättestark och med den där blicken. Plus att hon inte känner sig jättehaj på att dansa, konversera, känna av stämningar (annat än hot mot sin ägare) eller välja rätt klänning.

Nå. Hon skickas till hovet, och spelet kan börja.

Diabolic är full av rymdkul, av intriger och twister, elaka människor, av kärlek, tekniska finesser och spännande läsning. Jag gillar! Lite kan jag tycka att allt det fascinerande med den här världen (hur den blev som den blev, religionsmakten, förbud mot vetenskap och utveckling, alla människor som plebejiskt nog bor på planeter, framavlade djur som slåss och annat, att allt det kommer lite i skymundan för ett fåtal personers interna strider. Att kejsarfamiljens tjafs får betyda alltför mycket, att en hel världs väl och ve är avhängigt några unga människors kärleksbråk. Det fina världsbygget blir liksom lite förminskat, vilket är synd. Samtidigt tycker jag väldigt mycket om huvudpersonerna, och vill att det ska gå bra för dem. Och hunden.... det finns en, eh, slags hund med också. Den gillar jag.
Det här gillar jag inte: attans vad framtidsmänniskorna knarkar, super och berusar sig på alla möjliga och omöjliga sätt. Det känns så trist, och jag blir helt trött.

Men helt förutom knarkandet och kejsarfamiljens helt otrevliga familjemiddagar så gillade jag alltså i stort, och slukade ganska raskt boken.

Titel: Diabolic
Författare: S.J. Kincaid
Originaltitel: The Diabolic
Översättning: Katarina Falk
Utg år: 2017
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här