Draksången

Jag tyckte väldigt mycket om första boken i serien Drakarnas öde, Stjärnstenen, om Nea och hennes kamp för att bli trodd när hon verkligen hade visioner i Stjärnsalen och ville varna alla för häxmästaren. Om att få befinna mig i Tam Tiggarpojkens värld men med mer komplexitet, om att själv veta vad som hänt med drakarna medan Nea och människorna kring henne ännu inte vet och undrar var de blivit av. Stjärnstenen slutade dramatiskt med Nea på flykt, och jag har verkligen längtat och väntat på Draksången. Nu äntligen!

Det hade nog varit bra att ha första boken rätt nyligen utläst när man ger sig på den här. Det hade inte jag, och det tog ganska lång tid innan jag kom in i den och mindes vad som hänt i Stjärnstenen. Det är nämligen viktigt att veta, eftersom det som nu händer i Draksången inte är så mycket nytt utan mest uppföljning av det som hände Nea fram tills hon flydde från Stjärnborgen. Det är inte förrän i slutet på boken när Nea och hennes följeslagare Bann efter ett antal boksidors resande och flykt når fram till Demar (Tams stad) som det börjar hända saker som känns nya. Och det är också då jag fastnar igen, eftersom Tam, Indre och magister Taftar (och drakarna) får komma med och vara viktiga för berättelsen.

Ganska mycket känns detta som en typisk mellanbok som måste knyta ihop det som hände i förra boken med det som kommer att hända i avslutande boken, och jag hade nog väntat mig mer av den faktiskt. Fler drakar, mer spänning, mer häxmästeri liksom. Nu väntar jag ivrigt på tredje boken, för det är mycket jag behöver svar på.


Titel: Draksången
Serie: Drakarnas öde #2
Författare: Jo Salmson
Utg år: 2017
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här